Finanskrisen igen

Debatten om finanskrisen har pågått länge och på många olika platser, och den präglas ständigt av samma utmärkande drag: ”högern” förklarar att man inte kan skylla på kapitalismen och den fria marknaden eftersom det var statens medvetna och aktiva politik som blåste upp lånebubblan. ”Vänstern” å andra sidan svarar att ja ja, så kanske det var, men det är ändå kapitalismen det är fel på. Ungefär som att acceptera ett argument samtidigt som man förkastar det. Här på bloggen går diskussionen just så, och bland kommentarerna till Johan Norbergs senaste artikel på Newsmill är mönstret detsamma fast värre. Här börjar vänstern istället för finanskrisen prata om låga löner och fattigdom i USA, när diskussionen handlar om statens inblandning i och skuld till den nuvarande krisen. Det är ett bekvämt sätt att slippa svara på argument, men inte vidare ärligt.

Signaturen Eva Berglund går längst i detta genom att berätta om kvinnliga piloters löner. Jaha? Än sen?

David T menar att Michael Moore kanske har fel i sin redogörelse (ja, det har han), men att han har rätt i att vara arg på systemet. Ja visst, men varför då påstå att filmen handlar om kapitalismen? Det gör den inte.

karlsson drar klassikern att kapitalismens försvarare skyller ifrån sig på samma sätt som kommunister bortförklarar Sovjetunionen, genom att påstå att det inte var någon riktig kapitalism/kommunism. Nej visst, det är sant, men skillnaden är att kapitalismen bara är ett ramverk medan kommunismen är en sorts sluttillstånd, en utopi helt utan verklighetsförankring.

Låt mig använda en liknelse. Säg att ett samhälle bygger på den moraliska övertygelsen att varje individ ska vara fri att bestämma över sitt eget liv. I detta samhälle uppstår spontant byteshandel där människor på frivillig basis byter värden och arbetsinsatser med varandra. Denna byteshandel får namnet ”Pelleism”. Plötsligt kommer ett gäng bråkmakare till samhället och låser in alla invånare i ett stort hus. Produktionen av värden faller ihop och alla dör av svält. I ett annat samhälle sitter en socialist och konstaterar att Pelleismen har misslyckats.

Detta är en ungefärlig översättning av dagens debatt om kapitalismen. Kapitalism och marknadsekonomi förutsätter frihet, det är själva grundkriteriet. Utan frihet – ingen fri marknad, och ingen kapitalism. Allt som innebär ofrihet och som går ut över friheten kan leda till problem, och att då skylla dessa problem på friheten är absurt. Som att hävda att fångarna i liknelsen ovan var fria att handla med varandra, men det gjorde de inte och därför är det fel på friheten. Nej! De var inte fria! De var inlåsta! Begränsade! Ofria! I USA rådde inte fri marknadsekonomi, istället gick staten in och dikterade villkoren, pressade ned räntorna till artificiellt låga nivåer och lånade via halvstatliga låneinstitut ut pengar till icke kreditvärdiga, samt lovade att stå för alla eventuella förluster. Att det skapade en bubbla är självklart, att skylla det på den fria marknaden är helt enkelt fel.

Därför blir det också fel när Jonas Bååth skriver att ”Moores åsikt är lika sann som din. rent krasst så var det ju jakten på att tjäna pengar som skapade finanskrisen, den drivkraft som kapitalismen i sin grund bygger på”. På så vis kan man ju skylla var som helst på ”kapitalismen”, även inom ett system som är uppenbart planekonomiskt. Kapitalismen bygger inte på någon drivkraft, och den drivkraften kan inget system radera ut (även om många har försökt). Kapitalism innebär att privat ägande är tillåtet, sen får folk göra vad de vill med det ägandet. Att staten via sitt ägande går in på marknaden och manipulerar efter eget sinne är inte kapitalism.

Detta är tyvärr symptomatiskt för vänstern. När de möter ett sakligt argument blir de antingen sura och gnäller över att man tror att man vet allting, eller för in diskussionen på helt andra ämnen. Egentligen finns det ju ett enkelt sätt att bemöta sakliga argument: visa på att de är felaktiga. Vill socialister visa att finanskrisen är ”kapitalismens” fel så måste de antingen förklara varför statens åtgärder a) inte hade nån effekt på ekonomin b) aldrig ägde rum eller c) tillhör det kapitalistiska systemet. De kommer få problem oavsett vilket alternativ de väljer, men dessa är de enda möjliga utvägarna. Allt annat är som vanligt bara irrelavanta bortförklaringar.

