Go for it!

Ledsen att det har varit lite ödsligt här på sistone, jag har varit upptagen på annat håll.

Vad skulle hända med Sverige om vi gick med på de afrikanska ländernas krav på att 5 % av vår BNP (+ bistånd får man förmoda) ska gå till att finansiera deras kamp mot de sk klimatförändringarna, samtidigt som Mona Sahlin och Bidragsdemokraterna kom till makten och lovade generösare ersättningar för de icke arbetande, högre lön till alla låginkomsttagare samt kraftigt höjda skatter för de rikaste?

Se där, en julnöt att fundera över så här i de mörkaste av tider.

kvantitet eller kvalitet?

Socialisterna har ju som bekant en patentlösning på alla problem: höj skatterna och ge mer pengar till den offentliga sektorn. Att kalla det jobbpolitik och valfrihet är ett direkt hån, och man undrar om det bygger på ett missförstånd, okunskap eller ren ondska. Kan det vara så illa att socialisterna medvetet ljuger när de påstår att de vill stjäla mer pengar för att skapa oönskade arbetstillfällen åt de som inte har något att erbjuda på en fri marknad?

Oavsett vilket är mer pengar i sig knappast en bra lösning. Ju mer resurser det offentliga får desto mindre intresserade blir de av att effektivisera, och den enda följden blir ett ökat slöseri som i sin tur föder ett ”behov” av ännu mer pengar och högre skatter, och så vidare. Det finns aldrig goda skäl till att vara sparsam med andra människors pengar, tvärtom: visar man att man kan klara sig på mindre än man får år 1 får man givetvis mindre år två, jämfört med motsatsen om man slösar lite extra.

Ett tydligt empiriskt exempel på att pengar inte är allt kan observeras i arabländerna. Tidskriften The Economist rapporterar om att dessa nu spenderar mer och mer pengar på utbildning, men att den är tydligt präglad av religiösa (miss)uppfattningar. Lite siffror:

En tredjedel av alla egyptier har hört talas om Charles Darwin, och bara 8 % tror att det finns bevis som stödjer hans teorier. i Saudiarabien ägande elverna i grundskolan tills nyligen 31 % av tiden åt religionsundervisning, mot 20 % för matematik och naturvetenskap. I tio arabländer nådde bara 1 % av de 12-13-åriga eleverna upp till en avancerad nivå i naturvetenskap, jämfört med 32 % i Singapore och 10 % i USA.

När Shanghais Jiao Tonguniversitet nyligen rankade de 500 bästa universiteten i världen fanns tre sydafrikanska och sex israeliska med på listan, men inte ett enda arabiskt. Egypten och Libyen rankas lägre än Burkina Faso vad gäller konkurrenskraft baserat på utbildning i naturvetenskapliga ämnen, trots nästan 30 gånger högre BNP/capita, enligt World Economic Forums.

Allt detta medan arabländerna enligt The Economist satsar lika mycket eller mer som det globala genomsnittet på utbildning.

Att mer statliga pengar skulle vara lösningen på alla problem är en farlig myt. Även om Sverige inte blandar in religiösa föreställningar i utbildning finns här liknande tecken: staten har öst ut pengar för att få fler att studera efter gymnasiet, men resultatet har blivit att unga människor lockas till bluffuniversitet och fastnar i arbetslöshet tack vare inadekvata kunskaper. Det finns inget egenvärde i att så många som möjligt ska plugga, det väsentliga är vad de pluggar, vilka kunskaper de förvärvar och hur dessa kan vara värdefulla på arbetsmarknaden. Meningslösa studier för studerandets skull är bara konstgjord andning, ett alternativ till utanförskap som i längden leder till exakt samma sak.

Som tur är verkar det svenska folket åtminstone till viss del skeptiskt mot de socialistiska idéerna.

