Finanskrisen igen

Debatten om finanskrisen har pågått länge och på många olika platser, och den präglas ständigt av samma utmärkande drag: ”högern” förklarar att man inte kan skylla på kapitalismen och den fria marknaden eftersom det var statens medvetna och aktiva politik som blåste upp lånebubblan. ”Vänstern” å andra sidan svarar att ja ja, så kanske det var, men det är ändå kapitalismen det är fel på. Ungefär som att acceptera ett argument samtidigt som man förkastar det. Här på bloggen går diskussionen just så, och bland kommentarerna till Johan Norbergs senaste artikel på Newsmill är mönstret detsamma fast värre. Här börjar vänstern istället för finanskrisen prata om låga löner och fattigdom i USA, när diskussionen handlar om statens inblandning i och skuld till den nuvarande krisen. Det är ett bekvämt sätt att slippa svara på argument, men inte vidare ärligt.

Signaturen Eva Berglund går längst i detta genom att berätta om kvinnliga piloters löner. Jaha? Än sen?

David T menar att Michael Moore kanske har fel i sin redogörelse (ja, det har han), men att han har rätt i att vara arg på systemet. Ja visst, men varför då påstå att filmen handlar om kapitalismen? Det gör den inte.

karlsson drar klassikern att kapitalismens försvarare skyller ifrån sig på samma sätt som kommunister bortförklarar Sovjetunionen, genom att påstå att det inte var någon riktig kapitalism/kommunism. Nej visst, det är sant, men skillnaden är att kapitalismen bara är ett ramverk medan kommunismen är en sorts sluttillstånd, en utopi helt utan verklighetsförankring.

Låt mig använda en liknelse. Säg att ett samhälle bygger på den moraliska övertygelsen att varje individ ska vara fri att bestämma över sitt eget liv. I detta samhälle uppstår spontant byteshandel där människor på frivillig basis byter värden och arbetsinsatser med varandra. Denna byteshandel får namnet ”Pelleism”. Plötsligt kommer ett gäng bråkmakare till samhället och låser in alla invånare i ett stort hus. Produktionen av värden faller ihop och alla dör av svält. I ett annat samhälle sitter en socialist och konstaterar att Pelleismen har misslyckats.

Detta är en ungefärlig översättning av dagens debatt om kapitalismen. Kapitalism och marknadsekonomi förutsätter frihet, det är själva grundkriteriet. Utan frihet – ingen fri marknad, och ingen kapitalism. Allt som innebär ofrihet och som går ut över friheten kan leda till problem, och att då skylla dessa problem på friheten är absurt. Som att hävda att fångarna i liknelsen ovan var fria att handla med varandra, men det gjorde de inte och därför är det fel på friheten. Nej! De var inte fria! De var inlåsta! Begränsade! Ofria! I USA rådde inte fri marknadsekonomi, istället gick staten in och dikterade villkoren, pressade ned räntorna till artificiellt låga nivåer och lånade via halvstatliga låneinstitut ut pengar till icke kreditvärdiga, samt lovade att stå för alla eventuella förluster. Att det skapade en bubbla är självklart, att skylla det på den fria marknaden är helt enkelt fel.

Därför blir det också fel när Jonas Bååth skriver att ”Moores åsikt är lika sann som din. rent krasst så var det ju jakten på att tjäna pengar som skapade finanskrisen, den drivkraft som kapitalismen i sin grund bygger på”. På så vis kan man ju skylla var som helst på ”kapitalismen”, även inom ett system som är uppenbart planekonomiskt. Kapitalismen bygger inte på någon drivkraft, och den drivkraften kan inget system radera ut (även om många har försökt). Kapitalism innebär att privat ägande är tillåtet, sen får folk göra vad de vill med det ägandet. Att staten via sitt ägande går in på marknaden och manipulerar efter eget sinne är inte kapitalism.