Föraktet

Johan Norberg har kommenterat Kajsa Ekis Ekmans recension av hans bok, och det här citatet sammanfattar ganska väl vad jag själv känner inför socialisternas ytliga kritik:

”I min värld får man lycka när man slutar jämföra sig och hittar sin egen, inre måttstock för vad som är gott och givande”

Vill man gräva ned sig i intellektuell litteratur så gör det, ingen kommer säga ifrån i ett fritt samhälle.

Lycka är att misslyckas?

DN har recenserat vad de kallar ”högerns lyckorecept” i form av böcker på temat lycka, skrivna av Johan Norberg och Marie Söderqvist Tralau. Recensenten Kajsa Ekis Ekman, aktiv socialist, ondgör sig över den positiva synen på människan som enligt henne inte ger något utrymme för själens och känslornas komplexitet. Det är till och med så illa att nyliberalerna känner ett ”avgrundsdjupt förakt för svaghet”.

Vilket vänsterns lyckorecept är framgår givetvis inte, men låt mig prova på en kvalificerad gissning: lycka är att få det man vill ha och behöver utan att lyfta ett finger och utan att respektera något så fånigt som andra individers rättigheter. Vi är ju alla en del av ett samhälle, och vi måste hjälpa varandra!

Ekman visar som vanligt upp en vettlös okunskap inom ämnet ekonomi. Hon raljerar över Söderqvist Tralaus analys av folkmordet i Kambodja som ett resultat av en strävan efter jämlikhet, men utan att förklara varför den är felaktig. Visst är det för enkelt att säga att så fort man vill uppnå ett jämlikt samhälle kommer man istället mörda miljontals mäniskor, men sambandet finns ändå där:

”Jämlikhet” i vänsterns värld innebär att alla människor får tillgång till samma materiella rikedom oavsett vad de gör i sina liv. De kan vara deprimerade och sitta hemma och fördjupa sig i Kafka och Proust, de ska ändå ha ”rätt” till allt de behöver för att överleva. Vad Ekman och andra socialister antingen inte begriper eller inte låtsas om är att om alla lever på det sättet skapas ingen rikedom, och ingen rikedom kan då fördelas. Om nyliberalerna sägs förakta svaghet så föraktar socialisterna styrka, men det är ett olyckligt förhållningssätt.

De starka är på intet sätt beroende av de svaga, men de svaga överlever inte utan de starka. Eller snarare, de som inte producerar rikedom överlever inte utan de som gör det. Att då spotta på den lilla produktiva klick som håller resten av samhället under armarna med hjälp av sitt intellektuella arbete och sina ambitioner är att skjuta sig själv i foten. Ekman borde fråga sig vad som händer i ett samhälle där styrka ses som något ondskefullt som man bara kan besitta på andras bekostnad, och där behovet hyllas som det mänskliga och goda. Vad sker med människor i ett samhälle där incitamenten för att arbeta helt försvinner och ersätts med en strävan efter att göra absolut ingenting av mänsklig nytta?

Ja, varför skulle det bli så, frågar sig socialisterna.

Varför skulle det inte bli så replikerar liberalerna. Varför skulle någon vilja anstränga sig mer än absolut nödvändigt om alla ändå fick samma del av den gemensamma kakan? Förhoppningen är så klart att de så föraktade starka och produktiva kommer fortsätta med sitt arbete så att parasiterna kan leva gott av dem, men det är blott en naiv och djupt ondskefull förhoppning. I verkligheten kommer ingen vilja lyfta ett finger eftersom resultatet av varje extra insats ändå tillfaller den som allra minst arbetar för mänsklighetens framsteg. Det leder till fattigdom som leder till högre krav på de produktiva som leder till att de ännu mindre vill arbeta och så vidare. Det är en ond cirkel och ett race mot botten där slutresultatet blir ändlös misär och fattigdom.

Kopplingen till världens socialistiska exempel är tydlig: överallt där det Ekman kallar ”jämlikhet” har eftersträvats genom förbud, kontroll och stenhård statlig styrning har fattigdom blivit resultatet. Det är uppenbart och logiskt och lyder under premissen att man inte kan äta kakan och ha den kvar samtidigt. Behovet av rikedom skapar inte rikedom, och ingen skapar rikedom utan incitament. Ingen är så dum att han eller hon väljer att arbeta för att den som väljer att inte arbeta ska få det bättre, det kommer aldrig ske.

Ekman och andra socialister borde ta sig en titt på de människor de så djupt föraktar, de som strävar efter utveckling och framgång, och se att det är dessa människor som likt Atlas bär hela världen på sina axlar. De måste sedan erbjuda Atlas ett hållbart argument för att han ska fortsätta stå där nedtyngd av en allt mer destruktiv mänsklighet som spottar honom i ansiktet och hänvisar till själens och känslornas komplexitet. Risken är stor att han släpper sitt grepp, och då är döden det enda som återstår.