Apropå lögner

Det är inte bara Erik Svensson som ljuger, Rörelsen är också ganska duktig på det. Saxat från Svd:

”…med 20000 kronor i månadslön betalar man numera 4406 kronor i månaden i inkomstskatt. En riktigt högavlönad, säg en företagsledare med 80000 kronor i månaden, betalar 34637 kronor. Det är nästan åtta gånger så mycket, vilket innebär cirka 360000 kronor mer per år. Lägg till arbetsgivaravgifterna och räkna rakt av på 31,4 procent på hela bruttolönen så visar det sig att höginkomsttagaren ger 717084 kronor om året i skatt på sitt löneutrymme, medan låginkomsttagaren betalar 128232 kronor. Höginkomsttagaren levererar alltså 588852 kronor mer om året till statskassan”

Mona Sahlin påstår att regeringen har avskaffat i princip alla omfördelande skatter, vilket naturligtvis är en grov lögn. Att de rika ”ska” betala mer är ingen principiell självklarhet, men att påstå att de inte redan gör det är absurt. Det gäller både i absoluta och relativa tal. Men som tidigare konstaterats, har man inga hållbara argument får man hitta på istället.

Dagens lögn

Mona Sahlin säger i SvD:s Korseld att regeringen har tagit bort ”i stort sett alla progressiva delar av skattesystemet” och nu när Sverige står inför en sådan allvarlig kris ”måste även de med de högsta inkomsterna vara med”.

Tror hon på allvar på detta, eller är det bara ännu en av alla vänsterlögner?

Saco:s rapport ”Skatter för arbete, förkovran och ansvar” refereras i SvD:

”Med jobbavdragen betalar en person med inkomst på 20000 kronor i månaden drygt 20 procent i effektiv skatt. Utan jobbavdrag skulle den effektiva skatten vara dubbelt så hög, 40 procent. Motsvarande för inkomsttagare som tjänar 60000 kronor per månad är 40 procent med jobbavdrag och knappt 50 procent utan.”

Det är självklart att ett högt grundavdrag gynnar den med lägst inkomster mest. Det är lika självklart att höjda marginalskatter drabbar de med högst inkomster värst. Sahlin försöker först motivera progressivitet i skattesystemet med att de rika ”måste vara med” när Sverige befinner sig i en kris, och sedan säger hon att det är en viktig symbolfråga att de rika betalar mest även om det leder till lägre skatteintäkter. Uppenbart är att denna retorik är djupt lögnaktig och syftar till en enda sak: att visa sina förbittrade väljare att sosseriet minsann avser sätta dit överklassen.

Lögn eller oförstånd?

Mona Sahlin skriver i Aftonbladet om hur valet ska vinnas. Artikeln är fulla av retoriska floskler men helt tom på argumentationsmässig substans. Smaka exempelvis på denna snirkliga inledning: ”Vi vill att alla människor ska vara fria att forma sina egna liv och förverkliga sina egna drömmar. Rättvis fördelning, välfärd åt alla och minskade klyftor skapar trygghet och möjligheter som gör att den individuella friheten kan växa”.

Hur är detta möjligt? Socialdemokraterna verkar ha uppfunnit ett sätt att äta kakan och ha den kvar på samma gång, men i själva verket handlar det som vanligt bara om oförstånd eller möjligen ren lögn. Ett samhälle där individerna (alla individer) är fria att förverkliga sina egna drömmar är ett samhälle som kan men inte nödvändigtvis behöver innehålla klyftor. Detta beror på att somliga är mer produktiva och drivna än andra. Några brinner för att starta företag, expandera, utvecklas och förbättra, medan andra tycker om att sitta hemma och glo på Fotbollskväll. Att de förra tjänar mer pengar än de senare beror inte på att ”samhället inte betraktar och behandlar människor som jämlikar” som Sahlin uttrycker det, utan på att människor med nödvändighet värderar olika arbetsinsatser på olika sätt.

Att betrakta företagaren som skapar tusentals arbetstillfällen samt billiga produkter och tjänster och Fotbollskvällskillen som jobbar på Volvos lager som ”jämlikar” innebär att man värderar deras arbetsinsatser lika. Det vill säga, det arbete företagaren utför är lika mycket värt som det lagerarbetaren gör. Om en sådan värdering uppstår i den frihet som Sahlin inledningsvis talar sig varm för behövs ingen politik som jämnar ut ”orättvisorna”. Socialdemokraternas retoriska problem är att de inte litar på människorna. De tror (med rätta) inte att individerna i ett samhälle i frihet kommer värdera företagarens och lagerarbetarens arbete på samma sätt, och måste därför ta till tvånget.

