Vänsterretorik

Efter Pålsson Sylls hätska angrepp på Annie Lööf igår kommer idag ännu en aggressiv replik där professorn spyr galla omkring sig. Det är mycket roande att höra denna socialist tala om ”invektiv och insinuationer” när det enda argument som presenteras i hela artikeln är att Lööf (och Johan Norberg som inte ens deltar i debatten) står för ”den iskalla egoismen”.

När det gäller just Johan Norberg minns vi gärna debatten mellan de båda på Newsmill angående finanskrisen. Pålsson skrev då ett inlägg fullt av invektiv och insinuationer och fullständigt befriat från argumentationmässig substans. Istället för att angripa det Norberg i sin bok påstod om finanskrisen skrev Syll att det är det är ”patetiskt” att tala om politikens ansvar för krisen, och beskriver Norbergs framställning som ”grodors plums och ankors plask”, uttryck för ”ren tro”, en ”Walt Disney-värld” och en ”unken människosyn” som påminner om ”pellejönsar” och försvarare av ”stalinism”.

Tyvärr är dessa barnsligheter inget undantag utan ett ständigt återkommande inslag i extremvänsterns argumentation. Här på bloggen har vi tampats med zoologen Erik Svensson, som på samma sätt bara vräker ur sig enkelriktat hat och vägrar bemöta argument. Vår debatt om Latinamerika är smått fantastisk. Svensson hävdade att en rad länder i Latinamerika hade tillämpat ”nyliberalism” och ”misslyckats”. När han konfronterades med fakta och argument var han plötsligt inte längre intresserad av att diskutera.

Ett intressant sidospår är varför dessa socialister som klagar över den ”iskalla egoismen” och förespråkar villkorslös kärlek mellan människor är så aggressiva och hatiska. Varför denna totala intolerans och oförstånd inför avvikande åsikter, och varför den djupa avskyn mot friheten som moraliskt och politiskt ideal?

Min gissning är som följer: Pålsson Syll och Erik Svensson är inte rädda för att själva få vara fria, de är rädda för vad som skulle hända om andra människor fick vara det. Pålsson Syll erkänner öppet att han har kommit dit han är tack vare statens omfördelning, och försvarar alltså sina egna privilegier (på en annans bekostnad). Han har med andra ord strikt själviska motiv för att förespråka ofrihet för andra, eftersom han tjänar på det. Att i det läget utmåla andra som iskalla egoister är magstarkt men inte oväntat givet vänsterns inställning till frihet.

Ayn Rand och (c)

Den dogmatiska avgrundsvänsterns upprördhet över att Annie Lööf nu verkar bli ny partiledare för (c) är mycket roande. Professorn i samhällskunskap på Malmö Högskola, Lars Pålsson Syll, skriver exempelvis (i sin vanliga barnsligt aggressiva stil) om Lööfs hyllande av Ayn Rand på SVT Debatt. Rand (och därför också Lööf) står enligt honom för en ”unken, iskall egoism” där mänskliga rättigheter inskränker sig till ”äganderätt och rätten att sköta sig själv”. Ingen ”rätt till välfärd” som Pålsson Syll själv vill ha.

Så vad innebär ett sådant uttalande? Vad betyder det när man säger att människan ska ha ”rätten till välfärd” och inte bara ”rätten till ägande”?

Först och främst kräver rätten till välfärd också rätten till ägande, det är en självklarhet: det man inte får äga kan man inte konsumera, och även välfärd innebär konsumtion, det att konsumera ett värde oavsett om det är en tjänst i form av läkarvård eller kollektivtrafik, eller en vara i form av mediciner.

Vad Pålsson Syll och andra socialister är upprörda över är naturligtvis att någon annans äganderätt till något gör att de själva inte kan äga samma sak. Alltså, om jag äger nog med pengar för att betala för något som Pålsson Syll vill ha så drabbas han av mitt ägande. Han kan inte själv köpa det han vill ha och då är jag en ”iskall egoist” om jag får behålla mina pengar. Pålsson Syll vill därför ha en stat som sätter en pistol mot min tinning och säger att den skjuter om jag inte lämnar ifrån mig mina pengar. Det kallas även ”skatt”. Pålsson Syll får därmed mina pengar och kan köpa det han vill ha, rättvisa har skipats. Eller?