Detta är tyvärr symptomatiskt för vänstern. När de möter ett sakligt argument blir de antingen sura och gnäller över att man tror att man vet allting, eller för in diskussionen på helt andra ämnen. Egentligen finns det ju ett enkelt sätt att bemöta sakliga argument: visa på att de är felaktiga. Vill socialister visa att finanskrisen är ”kapitalismens” fel så måste de antingen förklara varför statens åtgärder a) inte hade nån effekt på ekonomin b) aldrig ägde rum eller c) tillhör det kapitalistiska systemet. De kommer få problem oavsett vilket alternativ de väljer, men dessa är de enda möjliga utvägarna. Allt annat är som vanligt bara irrelavanta bortförklaringar.

Spel mot öppet mål

Johan Norberg har nu svarat Lars Pålsson Syll på Newsmill. Jag tänker inte dra sakargumenten, de finns där för alla att läsa och ta till sig. Istället vill jag kort reflektera över vänsterns debatteknik. Norberg skriver, efter att ha redogjort för sin syn på krisen:

”Mot denna redogörelse kan man invända på många olika vis. Man kan hävda att jag beskriver politiken och regeringarna felaktigt, eller att de var irrelevanta för händelseutvecklingen, eller att jag har missförstått orsakssambanden eller så kan man säga att detta trots allt var nödvändigt för att undvika ännu värre problem om marknaden hade fått vara fri. Mina poänger är underbyggda med empiri, statistik och detaljerade källhänvisningar. Har jag fel är det en enkel match att visa att jag har det.”

Detta är verkligen huvudet på spiken, essensen av debatten, pudelns kärna och så vidare. När liberaler argumenterar gör de det (oftast) sakligt och konkret, de beskriver händelseförlopp, analyserar dem och drar slutsatser. Vänstern å andra sidan skriker och gnäller och inget annat. Finanskrisen är ett tydligt bevis: högern försöker förklara vilka faktorer som ligger bakom och underbygger resonemangen med empiri, statistik och fakta. Vänstern skriker ”girighet!” ”orättvist!” ”nyliberalism!” och vägrar motiverar sig vidare.

Skrikhalsar som Pålsson Syll gapar ”du har fel!” men vägrar visa varför. Det är som Norberg skriver: uppgifterna finns där, det är bara att bemöta dem. Stämmer de inte är det lätt att visa varför, ungefär som att rätta ett räknefel i en ekvation, så varför inte ens försöka? Varför lämna allting okommenterat istället för att bevisa med sakliga argument och väl underbyggda fakta att det är felaktigt?

Det är patetiskt och oerhört deprimerande, och ett vansinnigt tydligt mönster. Det är alltid så.

Bloggen B&P hävdade nyligen att en rad länder var just ”nyliberala” och att de därför hade ”misslyckats”, helt utan argument och grund för någonting. Jag svarade och försökte med hjälp av statistik och fakta förklara varför B&G hade fel. Som svar fick jag att B&P inte var så intresserad av diskussionen och därför inte tyckte det fanns nån poäng i att svara mig. Jag tror ju ändå på marknadens perfektion och kan inte övertygas. Några veckor senare dök samma typ av argument upp igen på hans blogg: de här länderna är nyliberala, och de har misslyckats. Jag svarade och blev censurerad.

Alltid samma sak. Vänstern skriker nåt om orättvisor och nyliberalism, högern svarar sakligt och faktabaserat och vänstern skriker ännu högre. Varför?

För att vänstern inte bryr sig om fakta. Den tror inte på sådana, den tror bara på åsikter och känslor. Tycker man något så stämmer det per automatik. Anser man att exempelvis Grekland är nyliberalt så är Grekland nyliberalt. Kan man visa att landet inte alls tillämpar marknadsliberal politik så bevisar det ingenting annat än man är en fundamentalist som inte behöver bemötas. A är inte A, A är vad man vill att det ska vara, och därför behöver man aldrig argumentera för någonting. Åsikter är ju åsikter, inte fakta.