Den första fördelning som uppstår i samhället uppstår i frivillighet genom att enskilda människor väljer att betala för olika varor, tjänster och arbetsinsatser. När denna fördelning visar sig vara ”orättvis”, enligt socialdemokratisk retorik, måste den göras om med tvång som medel. Resultatet blir en jämnare fördelning av resurser, men varför skulle denna vara med rättvis? Den har ju uppstått genom att staten sätter ett vapen mot den enes tinning och säger ”dela med dig, du vill väl vara solidarisk”?

Frihet har väldigt lite med saken att göra. Man kan hävda att lagerarbetaren är fri att såsa runt i livet och att staten erbjuder honom möjlighet att eftersträva sina drömmar om att vara ledig och titta på fotboll, men det sker på företagarens bekostnad. Företagaren blir ofri, eftersom resultatet av hans ansträngningar och målsättningar tillfaller någon annan. Den statliga omfördelningen är alltid parasitisk och kräver den enes ofrihet för den andres vinning. Att därför prata om individens frihet i ett socialdemokratiskt eller socialistiskt sammanhang är en självmotsägelse. De två hör inte ihop.

Vänstern måste någon gång tvingas att stå till svars för sin retorik. Varför är det ”rättvist” att staten ogiltigförklarar en fördelning av resurser som har uppstått i frivillighet? Varför är individen ”fri” när resultatet av hans arbetsinsatser tillfaller den som inte jobbar?

Det första steget är att inse att det inte finns något ”samhälle”. Ett samhälle kan alltid delas upp i sina minsta beståndsdelar, nämligen individerna. När man talar om ”samhällets” ansvar eller hur ”samhället” beter sig talar man egentligen om hur några individer beter sig. Om ”samhället” har ansvar för ”de svaga” betyder det att en samling individer har ansvar för en annan samling individer, men inte vice versa. Däri, Mona Sahlin, ligger den sanna orättvisan och ojämlikheten.

Marknadsmyter del 2

Med anledning av flosklerna som rasade kring första maj-talen kan det vara läge att göra upp med ett par till av de klassiska marknadsmyterna.

* Marknaden leder till enorma klyftor

Detta är ett av de mest frekventa argumenten mot en fri marknad. Först och främst ses ”klyftor” som något som per definition är ”orättvist”, och därefter antas att fritt utbyte mellan fria individer automatiskt kommer leda till att ett fåtal får allt och de flesta inget av den rikedom som skapas. Märkligt nog framförs då också argumentet att fåtalet kommer ”roffa åt sig” så mycket de kan, som om den fria marknaden är samma sak som anarki. Redan i den premissen leder resonemanget fel: fritt utbyte (alltså marknadsekonomi utan statlig inblandning) innebär just att man inte har tillåtelse att ”roffa åt sig”, utan att man istället för att med hot om våld måste övertyga andra människor med logik och förnuft.

Oavsett hur man vrider och vänder på det måste rikedom skapas innan den kan fördelas. Den som ”roffar åt sig” skapar själv ingen rikedom och måste då stjäla den från de som jobbar. Tanken med den fria marknaden är just att det inte ska vara möjligt. Vill man ha tillgång till rikedom får man antingen skapa den själv eller förvärva den från andra, genom fritt utbyte: värde mot värde. Hur skulle en sådan ordning kunna leda till enorma klassklyftor där några få har allt och andra inget? Det är i princip omöjligt. Även om bara ett litet fåtal skapade all rikedom i samhället skulle de inte kunna sälja den om ingen annan skapade något. Och vilken elit förmår skapa all sin egen konsumtion genom eget arbete? Vad är det för renässansmänniskor som är både lantbrukare, murare, snickare, skräddare, skomakare, elektriker, kockar och så vidare?

