Folk är märkliga

Jag gillar teorier som inte riktigt hänger ihop. Röda Malmö skriver om oppositionens opinionstapp att skillnaderna i politik mellan blocken är så liten, och att det är därför Alliansen går framåt. Det som behövs är därmed ett riktigt radikalt vänsteralternativ som vill införa planekonomi och utjämna alla skillnad människor emellan.

Det är förvisso sant att gapen mellan de ideologiska övertygelserna krymper, ett aktuellt exempel är kärnkraftsfrågan där (mp) och (v) har vikt ned sig. Det beror så klart inte på att partierna har ändrat uppfattning, utan på att den rådande åsikten i Sverige är den att kärnkraften ska vara kvar. Vill man få röster kan man inte förespråka en snabb avveckling utan hållbara alternativ.

Och här någonstans ligger tror jag förklaringen till de senaste händelserna vad gäller den folkliga opinionen. Att alternativen i svensk politik är så pass likartade beror antagligen på att folks åsikter generellt sett inte skiljer sig så mycket åt. De allra flesta är socialliberaler som i grunden tror på den fria marknaden men anser att den behöver regleras, samt att det är bra med en viss nivå av skattefinansierad offentlig service. Den typ av kommunism som exempelvis Röda Malmö förespråkar är helt enkelt inte populär, och faktum är ju att det finns radikala vänsteralternativ att rösta på. Vänsterpartiet kräver trots allt ganska långtgående reformer mot socialism, även om deras partiprogram är mer extremt än den faktiska retoriken. Dessutom finns Socialistiska Partiet, SKP och Rättvisepartiet Socialisterna, bland andra.

Dessa partier säger sig samtliga företräda arbetarklassen i kampen mot kapitalet, och borde därmed tilltala en ganska förkrossande majoritet av folket. Även om många äger aktier idag är det ju trots allt rätt få som livnär sig på ägande, de allra flesta tvingas att sälja sin arbetskraft och blir därmed exploaterade och utsugna av överklassen.

Problemet för den extrema vänstern är att den verklighetsbeskrivningen inte stämmer, och ytterst få känner igen sig i den. De mest rabbiata socialisterna känner sig i själva verket knappast utsugna, de vill bara gärna ha mer pengar och makt samt mindre ansträngning och arbete. Det handlar helt enkelt om att gynna sig själv genom omfördelning som ett utslag av lättja och avund gentemot de som tjänar mer. Eftersom den stora majoriteten av svenskarna tillhör medelklassen och inte alls betraktar sig som utsugna finns det inget intresse för ett parti som vill förstagliga näringslivet och jämna ut lönerna.

De flesta tror sig nämligen inte tjäna på en sådan politik. De vet att det privata näringslivet har gynnat dem, att fri handel är positivt för ett litet land som Sverige, att konkurrens driver utvecklingen framåt osv. De har sett hur socialismen i praktiken fungerar i Sovjetunionen, på Kuba och i Nordkorea, och de förstår vad som just nu händer i Kina där miljoner människor lyfts ur planekonomisk misär och fattigdom tack vare marknadsreformer. Socialismen som idé är död, dels för att den bevisligen inte fungerar och dels för att dess inneboende logik egentligen är antilogik. Man kan inte konsumera mer än man producerar, och att ta från överklassen (eller egentligen den produktiva klassen) är inte att omfördela rikedom, det är i det långa loppet bara att förstöra rikedom.

Därför tror jag att den svenska opinionen ser ut som den gör. Ju rikare människor blir tack vare den fria marknaden desto mindre utrymme finns det för föråldrade och verklighetsfrämmande idéer om den utsugna arbetarklassen som slavar under kapitalet. Vanligt folk känner inte igen sig i en sådan beskrivning av deras liv, och därför krävs det av politiker att de anpassar sig till den verklighet som faktiskt råder. Det är lite som med marknadsekonomin: det är inte utbudet som styr efterfrågan utan tvärtom. Man kan inte lura i människor att socialismen är bättre för dem om argumenten helt saknar logik och rimlighet.

Därmed måste man också konstatera att radikala socialister inte direkt tror på människan. Röda Malmö verkar uppfatta det som att folk mot bättre vetande rör sig åt höger, helt enkelt för att det saknas alternativ på vänsterkanten. Men det gör det först och främst inte, och dessutom vore det väl i så fall klokare att inte rösta alls?