Lars Pålsson Syll är professor och därmed akademiker. Han borde ha ett vetenskapligt perspektiv på sin argumentation, men av den enkla anledningen att han tillhör vänstern struntar han i allt sådant. Det är inte relevant i hans värld. Det enda som spelar någon roll för honom är vad man tycker, och han tycker att nyliberalismen är dålig. Att då kleta beteckningen ”nyliberalt” på något innebär att det är dåligt, någon ytterligare analys behövs inte.

Vänstern är som ett gäng dagisungar som skriker ”NÄ!” ”JO!” ”100 GÅNGER MER ÄN DU KAN SÄGA STJÄRNSTOPP!”. Det är direkt skrämmande att människor kan fungera så i ett upplyst och modernt samhälle, och ännu värre att de inte begriper det själva. Var finns självkritiken? Insikten? Reflektionen? Ingenstans. Att diskutera på sådana villkor är som att prata med en vägg, eller ett djur. Man framför ett budskap men får absolut noll relevant information tillbaka.

Som tur är verkar fler och fler nu genomskåda bluffen.

Tröttsamt och deprimerande

Diskussionen om finanskrisen har inte varit speciellt kreativ eller givande. Vänstern skriker högt om kapitalismens kris men kan inte motivera sig, och högern nästan tiger ihjäl sig själv istället för att bemöta kritiken. Ett undantag är som vanligt den lysande Johan Norberg. Även om han sällan tar strid rent ideologiskt är han en slipad debattör med mängder av fakta som bas för sin argumentation, och sådant är viktigt i en värld som alltmer lutar åt okunskap och populism.

Hans senast bok handlar om just finanskrisen och varför man inte kan skylla den på de oreglerade marknaderna. Nu börjar reaktionerna komma, och många är givetvis positiva. Bland de högst skrikande tokarna på vänsterkanten finns en människa som av någon obegriplig anledning har rätten att kalla sig ”professor”. Personen i fråga heter Lars Pålsson Syll och är ett av de tydligaste exemplen i landet på att utbildning i sig inte automatiskt ger bildning och förståelse. Något för politikerna att fundera på, med tanke på att de har som målsättning att en viss procent av befolkningen ska skaffa sig högskolepoäng.

”Professorns” text om Norbergs bok handlar i stort sett inte om någonting. Den centrala tesen i vad som patetiskt nog kallas en ”kritisk granskning” är att Norberg är nyliberal, och därför har han fel. Krisen beror ju på de helt oreglerade marknaderna som enligt sådana debattörer aldrig har fel och innebär omedelbar rikedom för alla som manna från himlen. Det är inget man behöver motivera och argumentera för, det bara är så. När Norberg hävdar något annat har han fel, och att bemöta hans argument är därför helt och hållet överflödigt. Istället kan man ägna en recension av boken till att skriva saker som ”Vi vill inte ha mer av otyglade marknader som löper amok. Vi vill kunna styra över våra egna liv utan att ta omvägen över marknader utan demokratisk förankring och legitimitet. Norberg delar så klart inte dessa drömmar”.

Nåja, låt mig bemöta lite av all den dårskap som ”professorns” text innehåller.

”Med vackra ord och fraser om ökad flexibilitet, förnyelse och liberalisering förespråkade och genomdrev Norbergs gelikar på 1980- och 1990-talen marknadsliberala lösningar som i princip innebar en återgång till djungelns lag på våra finans- och kapitalmarknader.”

Det är sant att många ekonomier liberaliserade på 80- och 90-talen, och det berodde främst på att socialismen och socialdemokratin hade nått vägs ände. Storbrittanien exempelvis led av hög inflation och låg produktivitet, men vad Thatcher gjorde var framför allt inte att bara avreglera. Istället gick hon in för att strypa utbudet av pengar och på så sätt få ner inflationen, som ett första steg. Vidare skar hon ned i statsbudgeten och sänkte skatterna för att få igång ekonomin. Det fungerade, även om omställningen blev smärtsam. Olönsam verksamhet gick under varvid arbetslösheten steg, men hålen i ekonomin fylldes av nya verksamheter med högre produktivtet och bättre lönsamhet.

