Posts Tagged ‘Frihet’

h1

Klasslöshet KRÄVER förtryck

februari 28, 2009

Spekulationerna kring vem som är ansvarig för terrorbränderna i Södertälje går vidare. I SvD finns en artikel om hur Brå ska försöka hindra människor med extrema åsikter att begå brott, och i denna artikel finns formuleringen ”på vänstersidan finns […] individer som är emot alla former av förtryck och vill se ett klasslöst, antikapitalistiskt samhälle”. Jag vet inte var den kommer ifrån, men den är djupt olycklig.

Ett ”klasslöst” samhälle där alla människor har tillgång till lika mycket konsumtion oavsett vad de sysslar men kan aldrig vara fritt från förtryck. Det kommer alltid finnas några som producerar mer än andra, antingen tack vare att de strävar längre, anstränger sig hårdare eller är mer begåvade. Om dessa inte ska få större konsumtionsutrymme än diverse drönare som helst inte jobbar alls utan gärna ägnar sig åt andra olönsamma aktiviteter – som medlemmarna av extremvänstern exempelvis – så måste de bli bestulna på resultatet av sitt arbete och sin produktion.

Tänk så här: du äger ett hem, ett hus eller en lägenhet, och har 1000:- att spendera på renoveringar. Eller för att göra det ännu tydligare, du har 10 kg potatis som du själv har odlat och som du kan byta mot arbetsinsatser som förbättrar ditt boende. En person åtar sig att göra om hela ditt kök precis efter dina önskemål. Han står för material och arbete och du behöver bara ge order. En annan person åtar sig att hänga om en tavla som sitter snett. När dessa två personer har utfört sina respektive arbeten, vem anser du är mest förtjänt av lejonparten av den potatis du kan fördela?

Notera att frågan är retorisk, svaret borde vara uppenbart för vem som helst.

Så här funkar all form av produktion i samhället, några producerar mer värde än andra. Vad det beror på kan variera men det är också i grunden ointressant. Så länge inget tvång (=förtryck) utövas så att människor begränsas i sin handlingsfrihet kan man aldrig skylla på någon annan om man misslyckas eller inte förmår producera samma värde som någon annan. Dessutom, personen som fixar köket i exemplet ovan skapar inte ett stort värde åt heminnehavaren på den andra personens bekostnad. Den andra personen kan skapa ett annat värde, men väljer att bara åta sig att rätta till en tavla som hänger snett. Han har all frihet och rätt i världen att göra något mer produktivt, men han gör det inte.

Den fria marknadsekonomin och kapitalismen bygger i grunden på frihet. Att människor inom detta system sedan oftast väljer att ägna sig åt byteshandel har ingenting med några regler eller system att göra, det är bara rationellt. Om personen som fixar köket är oerhört bra på att fixa kök men rätt dåligt på allt annat så är det rationellt för honom att ändå ägna sig åt att just fixa folks kök. Detta för att han på så sätt med samma arbetsinsats kan skapa maximalt värde. Gjorde han något annat skulle han behöva ägna samma tid åt att skapa mindre värde, och varför skulle han göra det? Varför skulle han jobba 1 h för 1 kg potatisar när han kan jobba 1 h och tjäna 5 kg potatisar, eller 10 kg? Han vinstmaximerar, för att det är rationellt. Skulle han däremot vara olidligt trött på att fixa kök så gör han antagligen något annat, men även då försöker han att bli så duktig som möjligt för att det ger honom större avkastning.

Att man byter namn på systemet till ”socialism” betyder att människor plötsligt kommer bortse från sitt eget välmående och börjar ”vinstminimera” för någon annans vinnings skull. Och även om det vore så att alla individer plötsligt blev helt osjälviska, vad skulle det då spela för roll om alla fick lika mycket rikedom? Ingen skulle ju ändå vilja ha den, alla skulle önska att någon annan fick ta del av den istället. Socialism har alltså ingenting med osjälviskhet att göra, tvärtom. Själva systemet bygger på att somliga ska gynnas och få det bättre genom stöld och tvång, och dessa är inte sällan socialisterna själva. Varför demonstrerar arbetarna på SAAB med röda flaggor och socialistiska slagord? För att gynna sig själva genom att staten finansierar deras löner med skattepengar, eller för att de är solidariska med någon annan?

Återigen en retorisk fråga.

Den fria marknadsekonomin innebär att varje individ i fred och frihet får skapa förutsättningar för att leva så gott som möjligt, utan att det sker på andra människors bekostnad. När man jobbar och skapar ett värde så skapar man det med sin egen kraft, när man stjäl ett värde från någon annan genom att tvinga till sig det utnyttjar man någon annans kraft och skapande och berikar sig på hans bekostnad. Sådant är det ”klasslösa” samhället där den som rättar till en tavla får lika mycket potatis som den som fixar ett helt kök.

Varför?

