Vänsterretorik

Efter Pålsson Sylls hätska angrepp på Annie Lööf igår kommer idag ännu en aggressiv replik där professorn spyr galla omkring sig. Det är mycket roande att höra denna socialist tala om ”invektiv och insinuationer” när det enda argument som presenteras i hela artikeln är att Lööf (och Johan Norberg som inte ens deltar i debatten) står för ”den iskalla egoismen”.

När det gäller just Johan Norberg minns vi gärna debatten mellan de båda på Newsmill angående finanskrisen. Pålsson skrev då ett inlägg fullt av invektiv och insinuationer och fullständigt befriat från argumentationmässig substans. Istället för att angripa det Norberg i sin bok påstod om finanskrisen skrev Syll att det är det är ”patetiskt” att tala om politikens ansvar för krisen, och beskriver Norbergs framställning som ”grodors plums och ankors plask”, uttryck för ”ren tro”, en ”Walt Disney-värld” och en ”unken människosyn” som påminner om ”pellejönsar” och försvarare av ”stalinism”.

Tyvärr är dessa barnsligheter inget undantag utan ett ständigt återkommande inslag i extremvänsterns argumentation. Här på bloggen har vi tampats med zoologen Erik Svensson, som på samma sätt bara vräker ur sig enkelriktat hat och vägrar bemöta argument. Vår debatt om Latinamerika är smått fantastisk. Svensson hävdade att en rad länder i Latinamerika hade tillämpat ”nyliberalism” och ”misslyckats”. När han konfronterades med fakta och argument var han plötsligt inte längre intresserad av att diskutera.

Ett intressant sidospår är varför dessa socialister som klagar över den ”iskalla egoismen” och förespråkar villkorslös kärlek mellan människor är så aggressiva och hatiska. Varför denna totala intolerans och oförstånd inför avvikande åsikter, och varför den djupa avskyn mot friheten som moraliskt och politiskt ideal?

Min gissning är som följer: Pålsson Syll och Erik Svensson är inte rädda för att själva få vara fria, de är rädda för vad som skulle hända om andra människor fick vara det. Pålsson Syll erkänner öppet att han har kommit dit han är tack vare statens omfördelning, och försvarar alltså sina egna privilegier (på en annans bekostnad). Han har med andra ord strikt själviska motiv för att förespråka ofrihet för andra, eftersom han tjänar på det. Att i det läget utmåla andra som iskalla egoister är magstarkt men inte oväntat givet vänsterns inställning till frihet.