Sveriges framtid

Även om partierna i den svenska Riksdagen ofta anklagas för att likna varandra finns det vissa fundamentala skillnader, vilket gör valet mellan partier, och framför allt block, ganska viktigt. Det gemensamma ska ändå erkännas vara att alla tycker det är bra om människor mår bra. De strävar efter att individer ska vara rika och välmående, i stort sett. Att därför beskylla den ena eller andra sidan för att vilja att någon ska lida eller svälta är onödigt, det tillför ingenting till debatten. Låt oss därför slå fast detta direkt: alla partier tycker att välmående är något bra och eftersträvansvärt.

Skillnaden ligger i tron på hur man skapar ett samhälle med sådana människor. Där vänsterblocket antar att rika och välmående individer skapas genom att rikedom fördelas via staten menar den borgerliga Alliansen att det är produktionen av rikedom som ger upphov till rikedom. Det kan låta som en truism, men det är viktigt att påpeka.

Vänsterns lösning på fattigdom är inte arbete utan bidrag. Den som inte har pengar ska tilldelas pengar, han eller hon ska inte primärt skapa några egna resurser. Att få ett arbete handlar inte om att skapa värden utan om att få en lön. Det är inte vad arbetet går ut på som är det viktiga, det är inte dess värdeskapande funktion som är det goda och positiva, utan det faktum att ett arbete ger en lön. När vänstern vill skapa arbeten är det för att skapa inkomster till den som innehar arbetet, inte för att arbetet i sig skapar någon rikedom. Det är en del av förklaringen till alla satsningar på den offentliga sektorn: genom att skapa ett jobb kan pengar delas ut till en människa som på så sätt blir rikare och mer välmående. Uppdraget slutfört. Huruvida denna människas arbete skapar resurser för någon annans räkning är inte så väsentligt, varvid slutsatsen dras att bidrag för arbetslöshet bör vara ungefär lika höga som lönerna för arbete. Det är belöningen som räknas, inte värdeskapandet, inte vad man bidrar med när man utför själva arbetet.

Detta tyder på två fundamentala missförstånd. Dels att ekonomin är ett nollsummespel, alltså att ingen kan bli rikare utan att någon annan samtidigt blir lika mycket fattigare. För att någon ska kunna få det bättre måste en annan få det sämre: värde och rikedom kan bara omfördelas, mängden kommer alltid vara densamma. Höjer man skatterna får staten in mer pengar som kan omfördelas och klyftorna minskar. Den som arbetar får ungefär lika mycket pengar som den som inte gör det, vilket leder till att alla har det ungefär lika bra, vilket är rättvist.

Och det leder oss in på nästa missförstånd, nämligen det altruistiska argumentet. Den socialistiska moralen och argumentationen bygger ofta på uppfattningen att man ska ”hjälpas åt” och göra det som är bäst för ”samhället” snarare än för en själv. Man ska inte vara en egoist, man måste framför allt tänka på andra.

Men på vilket sätt hjälps en bidragstagare åt? Vilken insats gör han eller hon för andra människor?

Ingen.

Den som inte arbetar skapar ingen rikedom, och vi har redan fastslagit att rikedom är något bra och eftersträvansvärt: alla partier vill att människor ska vara rika och må bra (ungefär). Så om vi antar att rikedom måste förvävas genom att skapas (vilket är sant, försök gärna förneka det): hur bidrar då en bidragstagare? Vilken insats gör han eller hon för samhällets bästa, för att någon annan ska må bra? Han eller hon skapar ju ingen rikedom eftersom han eller hon inte arbetar, och han eller hon ger heller ingenting tillbaka i utbyte mot de statliga bidragen. Ingen människa får något värde från bidragstagaren, han eller hon kan med socialisternas retorik verkligen kallas en egoist som bara gynnar sig själv (eller gynnas av andra, vilket som).

Ändå är detta en god politik, enligt vänstern. Det är gott att den som inte arbetar ska få pengar från den som arbetar, och att denne inte ska behöva bidra med någonting till den som bistår med pengar.

Hur går detta ihop? Det är svårt att förklara och förstå, men förklaringen ligger antagligen i det första missförståndet om nollsummespelet. Man ser från vänsterns sida inte att arbete skapar rikedom inte bara för den som arbetar utan även för de som gynnas av arbetet. Att ett företag vill betala en person för att utföra ett arbete beror givetvis på att företaget tjänar på det arbetet, det erhåller ett värde som gör det mer välmående och rikare. Den arbetande får i sin tur ett värde (en lön) av att arbeta, och på så sätt har värde bytts mot värde. Båda parter har gynnat varandra genom att ge något och få något tillbaka. Allt detta i frivillighet och frihet, inget tvång och inga hotelser har varit involverade.

När vänstern menar att ”marknaden” inte klarar av att uppfylla en politisk ambition (dvs att alla ska vara rika och välmående) så menar de egentligen att marknaden inte kan fördela rikedomen så att alla får del av den. Det är sant, inte nödvändigtvis men med stor säkerhet.

Men varför?

Jo, helt enkelt för att den som inte skapar något värde inte bidrar till andra människors välmående och därför heller rimligen inte får del av deras genom arbete skapade värden. Det är ganska rimligt: om en person arbetar för att kunna skaffa sig mat, kläder, husrum, en bil, en TV, dator, flygbiljetter eller ett biobesök så verkar det besynnerligt att denna person lika väl skulle vilja ge bort sin lön till en person som anser sig ha behov av den men inte erbjuder någonting i utbyte; inte ens respekt eller vänskap. Att ”marknaden” inte fördelar rikedom jämlikt till alla människor som existerar bara för att de existerar beror på att rikedom inte existerar i ett vakuum. Den skapas hela tiden av arbetande människor som vill ha något för att skapa denna rikedom, annars skulle de ju inte skapa den alls. Om människan var likgiltig mellan att ha pengar och att inte ha dem så skulle inget arbete utföras eftersom detta trots allt kräver energi och tid. Då kunde man lika bra ligga på rygg och titta på himlen hela dagarna, men så fungerar inte människor.

Det är lätt att se sig om i samhället, betrakta en massa rikedom och dra slutsatsen att alla borde kunna få del av den, men då glömmer man bort varför den finns. Den finns för att människor har velat förbättra sina liv, och de har gjort det genom att skapa rikedom. De har arbetat och bytt värde mot värde, och på så sätt nått högre nivåer av välmående. Hade de haft inställningen att de bara kan bli rikare genom att omfördela redan existerande värden hade de inte kommit så lång, då hade inga värden funnits.

Skillnaden mellan blocken ligger alltså något förenklat i synen på hur rika och välmående människor skapas: genom omfördelning av värden eller genom skapande av värden. Därtill läggs den moraliska dimensionen. Byta värde mot värde i frivillighet så att båda parter tjänar, eller omfördela värde från en till en annan med våld. Att påstå att den första principen är egoistisk och kall medan den andra är solidarisk och varm är en moralisk lögn av enorma proportioner. Det är inte konstigt att människor inte vill ge ifrån sig sina skapade värden utan att få någonting tillbaka, det tyder bara en sund inställning till livet: man vill ha det bra och man är beredd att anstränga sig för att få det bättre.

Att välja ett Alliansparti är inte optimalt, men det är ändå det bättre av två alternativ. Frivillighet och ömsesidighet eller roffande och parasitism. Så ser valet ut på den allra mest grundläggande nivån, av ovanstående anledningar.

Socialism är ofrihet

Att socialismen föll med muren i Berlin för 20 år sedan är naturligtvis värt att fira, men det är också läge att börja diskutera mekanismerna bakom en av historiens mest korrupta ideologier.

Det är enkelt att avfärda östblockets misslyckande med att det inte var någon riktig socialism, men det är både farligt och felaktigt. Kollektivism kräver ofrihet, och ofrihet kräver ständig övervakning och begränsning. En fullgod socialism måste ständigt upprätthållas med statlig kontroll, den kan omöjligen växa fram i fred och frihet. Detta för att om alla ska med måste alla också fösas med.

