Snabbkurs

Objektivismen är i sig enkel och lättbegriplig, men samtidigt svår att ta till sig eftersom den utmanar alla åsikter och grunder man tidigare betraktat som axiom. Det mest pedagogiska sättet att utveckla sina tankegångar och argument är att ställa sig själv frågor som man sedan tvingas besvara. För objektivismen kan dessa se ut ungefär såhär:

Q: Anser du att det finns en objektiv verklighet som existerar oberoende av en människas åsikter om den, där en sten är en sten och inte samtidigt som den är en sten också kan vara en pinne eller en cykel? Är A lika med A och inte samtidigt B eller C?

Q: Anser du att denna verklighet inte kan förändras av åsikter och tro utan är som den är utan motsägelser, dvs är en sten en sten oavsett vad någon levande människa anser om den?

Q: Erkänner du då att denna verklighet existerar utan villkor, alltså att en sten inte behöver förhålla sig till den för att förbli en sten?

Q: Gäller samma sak för en människa, dvs är en människa oberoende av sin omgivning i strävandet efter överlevnad?

Q: Existerar det för denna människa två grundläggande alternativ: ”liv” eller ”icke-liv”, dvs står hennes mest basala val mellan att leva och att inte leva?

Q: Vilket är då villkoret för mänsklig överlevnad, vilka egenskaper måste hon besitta för att överleva?

Q: Räcker muskelkraft? Kan en människa som sätts på en öde ö överleva bara genom att slumpmässigt och utan eftertanke och analys röra på sin kropp?

Q: Kan hon överleva genom att önska att hon ska överleva och hysa en förhoppning om det, oavsett vad den förhoppningen går ut på?

Q: Måste hon använda sin hjärna för att analysera varje situation och kontrollera vilket val som ger upphov till en önskad effekt, exempelvis valet mellan att placera frön i jorden och vattna dem eller att kasta dem i havet eller bränna upp dem?

Q: Vad säger det oss om vilken kroppsdel och vilken mänsklig funktion som är väsentlig för mänsklig överlevnad? Att hjärnan är irrelevant och att musklerna är det enda medlet för att bibehålla tillståndet ”liv”? Att tillståndet ”liv” inte kräver några aktiva val utan bibehålls automatiskt av den omgivande verklighetens villkor och förutsättningar?

Q: Vad säger det oss om en moralisk måttstock som eftersträvar och bejakar tillståndet ”liv” för varje individ som önskar sig tillståndet ”liv”?

Q: Vad säger det oss om ideologier och system som helt eller delvis går ut på att begränsa individens rätt till sin egen hjärna och som sätter upp egna mål och meningar för henne genom lagstiftning och tvång?

Vad har vi hittills kommit fram till genom att besvara dessa frågor? Om vi erkänner den första premissen – att verkligheten existerar som ett objektiv absolut – och den andra – att människan måste förhålla sig till denna verklighet för att överleva och inte automatiskt överlever utan att agera – så har vi fått ta ställning till huruvida det är hjärnan eller kroppen som är det verktyg med vilket människan skapar förutsättningar för att överleva.

 Att tro på en kropps oberoende av sin egen hjärna är att hävda att den objektiva verkligheten, som existerar oberoende av människans åsikter om den, kan omformas för att passa samma människa utan att hon analyserar den med hjälp av sitt intellekt. Det finns alltså inget ”rätt” eller ”fel” som hon måste ta ställning till, det finns inga val som kan främja ”liv” respektive ”icke-liv”. Frön blir till växter oavsett om hon kastar dem i havet eller placerar dem i jorden, en bil blir till bara genom att en fungerande kropp utför muskelövningar på ren slump. Eller: människan överlever automatiskt så fort hon rör på sig.

När man har förkastat ovanstående ologiska resonemang inser man att människan för att främja tillståndet ”liv” (om hon väljer ”liv” och inte ”icke-liv” som mål) hela tiden ställs mellan olika val i olika situationer och måste använda sin hjärna – måste välja att tänka framför att inte tänka – för att komma fram till korrekta beslut. Det betyder inte nödvändigtvis att hon alltid väljer rätt, men intellektet kan rätta till misstag genom lärdom och utveckla sin förmåga att analysera och övervinna verklighetens villkor för överlevnad.

Poängen med att erkänna intellektets och hjärnans väsentlighet är att skaffa sig en moralisk måttstock för främjandet av tillståndet ”liv”. En sådan måttstock kan inte utgå från något annat absolut än det vi just har skaffat oss: att människan måste tänka för att överleva. Den måste alltså ge henne rätten att tänka och att själv komma fram till vad som är ”rätt” respektive ”fel” i hennes strävan efter överlevnad. Alla system som bestämmer valen åt en människa är system som strävar efter tillståndet ”icke-liv”. De säger åt individen att hennes hjärna inte är medlet med vilket hon ska analysera verkligheten, istället ska hon acceptera andra premisser, bestämda av andra människor och ledande till andra mål med andra medel. Att hävda sådana premisser är att ta ifrån individen hennes metod för överlevnad och därmed säga åt henne att hennes överlevnad inte är målet med hennes liv.

Låter det drastiskt? Icke desto mindre sant. Kontrollera premisserna och försök att komma fram till en annan slutsats givet de första förutsättningarna. Försök hävda att du är oberoende av din hjärna och att du kan överleva utan att tänka.

Att andra människor väljer mål för individen och säger åt henne vad som är ”rätt” och ”fel” betyder inte att hon automatiskt dör, men hon blir i större eller mindre utsträckning berövad rätten att eftersträva den egna överlevnaden och i och med det också rätten till den egna glädjen och stoltheten. Att välja och tänka är inte bara ett medel för överlevnad utan också för lycka: när du väljer att köpa en TV eller måla en tavla så gör du det antagligen för att det skänker dig en känsla av välmående. Vill du bli berövad den rätten, vill du att någon annan ska bestämma vad som är ”lycka” för just dig? Antagligen inte. Så varför ge bort rätten att tänka, när rätten att tänka är just rätten att analysera och eftersträva det som du definierar som ”lycka” i just ditt liv? Vem kan göra det bättre än du och varför?

Alltså: en moralisk måttstock för premissen ”liv” måste utgå från individens rätt till det egna intellektet som medel för att analysera och bemöta en objektiv verklighet som existerar som ett absolut. Det är grunden för den objektivistiska filosofin på vilken alla andra antaganden bygger. Den lovar inte guld och gröna skogar, det garanterar inte människan tillgång till några materiella tillgångar eller mänskliga tjänster, den ger henne bara fri tillgång till de förutsättningar som krävs av henne för att skapa välstånd och lycka. Mer än så kan inget politiskt system någonsin leverera utan att premisserna kompromissas bort i en motsägelse där A inte längre är A.