Spel mot öppet mål

Johan Norberg har nu svarat Lars Pålsson Syll på Newsmill. Jag tänker inte dra sakargumenten, de finns där för alla att läsa och ta till sig. Istället vill jag kort reflektera över vänsterns debatteknik. Norberg skriver, efter att ha redogjort för sin syn på krisen:

”Mot denna redogörelse kan man invända på många olika vis. Man kan hävda att jag beskriver politiken och regeringarna felaktigt, eller att de var irrelevanta för händelseutvecklingen, eller att jag har missförstått orsakssambanden eller så kan man säga att detta trots allt var nödvändigt för att undvika ännu värre problem om marknaden hade fått vara fri. Mina poänger är underbyggda med empiri, statistik och detaljerade källhänvisningar. Har jag fel är det en enkel match att visa att jag har det.”

Detta är verkligen huvudet på spiken, essensen av debatten, pudelns kärna och så vidare. När liberaler argumenterar gör de det (oftast) sakligt och konkret, de beskriver händelseförlopp, analyserar dem och drar slutsatser. Vänstern å andra sidan skriker och gnäller och inget annat. Finanskrisen är ett tydligt bevis: högern försöker förklara vilka faktorer som ligger bakom och underbygger resonemangen med empiri, statistik och fakta. Vänstern skriker ”girighet!” ”orättvist!” ”nyliberalism!” och vägrar motiverar sig vidare.

Skrikhalsar som Pålsson Syll gapar ”du har fel!” men vägrar visa varför. Det är som Norberg skriver: uppgifterna finns där, det är bara att bemöta dem. Stämmer de inte är det lätt att visa varför, ungefär som att rätta ett räknefel i en ekvation, så varför inte ens försöka? Varför lämna allting okommenterat istället för att bevisa med sakliga argument och väl underbyggda fakta att det är felaktigt?

Det är patetiskt och oerhört deprimerande, och ett vansinnigt tydligt mönster. Det är alltid så.

Bloggen B&P hävdade nyligen att en rad länder var just ”nyliberala” och att de därför hade ”misslyckats”, helt utan argument och grund för någonting. Jag svarade och försökte med hjälp av statistik och fakta förklara varför B&G hade fel. Som svar fick jag att B&P inte var så intresserad av diskussionen och därför inte tyckte det fanns nån poäng i att svara mig. Jag tror ju ändå på marknadens perfektion och kan inte övertygas. Några veckor senare dök samma typ av argument upp igen på hans blogg: de här länderna är nyliberala, och de har misslyckats. Jag svarade och blev censurerad.

Alltid samma sak. Vänstern skriker nåt om orättvisor och nyliberalism, högern svarar sakligt och faktabaserat och vänstern skriker ännu högre. Varför?

För att vänstern inte bryr sig om fakta. Den tror inte på sådana, den tror bara på åsikter och känslor. Tycker man något så stämmer det per automatik. Anser man att exempelvis Grekland är nyliberalt så är Grekland nyliberalt. Kan man visa att landet inte alls tillämpar marknadsliberal politik så bevisar det ingenting annat än man är en fundamentalist som inte behöver bemötas. A är inte A, A är vad man vill att det ska vara, och därför behöver man aldrig argumentera för någonting. Åsikter är ju åsikter, inte fakta.

Lars Pålsson Syll är professor och därmed akademiker. Han borde ha ett vetenskapligt perspektiv på sin argumentation, men av den enkla anledningen att han tillhör vänstern struntar han i allt sådant. Det är inte relevant i hans värld. Det enda som spelar någon roll för honom är vad man tycker, och han tycker att nyliberalismen är dålig. Att då kleta beteckningen ”nyliberalt” på något innebär att det är dåligt, någon ytterligare analys behövs inte.

Vänstern är som ett gäng dagisungar som skriker ”NÄ!” ”JO!” ”100 GÅNGER MER ÄN DU KAN SÄGA STJÄRNSTOPP!”. Det är direkt skrämmande att människor kan fungera så i ett upplyst och modernt samhälle, och ännu värre att de inte begriper det själva. Var finns självkritiken? Insikten? Reflektionen? Ingenstans. Att diskutera på sådana villkor är som att prata med en vägg, eller ett djur. Man framför ett budskap men får absolut noll relevant information tillbaka.

Som tur är verkar fler och fler nu genomskåda bluffen.

Tröttsamt och deprimerande

Diskussionen om finanskrisen har inte varit speciellt kreativ eller givande. Vänstern skriker högt om kapitalismens kris men kan inte motivera sig, och högern nästan tiger ihjäl sig själv istället för att bemöta kritiken. Ett undantag är som vanligt den lysande Johan Norberg. Även om han sällan tar strid rent ideologiskt är han en slipad debattör med mängder av fakta som bas för sin argumentation, och sådant är viktigt i en värld som alltmer lutar åt okunskap och populism.