Socialister ser gärna socialismen som ett sätt för dem själva att få mer makt och inflytande, men de glömmer att någon också måste ta ansvar och förverkliga alla demokratiska beslut. De ser framför sig ett samhälle där ett smörgåsbord av alternativ läggs framför deras ögon, och så får de gemensamt rösta på det alternativ de tror gynnar dem mest. Men vem är det som ska ta fram dessa alternativ? Vem är det som ska se till att det folket vill ska ske också faktiskt sker? Märk väl att socialister aldrig talar om detta, de nämner aldrig ansvaret, arbetet och insatsen som krävs för att en ambition faktiskt ska bli verklighet. Ibland kan de kort tala om någon demokratiskt vald styrelse som ska genomföra alla planer, till en demokratiskt satt lön givetvis, men varför någon skulle ställa upp i dessa val framgår inte. Varför vara den som får ta ansvaret och utföra arbetet när man lika bra kan fylla i en ruta på en röstsedel och på så sätt få sin vilja igenom, förverkligad av ”någon annan”?

Socialismen vänder upp och ned på alla incitament. Den som arbetar och tar ansvar belastas med skyldigheten att dela med sig, den som inte gör det belönas med rättigheten att ta del av både makt och rikedom. Att kommunistblocket blev utfattigt beror på ideologin bakom, på att ingen vill arbeta för ”samhällets” intresse när man blir belönad just för att inte göra det. Ingen vill lyfta ett finger för någon annans skull och ta ansvar för den som väljer att bara utöva makt. Det är ingen mänsklig svaghet, tvärtom en styrka, ett tecken på att överlevnad för individen faktiskt är något viktigt.

Människan vill inte vara ett offerlamm, en verktyg som vem som helst kan använda sig av för att nå fram till sina egna drömmars mål. Hon vill vara ett mål i sig själv, och det kan hon aldrig vara i en planerad ”demokratisk” ekonomi. Där kommer hon alltid bara vara ett medel för ett större mål, och hon kommer aldrig belönas för vad hon faktiskt uträttar. Den enes ofrihet i ett sådant samhälle betyder också allas ofrihet. Det finns inget sådant som ansvarslös makt eller arbetsfria inkomster. I ett system som bygger på slaveri som yttersta princip kan ingen vara något annat än just en slav. Och en slav har all rätt att vägra föda den som piskar henne för sin egen vinnings skull. Kommunismen bröt samman just därför, för att ingen längre ville göda det system som exploaterade den som hade ambitionen att åstadkomma något gott.

Det är detta som är viktigt att belysa nu när vi firar ofrihetens fall i Berlin. Det är socialismen som idé som ger uppov till samhällen som Östtyskland, dess misslyckande beror inte på någon korrupt ingrediens som inte borde finnas där, utan på att hela ideologin som sådan är korrupt. Den bygger på drömmen om ansvarsfri makt och arbetsfria inkomster, men missar det faktum att för att ett fattat beslut ska bli verklighet måste någon ta ansvar och arbeta. Ingen vill göra det i ett system som belönar behov och bestraffar förtjänst. När socialisterna kräver mer makt och mer pengar betyder det att de samtidigt vill ta mindre ansvar och jobba färre timmar, om ens några alls. Förverkligandet av de folkliga ambitionerna ska genomdrivas av ”någon annan”, det enda socialisterna vill är att bestämma vad som ska hända. Självklart med målet att allt som sker ska gynna dem själva maximalt.

Det är det socialistiska systemet det är fel på, inte människorna inom det. Att den misslyckas gång på gång beror inte på några felsteg, utan att de steg som tas är precis i linje med vad ideologin kräver. Ofrihet är en förutsättning för att systemet ska kunna leverera pengar och makt till den som inget ansvar tar och som inte arbetar, det kräver slaveri, och är en slav är alla slavar, under systemet. Detta må vi aldrig glömma, och aldrig ska vi sluta ställa socialisterna till svars för sina idéer. De får aldrig komma undan med bortförklaringen att kommunistblocket föll på att läran inte följdes till punkt och pricka, istället måste de konfronteras med det logiska i att korrupta premisser leder till korrupta resultat.

Igår, idag, imorgon.

Vidare läsning: Vad är socialism?

Konkurrens

Loke skriver ett indirekt svar på vårt inlägg om filosofisk förvirring. Det är i sig ganska ointressant, men en efterföljande kommentar är desto mer anmärkningsvärd: den centrala poängen i inlägget om Erik Svensson var att denne (medvetet?) missförstår den nyliberala tokhögerns utgångspunkter. Han menade implicit att denna nyliberala tokhöger likt nazisterna vill rensa ut de svaga i samhället eftersom det är så det fungerar i naturen (…och därmed begår ett så kallat naturalistiskt felslut). Det är ju uppenbart osant, men Loke är inne på samma spår. Han menar att eftersom den nyliberala tokhögern gillar konkurrens vill vi faktiskt rensa ut de svaga, det är ju det konkurrens innebär.

Vad är intressant med det då?

Jo, det illustrerar hur förtvivlat svårt vänstern har att slita sig från systemtänket. De ser inte människor och deras handlingar, utan en stor själlös maskin som hänsynslöst driver utvecklingen framåt. Liberalism blir därför i deras ögon ungefär en icke folkvald kommitté som sitter på ett kontor och bedömer människor efter deras förutsättningar och förmågor: de som inte duger rensas kost och gott ut och de andra tilldelas en mängd pengar och diverse privilegier. I ett socialistiskt samhälle skulle denna maskin/kommitté istället dela ut lika mycket till alla eftersom det är mest rättvist.

Nu är det ju naturligtvis inte så konkurrens fungerar, och konkurrens är inte ens en oundviklig del av något liberalt system. Socialisternas söta tanke är ungefär att istället för att människor ska ställas mot varandra vore det bättre om alla samarbetade och var snälla, så kunde vi leva i fred och frihet utan konflikter och med en jämlik fördelning av rikedom. Win-win.

Med vad är konkurrens och varför uppstår den egentligen?

Den enda ”regeln” i ett liberalt samhälle är att ingen människa ska behöva utsättas för tvång. Alla ska ha samma frihet att bestämma över sina egna liv och har rätten att eftersträva den egna lyckan snarare än att fungera som ett verktyg för andras målsättningar. Konkurrens är ingen del av ”systemet” eftersom det inte finns något ”system”, den sätter spontant in för att människor de facto värderar. Varje dag gör vi bedömningar och fattar beslut baserade på en implicit eller explicit värdering av olika alternativ. Är det kallt ute sätter vi gärna på oss en vinterrock som då har ett stort värde för oss (eftersom den håller oss varma), men samma vinterrock är närmast värdelös mitt i sommaren när solen gassar och temperaturen når 30 grader.

Det har så klart inte med något politiskt eller ekonomiskt system att göra, utan med mänsklig rationalitet. Våra olika kläder ”konkurrerar” med varandra och vi väljer de som bäst passar våra behov vid ett givet tillfälle. Samma sak gäller andra människor vi kommer i kontakt med: att vi väljer vissa som våra vänner framför andra beror på att vi tycker om dem bättre, av olika anledningar. Alla vi möter konkurrerar indirekt om vår vänskap, och även om alla inte är intresserade av den väljer vi de som passar oss bäst. På samma vis konkurrerar vi med alla andra om dessa människors vänskap, för att de ska välja oss måste vi erbjuda något som gör att de värderar oss tillräckligt högt för att betrakta oss som sina vänner.

Nu handlar sådan konkurrens inte om ekonomi invänder någon, men principen är ju exakt densamma. När vi behöver få ett arbete utfört, vad det än må vara, vill vi så klart att det ska utföras på ett bra sätt. Säg att vi ska göra om vårt kök för att golvet börjar spricka, luckorna faller av skåpen och spisen inte längre håller måttet. Är vi då likgiltiga inför om vi får ett snyggt stengolv eller ett begagnat i plast, fullt av gamla vinfläckar, bubbligt och slitet? Spelar det ingen roll för oss om spisen vi får fungerar bättre än den förra, om den riskerar att brinna upp eller ej, om kylskåpet håller rätt temperatur eller om det förstör alla färskvaror?

Givetvis bryr vi oss, vi vill ha det bästa alternativet för att det bäst gynnar oss. I slutänden handlar dessa värderingar om livet, om valet mellan liv och död. Alla andra val är bara en förlängning av det valet, nämligen att göra det liv vi lever så bra som möjligt för oss.