Ytterligare bevis

Opinionsundersökningar säger generellt inte så mycket i dessa ombytliga tider. Lojaliteten med ett parti, ett block eller ens en politisk ideologi sviktar och partiledarna blir viktigare och viktigare. Dock kan man notera att trenden i svensk politik är att regeringen går framåt på oppositionens bekostnad. Det är som vi tidigare har konstaterat glädjande av flera olika orsaker. Dels är det naturligtvis viktigt för landets framtid att kommunister och miljöflummare inte får något inflytande, och dels är det mycket positivt att den röd-gröna röran nu förlorar stöd på att driva en ganska radikal och hård vänsterretorik. Mer pengar till bidragstagarna och kommunerna, höj skatterna, ta från de rika och ge till de fattiga, förbjud bonusar, tygla den nyliberala marknaden och öka statens inflytande, subventionera alla företag som går med förlust för att rädda industrijobben osv osv. Allting som enligt socialistisk logik borde fungera i kristider som denna, men folket svarar inte. Hur kommer det sig?

Min gissning är – som vi tidigare varit inne på i den här bloggen – att egenintresset styr. Sverige är ett rikt land där den förkrossande majoriteten tillhör en ganska välbärgad medelklass. Även om det privata sparandet knappt existerar verkar de flesta ändå ha marginaler nog att överleva krisen, mycket tack vare de moderata skattesänkningarna. Folk förstår helt enkelt att de gynnas av Alliansens politik, att det är mer ansvarsfullt att föra en politik för sunda statsfinanser än en för konstgjord andning till en döende industri, samt att de själva inte tjänar något på att vara ”solidariska” med den minoritet av bidragstagare som trots allt finns. De vill inte vara med och offra sig själva för någon annans vinning, speciellt inte när ”någon annan” är lågutbildade och lågavlönade industriarbetare som producerar saker ingen vill ha.

De som skriker högst efter solidaritet och statliga subventioner är givetvis de som själva anser sig tjäna på det. Facken tillhör de värsta hycklarna: de har pengar nog att köpa upp de företag de anser bara behöver kortfristisga lån för att överleva, men vägrar med hänvisning till att de behöver en välfylld strejkkassa. Det är en omskrivning av att de inte vill ta något eget ansvar och inte tror på framtiden för exempelvis SAAB; en retorik som folk uppenbarligen ser igenom.

Egenintresset har naturligtvis alltid styrt politiken, människor har alltid och kommer alltid rösta med plånboken. Det nya i den svenska opinionen är att majoriteten av väljarna nu tillhör de som i en socialistisk värld förväntas betala för minoritetens välfärd. Den röd-gröna logiken handlar om att göda de tärande på de närandes bekostnad, och nu börjar samma sak ske som beskrivs i en viss bok: de närande vill inte längre ställa upp som offerlamm för de tärandes vinning. De har lärt sig att de inte tjänat något på att bli bestulna och exploaterade av staten, och att de klarar sig ganska bra medelst den egna lönen.

Det är inte regeringen som ska ta ansvar för människornas liv, det fixar de bra själva. Nu visar det sig även i opinionen.

Tack!

DN:s glädjande opinionsundersökning visar (förhoppningsvis) åtminstone två saker:

1. Folk förstår att den ekonomiska krisen inte är regeringens fel
2. Folk förstår att man inte kan spendera hur mycket skattepengar som helst på att rädda olönsamma industrier

Egentligen har finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen inneburit ett guldläge för oppositionen och dess demagoger. Man har kunnat skylla allt elände på regeringen och kapitalismen och visat att här har vi minsann ett gäng som inte bara förespråkar det system som skapade krisen utan dessutom är likgiltig inför dess effekter. När vanligt folk drabbas av massarbetslöshet står regeringen där med armarna i kors och ägnar sig istället åt att rädda bankfolkens bonusar.

Det intressanta är att det är i princip exakt vad vänstern har gjort. Att det trots alla klatchiga slagord och enkla argument inte har fungerat kan faktiskt bero på att vanliga människor har börjat se igenom populismen. Det är i så fall långt viktigare än att Alliansen – som trots alla sina brister är det enda alternativet i svensk politik – hämtar igen ett till synes ointagligt försprång. Att mantran som budgetbalans och statsfinansiellt ansvarstagande just nu vinner över skrikandet efter mer stimulanser är faktiskt alldeles, alldeles underbart. Låt oss hoppas att det är en trend som håller i sig, för om det är något det här landet skulle må bra av på sikt är det mer ekonomisk bildning och mer insikt om var statens pengar egentligen kommer ifrån.