Hans senast bok handlar om just finanskrisen och varför man inte kan skylla den på de oreglerade marknaderna. Nu börjar reaktionerna komma, och många är givetvis positiva. Bland de högst skrikande tokarna på vänsterkanten finns en människa som av någon obegriplig anledning har rätten att kalla sig ”professor”. Personen i fråga heter Lars Pålsson Syll och är ett av de tydligaste exemplen i landet på att utbildning i sig inte automatiskt ger bildning och förståelse. Något för politikerna att fundera på, med tanke på att de har som målsättning att en viss procent av befolkningen ska skaffa sig högskolepoäng.

”Professorns” text om Norbergs bok handlar i stort sett inte om någonting. Den centrala tesen i vad som patetiskt nog kallas en ”kritisk granskning” är att Norberg är nyliberal, och därför har han fel. Krisen beror ju på de helt oreglerade marknaderna som enligt sådana debattörer aldrig har fel och innebär omedelbar rikedom för alla som manna från himlen. Det är inget man behöver motivera och argumentera för, det bara är så. När Norberg hävdar något annat har han fel, och att bemöta hans argument är därför helt och hållet överflödigt. Istället kan man ägna en recension av boken till att skriva saker som ”Vi vill inte ha mer av otyglade marknader som löper amok. Vi vill kunna styra över våra egna liv utan att ta omvägen över marknader utan demokratisk förankring och legitimitet. Norberg delar så klart inte dessa drömmar”.

Nåja, låt mig bemöta lite av all den dårskap som ”professorns” text innehåller.

”Med vackra ord och fraser om ökad flexibilitet, förnyelse och liberalisering förespråkade och genomdrev Norbergs gelikar på 1980- och 1990-talen marknadsliberala lösningar som i princip innebar en återgång till djungelns lag på våra finans- och kapitalmarknader.”

Det är sant att många ekonomier liberaliserade på 80- och 90-talen, och det berodde främst på att socialismen och socialdemokratin hade nått vägs ände. Storbrittanien exempelvis led av hög inflation och låg produktivitet, men vad Thatcher gjorde var framför allt inte att bara avreglera. Istället gick hon in för att strypa utbudet av pengar och på så sätt få ner inflationen, som ett första steg. Vidare skar hon ned i statsbudgeten och sänkte skatterna för att få igång ekonomin. Det fungerade, även om omställningen blev smärtsam. Olönsam verksamhet gick under varvid arbetslösheten steg, men hålen i ekonomin fylldes av nya verksamheter med högre produktivtet och bättre lönsamhet.

Detta är vad Schumpeter kallade ”kreativ förstörelse”, att ersätta det som inte fungerar med något bättre. Ingen har påstått att en sådan omställning är enkel, men den är absolut nödvändig. Nollor som Pålsson Syll tror att produktion bara syftar till att arbetarna ska få sin lön, men när ingen längre vill köpa produkterna finns det inga pengar att betala med. Det är vad som idag händer med USA:s bilindustri, exempelvis.

BNP/capita är i dagens Storbrittanien mer än 5 gånger så hög som 1975. Att då sitta och påstå att den utvecklingen har varit av ondo för att vi idag upplever en ekonomisk kris och ett mindre tillbakagång är ohederligt och osmakligt, speciellt som krisen beror på något helt annars. Mer om det nedan.

Pålsson Syll skriver:

”De finansmarknader som brukade framhävas som det närmaste man kunde komma de perfekta marknader som skulle skapa välstånd och lycka åt alla bara de lämnades i fred i vår vackra nya värld, ja de hävdar man nu – mirabile dictu – aldrig egentligen varit speciellt bra.”

Naturligtvis kan inte ”professorn” visa några sådana citat. Även detta är en djupt ohederlig argumentation, att skuldbelägga liberalismen och liberaler för att de/vi gillar avregleringar och fria marknader. Ingen har hävdat att det finansiella systemet är perfekt, tvärtom har många liberaler varnat för den statliga kreditexpansionen och de billiga konsumtionslånen. ”Professorn” skulle möjligen ha haft en poäng om den kritiken hade kommit från vänster – innan krisen – men det gjorde den inte. Det fanns inga socialister som kritiserade statens planer på att även fattiga skulle få lån med hjälp av tvångsregler och nya pengar, och varför skulle de? Det är ju en social reform och inget som den fria marknaden hade satt igång. Det var staten som ville att bankerna skulle låna ut till fattiga som på en fri marknad inte hade ansetts kreditvärdiga. Detta bortser ”professorn” helt och hållet ifrån, han nämner inte Fannie&Freddie, The Community Reinvestment Act eller FED i en enda mening. Jag har inte läst Norbergs bok än, men jag är ganska säker på att han gör det. Varför inte bemöta de argumenten?