Att leva utan konkurrens skulle innebära att alla alternativ en människa står inför är lika mycket värda för henne. Hon bryr sig inte om ifall mjölken surnar som en följd av ett icke fungerande kylskåp, att hon inte kan tillreda varm mat för att ugnen inte fungerar, eller om golvet är fläckigt eller inte. Och hur åstadkommer man en sådan människa? Inte utan en kraftigt planerad och begränsad ekonomi där hon antingen bara kan stå inför ett alternativ eller där hon helt enkelt aldrig får välja själv. När hon påtvingas alternativ ovanifrån kan även den som tillverkar icke fungerande kylskåp få en lika stor chans till rikedom som den som tillverkar fungerande diton.

Vad en sådan ekonomi skulle innebära för incitament och viljan att anstränga sig lite mer för att göra det egna livet lite bättre behöver väl inte ens diskuteras.

Ett par tips

Förhoppningsvis är det ganska lätt att urskilja argumenten på den här bloggen, men ibland kan det också vara svårt att själv argumentera för en åsikt. Lätt blir det först när man har ordentlig kontroll över vad man tycker och framför allt varför. När man läser vänsterbloggare som är arga över att bidrag och skatter sänks kan man instinktivt reagera med ilska utan att riktigt veta hur man ska bemöta svamlet och flosklerna.

Min erfarenhet är att det sällan är bra att ta upp socialismens historia. Sådana argument är enkla att avfärda med att socialismen aldrig har existerat, eller egentligen var något annat än socialism, exempelvis. Det är också dumt att diskutera huruvida välfärdsstaten ”fungerar” eller ej, dels för att det beror på vilket mått man använder och dels för att det inte är relevant. Välfärdsstaten ska inte avvecklas för att dess målsättningar eventuellt inte kan uppfyllas, utan för att den är moraliskt ond. Först när man för in diskussionen på ämnet moral har man en chans att få igång en bra polemik.

Hur gör man det då?

Vänsterargumenten utgår nästan alltid från att nedskärningar i välfärden (lägre bidrag, lägre ersättningar från sjukförsäkringar, sämre skydd av LAS, svagare fackföreningar) drabbar någon. En grupp personer får det lite sämre när regeringen genomför ”nyliberala” reformer och sänker skatterna för de rika.

Ett sådant argument baseras primärt på antagandet att konsumtion är någonting bra, att pengar är ett positivt värde. Om pengar och konsumtion värdemässigt var något negativt eller likgiltigt för en människa skulle nedskärningar i välfärden inte spela någon roll, då skulle ju den vars bidrag sänks inte påverkas negativt och inga åtgärder skulle behövas.

Alltså går vänsterargumentationen först och främst ut på att någon har rätt att gynnas genom ökad konsumtion eller mer pengar. När samma person får mindre konsumtion och mindre pengar är han eller hon drabbad av en [cynisk] politik som måste motverkas.

Frågan är då om detta är en generell mänsklig rättighet: att få gynnas av mer pengar och mer konsumtion och slippa drabbas av mindre pengar och mindre konsumtion.

Uppenbarligen inte, eftersom skatterna ska höjas för de rika. Det har ju faktiskt effekten att de förlorar både pengar och konsumtion, och därmed drabbas av politik.

Så vad är skillnaden?

Enligt vänsterargumentationen handlar det om behov. Den rike behöver inte lika mycket pengar som den fattige, och därför har den fattige rätt till mer konsumtion och mer pengar på den rikes bekostnad.

Redan där kan man naturligtvis börja ifrågasätta vad ett behov är. Har man rätt till lika mycket konsumtion och pengar om man bor i Sverige som om man bor i Somalia eller Afghanistan? Ja, kanske vänstern skulle svara, men i praktiken är det just nu omöjligt eftersom det finns mindre pengar att fördela i Somalia och Afghanistan.

Rätten till pengar avgörs alltså inte bara av behov, utan även av hur mycket pengar som finns att fördela: ju mer resurser som finns desto större rätt. Varje individ har då rätten att tilldelas en viss mängd pengar som baseras på vad andra inom samma land har. Med lite god vilja kan man få det till att handla om köpkraft, men det är fortfarande ett otroligt godtyckligt argument: var lägger man gränsen? Varför? Att motivera något sådant är fullkomligt omöjligt, man kan bara hamna i slutsatsen att ”jag tycker så”.

Och i så fall, vad spelar det för roll när jag tycker något annat? Om en person anser att en arbetslös ska få 10.000:-/månad och jag anser att han ska få 8.000:-/månad, vad avgör då vem som får rätt?

Här gör demokratin sitt intåg. Vänsterföreträdaren kommer svara att majoriteten bestämmer. Den grupp som består av flest antal människor har rätt att bestämma åt den grupp som består av ett mindre antal. Det handlar om att sätta kollektivet framför individen snarare än individen framför kollektivet. Med andra ord: din rätt att bestämma över din egen lön får inte gå ut över kollektivets rätt att bestämma över din lön. Det kan ju finnas någon annan som behöver den mer än du.

Detta är ett argument för våld och tvång, vilket är vad som krävs för att avgöra vilken åsikt som är mest ”rätt” när ingenting annat fungerar. Det går inte att vetenskapligt avgöra om den ena ersättningen eller den andra är mest rätt, så den grupp som är störst får rätten att bestämma åt den andra gruppen vilken ersättning som ska gälla.

Häri ligger det största problemet med vänsterargumentationen. Varje kollektiv kan delas in i dess minsta beståndsdelar, nämligen individerna. Att majoriteten får bestämma över minoriteten betyder endast att de individer som tillhör en större grupp har rätten att bestämma över de individer som tillhör en mindre grupp. När vänstern säger att minoriteten inte ska få bestämma över majoriteten eller att individen inte ska få bestämma över kollektivet säger de egentligen att den och den individen ska inte få bestämma över den och den individen. Men majoritetens rätt att bestämma över minoriteten innebär exakt det: den och den individen ska få bestämma över den och den individen.

Majoritetsbestämmande är alltid några individers rätt att bestämma över andra individer, och en sådan åsikt kan aldrig försvaras som sådan. Man måste på något sätt förklara varför just de individer som tillhör en större grupp ska få bestämma över de individer som tillhör en mindre grupp. Vad gör dem unika, vad ger dem en rättighet som andra saknar?

Observera också det bedrägliga i att påstå att motsatsen till majoritetsbestämmande är diktatur eller minoritetens rätt över majoriteten. Så är inte fallet, alternativet är varje enskild individs rätt att slippa få beslut fattade åt sig av någon annan, och det är vad liberalismen handlar om. Så fort man argumenterar för majoritetsstyre med motiveringen att minoriteten inte ska få bestämma över majoriteten är man ute på rejält hal is. För det enda man säger är ju att några individer ska få bestämma över några andra snarare än tvärtom. Oavsett vilket är det några som saknar bestämmanderätt och några andra som har bestämmanderätt. Huruvida det är 10, 50 eller 99 % är egentligen oväsentligt, fortfarande handlar det om någras rätt att bestämma över andra.

Frågan är varför någon individ över huvud taget ska behöva utsättas för att någon annan fattar beslut åt henne. Varför måste tvånget som politisk metod existera? Varför måste somliga individer lyda under andra och bli dikterade av dessa?

Det enda tänkbara svaret är att de fattiga eller de som har behov av omfördelning av pengar via skatter tjänar på detta. Om de rika i samhället tvingas lyda under majoriteten kan deras pengar medelst våld tilldelas de som har ett större behov så att de får ett bättre liv, exempelvis.

Och då är vi tillbaka i samma fråga: varför har somliga individer rätten att gynna sig själva – direkt eller indirekt – på andras bekostnad? Varför får några ta pengar från andra medan dessa saknar den rätten? Detta har ju inte med demokrati att göra: om man bestämmer en sådan rätt gäller den oavsett vad majoriteten eller minoriteten tycker. När rätten att få pengar baserat på behov avgörs av majoriteten är det majoritetens rätt att fatta ett sådant beslut som ska ifrågasättas, inte bara beslutet i sig.

För att motivera en vänsterpolitik som sådan (omfördelning genom skatt) måste man grunda sina åsikter i en fundamental ojämlikhet inför lagen. Den som behöver pengar har rätt att stjäla dem från en annan människa, för att en sådan stöld gynnar henne. Den som däremot redan har pengar och således inte behöver några saknar en sådan rättighet.

