Vi försöker igen då…

Trots mitt senaste inlägg har bloggen på sistone belamrats med pseudoargument i stil med att ”nyliberalismen är en utopi som inte fungerar i verkligheten”. Alltså tvingas jag återigen påpeka: vår ideologi är ingen utopi. Vi förespråkar inte ett färdigt system eller regelverk som ska ha vissa bestämda effekter för utvalda grupper av människor. Vi påstår inte att den ena kommer få det och den andra kommer få något annat. Vi är inte intresserade av att förklara hur saker och ting kommer se ut i ”framtiden”. Till skillnad från socialister som lovar gratis konsumtion och ansvarslös makt lovar vi ingenting. Det enda vi erbjuder, det enda vi förespråkar är ett moraliskt ideal.

Det idealet går ut på att ingen människa ska behöva tvingas att göra något som han eller hon inte vill. Den som arbetar och förtjänar en lön ska få behålla den lönen och inte tvingas att bidra till ändamål hon själv inte har valt. Allt utbyte av värden människor emellan ska ske i frivillighet: vill man ha något så får man förtjäna det, inte använda vapenmakt för att tvinga till sig det. Detta är något som socialister vägrar bemöta. Deras enda svar är att skatt inte alls är stöld (utan att motivera den åsikten), samt att de rika redan har så mycket så det spelar ingen roll om de får lite mindre. Den som inte gillar ”demokratin” kan helt enkelt ta och flytta någon annanstans.

Jag är så förbannat less på sådana argument. Kan någon från vänsterkanten för en gångs skull bemöta det vi faktiskt påstår, nämligen att tvång inte är ett moraliskt ideal att eftersträva?

Och om ni nödvändigtvis måste sia om vad liberalismen kommer ge upphov till, kan ni då inte åtminstone försöka att beskriva liberalism och inte någon egen fantasi som kretsar kring vad ni vill att liberalism ska betyda? Kan ni när ni förklarar att det kommer bli si eller så förklara varför, samt varför tvånget är inte bara en nödvändighet utan också något eftersträvansvärt och gott?

Ska det vara så svårt?

Det är moralen, dumbom!

Jag blir lika förvånad varje gång liberaler tvingas bemöta argument om att liberalismen inte är paradiset för alla människor, och jag blir lika förbannad varje gång de försöker försvara sig mot sådant nonsens. Liberalismen och den fria marknaden är ingen garanti för att mäskligheten ska frälsas i arbetsfri rikedom, ansvarslös makt och fläckfri lycka. Anledningen är enkel: det finns inget sådant samhälle. Alla kan inte alltid få precis som de vill, speciellt inte utan att det ställs några motkrav.

Socialister gillar att locka med gratis konsumtion, mer makt, mindre arbete, mer trygghet, mindre ansvar, men liberaler inser att verkligheten inte fungerar på det sättet. Vårt ideal är ett moraliskt ideal, inte ett slutmål i vilket den perfekta världen ska uppenbara sig. Det är viktigt att påpeka och konsekvent stå för detta, för annars kan diskussionen aldrig föras in på det som verkligen betyder något. Så länge förvirrade populister som Ilse-Marie maler på om att den onda nyliberalismen tvingar in det stackars folket i fattigdom och samtidigt lockar med guld och gröna skogar i den välsignade socialismen – och vi liberaler accepterar dessa premisser – är vi chanslösa. Vi kan inte övertrumfa gratis allt åt alla, helt enkelt för att vår intellektuella hederlig inte tillåter åt att ta till sådana förljugna låtsasargument.

När debatten hålls på en sådan låg nivå kan människor som St Just svamla på om ”de marknadskrafter som tvärtom är huvudorsak till skriande fattigdom, krig över tillgångar och resurser och sjukdomar där människor fortfarande dör i vattkoppor och av smutsigt vatten”.