”Professorn” fortsätter:

”..när Norberg tittar på krisens bakgrundhistoria så är det hela tiden någon president, finansminister, stat eller klåfingrig politiker som är boven, eftersom deras försök att lösa krisen bara sägs lägga grunden för en ny som blir ännu värre”

Notera, inte ett enda ord om varför detta inte skulle stämma. Så argumenterar en brunstig tonåring, inte en medelålders professor i ekonomisk historia.

”Om man anlägger det kortsiktiga perspektiv som Norberg valt i sin bok är det lätt att uppfatta marknadsmisslyckanden som tillfälliga avvikelser från den perfekta marknadens ideal. Norberg skriver att det inte var systemet som sådant, utan ”en rad omständigheter som var för sig inte hade behövt betyda katastrof [som] råkade sammanfalla och förstärka varandra” som gav upphov till finanskrisen”

Återigen inte ett ord om varför Norberg har fel. Vilken lekman som helst kan referera boken, men detta ska vara en ”kritisk granskning”. Har ni hört talas om någon kritisk granskning som bara citerar text utan att bemöta eller bedömma den?

Inte jag heller.

”Den främsta lärdom finanskrisernas historia ger oss är att återkommande kriser är en oundviklig del av vårt ekonomiska systems”

Inte ett ord om vilket ekonomiskt system som är fritt från kriser eller vad krisen beror på.

”Mitt uppe i den värsta ekonomiska krisen i mannaminne ser vi tydligare än någonsin vad detta socialdarwinistiska experiment ledde till när det fick blomma ut. Den Fria Marknaden gav inte bara ger guld och gröna ängar utan också högst påtagliga kostnader och nackdelar. När produktionen snabbt minskar och arbetslösheten rusar i höjden går det helt enkelt inte längre att blunda för hyperkapitalismens växande svarta hål av kriser och utslagning”

Inte ett ord om vad Pålsson Syll själv anser skapade krisen, men det är ju alltid lätt att skylla på ”den fria marknaden” (som naturligtvis inte är och aldrig har varit fri).

Till sist i en bedrövlig text kommer då det dräpande argumentet som skingrar alla tvivel och som bemöter allt Norberg påstår:

”Dagens kris är inte främst en politisk kris. Det är de avreglerade och otyglade marknadernas kris. Det är nyliberalismens kris.”

Men vill bara skrika ”varför då”? Var är dina argument, ”professorn”? På vilket sätt har Norberg fel? Hur motiverar du dig? Vilket är ditt alternativ?

Det är inget mindre än skamligt att en sådan nolla som Pålsson Syll kan få kalla sig professor, med tanke på texter som denna. Att publicera ett sådant intellektuellt sett fattigt inlägg och kalla det ”kritisk granskning” är både pinsamt och skrämmande. Kunde man finna minsta tillstymmelse till argumentation hade man kanske kunnat respektera den avvikande åsikter, men detta är bara nonsens, totalt innehållslöst dravel utan substans. Och gubben är professor!

Det ser mörkt ut för Sverige.

Klein och falskhetens chock

Vi har tidigare skrivit om hur Norberg är en ärlig debattör. När han recenserar Klein uppmanar han samtidigt till att läsa boken för att man själv ska skapa sin uppfattning. Det handlar om att inte lita på andrahandsinformation. Genomgående när Norberg argumenterar handlar det om att teckna en så bred och sann bild som möjligt. Skillnaden är slående mot just Klein. Det var därför högst förvånande att läsa LO skribenten John Swedmark i mycket selektiva ordalag beskriver Norbergs recension. Speciellt intressant är det eftersom jag och Swedenmark fick höra samma budskap. Lärde sig inte Swedenmark något av Norbergs ärliga argumentation. Svaret är nej, vilket jag nu ska visa.

Swedenmark börjar artikeln på följande sätt.

”Vilken är politikens roll i dagens globala samhälle? Naomi Klein ger i boken Chockdoktrinen ett intressant svar på den frågan: Ett slags tvångsvård. Såväl folkvalda som diktatorer verkar mot folkets vilja, men för dess eget bästa.Genom att påvisa likheterna mellan medicinska chockbehandlingar och nyliberalismens nedmontering av staten målar Klein upp en bild av en värld styrd av kallhamrade experter i vita rockar.”