Men alla människor har alltid ett behov av pengar. Pengar är resultatet av värdeskapande arbete som leder till möjligheten till konsumtion, vilken i sin tur är grunden för all mänsklig överlevnad. Det finns ingen objektiv gräns för hur mycket eller lite konsumtion någon behöver, och även om det gjorde det skulle det inte ge upphov till en rättighet att få just så mycket genom stöld från någon annan. Alla har ju inledningsvis ett grundläggande behov eftersom människans urtillstånd är fattigdom. När ingen rikedom existerar, vad innebär då rätten att få konsumera så mycket man behöver för att överleva? Arbete föregår konsumtion, och arbete är därför det enda som ger rätten till konsumtion: rätten att konsumera det man producerar ensam eller i frivilligt samarbete med andra.

Återigen ramlar diskussionen då in på olika ersättningsnivåer: jag tycker att de arbetslösa ska få så här mycket, och du tycker att de ska få så här mycket. Vem vinner? Jo, den vars åsikt delas av majoriteten (och så går vi tillbaka till den diskussionen).

Vänstern har ingen argumentatorisk grund att stå på, bara löst tyckande som aldrig kan motiveras utan erkännandet av den fundamentala ojämlikheten inför lagen. Om du behöver något har du rätt att stjäla det från någon annan, men hur mycket du har rätt att stjäla avgörs också av hur mycket som finns tillgängligt. Ja, det hela blir minst sagt subjektivt.

Viktigast att ifrågsätta är alltså sammanfattningsvis varför en individ har rätten att bestämma över en annan individ bara för att han eller hon tillhör en större grupp. Varför måste det vara så? Vad är alternativet, och varför är det alternativet (att varje individ får bestämma över sig själv men ingen annan) inte giltigt?

Det kan också vara effektivt att ifrågasätta varför den upprörda vänstern inte tar de extra pengar de fått behålla tack vare skattesänkningar och donerar dessa till bättre behövande. Om en majoritet på allvar bryr sig så mycket om de svagare att de måste skriva arga blogginlägg om det finns det ingen regering som skulle förbjuda dem att samla överskottet i en fond och dela ut det efter behov. Det är trots allt inte den borgerliga Alliansen som behåller de pengar den skurit bort från välfärden, de stannar istället kvar hos löntagarna som tjänade dem genom frivilligt arbete i första läget. Vad hindrar dessa löntagare från att frivilligt dela med sig? Varför behövs tvånget om det nu är så många som är motståndare till att få mer pengar över själva?

Svaret kan tänkas vara att alla måste hjälpas åt, men varför det? Varför har en individ skyldigheten att dela ut sina egna pengar, intjänade genom arbete, till andra? Varför har en individ rätten att få del av en annans pengar utan att arbeta? För behovet? Vem avgör det och varför? Majoriteten? Jaha, men…(och så vidare)?

Alla diskussioner med vänsterföreträdare kommer sluta med att de säger ”jag tycker faktiskt så” och hänvisar till majoritetens rätt att bestämma i ett ”demokratiskt” samhälle. Ifrågasätt då den rätten med ovanstående argumentation så kommer debatten garanerat ta en helt ny vändning. Fråga sen varför de som vill dela med sig inte bara kan göra det och låta resten slippa: varför har inte varje individ rätten att bestämma över sig själv och sitt eget liv, varför måste hon leva för andras skull? Varför måste hennes arbete syfta till att gynna andra men inte henne själv?

Detta är givetvis ingen heltäckande argumentation som kommer lämna alla socialister svarslösa, men det är en bra början. En bra grund att utgå ifrån när man funderar över varför vänsterns åsikter instinktivt känns fel. Ilskan kommer av känslan av maktlöshet, att man i en vänstervärld är ett verktyg för någon annans vålmående och ständigt tvingas till uppoffringar för andras vinning. Vill man offra sig så kan man väl få göra det, men varför måste man tvingas? Varför är det ens skyldighet att leva för andras skull än sin egen?

Vänsteråsikterna är felaktiga för att de utgår från en fundamental ojämlikhet, nämligen några individers rätt att gynna sig själva med mer pengar och mer konsumtion på andras bekostnad utan arbete. Några individers skyldighet att gynna andra med arbete och mer pengar och mer konsumtion på sin egen bekostnad.

Hur motiverar man det?

SSU och individens frihet

Mona for president blev sur över att epitetet kommunister kopplades ihop med SSU, men det är trots allt inte helt långsökt. SSU Skåne skriver under rubriken ”Vad tycker SSU” bland annat följande:

”Vårt demokratibegrepp sträcker sig […] vidare än till den politiska demokratin; vi anser att även social, kulturell och ekonomisk demokrati är en förutsättning för att ett samhälle ska kunna kallas demokratiskt”.

Hur kommer man närmare kommunismen än så?

”Makten ligger inte i allas händer, utan hos det fåtal som äger produktionsmedel och därmed har möjligheten styra det stora flertalets liv. Ett sådant samhälle kan aldrig vara demokratiskt.”

Karl Marx hade varit stolt.

Nu är det väl kanske inte så intressant att diskutera huruvida SSU är kommunister eller ej, det viktiga är att peka på varför socialism/kommunism är någonting dåligt. SSU Skåne skriver:

”Vårt mål är att frigöra människan från alla former av förtryck […] För att principen om alla människors lika värde ska kunna tillämpas i praktiken krävs ett socialistiskt samhälle. Endast i ett sådant samhälle, där politisk, ekonomisk och social demokrati råder, kan man på allvar tala om individens frihet att forma och förverkliga drömmar”

Vad alla människors lika värde innebär framgår inte, men idén om individens frihet att forma och förverkliga sina drömmar går givetvis inte att förena med total politisk, ekonomisk och social demokrati. Ett samhälle i vilket ”makten ligger i allas våra händer” är ett samhälle som bygger på och i allt väsentligt genomsyras av ett majoritetsstyre. I alla politiska, ekonomiska och sociala frågor ska ”alla” rösta, och majoriteten får sin vilja igenom. Det innebär att minoriteten i ett sådant samhälle alltid är förtryckt och aldrig får bestämma någonting.

Och hur kan man dela upp majoriteter och minoriteter? Jodå, i individer. De individer som är flest om en åsikt har i ett ”demokratiskt” samhälle rätten att förtrycka de individer som tycker något annat, på grund av att de är flera. Hur man då samtidigt tala om individens frihet? Det blir mer än lovligt snurrigt om man tänker ett steg längre. Säg att jag som enskild individ vill använda min lön till att köpa en svarv. Om jag är ”fri” har jag all rätt att göra det, men redan där trotsar jag ju ”demokratin” om majoriteten inte vill tillåta mig att köpa en svarv. I ett fullt demokratiskt samhälle måste alla andra ha rätten att tycka till om vad jag ska göra med mina pengar, och därmed också bestämma åt mig.

För tänk om jag vill använda svarven till att skapa en konsumtionprodukt. Plötsligt äger jag ett ”produktionsmedel”, och trotsar därmed ”demokratin”. Alla andra människor måste därmed ha rätten att bestämma över den svarv jag har köpt med mina egna pengar i syfte att forma och förverkliga mina drömmar. Så vad är det som gäller, min frihet eller demokratin? De kan aldrig någonsin kombineras, majoritetsförtrycket och individens rättigheter.

Talar vi totalt avsaknad av förtryck är liberalismen – och under den den helt fria marknadsekonomin – de enda giltiga systemen. Bara när individen är fri att bestämma över sig själv och aldrig har rätten att bestämma över någon annan är förtrycket avskaffat. Det kan i sin tur bara gälla i ett system där majoritetsstyret inte längre existerar, det vill säga i motsatsen till socialismen. Min frihet att äga den svarv jag har köpt för mina egna pengar inskränker inte någon annans frihet, men majoritetens rätt att ta den ifrån mig inskränker min individuella frihet.

Svårare än så är det inte.

Majoritetsdiktatur

Det finns många tveksamheter i den rödgröna kartellens utspel i dagens DN. De har beställt en opinionsundersökning som sägs visa att 66 % av svenskarna tycker det är fel att ”fem miljarder används till att sänka skatten för den femtedel som tjänar mest, i stället för att investeras som extraresurser till kommuner och landsting”. Det är lite som att fråga en slumpmässigt utvald person om han eller någon annan ska få en hundralapp, men bortom själva det retoriska knepet finns en allvarligare sida: principen.