Nej, naturligtvis inte. Det enda som har hänt är att Pålsson Syll, med våld som medel, har gynnat sig själv på min bekostnad. På något vis är detta motsatsen till den kalla egoismen, men hur och varför framgår inte.

Vi kan alltid låtsas om att socialismen egentligen handlar om att människor av egen fri vilja delar med sig och agerar osjälviskt för andras vinning, men så är det inte. Socialismen är ett politiskt medel som går ut på att en stat genom sitt våldsmonopol omfördelar från den ene till den andre. Det gynnar den som får och missgynnar den som blir bestulen. Att det är bra för den som får står helt klart, men är det rättvist? Är det moraliskt gott? Är det motsatsen till egoism?

Egoism i Rands tolkning handlar om att varje enskild människa ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv utan ”inblandning från samhället” som Pålsson Syll kallar det. Denna ”inblandning” är just brukandet av våld. Jag får lägga mig i andras angelägenheter, men jag får inte stjäla deras egendom. Jag får förhandla med dem och på frivilliga grunder samarbeta för att få det jag vill ha av dem, exempelvis genom att ta en anställning på ett företag, men jag får inte tvinga till mig det jag vill ha på andras bekostnad.

Varför det skulle vara egoistiskt att vilja leva av sin egen förtjänst i frivilligt utbyte med andra och motsatsen till det att vilja leva av andra med våld som medel är den stora fråga som socialister står inför. Varför är man en egoist om man vill betala sina räkningar med sitt eget arbete som medel, och en altruist om man vill att någon annan ska tvingas att betala ens räkningar med våld som medel? Varför är Pålsson Syll som har fått sin professorstitel genom att staten har tagit andras pengar och betalat hans utbildning en osjälvisk altruist?

Den usla vänstern

När man trodde att vänstern inte kunde bli mer oärlig och verklighetsfrämmande så ställer sig ”professorn” i samhällskunskap Lars Pålsson Syll upp och intygar motsatsen. Vetenskapligt bevisat att nyliberalerna har fel, hävdar han, utan att hänvisa till någon vetenskap. Han låtsas som att kollektivavtal leder till högre tillväxt, men kan givetvis inte visa på några sådana exempel eller ens teoretiska bevis. Vad han egentligen försöker säga, fast gravt omformulerat, är att fler människor får mer pengar om staten omfördelar från den som har till den som inte har. Det är alltså i Sylls förvirrade värld ”optimalt” att stjäla från de produktiva och ge till de destruktiva, eftersom klyftorna då minskar. Han har därtill mage att hävda att generösare anställningsregler och krav på högre löner leder till ett omvandlingstryck i ekonomin! Ja, möjligen på så sätt att ingen längre vill anställa så att de som kunde fått ett arbete istället tvingas delta i så kallade åtgärder eller plugga på Musse Pigguniversitet som det där Pålsson Syll är verksam.

Som grädde på moset hävdar Pålsson Syll att det är inkomstskillnader i USA som skapade krisen, men i själva verket är det ju motsatsen som gäller: staten försökte minska klyftan mellan produktiva och destruktiva genom att lura på de senare billigare lån via artificiellt låga räntor och tvingande utlåningsregler, lån som de sedan inte kunde betala för.

Man undrar verkligheten hur en sådan nolla har kunnat bli professor, men allt är väl möjligt i den svenska drömmen: här kan vilken inkompetent förlorare som helst åstadkomma mer än han nånsin hade förtjänat på en fri marknad. Patetiskt är bara förnamnet.

Förresten, Johan Norberg skriver i Metro om en annan vänstersopa som använder lögner och okunskap i sin ”argumentation”.