Detta är vad Schumpeter kallade ”kreativ förstörelse”, att ersätta det som inte fungerar med något bättre. Ingen har påstått att en sådan omställning är enkel, men den är absolut nödvändig. Nollor som Pålsson Syll tror att produktion bara syftar till att arbetarna ska få sin lön, men när ingen längre vill köpa produkterna finns det inga pengar att betala med. Det är vad som idag händer med USA:s bilindustri, exempelvis.

BNP/capita är i dagens Storbrittanien mer än 5 gånger så hög som 1975. Att då sitta och påstå att den utvecklingen har varit av ondo för att vi idag upplever en ekonomisk kris och ett mindre tillbakagång är ohederligt och osmakligt, speciellt som krisen beror på något helt annars. Mer om det nedan.

Pålsson Syll skriver:

”De finansmarknader som brukade framhävas som det närmaste man kunde komma de perfekta marknader som skulle skapa välstånd och lycka åt alla bara de lämnades i fred i vår vackra nya värld, ja de hävdar man nu – mirabile dictu – aldrig egentligen varit speciellt bra.”

Naturligtvis kan inte ”professorn” visa några sådana citat. Även detta är en djupt ohederlig argumentation, att skuldbelägga liberalismen och liberaler för att de/vi gillar avregleringar och fria marknader. Ingen har hävdat att det finansiella systemet är perfekt, tvärtom har många liberaler varnat för den statliga kreditexpansionen och de billiga konsumtionslånen. ”Professorn” skulle möjligen ha haft en poäng om den kritiken hade kommit från vänster – innan krisen – men det gjorde den inte. Det fanns inga socialister som kritiserade statens planer på att även fattiga skulle få lån med hjälp av tvångsregler och nya pengar, och varför skulle de? Det är ju en social reform och inget som den fria marknaden hade satt igång. Det var staten som ville att bankerna skulle låna ut till fattiga som på en fri marknad inte hade ansetts kreditvärdiga. Detta bortser ”professorn” helt och hållet ifrån, han nämner inte Fannie&Freddie, The Community Reinvestment Act eller FED i en enda mening. Jag har inte läst Norbergs bok än, men jag är ganska säker på att han gör det. Varför inte bemöta de argumenten?

”Professorn” fortsätter:

”..när Norberg tittar på krisens bakgrundhistoria så är det hela tiden någon president, finansminister, stat eller klåfingrig politiker som är boven, eftersom deras försök att lösa krisen bara sägs lägga grunden för en ny som blir ännu värre”

Notera, inte ett enda ord om varför detta inte skulle stämma. Så argumenterar en brunstig tonåring, inte en medelålders professor i ekonomisk historia.

”Om man anlägger det kortsiktiga perspektiv som Norberg valt i sin bok är det lätt att uppfatta marknadsmisslyckanden som tillfälliga avvikelser från den perfekta marknadens ideal. Norberg skriver att det inte var systemet som sådant, utan ”en rad omständigheter som var för sig inte hade behövt betyda katastrof [som] råkade sammanfalla och förstärka varandra” som gav upphov till finanskrisen”

Återigen inte ett ord om varför Norberg har fel. Vilken lekman som helst kan referera boken, men detta ska vara en ”kritisk granskning”. Har ni hört talas om någon kritisk granskning som bara citerar text utan att bemöta eller bedömma den?

Inte jag heller.

”Den främsta lärdom finanskrisernas historia ger oss är att återkommande kriser är en oundviklig del av vårt ekonomiska systems”

Inte ett ord om vilket ekonomiskt system som är fritt från kriser eller vad krisen beror på.