Vad spelar det för roll om två av tre tycker att staten ska suga ut de rika? Är det ett argument för att så ska se?

Kärnan i den socialistiska idén är majorietens diktatur, det vill säga att vad än majoriteten tycker är rätt, blir rätt. I detta fall handlar det om ett grundantagande, nämligen att en individs pengar aldrig är hennes egna. De tillhör alltid staten, och när en skatt sänks ”får” därför någon lite mer pengar från just staten. Det är en gåva som går ut över någon annan (en bidragstagare), och majoriteten måste alltid få bestämma vem det är som ska gynnas medelst dessa statliga gåvor. Vidare säger den socialistiska moralen att den rike alltid ska bestraffas för sin rikedom, samt att den fattige alltid ska belönas för sin fattigdom. Prestation eller arbete är underordnat och saknar betydelse i sammanhanget.

Om en borgerlig allians får regeringsmakten genom en demokratisk omröstning räknas emellertid inte majoritetens åsikt längre. Den gäller bara när den tycker som man ska tycka enligt socialistiskt modell. Majoriteten har ju faktiskt röstat för skattesänkningar och återlämning av stöldgods till dess rättmätiga ägare, men det är inte längre relevant.

Men alltså, det viktiga i denna ekvation är själva principen som argumentet bygger på. Varför har en grupp människor rätt att bestämma över en annan grupp människor bara för att den är större? Varför har de individer som ingår i en majoritet rätt att bestämma över de individer som ingår i en minoritet? Varför har några individer mer omfattande rättigheter än andra?

Majoritetens diktatur bygger alltid på ojämlikhet, nämligen att somliga har en oförtjänt bestämmanderätt över andra. Extra meriterande i tilldelningen av sådana rättigheter är att man är fattiga eller saknar ambitioner och gärna lever på andras ansträngningar. En majoritetsåsikt som går ut på att fördela pengar från rik till fattig är god, motsatsen kan närmast liknas vid en statskupp.

Det är där man måste börja diskutera frågan om skatter: varför har en individer tillhörande en majoritet rätt att bestämma åt individer tillhörande en minoritet vad som ska hända med dessas pengar?

Och observera att svaret ”ska minoriteten bestämma över majoriteten istället” inte är giltigt. Ingen ska bestämma över någon, varje enskild individ ska få bestämma över sitt eget liv och sina egna pengar, enbart.

Försök gärna motivera motsatsen.

Fantastiskt!

Vi brukar ju tjata om att socialismen bygger på exploatering och utnyttjande av andra för det egna bästa. Socialister brukar i sin tur försöka förneka detta, men så snubblar jag på denna text som helt ogenerat berättar om sin inställning till andra människor. Indirekt förvisso, via en översättning av en engelsk text om att snatta, men ändå. Lyssna:

”Inget kan jämföras med känslan av upprymdhet, av brustna fjättrar och förlorade bördor, som jag känner när jag lämnar en butik med deras varor i fickorna. I en värld där allting redan tillhör någon annan, där jag förväntas sälja mitt liv, arbetande för att ha råd att överleva, där jag är omgärdad av krafter bortom min kontroll eller förståelse, krafter som uppenbarligen inte bryr sig om mina behov eller mitt välbefinnande, är det ett sätt att skära ut en bit av världen åt mig själv — att påverka det som påverkar mig så mycket.

Det är en helt annan känsla än den jag känner när jag köper något. När jag betalar för något gör jag ett byte; jag erbjuder pengar som jag köpt för mitt arbete, min tid och min kreativitet, för en vara eller tjänst som företaget annars inte skulle dela med sig av under några omständigheter”

Det vill säga: ”i min (bloggarens) värld är andra människor bara redskap som jag använder för mitt eget bästa, utan att ta någon som helst hänsyn till dem. Om jag tog hänsyn skulle jag nämligen utsättas för deras våld, deras krav på mig, och så ska inte världen se ut” (fritt tolkat).

Visst är det vackert? Detta är själva essensen av den socialistiska ideologin och logiken: mina fördelar och min rätt att ge blanka fan i alla andra människor. Min rätt att ta vad jag vill ha från andra och betrakta den som kräver en motinsats av mig som ond och omänsklig.

Och detta kommer från människor som svamlar om soldiaritet, rättvisa, medmänsklighet och godhet. Jag var tvungen att läsa texten flera gånger för att förstå att den faktiskt inte är ett skämt. Det är på blodigt allvar, författaren tycker verkligen så här. Läs den gärna, om bara för att kunna se ondskan i vitögat för en stund. Skyll dock inte på mig om du drömmer mardrömmar efteråt.

Epilog: egenintresse

Röda Malmö har av förklariga skäl inte accepterat min inbjudan att skärskåda socialismen, men tillåt mig att ändå spekulera lite kring potentiella svar och motargument. Diskussionen har alltså handlat om hur ett framtida arbetarstyrt samhälle ska se ut. Vem ska bestämma, på vems bekostnad, vilka incitament finns och vilka saknas. Det svar jag har fått är att ”kapitalismen” står i vägen för framväxten av socialistiska företag som agerar för samhällets bästa och aldrig bryr sig om den egna profiten. Vad jag inte har fått veta är hur man som socialist kan marknadsföra sig som altruist, när socialismen så tydligt handlar om att gynna en grupp framför en annan. Jag tänkte därför formulera några tänkbara repliker baserade på erfarenhet av vänsterargumentation, och givetvis bemöta dem.

Man kan inte veta hur ett socialistiskt samhälle kommer se ut så det är ingen idé att spekulera. Vad vi kan konstatera är att dagens samhälle är orättvist, och vi måste skapa ett alternativ.

Det är helt och hållet sant att ingen kan veta exakt hur socialismen kommer te sig, men det är inget skäl för at inte ens diskutera frågan. Det vore lite som att säga att man ska försöka cykla över Atlanten, undrar hur det kommer gå, ingen vet. Jo, man vet med ganska stor säkerhet att personen i fråga kommer cykla till stranden, ta sig ned i vattnet och sedan drunkna av den enkla anledningen att cyklar inte flyter på vattnet.

På samma sätt kan man ganska enkelt analysera socialismen efter de argument som socialister för fram: påstår de att ”folket” ska bestämma över ekonomin så blir det fullkomligt omöjligt för arbetarna på ett specifikt företag att bestämma över just det företaget, eftersom de kommer vara i minoritet i alla frågor. Om de istället menar att det är just arbetarna som ska bestämma över sin egen arbetsplats undrar man vilken den stora skillnaden mot dagens ekonomi blir. Det finns ju ingenting som i ett sådant läge säger att företag kommer att användas för samhällets bästa och agera altruistiskt för andras vinnings skull. Om man försvarar sig med att folket kommer välja bort de företag som inte agerar korrekt enligt socialistiska principer genom att helt enkelt inte köpa deras varor så är det svårt att förstå varför det inte skulle kunna ska redan idag. Det är ju just det den fria marknaden går ut på: att kunna välja varifrån man vill köpa sina produkter, var man vill arbeta, vilka aktörer man vill stödja med sina pengar och sitt arbete.

Människan är en social varelse, vi måste samarbeta, ingen klarar sig ensam

Också sant, men inget argument för socialism. Varför är människan en social varelse? Helt enkelt för att man som individ har nytta av andra människor. Om jag är jättebra på att bygga hus men usel på att sy kläder så har jag nytta av någon som är bra på att sy kläder men usel på att bygga hus. Om vi samarbetar kan jag bygga hus åt oss båda medan den andre syr kläder, och så kan vi byta till oss det vi själva är dåliga på att producera. Båda tjänar på ett sådant utbyte eftersom vi annars hade fått lägga ned onödig tid och energi på att producera sådant vi är dåliga på men ändå efterfrågar eftersom vi behöver det. Få människor kan bygga sin egen TV, dator eller iPod, men eftersom det finns företag som tillverkar just sådana prylar behöver vi andra inte bekymra oss över det. Vi kan istället syssla med det vi är duktiga på och byta till oss andra nödvändigheter.

