Den största lögnen

En till tanke kring Mona Sahlin, begrunda följande citat från kongressen:

”- Vi lever inte våra liv oberoende av varandra och ingen kan bygga sina egna sjukhus, vägar eller skolsystem, men tillsammans kan vi gör det. Det vilar på det vackraste ordet jag känner till och på det ord hela min politiska uppfattning bygger: solidaritet.”

Detta är inget annat än en direkt lögn, och den måste vara medveten. Ingen motståndare till socialismen påstår att människor ska bygga sina egna sjukhus, lika lite som vi påstår att de ska bygga sina egna jordbruk, biografer eller lägenheter. Samarbete är inget socialistiskt ledord, socialismen handlar inte om att göra något ”tillsammans” utan om tvång. Varje individ ska tvingas att bidra till verksamheter som staten har valt ut som speciellt viktiga. Att kalla det solidaritet är en fruktansvärt oärlig omskrivning av begreppet utpressning. Ingen får välja att inte betala skatt, ingen väljer att aktivt dela med sig av sitt eget, alla tvingas. Sådan är principen, och den är inte vacker, den är förkastlig.

Jag längtar till den dag då socialisterna ärligt kan ställa sig upp och säga att individen inte har något egenvärde för dem. Det individuella självbestämmande är inte viktigt, det enda som spelar någon roll är att alla människor tvingas att vara en del av den stora samhälleliga maskinen som ska producera ”lika möjligheter” eller nåt annat nonsens. Tills dess får vi leva med lögnerna, och tills dess måste vi som inte tror på våld som förhandlingsmedel använda all vår intellektuella kraft till att bekämpa sådana slaveriidéer. Vi måste stå upp för individen och avslöja de socialistiska lögnerna. Upp till kamp.