”Mitt uppe i den värsta ekonomiska krisen i mannaminne ser vi tydligare än någonsin vad detta socialdarwinistiska experiment ledde till när det fick blomma ut. Den Fria Marknaden gav inte bara ger guld och gröna ängar utan också högst påtagliga kostnader och nackdelar. När produktionen snabbt minskar och arbetslösheten rusar i höjden går det helt enkelt inte längre att blunda för hyperkapitalismens växande svarta hål av kriser och utslagning”

Inte ett ord om vad Pålsson Syll själv anser skapade krisen, men det är ju alltid lätt att skylla på ”den fria marknaden” (som naturligtvis inte är och aldrig har varit fri).

Till sist i en bedrövlig text kommer då det dräpande argumentet som skingrar alla tvivel och som bemöter allt Norberg påstår:

”Dagens kris är inte främst en politisk kris. Det är de avreglerade och otyglade marknadernas kris. Det är nyliberalismens kris.”

Men vill bara skrika ”varför då”? Var är dina argument, ”professorn”? På vilket sätt har Norberg fel? Hur motiverar du dig? Vilket är ditt alternativ?

Det är inget mindre än skamligt att en sådan nolla som Pålsson Syll kan få kalla sig professor, med tanke på texter som denna. Att publicera ett sådant intellektuellt sett fattigt inlägg och kalla det ”kritisk granskning” är både pinsamt och skrämmande. Kunde man finna minsta tillstymmelse till argumentation hade man kanske kunnat respektera den avvikande åsikter, men detta är bara nonsens, totalt innehållslöst dravel utan substans. Och gubben är professor!

Det ser mörkt ut för Sverige.

Vänsteranalys

Många börjar tydligen ifrågasätta Mona Sahlins förmåga att leda Socialdemokraterna. Inte helt oväntat kanske, men i grund och botten är det partiets politik det är fel på. Socialismen som idé är stendöd, och de mer pragmatiska sossarna verkar kanske ha insett att det är arbete och inte bidrag som har drivit partiet framåt genom decennierna. Att Sahlin är vag är det väl ingen som ifrågasätter, men det beror främst på att Socialdemokratin som rörelse är vag. Mer statliga åtgärder är svaret på allting, till och med sysselsättningen. Utbilda människor, ge dem ”trygghet”, men inte ett ord om var jobben ska skapas eller vem som ska betala. Då är Lars Ohly tydligare även om han givetvis är ute och cyklar när han tror att staten kan vara självfinansierande.

En orsak till fumligheten är troligen den bristande verklighetsanalysen. I samband med finanskrisen har det talats mycket om att nu har vänstern sin chans efter nyliberalismens misslyckanden, men vänstern har uppenbarligen inte klarat av att förvalta denna chans. Varför? För att analysen av orsaken till krisen är fundamentalt felaktig.

Håkan A Bengtsson, ”skribent på den vänsterradikala tidskriften Dagens Arena”, illustrerar det förvirrade tankesättet:

”- Det sker ett ideologiskt skifte nu i världen där gamla ekonomisk-politiska sanningar ifrågasätts. Vänstern borde kunna visa att det är de som kan erbjuda en reformering av det finansiella systemet. I stället är det den borgerliga regeringen som framstått som mest kritisk till höga bonusar och annat”

I Bengtssons värld är det uppenbarligen möjligheten att dela ut bonusar inom banker som har orsakat krisen, och vänstern borde därmed verka för att reformera det finansiella systemet just med avseende på bonusar. Man undrar, var har Bengtsson befunnit sig de senaste 10 åren eller så? har han någonsin hört talas om Freddie Mac, Fannie Mae eller ”prispressaren” SBAB?

Fannie Mae skapades 1938 av den federala regeringen i syfte att expandera marknaden för bostadslån. Freddie Mac marknadsför sin verksamhet på följande sätt:

”Freddie Mac works with mortgage lenders to help people get lower housing costs and better access to home financing”.