På så sätt kan man använda människor som redskap för sitt eget välmående. Någon producerar något jag vill ha, och jag förvärvar det genom att erbjuda honom något som han vill ha.

Men socialism handlar ju om att kämpa för arbetarnas intressen över kapitalets. Det är sant att vi vill gynna oss själva, men vi är en stor grupp och inte enskilda individer.

Uppenbarligen en modifikation av ovanstående argument. Och en riktig sådan, socialism handlar nämligen inte om samarbete, utan om tvång och ensidig vinning. När socialister pratar om att använda produktionsmedel och företag för samhällets bästa så menar de just det: att använda andra människor som redskap för det egna välmåendet, men utan att erbjuda en motinsats. Istället för att bygga ett hus åt den som syr kläder tar man hans kläder och använder dem för sin egen vinnings skull. När man har gjort det försvarar man med att det var för samhällets bästa. Men faktum kvarstår, man har exploaterat en annan människa och använt resultatet av hans arbete för sig själv utan att ersätta honom. Han har därmed förlorat den rikedom som en annan har vunnit: den enes bröd är den andres död.

Det är hyckleri att säga att en ideologi syftar till att gynna sig själv och en annan till att gynna ”samhället”. Samhället går alltid att dela upp i individer, och det är alltid någon individ som ska gynnas av en specifik politik. Socialister är generellt sett inte socialister för att gynna någon annan, utan för att de tror att de som medlemmar av en klass ska vara med och tjäna på det bästa för kollektivet. Det som gör socialismen omoralisk är just att den bygger på konceptet att någon ska tjäna på en annans bekostnad. Att man försöker dela in individer i klasser med påstått motstridiga intressen är bara en dimridå designad för att dölja detta syfte. I själva verket är en människas ambitioner aldrig ett hinder för en annans så länge marknaden är fri.

Låt oss börja från början i ett ”samhälle” och kartlägga olika fria respektive ofria skeenden.

Säg att alla människor äger och brukar en liten jordplätt för sin egen familjs försörjning. Detta kan tyckas omodernt och ociviliserat i dagens moderna värld, men så såg det ut för inte speciellt länge sedan och ser fortfarande ut i många fattiga länder. I en sådan situation är det inte kroppsarbete som gör skillnaden mellan att producera mycket mat och att producera lite. Det är heller inte i längden relevant hur vädret ser ut, vem som har den bästa jorden osv. Vad som spelar roll är innovationsförmågan. En familj kanske kommer på den geniala idén att bygga verktyg som underlättar arbetet. Istället för att plöja för hand bygger man ett redskap som kan dras efter en häst, och i och med det fördubblar man effektiviteten. Det gör i sin tur att man kan anställa en person från en annan jordlott, slå ihop de två och bruka marken enligt den nya mer effektiva modellen. De två jordarna kan nu producera dubbelt så mycket mat på samma tid som tidigare.

Samma familj (hädanefter Företaget 1) med den anställde uppfinner flera andra maskiner som bidrar till att öka effektiviteten och avkastningen på marken, och till slut har man en sådan överkapacitet att man kan försöja även andra familjer med sin produktion. Företaget 1 specialiserar sig på matproduktion, vilket gör att någon som brukar sin egen mark hälften så effektivt istället gärna ägnar sig åt att sy kläder. Han uppfinner en rad maskiner som effektiviserar produktionen och kan därmed producera mer än han behöver för sitt eget bruk. Han använder överskottet till att byta till sig mat som han inte längre producerar själv. Han och Företaget 1 har därmed med samma arbetstid lyckats försörja sig själva både vad gäller mat och kläder.

Skräddaren skickar ut en förfrågan bland de andra gårdarna. Han har ledig kapacitet inom sin produktion och undrar om någon vill komma och sy kläder som de gemensamt kan byta mot mat och andra nödvändigheter. Några nappar på erbjudandet eftersom de genom ett sådant agerande kan få tillgång till mer mat än de kunde om de producerade den själva. Tack vare maskinerna som underlättar produktionen av kläder kan de nu få tillgång till dubbelt så mycket mat som tidigare. Villkoret är att uppfinnaren och innehavaren av maskinerna får en hyra i form av en lite större del av den mat som jobbas ihop. De som söker anställning anser det vara värt den uppoffringen eftersom de fortfarande får tillgång till mer rikedom än tidigare. Företag 2 har startats och specialiserar sig på klädproduktion.

I en annan del av samhället bygger en bonde upp en produktion av boenden och startar Företag 3 där några söker anställning på samma villkor som hos skräddaren och matproducenten.

Till slut har i stort sett alla tidigare självförsörjande människor sökt anställning där de anser att de gör mest nytta. De sykunniga inom klädindustrin, de starka inom matproduktionen, de händiga inom boendebyggandet osv. Alla producerar genomsnittligt mer rikedom åt sig själva än tidigare eftersom de har tillgång till maskiner som underlättar arbetet samt till andra människor som de kan samarbeta och dela arbetsbördan med.

Så har vi skapat ett liberalt, kapitalistiskt samhälle. Entreprenörerna började med att bygga maskiner och skapa utrymme för ökad effektivisering med sin innovativa förmåga. De analyserade förutsättningarna och kom fram till att man kunde utföra ett visst arbete på ett bättre sett med hjälp av vissa hjälpmedel. De lockade till sig andra människor med löften om mer rikedom, och gynnade samtidigt sig själva genom avkastningen på sina investeringar = vinsterna. Alla tjänade, alla i samhället blev rikare.

Och så kommer socialisterna. Några individer påpekar att entreprenörerna tjänar mer än arbetarna eftersom de tar hand om en stor del av den extra produktionen. Detta är djupt orättvist, maskinerna som effektiviserar produktionen måste ju användas för samhällets bästa, inte för att gynna en liten elit. Medelst våld erövrar socialisterna företagen ett efter ett och börjar ta hand om all rikedom själva.

Varför är det omoraliskt? Helt enkelt för att de tar utan att ge. De nyttjar den rikedom som entreprenörerna skapade – maskinerna, idéerna, lokalerna, materialet – men ger ingenting tillbaka. Istället använder de de uteslutande för att gynna sig själva. Det är inget utbyte utan en strikt omfördelning: den enes bröd är den andres död. Istället för att säga ”jag ger dig möjligheten att arbeta på mitt effektiva företag så att du kan producera och konsumera mer rikedom än tidigare, mot att du betalar mig en hyra varje månad för att du får den möjligheten” säger socialisterna: ”du har skapat ett företag som ger oss möjligheten att producera mer rikedom än tidigare. Nu tar vi över det företaget och tar hand om all rikedom själva, du får inte ett öre i utbyte din utsugare”.

Men företaget hade ju inte existerat utan entreprenören. Utan honom hade socialisterna fått jobba kvar på sina egna gårdar och producerat häften så mycket rikedom. Att de kan producera dubbelt beror på entreprenören, på hans arbete, investeringar och idéer. Att inte erbjuda honom en motinsats för det arbetet är att gynna sig själv på hans bekostnad på samma sätt som man gör när man stjäl något från en butik eller rånar en annan människa. Den enes bröd är den andres död.

Så fungerar alltid omfördelning. Den skapar i sig ingen rikedom utan tar bara från den ene och ger till den andre. Den syftar till att gynna någon på en annans bekostnad. Det fria liberala kapitalistiska samhället bygger inte på omfördelning utan på produktion. Det tar inte sin utgångspunkt i att rikedom finns och att den bör fördelas, utan i att den inte finns och därmed måste skapas. Att det skapas mer och mer beror på att somliga är mer produktiva än andra och skapar bättre förutsättningar, inte att någon tar från en annan. I ett sådant samhälle gynnar man sig själv genom att samarbeta på frivilliga grunder och erbjuda andra människor ett positivt värde i utbyte mot rikedom. Vill jag ha mat måste jag erbjuda den som producerar mat en tröja eller något annat, så jag gynnar både honom om mig genom att producera värde.

Man gynnar sig själv genom att erbjuda andra människor en chans att skapa mer rikedom åt sig själva på ens företag. Samarbete på frivilliga grunder.

I den socialistiska värden gynnar man sig själv genom att erbjuda andra ett negativt värde: ett hot om våld och plundring. Man gynnar sig själv genom att ta över den produktionsapparat en annan människa har skapat utan att erbjuda honom ett annat värde.