Folkvalda och Diktatorer handlar mot folkets vilja för dess eget bästa, enligt Klein. Är detta då ett argument mot nyliberalismen? För den som har förstått vad nyliberalismen står för ter sig detta märkligt. Nyliberalismen vill att makten ska flyttas till individen, från folkvalda (och från diktatorer), för att människor själva ska få fatta beslut. Ingen annan ska ha rätten att mot min vilja tvinga på mig det som de anser vara mitt bästa. Mitt bästa ska jag få avgöra själv. Om Klein kritiserar att beslut fattas mot människors vilja, har hon egentligen allierat sig med nyliberalismen. Vidare måste man inse att om människor önskar kollektiva lösningar kan det ordnas utan statlig inblandning. Den enda skillnaden är förstås att ingen kan tvingas till att ingå i de kollektiva lösningarna. Detta är också en av de fundamentala missgreppen i Kleins bok. Nämligen att statliga ingrepp mot människors vilja är dåliga om det handlar om privatiseringar eller ”nyliberalism” men statliga ingrepp mot människors vilja är bra om det innebär mera kollektiva lösningar, skyddsmurar, skatter etc, dvs den politik som Klein gillar. Det är alltså inte statliga beslut mot människors vilja som Klein ogillar, utan hon ogillar politik som inte överenstämmer med hennes åsikter. Allt detta diskuterades av Norberg, men det nämner förstås inte Swedenmark.

LO artikeln forsätter:

”Att som Stefan Jonsson i DN den 28 november påpeka den religiösa undertonen i Norbergs karisma är rena rama konsumentupplysningen. Ja – ska jag likna den här tillställningen vid nånting så är det ett möte i Filadelfia Sundsvall. Välklädda radiohandlare som får höra att just deras livsstil har den store gudens välsignelse.”

Detta härrör till den så kallade ”Jonssonaffären”. Norberg skrev en debattartikel i Expressen fullspäckad med falsifierbar empiri och fakta, varpå Jonsson i ett personangrepp i DN kultur kallar Norberg för ”religiös”. DN kultur vägrar sedan Norberg en replik. Lustigt att överhuvudtaget ta upp detta som ett argument mot Norberg, inte minst med tanke på Norbergs nedmontering av Jonsson sam indjudan till debatt som Jonsson inte vågat nappa på. Swedenmark ville kanske vara ”solidarisk” med sin kulturkollega. Speciellt märkligt är det dock att ta upp detta, eftersom Norberg recenserade en bok. Det var knappt något tal överhuvudtaget om livstil eller att marknader är bättre än staten, eller något speciellt ”nyliberalt”. Förutom kanske då Boris Benulic som beskrev hur effektiva privata företags katastrofinsatser var efter orkanen Katarina, och hur fruktansvärt ineffektiva den statliga katastrofmyndigheten FEMA var.

Swedenmark fortsätter:

”Friedman ej roten till allt ont
Norbergs kritik inriktade sig på att vederlägga Naomi Kleins teori om att allt ont i världen härrör från Milton Friedman och Chicagoskolan inom nationalekonomin.

Han fick stöd av den röde elbolagsdirektören Boris Benulic, vilken såg Chockdoktrinen som ett bevis på att vänstern övergivit fakta och logik och blivit new age.

(Benulics huvudinvändning mot boken var att den recensent i DN som skrev mest uppskattande en gång fotvandrande som pilgrim till Santiago de Compostela. Tja – på sätt och vis var hela mötets grundstämning en upprörd protestaktion mot DN:s kultursida.)”

Intressant att notera att alla de argument Norberg använde mot Klein inte ens nämns av Swedenmark. Kleins alla felciteringar, klippande och klistrande för att förvrida saker som Friedman sagt så att något helt annat framstår, alla faktafel och felaktig tidsordning av händelser etc, det berör inte Swedenmark. Kanske hade det varit alltför upprörande för LO tidningens läsare att se favoritboken monteras ned, de hade väl satt morgonkaffet i halsen. Sedan gör Swedenmark något mycket falskt, när han påstår att Benulics huvudinvändning var Kärnborgs pilgrimsresa. Det var snarare en del i presentationen som mest var humoristisk. Dessutom använde Benulic detta främst för att framlägga en tes varför Kulturskribenter och andra sväljer Kleins bok trots alla de (uppenbara?) felaktigheter den innehåller. Kärnborg säger nämligen själv (i sin bok?) att hon förkastat allt rationellt tänkande. Det torde också vara den bästa anledningen varför någon skulle ta Kleins bok på allvar, förutom ren okunnighet då. Benulic starka argument var t.ex att tvärtemot vad Klein skriver så är det inte någon ny företeelse att chocka fångar. Kleins påstående att den nya militärtaktiken numera går ut på att chocka cilvilbefoklningen visade Benulic också är helt fel, snarare har taktiken ändrats till att skona civilbefolkningen, speciellt i jämförelse med taktiken under WW2. Detta missade tydligen Swedenmark, medvetet eller omedvetet kan man undra?