Då kan ha säga saker som att ”Voogi är fast i resonemanget att skapa ekonmisk tillväxt och öka resurserna. Den enkla sanningen är att det handlar i första hand om fördelning och kontroll. Vi var ju överens om att det fanns tillgångar, pengar, rikedomar – jag hävdar att dessa kan delas, skillnader människor emellan jämnas ut och makten förskjutas till befolkningen och dess representanter istället för att ligga hos en finansminoritet. Därefter kan vi resonera om ökad produktion”

Där illustrerar han precis vänsterns grundläggande premiss: pengar finns, det gäller bara att fördela dem så att alla får lika mycket. Sen kan man börja bekymra sig om produktion. Att bemöta honom med nationalekonomisk teori och empiri är tröstlöst, han kommer bara förneka allting och hävda att det är nyliberala lögner som syftar till att göra det rika rikare på de fattigas bekostnad. Vi liberaler vet att det inte är så, men det spelar ingen roll. St Just kommer fortsätta svamla, ljuga, vägra bemöta argument och avfärda alla andra uppfattningar som ondsinta konspirationer styrda av familjen Wallenberg.

Vad vi liberaler måste lära oss är att försvara liberalismen ur ett moraliskt perspektiv. Vi måste sluta acceptera argumentationens premiss att den som hittar på det bästa slutmålet vinner. Det går inte, vi kan inte tävla med gratis allt åt alla utan ansvar och motinsats. Vi kan inte försöka påpeka att det inte fungerar på sättet, vi måste visa varför det inte är rätt att ens eftersträva ett sådant mål.

När socialisterna säger att ”vi” ska finansiera allting tillsammans ska vi inte säga att vi har ett annat förslag, vi ska påpeka det omoraliska i tvånget. Vi ska säga att visst, finansiera du vad tusan du vill, men tvinga inte mig att delta om jag inte vill. Det är ju tvånget som är fundamentet i den socialistiska argumentationen. Det handlar inte om att alla ska vara med och hjälpa till, det handlar om att alla ska tvingas att hjälpa till, oavsett de vill eller ej.

När socialisterna säger att sjukvård och skola ska vara ”gratis” måste vi sluta svara att den inte alls ska vara gratis, vi måste istället fråga varför den som inte konsumerar en vara eller en tjänst ändå ska tvingas att betala för den.

Det finns ett enda skäl till att man förespråkar skatt: man vill leva på andras resurser. Den som säger ”jag får ju tillbaka något för all skatt jag betalar” kan lika gärna betala en privat försäkring. Vad är skillnaden? Du betalar en premie för att få skydd mot oväntade händelser, bilkrockar, bränder eller sjukdom. Skillnaden mot skatten är att andra människor också tvingas betala för detta skydd, trots att de inte nödvändigtvis anser sig behöva det. Så varför förespråka skatt? Jo, för att man som enskild konsument anser sig ha nytta av andra människors pengar. Ju mer andra betalar desto mer får jag tillbaka, tänker de, socialisterna. Däri ligger det parasitiska draget. Det handlar om att få fördelar på andras bekostnad, vilket är det omoraliska vi måste belysa och bemöta. Socialisterna vill inte ”hjälpas åt”, de vill att andra ska hjälpa dem utan att kräva något i utbyte, och hur gör man det? Genom tvånget.

Den som vill omfördela pengar till någon annan kan göra det utan tvång. Det är bara att öppna plånboken och betala, men hur får man någon annan att dela med sig? Det är inte lika lätt. Om en person äger något som han eller hon anser sig ha förtjänat, antingen genom en arbetsinsats eller genom att ha betalat för det, vill hon inte bara ge bort det eftersom det vore att offra sin egen förtjänst, sin egen lycka, och få intet tillbaka. Metoden blir återigen tvång. När du inte vill dela med dig till mig, när jag inte erbjuder dig något i utbyte mot det du har och som jag vill åt, så åkallar jag den högre makt som kallas ”demokrati” och förkläs med floskler som ”rättvisa” och ”solidaritet”, och så tvingar jag dig under vapenhot att dela med dig. Var ligger rättvisan i det? Varför har jag rätt att tvinga dig att ge mig något som är ditt?

Det finns ingen sådan rätt, den är endast omoralisk eftersom den bygger på samma princip som slaveri. Det att avkräva andra människor värden utan att ersätta dem. Det är detta vi liberaler måste påpeka. Vi måste förklara för socialisterna att ”gratis” under ofrivillighet bygger på tvång och exploatering och är raka motsatsen till solidaritet och medmänsklighet. För socialismen handlar ju inte om att folk ska vara snälla mot varandra, utan om att de ska tvingas att agera i enlighet med en förutbestämd norm som säger att självuppoffring är vägen till frälsning. Vi får inte acceptera det, vi måste visa att det fria utbytet och respekten mellan människor är det moraliska ideal vi eftersträvar. Att parasiterna inte längre får sina arbetsfria inkomster och sin ansvarslösa makt i ett sådant samhälle är ingen orättvisa, tvärtom är det höjden av rättvisa: att den som förtjänar sina resurser genom arbetsinsatser och fritt utbyte av tillgångar mellan fria individer också har rätt att förfoga över dessa enligt de egna målsättningarna.