För att få tillgång till lejonparten av all rikedom på en fri marknad krävs att man är oerhört mycket mer produktiv än alla andra och skapar lejonparten av all rikedom medelst eget arbete. Någon annan möjlighet existerar inte. Tror man på ett sådant resultat av en fri marknad tror man att den överväldigande majoriteten av alla människor är så usla att de inte kan producera någon rikedom alls.

Ett relaterat argument är följande:

* Marknaden innebär att den enes bröd är den andres död

Även här byggs argumentationen kring antagandet att ekonomi är ett nollsummespel. Precis som i föregående exempel tas det för givet att rikedom existerar i en begränsad och statisk mängd och bara kan fördelas genom att man ”roffar åt sig” den del man kan lägga vantarna på. På så sätt innebär ”den enes bröd” – alltså att någon roffar åt sig en klump av rikedomen – ”den andres död” – alltså att den personen inte kan roffa åt sig samma klump.

Förmodligen (eller förhoppningsvis) är det ingen socialist som på allvar resonerar på det sättet, men man kan utläsa just ett sådan resonemang om man kikar mellan raderna. Marknaden innebär – återigen – frivillighet och avsaknaden av tvång och möjligheten att ”roffa åt sig”. För att bli rikare måste man som individ erbjuda andra människor ett värde i utbyte mot det man vill ha, eller skapa allt man konsumerar själv. Möjligen kan man hävda att om jag får en anställning på ett företag så kan en annan inte få samma anställning, men varför är det ett relevant argument mot en fri marknad? Arbetstillfällen är inte heller begränsade och statiska utan skapas var som helst och när som helst, och varför skulle ett socialistiskt samhälle innebära någon motsats? Om jag får en anställning, kan en annan person då få samma anställning bara för att man kallar ekonomin socialistisk? Knappast.

Bara i ett tjuvsamhälle kan den enes bröd innebära den andres död, och därför är marknadsekonomin den enda garanten mot en sådan ordning. Den säger att inom det juridiska ramverket måste avtalsfriheten gälla, så den som vill berika sig måste skapa värden och konsumera dem själv eller byta dem mot andras värden. Att roffa åt sig rikedom medelst våld är en omöjlighet, att leva på andras bekostnad är otillåtet.

En annan konsekvens av den fria marknaden anses vara att:

* Folk kommer dö på gatorna av sjukdom och fattigdom

Men även om det skulle ske är det ingen konsekvens av ”den fria marknaden” utan av människors individuella och fria handlingar. Att någon svälter ihjäl beror på att personen inte har tillgång till mat, och mat måste skapas genom arbete. Om man tänker sig ett socialistiskt samhälle där alla har rätt till gratis mat blir resultatet detsamma (människor dör på gatorna) om ingen arbetar. Är det därmed en mänsklig skyldighet att producera mat? Om rättigheten att äta sig mätt ska gälla så måste den skyldigheten finnas, annars är rätten inte värd så mycket.

Fattigdom uppstår alltså genom brist på rikedom, och rikedom skapas bara genom arbete. Om de som arbetar inte vill dela med sig till de som inte gör det svälter de senare möjligen ihjäl, men i så fall är det ett resultat av människornas val. Det är ”demokratiskt” om man vill spetsa till det lite. Socialism innebär ju inte att folk delar med sig frivilligt – det kan de göra på en fri marknad också, och gör de det så svälter ingen ihjäl – utan att någon med våld omfördelar mat till andra. Det är inget majoritetsbeslut utan slaveri. Om majoriteten vill att de fattiga ska få mat så är det bara att dela med sig av sitt eget, på en fri marknad. Sker så inte är det ett utfall av folkviljan, och den måste väl respekteras?

Fortsättning följer.