Under rubriken ”Eviga sanningar” skiver Swedenmark:

”Jag håller med om att vänstern inte är betjänt av konspirationsteorier. Det behövs inga onda djävlar som förklaring till kapitalismens mekanismer. Det ligger i själva dess natur att exploatera allt som låter sig exploateras för att skapa rikedom åt ett fåtal.

Förmodligen gör Klein ett tankefel när hon ser kapitalismen (eller dess representanter) som uppsåtlig anstiftare av politiska kriser. Det är snarare en evig sanning att den som sitter inne med resurserna till slut kan sko sig på andras olycka. Och det var därför statsmakten uppstod, som fördelare av rättvisa.

Däremot består den värsta krisen i mannaminne just nu i just detta att politiken har tagits över av makthavare  som säger sig arbeta för allas bästa, men i själva verket bara gynnar några.

Kortsiktigt hokus pokus. Det är det som är chockdoktrinen. Världen över, men också här hemma: i varje utförsäljning av gemensamt ägda institutioner till skumma aktörer med inget annat än framtida avkastning för ögonen.

Det är inte Milton Friedman som överväger att överta dina barns skola för en spottstyver och avskeda så många personal som möjligt. Det är lokala entreprenörer som är medlemmar av samma Rotaryklubb som dina kommunalråd.” 

Kapitalismens natur är att exploatera allt som låter sig exploateras för att skapa rikedom åt ett fåtal. Det är tydligen en evig sanning som inte behöver vederläggas eller motiveras. Låt mig stilla undra om detta inte skrivs mera utifrån en strikt egenintresse. Detta är helt enkelt en fantasi LO hela tiden måste trycka på, som de måste argumentera utifrån, för annars skulle det inte finnas någon anledning till LO:s existens.

Den som sitter inne med resurserna kan sko sig på andras olycka, och statsmakterna ”uppstod” som fördelare av rättvisa, de är andra eviga LO sanningar. Utan att leta upp någon källa vågar jag gissa mig till att statsmakter under en förkrossande majoritet av staters existens, har letts av kungar eller diktatorer som använt sig av statens makt och vålds- resurser för att berika sig själva och sina allierade (adeln t.ex) på folkets bekostnad. Dessutom torde det mest effektiva sättet att sko sig på andra vara att använda sig av statens våldsmonopol. Att staten skulle vara någon fördelare av ”rättvisa”, det kommer endast  att stämma om det är staten som också bestämmer innebörden i ordet ”rättvisa”.  I marknadsekonomin är det som bekant för läsare av denna bloggen, omöjligt att sko sig på någon annans bekostnad eftersom transaktionerna bygger på frivillighet.

”Makthavare som säger sig arbeta för allas bästa men sedan bara gynnar ett fåtal”. Detta är ett fullkomligt ofattbart argument för att komma ifrån en LO anställd. LO som är ett rent särintresse för sina medlemmar, om ens det. Eftersom LO ensidigt stöder socialdemokraterna bortser man från alla sina medlemmar som röstar på andra partier, LO kanske istället borde sägas företräda den lilla elit som styr LO. I det stora hela handlar det om att LO sponsrar socialdemokratin med en otrolig mängd pengar, samt massa gratis valarbete och allmän propaganda. Självklart i utbyte mot ett gigantiskt inflytande i politiken. Socialdemokraterna och LO, är om något ett exempel på hur särintressen har kunnat styra politiken i Sverige.

Sen är det inte ”den onde” Friedman som överväger att överta din lokala skola för en spottstyver och avvskeda personalen, det är din lokala ”onda” entreprenör. Som dessutom fraterniserar med politikerna. Detta låter som konservatism eller korporativism, där företag använder sina kontakter och resurser med politiker för att gynna sig själva. Detta är något som Friedman och nyliberalismen är emot, och dessutom är det ett mycket starkt argument för en liten stat. Anledningen är självklart att en stark stat som tas över av särintressen kan göra alldeles för mycket skada. Mycket bättre då att makten är flyttad så att människor själva får fatta beslut om det som rör dem.

Sen är det en rent löjeväckande avslutning på artikeln:

”Norberg är oerhört lärd och hittade ett antal grova sakfel i Kleins bok, varav toppnumret var att den tankesmedja där han fått sin skolning, Cato, räknades som ett näste för konservativ högerideologi. Detta påstående fick Timbrofolket att guppa av skratt. Jag förstod inte riktigt varför.

Däremot så smålog jag under frågestunden, när det visade sig att det mått på Frihet som Norberg stolt visat upp i sina diagram över kapitalismens godartade effekter inte alls mätte frihet i vanlig mening utan frihet i bemärkelsen frihet från skatter, tullar och pålagor.