Företaget skapades 1970 av kongressen för att utsätta Fannie Mae för konkurrens, alltså i syfte att pressa priserna på bolån. 1977 instiftade Jimmy Carter The Community Reinvestment Act som skulle tvinga banker att förse ”their entire community” med krediter, i princip att de skulle låna ut pengar även till de som inte hade råd att låna på en fri marknad. Dessa regler utökades konsekvent under följande år och peakade 2005 med dekretet att 52% av all utlåning inom ett visst geografiskt område skulle gå till människor med inkomster under medianen och 28% till verkliga låginstkomstagare. Under ungefär samma period pressade den amerikanska riksbanken ned räntan i syfte att stabilisera konjunkturen och förenkla utlåning.

Vad skulle man kunna kalla de åtgärder som vidtas av staten och som går ut på att även de utan stora plånböcker ska kunna finansiera något de behöver? Fri marknad eller social reform? Kapitalism eller socialism?

Vad skulle man kalla statlig politik som går ut på att stabilisera konjunktursvängningar? Fri marknad eller interventionism? Kapitalism eller Keynesianism?

Bonusar är i sammanhanget helt och hållet irrelevanta. Det märkliga är också att det inte var socialister som varnade för den kommande krisen. Det var liberaler, och inte amerikanska liberaler som tillhör den ekonomiska vänstern utan riktiga liberaler, främst från den österrikiska skolan. Peter Schiff exempelvis, och den libertarianske presidentkandidaten Ron Paul, som redan i september 2003 varnade kongressen i ett tal.

Att det skulle vara bonusar och girighet som skapade krisen är enbart en efterkonstruktion. Var fanns annars de argumenten 2000, 2003 eller 2007? Ingenstans, de förs fram först nu. Inte helt oväntat med tanke på att de äe så uppenbart felaktiga. Vänstern tycker om att forma verkligheten efter sina åsikter, en ärlig debattör gör tvärtom. Verkligheten talar som vanligt mot vänstern och statliga ingripanden i ekonomin, och om Socialdemokraterna ska ha någon chans att förtjäna trovärdighet så borde de kanske vidga sin argumentation en aning.

Vad då ”kräver”?

Delar av sosseriet medger idag på DN debatt att deras bidragspolitik inte ”räckte till”. Samtidigt klankas det ned på regeringen som inte anses möta hotet om lågkonjunktur på ett adekvat sätt. Krisen ”kräver politisk handling”, sägs det, men varför det? Vad då ”kräver”? Lämna människor ifred och låt dem använda sina egna pengar till vad de själva vill. Det är den politiska handling en stat kan och bör ägna sig åt: individens frigörelse från kollektivistiska tvångsåtgärder.

Sosseriet menar istället att staten bör beslagta dina och mina pengar och investera dem i produkter och tjänster vi inte har efterfrågat, eftersom det ”krävs”. Av vem, i vilket syfte? Det enda jag kräver är rätten till min egen lön, rätten att få bestämma över mig själv, mitt liv och de pengar jag tjänar i frivilligt utbyte med andra. Om staten håller sina smutsiga fingrar borta från mig är jag nöjd.

Tyvärr är politiken sådan att dess företrädare måste tala till ”samhällsnyttan” snarare än individen, och gynna några på andras bekostnad. På en ”marknad” där betalningen för dyra löften är fler röster och mer makt lönar det sig att prata om samhället som en helhet som inte går att dela upp i sina beståndsdelar. Då kan man hävda att det ”krävs” slaveri och exploatering för att gynna en viss grupp av människor över en annan. I verkligheten – utanför den politiska fantasin – är det enda som ”krävs” att individen får fatta sina egna beslut. Det är varken rätt eller effektivt att staten gör det åt henne, vilket med all önskvärd tydlighet har bevisats i och med den lånebubbla som världens centralbanker blåste upp och som nu har exploderat.