Slaveriet är inget ideal, varken i praktiken eller i teorin, och vi måste kunna visa är socialismens kostnads- och ansvarsfria slutmål i själva verket bara är Vägen till träldom.

Nu behövs ingen stat

Socialister har nu blivit av med sitt mest använda argument, och det kanske mest övertygande. Nationalekonomisk forskning har nämligen visat med ultimatum spel att människor inte bara agerar rationellt ekonomiskt utan även agerar altruisktiskt. Notera att när jag talar om altruism, menas omsorg om andras intressen.

Det argument socialisterna nu blivit av med är förstås – Vem ska ta hand om de fattiga, de svaga, de utsatta om det inte finns någon stat? Hur ska de få vård, bostad etc? Om människor ibland agerar altruistiskt finns inte detta problem. Fattiga och sjuka kommer att tas omhand på frivillig basis eftersom människor har altruistiska drag i sitt agerande. Detta är ett mycket starkt argument för en nattväktarstat som har som enda uppgift att skydda människor från fysiskt våld, och se till att kontrakt upprätthålls. En omfördelande stat behövs alltså inte alls. Att människor skulle vara delvis altruistiska är inget argument för socialism och absolut inget argument för kommunism.

Det råder mycket stora missuppfattningar om kapitalism och om socialism. En av dessa är att kapitalism inte skulle vara förenligt med altruism, och att socialism är det bästa om människor är altruistiska. Den yttersta formen av socialism, dvs kommunism förutsätter att alla människor, hela tiden, är altruistiska. Om vissa människor, eller alla människor (räcker med en del av tiden), agerar utifrån egenintresse, då blir kommunismen ett ohyggligt samhälle, där de som drivs av egenintresse fullt ut kan utnyttja de altruistiska för egen vinning utan att någonsin erbjuda något i retur. Även mildare former av socialism lider av samma problematik. Grunden till problemen är den statliga makten som grundas på våldsmonopol. En socialistisk statsmakt som använder tvingande statsmakt för att införa tvångsaltruism, t.ex någon form av omfördelning, statligt ägande etc, kan aldrig garantera eller ens särskilja politik som grundar sig på altruism, från politik som grundar sig på egenintresse. För hur ska man kunna påstå att politik som t.ex gynnar lågavlönade är altruism, att det inte drivs av andra motiv, t.ex behålla makten, gynna de egna väljarna, eller gynna särintressen etc. Det är omöjligt.

Riktig altruism kan bara fungera när en människa själv har möjligheten att bestämma över sitt eget liv. Det enda system som gör altrusim möjlig att fungera är kapitalismen och liberalismen. När varje människa själv har rätten att fatta alla beslut som rör sitt eget liv. Att kapitalismen förutsätter egenintresserade människor är nonsens. Det går bra att vara så altruistisk som man önskar. Skänk bort alla dina pengar, ställ dig med en skylt på ett torg där det står ”jag arbetar gratis”, starta ett företag och skänk bort det till de anställda. Möjligheterna till altruism är oändliga. Notera att när varje individ själv bestämmer över sitt agerande är det oväsentligt vad som styr agerandet, egenintresse, altruism eller något annat. Det blir endast relevant med vad som styr agerandet när någon ska bestämma över någon annan, dvs när en stat ska bestämmer över människor.

Kapitalism och liberalism är det bästa systemet oavsett hur människor är. Anledningen är enkel, nämligen att varje människa har själv rätten att fatta alla beslut som rör hennes liv. Ingen kan tvinga någon annan till någonting. Ingen kan bli tvingad till att vara altruistisk, men ingen kan heller tvingas till att vara egenintresserad. Istället är det upp till var och en att leva på det sätt som de önskar, på det sätt som varje individ anser är bäst för en själv, med undantaget att en individs frihet inte får inkräkta på andras frihet.