Att kalla det ena egoism och det andra altruism är ett hyckleri utan dess like. Socialismen handlar inte om att gynna andra framför sig själv, tvärtom. Det enda sättet att gynna andra är genom att antingen frivilligt ge bort det man själv äger, eller genom att erbjuda dem ett värde mot ett annat värde, dvs fri byteshandel som bara är möjlig i ett liberalt samhälle. Att använda andra som ett redskap för sin egen vinning är centralt inom både kapitalism och socialism, men när man i det första systemet gör det i frivillighet genom att ömsesidigt gynna varandra gör man det i det andra genom att stjäla och omfördela rikedom som någon annan har skapat till sig själv. Den enes bröd är den andres död.

Kontentan är att rikedom alltid måste skapas innan den kan omfördelas. Att gynna sig själv genom omfördelning är att gynna sig själv som ickeproducerande på bekostnad av den producerande. Att använda socialismen för sin egen vinning innebär att man exploaterar andra genom att ta den rikedom de har skapat utan att erbjuda något i utbyte. Att använda kapitalismen för sin egen vinning innebär att man byter värde mot värde och gynnar sig själva samtidigt som man gynnar andra. Socialism är tvång, utnyttjande och omfördelning, kapitalism är frivillighet, ömsesidighet och produktion.

Oavsett vilka floskler om samhällets bästa man använder sig av kvarstår detta faktum. Ett samhälle som bygger på frivilligt utbyte och gemensamma vinster för alla individer är alltid mer moraliskt än det som bygger på några individers vinning på några andras bekostnad genom stöld och ensidighet. Socialister är inte mer altruister än några andra, tvärtom, de vill berika sig själva men inte genom att berika andra utan genom att göra dem fattigare. Sådant är resultatet av omfördelning snarare än produktion som ledord, och det är grunden för en omoralisk och ond ideologi.

*

Som en parallell kan man faktiskt glädjas åt att den borgerliga Alliansen uppenbarligen går framåt i den ekonomiska krisen. Deras retorik går ut på att man inte ska gynna sig själva på andras bekostnad, exempelvis genom att stötta olönsamma industrier med skattepengar eller vräka bidragspengar över de arbetslösa på de produktivas bekostnad. Den som verkligen anser sig vara en altruist glädjs åt andras framgång och tar gladeligen själv emot arbetslöshet och sänkta ersättningar. Den som drabbas av sådana faktorer och förespråkar en mer socialistisk politik för sin egen vinning, samtidigt som han skriker efter mer solidaritet och rättvisa, är en hycklare av den absolut värsta sorten.

Vad är socialism: facit

Okej, kommentarerna av aktuella nyhetshändelser är kanske inte varken originella eller intressanta, men bloggen har trots allt ca 10 ggr fler läsare per dag nu än när vi bara skrev ”långa haranger som hånar socialismen”. Vi hoppas så klart trots det kunna upprätthålla en hög kvalitet och inte bara flörta med statistiken, men det är ändå relevant att försöka nå ut med sitt budskap. Fortsätt gärna kommentera vad vi gör bra och mindre bra.

Nåväl.

Under en tid har jag (Francisco) följt en diskussion som började på bloggen Röda Malmö. Där propagerades det för en arbetarstyrd ekonomi, och jag och en del andra kommentatorer ifrågasatte vad det egentligen betyder och vad det skulle leda till. När jag påpekade att de kapitalistiska företagen inte har några fördelar gentemot de socialistiska (de betalar ju lägre löner och gör ingen samhällsnytta) ställde jag följfrågan vad problemet är, och blogginnehavaren svarade då ”KAPITALISM”.

Alltså, arbetare kan i teorin starta företag som ägnar sig åt att gynna samhället med bra produkter och låga priser, och som samtidigt betalar höga löner och låter de anställda bestämma som de vill över sin arbetsplats. Problemet som står i vägen för sådana företag är ”kapitalism”, men vad innebär det?

Jo, det innebär att socialismen inte alls handlar om att starta företag utan om att ta över de som redan finns. Att kapitalismen är i vägen innebär att socialisterna inte vill konkurrera på marknadens villkor, det vill säga: de vill inte ta ansvaret och investeringen att starta ett nytt företag och på så sätt genom förtjänst locka till sig kunder och anställda. De vill bara överta det ansvar och den investering som någon annan har gjort utan att erbjuda en motinsats, för att det gynnar dem själva. De vill inte driva företag för samhällets intressen och de vill inte dela med sig av varken makt eller pengar, vad de kräver är att kostnadsfritt få ta del av det någon annan väntas ”dela med sig” av.

Det enda socialismen sålunda innebär är en ägarrokad. Istället för att tillhöra kapitalisten ska företaget ägas och styras av arbetarna, och varför det? För att arbetarna då tror sig få tillgång till mer pengar i och med att den del av intäkterna som ägaren tar som ”profit” istället delas upp bland de inställda.

Vad det bevisar är ju faktiskt att kapitalisten, i motsats till vad socialisterna påstår, gör nytta. Hans funktion är att ta på sig ansvar och risk och med sina egna pengar starta ett företag. ”Kapitalismen” ger honom sedan rätten att äga och bestämma över just det företaget. Det är både logiskt och rimligt eftersom det är hans förtjänst att det existerar. Om det var så att det är arbetarna som skapar företaget så är ju ”problemet” ur världen: då är det bara att skapa ett utan den parasiterande kapitalisten, och sedan konkurrera ut honom medelst högre löner, lägre priser, bättre produkter och ett bättre anseende bland vanliga människor. Det faktum att socialisterna inte vill konkurrera på det sättet bevisar med all önskvärd tydlighet att kapitalisten behövs: utan honom finns inga företag att ta över.

Så vem är det som är parasiten egentligen? Den som vill ta över ett företag som redan existerar och som skyr alternativet att starta ett eget trots argumentationen om att det är han själv som har byggt upp det, eller den som inte använder någon form av tvång utan erbjuder anställningar på frivillig basis?

Dessutom, om socialismen ska ha någon form av trovärdighet måste samma regel tillämpas på alla former av företagande. Om jag som anställd på ett arbetarstyrt företag vill sluta, ta med mig min lön, använda den lönen till att köpa maskiner i frivillighet, sätta ihop dem till en producerande enhet och erbjuda andra att arbeta där mot en bestämd ersättning, då måste någon kontrollerande myndighet upphäva mitt ägande och omfördela det till de som söker anställning hos mig. Och varför det? Företaget som de söker sig till finns pga att jag har tagit mina egna pengar och byggt upp det. Måhända är det inte mitt fysiska arbete som har satt ihop maskinerna, men de som gjorde det har accepterat ett pris och låtit mig köpa dem. Varför skulle det inte ge mig rätt att bestämma över dem? Vem äger i så fall den rätten, och varför?

Vidare uppstår en del problem om det är så att ägandet ska tillfalla de anställda. Det är ju också en form av kapitalism som bygger på att ett specifikt företag tillhör en grupp specifika personer. Har de rätt att bestämma över företaget så borde de rimligen ha rätten att exempelvis erbjuda nyanställda lägre löner, vilket också är rimligt med tanke på att de själva antagligen har avstått löneutrymme för att ta investeringar osv. Kapitalismen skulle fortfarande leva kvar i och med den begränsade äganderätten, och de mänskliga besluten (som det att bevilja sig själv en högre lön för att man har tagit på sig ansvar och investeringar) skulle heller inte förändras per automatik.

För att kunna upprätthålla socialismen måste det först avgöras vem som ska ”äga” vad. Är det arbetarna som ska äga det företag de arbetar på så måste man slopa tanken på att ”samhället” kontrollerar ekonomin, eftersom de utanför ett specifikt företag i så fall inte har något att säga till om vad gäller dess affärer. Dessutom måste man bestämma sig för huruvida alla som anställs har samma ägandeandel som de som har jobbat där en längre tid. Att hindra de som tagit investeringar och ansvar i en svår fas att ta ut en högre lön än den som kommer in i brinnande högkonjunktur och bara rider med är att inskränka just äganderätten.