Vänsteranalys

Många börjar tydligen ifrågasätta Mona Sahlins förmåga att leda Socialdemokraterna. Inte helt oväntat kanske, men i grund och botten är det partiets politik det är fel på. Socialismen som idé är stendöd, och de mer pragmatiska sossarna verkar kanske ha insett att det är arbete och inte bidrag som har drivit partiet framåt genom decennierna. Att Sahlin är vag är det väl ingen som ifrågasätter, men det beror främst på att Socialdemokratin som rörelse är vag. Mer statliga åtgärder är svaret på allting, till och med sysselsättningen. Utbilda människor, ge dem ”trygghet”, men inte ett ord om var jobben ska skapas eller vem som ska betala. Då är Lars Ohly tydligare även om han givetvis är ute och cyklar när han tror att staten kan vara självfinansierande.

En orsak till fumligheten är troligen den bristande verklighetsanalysen. I samband med finanskrisen har det talats mycket om att nu har vänstern sin chans efter nyliberalismens misslyckanden, men vänstern har uppenbarligen inte klarat av att förvalta denna chans. Varför? För att analysen av orsaken till krisen är fundamentalt felaktig.

Håkan A Bengtsson, ”skribent på den vänsterradikala tidskriften Dagens Arena”, illustrerar det förvirrade tankesättet:

”- Det sker ett ideologiskt skifte nu i världen där gamla ekonomisk-politiska sanningar ifrågasätts. Vänstern borde kunna visa att det är de som kan erbjuda en reformering av det finansiella systemet. I stället är det den borgerliga regeringen som framstått som mest kritisk till höga bonusar och annat”

I Bengtssons värld är det uppenbarligen möjligheten att dela ut bonusar inom banker som har orsakat krisen, och vänstern borde därmed verka för att reformera det finansiella systemet just med avseende på bonusar. Man undrar, var har Bengtsson befunnit sig de senaste 10 åren eller så? har han någonsin hört talas om Freddie Mac, Fannie Mae eller ”prispressaren” SBAB?

Fannie Mae skapades 1938 av den federala regeringen i syfte att expandera marknaden för bostadslån. Freddie Mac marknadsför sin verksamhet på följande sätt:

”Freddie Mac works with mortgage lenders to help people get lower housing costs and better access to home financing”.

Företaget skapades 1970 av kongressen för att utsätta Fannie Mae för konkurrens, alltså i syfte att pressa priserna på bolån. 1977 instiftade Jimmy Carter The Community Reinvestment Act som skulle tvinga banker att förse ”their entire community” med krediter, i princip att de skulle låna ut pengar även till de som inte hade råd att låna på en fri marknad. Dessa regler utökades konsekvent under följande år och peakade 2005 med dekretet att 52% av all utlåning inom ett visst geografiskt område skulle gå till människor med inkomster under medianen och 28% till verkliga låginstkomstagare. Under ungefär samma period pressade den amerikanska riksbanken ned räntan i syfte att stabilisera konjunkturen och förenkla utlåning.

Vad skulle man kunna kalla de åtgärder som vidtas av staten och som går ut på att även de utan stora plånböcker ska kunna finansiera något de behöver? Fri marknad eller social reform? Kapitalism eller socialism?

Vad skulle man kalla statlig politik som går ut på att stabilisera konjunktursvängningar? Fri marknad eller interventionism? Kapitalism eller Keynesianism?

Bonusar är i sammanhanget helt och hållet irrelevanta. Det märkliga är också att det inte var socialister som varnade för den kommande krisen. Det var liberaler, och inte amerikanska liberaler som tillhör den ekonomiska vänstern utan riktiga liberaler, främst från den österrikiska skolan. Peter Schiff exempelvis, och den libertarianske presidentkandidaten Ron Paul, som redan i september 2003 varnade kongressen i ett tal.

Att det skulle vara bonusar och girighet som skapade krisen är enbart en efterkonstruktion. Var fanns annars de argumenten 2000, 2003 eller 2007? Ingenstans, de förs fram först nu. Inte helt oväntat med tanke på att de äe så uppenbart felaktiga. Vänstern tycker om att forma verkligheten efter sina åsikter, en ärlig debattör gör tvärtom. Verkligheten talar som vanligt mot vänstern och statliga ingripanden i ekonomin, och om Socialdemokraterna ska ha någon chans att förtjäna trovärdighet så borde de kanske vidga sin argumentation en aning.