Utan politisk inblandning i ekonomin hade krisen varit betydligt mindre omfattande, och kanske hade den inte ens uppstått från första början. Är det ett argument för att staten ska göra mer, eller kanske mindre?

Girighet

Det pratas mycket om girighet i dessa finanskrisens dagar, en egenskap som främst tillskrivs högt uppsatta inom näringslivet. Onekligen är det så att många människor har varit just giriga, och att det har bidragit till krisens omfattning, men det gäller också att bredda perspektivet en aning. Vilka har varit girigast, varför, och vad är det egentligen för typ av egenskap?

Girighet och egoism brukar buntas ihop till ungefär samma sak och visst, det är svårt att vara girig för någon annans vinnings skull. Det är dock viktigt att göra skillnad på begreppen, speciellt som det ena måste försvaras och det andra angripas på moraliska grunder. ”Egoist” är den som söker fördelar för sig själv, men ”girig” är den som gör det på andras bekostnad och utan tanke på konsekvenserna.

Att vara en egoist är varken klandervärt eller konstigt, alla människor lever främst för sin egen skull och agerar rationellt efter en skala där det egna livet står som ultimat syfte. Den som jobbar för att kunna betala sina räkningar är en egoist, den som finner njutning i att dela med sig av sina pengar är en egoist. Detta är ett begrepp och ett koncept som måste försvaras mot altruism – offermoral – där individen ses som ett redskap för andras mål snarare än ett mål i sig själv.

Egoisten vet att hon inte kan konsumera mer än hon producerar, och kräver inga fördelar som hon inte gjort sig förtjänt av. Hon jobbar och skapar utrymme för sig själv att förbättra sitt liv, inte genom hotelser och våld utan genom konstruktivt arbete i frivilligt samarbete med andra.

Den girige å andra sidan vill åt det hon inte har förtjänat, genom en eller annan form av bedrägeri. Hon kan lura andra att hon producerat mer än hon gjort, eller ställa ut löften hon vet att hon inte kommer hålla. Den girige är ute efter att maximera sin konsumtion, men minimera sin arbetsinsats. Högsta möjliga avkastning med minsta möjliga ansträngning. Det gäller såväl finansfolket på Wall Street som arbetaren med medioker månadslön som trodde sig kunna låna två miljoner till en ny lägenhet, utan en tanke på räntor och amorteringar. Egoisten hade tänkt efter och räknat på sin budget, anpassat konsumtionen efter produktionen och undvikit att gynna sig själv kortsiktigt utan att tänka på framtiden. Den girige saknar ett sådant perspektiv och tar gladeligen emot de pengar bankerna erbjuder till låg ränta och utan kontantinsats. Hon bryr sig inte om att en räntehöjning kan spoliera drömmen om en fin bostad, det är inte hennes problem.

Och bankerna då? Visst, de borde ha vetat bättre än att låna ut till vilken godtycklig luffare som helst, men i konkurrensen om kunder på en marknad med artificiellt låga räntor har ingen aktör råd att stå utanför. Man kan bara minimera förlusterna genom att ta så mycket ansvar det går, som Handelsbanken har gjort i Sverige. I USA med statlig snedvridning av konkurrensen var situationen annorlunda, där tvingade staten bankerna att låna ut billigt och utan särskiljning. Där hade bankerna ingen chans att agera egoistiskt snarare än girigt. Skulden hamnar främst på den amerikanska staten och FED, men även på de konsumenter som valde att ta större lån än de kunde betala tillbaka. Hos dem frodades girigheten och drömmen om ett bättre liv än de egentligen förtjänade.

Detta är det ingen som pratar högt om, men det är icke desto mindre sant.

Greed is good, sa Gordon Gekko. Det uttrycket borde modifieras en aning, till att det aldrig är fel att eftersträva ett bättre liv, men aldrig rätt att göra det på andras bekostnad med bedrägeri som vapen.