Tydligast inskränker man demokratin: tänk att 10 anställda har tagit en jätteinvestering som börjar ge avkastning precis när företaget anställer 5 nya personer. Den demokratiska modellen säger att de 10 i allra högsta grad har rätt att belöna sig själva med en större del av vinsten, men då måste man också modifiera antagandet att de anställda bestämmer på företaget. Förhållandet blir då återigen som det mellan proletär och kapitalist, så länge de som har tagit investeringarna är i majoritet kan de bestämma lite som de vill.

Alltså, kapitalisten behövs, utan honom finns det bevisligen inga företag eftersom arbetarna inte godkänner förslaget att de själva kan starta vilka företag de vill och konkurrera på marknaden. Detta trots att arbetarna argumenterar som om kapitalisten bara utgör en börda. De borde kanske fundera över var de hade jobbat utan exempelvis Ingvar Kamprad eller Stefan Persson. Hade deras arbetsplatser existerat utan dessa kapitalister? Om inte, varför ska de då inte ha någon bestämmanderätt alls?

Dessutom krävs äganderätt, alltså kapitalism, för att arbetarna ska kunna kontrollera det företag de jobbar på. Utan en äganderätt har de ingen rätt att fördela vinster mellan sig, då kan de lika gott tillfalla vem som helst som anser sig vara i majoritet i ”samhället”, hur man nu avgränsar ett sådant.

Med denna äganderätt följer antagligen att de arbetare som anser sig ha jobbat hårdast, tagit flest investeringar och mest ansvar också belönar sig själva med högre lön. Detta för att de gör nytta och ser till att arbetsplatsen existerar så att människor kan jobba där, precis samma nytta som en kapitalist gör idag.

Så när man argumenterar för ”arbetarstyrda” företag genom någon sorts altruistisk moral om rättvisa så argumenterar man egentligen bara för sin egen rätt att parasitera på någon som har utfört ett arbete man själv inte vill ta på sig. Man kan starta ett eget företag genom att ta ansvar, risk och investeringar, men man vill inte eftersom det är bekvämare att ta över ett som redan finns. Mer avkastning och mindre insats, för att gynna sig själv.

Just detta ”gynna sig själv” är vad socialisterna argumenterar mot när de säger att kapitalisten suger ut dem, men de missar att de vill göra exakt samma sak själva: suga ut någon för att gynna sig själva. Sådan är socialismen: ett enda stort stinkande hyckleri.

Logiken bakom äganderätten är att den som producerar något också äger rätten till det. Att kapitalisten äger rätten till avkastning från sitt företag beror inte på att kan med fysiskt arbete skapar de produkter som säljs, utan på att han med sina pengar har skapat de maskiner som bidrar till produktionen. Han skulle kunna skänka bort dessa till arbetarna och låta dem ta alla intäkter som lön, men han vill inte det av samma anledning som socialisterna inte vill starta sina egna företag och ge bort dem till samhället: det vore att missgynna sig själv på ett ganska korkat sätt.

Den socialist som påstår att en kapitalist bara tär på arbetarna borde alltså besvara frågan varför han själv inte startar ett företag att bestämma fritt över, om kapitalisten nu inte tillför något värde.

Han borde också som en följd av sin argumentation om rättvisa och uppoffring svara på huruvida han skulle låta en nyanställd få lika stor del av företagets intäkter som den som redan från början var med och tog stora investeringar och förluster för att kicka igång verksamheten.

Och slutligen borde han svara på om argumentet att det ska vara folket som ska kontrollera ekonomin i själva verket innebär att han själv som anställd på ett företag inte har rätt att bestämma över det utan är i händerna på demokratin.

När han på ovanstående frågor svarar att kapitalisten kanske visst fyller en funktion men att han som arbetare ändå borde få ta över företaget och bestämma över dess vinster, påpeka då att han förespråkar kapitalism, men att han bryter mot kapitalismens grundläggande regel om frivilligt utbyte och avslöjar sig själv som en parasit som vill leva på andras insatser snarare än att stå dem själv.

Fortsättning: vad är socialism?

Jag förväntade mig inte ett ärligt och genomarbetat svar på mitt inlägg ”vad är egentligen socialism?”, men jag hoppades nog på lite mer än jag fick från måltavlan. På hans blogg ställde jag bland annat frågan varför socialister inte kan starta sina egna företag, med tanke på att kapitalister och höga chefer inte fyller någon funktion i produktionen av varor och tjänster. Om det stämmer så är det ju lätt för vem som helst att starta och driva ett framgångsrikt företag, och ett arbetarägt sådant skulle ha en rad fördelar gentemot dagens kapitalistiska:

* Högre löner
* Mer inflytande för de anställda
* Kortare och mer stimulerande arbetstid
* Mer pengar till investeringar

…vilket kommer göra att alla utsugna stackare som idag jobbar på kapitalisternas företag hellre kommer jobba på socialisternas. Dessutom:

* Lägre priser
* Mer kundanpassat utbud
* Enorm goodwill i form av en human och samhällsnyttig verksamhet

…vilket kommer göra att kunderna rusar till för att köpa socialisternas produkter och tjänster. Varför skulle de inte, om de kan välja mellan att handla från ett företag som sätter samhällets bästa och medmänskligheten först, och ett som ägs av slavdrivare som exploaterar vanliga människor i jakt på mer profit? Det är ju trots allt bara en liten elit som vill ha ett kapitalistiskt samhälle och som tjänar på det, folkflertalet är i överväldigande majoritet och har ett enormt inflytande i och med att de utgör den sk marknaden.

Så vad skulle de kapitalisiska företagen ha för egenskaper som ger dem chansen att ”dominera” inom varje bransch, som den socialistiske skribenten uttrycker det?

Lägre priser? Nej, på så sätt skapar man inte maximal profit, det gör man genom att suga ut folket och inte genom att ge marknaden vad den efterfrågar och kan betala för.

Högre löner? Verkligen inte, tvärtom! Lägst anbud vinner alltid i konkurrensen om de övertaliga arbetarna.

Mer investeringar i effektivitet? Inte det heller, pengarna går ju bara till att göda kapitalisternas plånböcker.

Större popularitet? Knappast, hur kan folket uppskatta bolag som ägnar sig åt utsugning och hänsynslös profitjakt?

De kapitalistiska företagen har inga fördelar alls: de kan inte locka kunder med bättre produkter och priser eftersom de inte tänker på folkets bästa, de kan inte locka arbetare med högre löner och bättre villkor eftersom deras profitjakt bygger på exploatering, och de kan inte investera mer pengar i produktionen eftersom en stor del av intäkterna försvinner ner i kapitalisternas fickor utan att gynna folkflertalet.

Så vad är problemet?

På bloggen svarar skribenten ”KAPITALISM” (sic), och vägrar sedan fortsätta diskutera saken pga att nivån har blivit ”för låg”.

Kapitalism betyder att privat äganderätt existerar och skyddas av staten. Det borde i den här frågan snarare innebära en möjlighet än ett problem, och varför? Som jag skrev i mitt inlägg om socialism skulle de arbetarägda företagen antagligen vara utsatta för ”demokratin” på så sätt att alla människor i ett samhälle skulle få bestämma över deras verksamheter. Arbetarna på tex Volvo skulle troligen inte få mycket att säga till om och heller inte få behålla någon större del av sina eventuella vinster. I det kapitalistiska samhället skulle å andra sidan de socialister som startar ett nytt företag – tack vare äganderätten – få bestämma över det helt och fullt. Då kunde de exempelvis bestämma att alla arbetare får 10% högre lön än på de kapitalistiska företagen, samtidigt som priserna sänks med 10% och arbetstiden kortas med 10%. Mellanskillnaden kan enkelt finansieras med de pengar som annars skulle utgjort kapitalisternas andel.

Vilka arbetare skulle i ett sådant läge välja lägre lön och mindre inflytande hos en kapitalist? Vilka kunder skulle i ett sådant läge välja högre priser och sämre produkter från ett kapitalistiskt företag?

De socialistiska företagen skulle enkelt konkurrera ut de kapitalistiska, eftersom de gynnar folkflertalet och inte bara eliten som lever på utsugning. Äganderätten utgör bara en möjlighet och inget hot eftersom den ger socialisterna chansen att bestämma över den egna verksamheten utan att behöva ge upp makt till varken kapitalister eller demokrati.

Så vad är problemet?