En rent ekonomisk definition på frihet, utan några människor i. Tack, doktorn!”

Swedenmark förstår inte varför ”Timbrofolket” skrattar när man kallar tankesmedjan Cato för konservativ högerideologi. Jag föreslår att Swedenmark använder sig av internet och läser på Cato:s hemsida. Detta är dock ett vanligt förekommande fenomen, att människor inte ser skillnad på neo-konservatism och nyliberalism. Ska försöka återkomma till detta i ett kommande inlägg. En försmak är det som Cato själva skriver (bara en del de skriver mera):

”The Jeffersonian philosophy that animates Cato’s work has increasingly come to be called ”libertarianism” or ”market liberalism.” It combines an appreciation for entrepreneurship, the market process, and lower taxes with strict respect for civil liberties and skepticism about the benefits of both the welfare state and foreign military adventurism.”

Jag smålog också när jag läste din artiken Swedenmark, när det visar sig att du argumenterar emot något som Norberg redan sagt. Norberg visade det diagram du frågar efter redan under presentationen, vilket han också säger själv. Liksom med Klein undrar man om du ljuger medvetet för att framställa Norbers som oärlig för LO:s läsare, eller om du helt enkel var ouppmärksam eller bara inte förstod?

För övrigt vill jag rekommendera en mycket intressant bloggdebatt som uppstod i samband med blogginlägg om Norbergs recension. Debatten handlar om hur delar av vänstern har en relativistisk syn på kunskap. Eller med andra ord en brist på sanningskrav, eftersom de anser att det inte finns någon objektiv eller oberoende sanning, bara olika åsikter. Debatten finns hos HAX, och Kaffepaus har skrivit ett mycket intressant inlägg baserat på debatten.

Om att förhålla sig till verkligheten

Nu finns Johan Norbergs effektiva avklädning av Naomi Klein som mp3-fil via Timbro. Hans argumentation och utpekandet av sakfel, missuppfattningar och rena lögner är givetvis förödande för vänstern, men de utgör inte den viktigaste delen i presentationen. Det som verkligen hedrar honom och visar att han är en ärlig och seriös debattör är den sista uppmaningen: läs boken! Han vågar ställa sig upp inför ett par hundra likasinnade och säga ”detta är mina åsikter om boken, ta med er dem när ni själva skapar er en uppfattning genom att läsa vad Klein faktiskt skriver. Lita inte på att jag har rätt, för då begår ni samma misstag som skribenterna på DN kultur”.

Kan ni föreställa er någon vänsterdebattör i Sverige som skulle bjuda in vem som helst, oavsett åsikt, till liknande recensioner av någon av dessa böcker? Kan ni föreställa er en Ali Esbati eller en Lars Ohly annonsera ut ett evenemang där de punkt efter punkt går igenom vad de anser är fel i böckerna, bjuder in deras författare och/eller påhejare, uppmanar dessa att argumentera emot och dessutom rekommenderar läsning av samma böcker till sina åsiktsfränder?

Med tanke på vänsterns meriter är det inte så sannolikt. De är istället av den typ som vägrar tillåta repliker, som läser subjektiv andrahandsinformation och direkt och utan källkritik utnämner människor vars åsikter de inte vet något om till lögnare. Naturligtvis blockerar de också alla som är av en annan åsikt och som dessutom har mage att argumentera för denna.

Jag är den första att erkänna att jag inte har läst Klein, och därför tänker jag inte referera till Norberg på annat sätt än genom att säga att hans argumentation låter övertygande. Vad gäller sakfelen och de fingerade citaten ser jag ingen anledning att betvivla honom, men jag förstår hans poäng när han uppmanar oss alla att läsa själva. Jag ska försöka orka göra det och sedan uttala mig efter egen erfarenhet, för det är så vi liberaler måste förhålla oss till argumentation och verklighet. Vi måste visa att vi inte har något att skämmas för, något att dölja, att vi inte måste fabricera egna verkligheter och ägna oss åt förtal och lögner. Istället måste vi konsekvent använda oss av sakliga och rationella argument, empiri, statistik och fakta. Även om det kräver mycket av oss och kanske inte ger samma publika genomslag som lögnerna så är detta det enda vi kan göra.

Vägra vara en bedragare, sänk er inte till vänsterns nivå, det behöver vi inte. Vi har alla argument och all logik på vår sida, vi har all historia och all statistik som bevis för att vi har ”rätt” (så mycket det nu går att ha). Låt oss inte svika det arvet bara för att kunna bemöta vänstern på dess egen nivå. Vi är större än så. Vi är bättre än så.