För att någon förtryckande maktinstans måste omfördela potatisen ”jämlikt” tvärtemot vad uppdragsgivaren önskar. Det är heminnehavaren som får två värden skapade åt sig, och det är därmed också hans rätt att fördela belöningen. Ingen annan har med saken att göra, och just därför behöver det ”klasslösa” samhället alltid någon sorts myndighet som utövar tvång och förtryck. Annars skulle de värden som skapas aldrig någonsin kunna fördelas jämlikt mellan alla människor oavsett hur mycket värde de själva skapar, helt i enlighet med ovanstående köksexempel.

På bloggen på skp.se (Sveriges Kommunistiska Parti) finns detta resonemang illustrerat med all önskvärd tydlighet: där skriver man att ”Det s.k. BNP hade räckt mer än väl för välstånd åt alla medborgare. Anledningen till att det inte räcker är att Borg och han gelikar envisas med att fördela ca. 70 procent till ett litet fåtal, medan vi andra skall leva på resten

Dvs: de värden som finns i samhället finns där oavsett vad människor ägnar sig åt. Om köksfixaren slutar fixa kök finns fortfarande all produktion kvar, och resultatet av den kan fördelas hur som helst. I verkligheten försvinner ju en stor del av produktionen om den som utför det inte belönas för det. Varför skulle köksfixaren fixa kök om han får samma konsumtion och belöning för att rätta till en tavla? Om alla människor slutar på sina jobb och börjar rätta till tavlor, vad innebär det då på sikt för samhällets gemensamma produktion och rikedom?

Ja, det var en retorisk fråga igen.

Det enda system som garanterar frihet från förtryck är ett fritt system som bygger på individens frihet att agera utan att begränsas av andra och utan att själv begränsa dem. Detta är det kapitalistiska systemet som alltid bygger på frivillighet: du är aldrig av någon annan tvingad att göra ett val, du är fri att själv bestämma. Att det inte innebär att man som drönare kan bestämma att man ska få 10 kg potatis utan att arbeta innebär bara att man inte får bestämma över någon annan, nämligen den som har skapat värdet 10 kg potatis. För att jag ska kunna vara fri måste alla andra också vara fria, och för att ingen ska få bestämma över mig kan jag heller inte få bestämma över någon annan. Drönarnas ”frihet” att få samma konsumtion som alla andra oavsett produktivitet måste innebära deras ”frihet” att stjäla värden från de mest produktiva och utnyttja dem för sin egen vinnings skull, på deras bekostnad.

Är det det som kallas solidaritet och rättvisa?

Läs också gärna vår artikel ”vad är en marknad?”

Annonser
h1

Lyckans smed

januari 27, 2009

En annan aspekt av det Peter Hultqvist skriver: om man inte ska vara sin egen lyckas smed måste det ju innebära att man ska vara någon annans lyckas smed. All lycka kräver de facto en smed, oavsett vad den går ut på, och vem vet bäst vad som gör en själv lycklig om inte just man själv? Hur kan man då kräva av en individ – vilken som helst – att det moraliska syftet med hennes liv är att hjälpa någon annan att uppnå sin lycka? Om mänsklig lycka över huvud taget är ett mål att eftersträva, hur motiverar man då att det inte är den egna lyckan som ska vara det centrala målet för varje enskild individ? Hur argumenterar man utifrån ett etiskt perspektiv för att hennes främsta syfte är att vara ett medel för andras lycka?

Sådan är effekten av en socialistisk politik: individen tvingas att agera för någon annans vinning snarare än sin egen, dvs hon får inte eftersträva sin egen lycka utan används medelst statens tvångsmakt som ett verktyg för att skapa lycka åt andra människor. Det är vad som menas med ”gemenskap”, ”solidaritet” och alla andra vänsterfloskler. I själva verket betyder de samtliga en och samma sak: individen ska, eftersom inte får vara fri att bestämma över sitt eget liv, inte verka i syfte att göra sig själv lycklig; hon ska först och främst bidra till att göra andra lyckliga.

Den som påstår att socialism bara betyder att man inte ska kunna gynna sig själv oavsett konsekvenserna av det och strunta i alla andra bör fundera lite över hur en fri marknad egentligen fungerar. Om alla individer inom ett juridiskt ramverk ges rätten till självbestämmande och rätten att i frihet från tvång eftersträva den egna lyckan (så som det liberala samhället gör), hur kan då någon samtidigt ha rätt att uppnå lycka på en annans bekostnad, genom tvång och expolatering? Det är just det den fria kapitalismen är till för att motverka: att någon utnyttjar våld och/eller lögner för att skaffa sig oförtjänta fördelar. Att agera på ett sådant sätt är att kränka individens frihet, vilket bara är möjligt i ett system inom vilket individen inte är fri. Att helt utan hot om våld och tvångsmetoder kunna agera för att skapa sin egen lycka åt sig själv är bara möjligt i ett system inom vilket individen är fri. Alla individer.

Vilket system är då det?

Jo, laissez-fairekapitalism.

En fri marknadsekonomi betyder att man måste övertala en annan människa att lämna ifrån sig sina värden (pengar, materiell egendom, arbete, vänskap, kunskap osv), inte med hot om våld som medel utan med rationella argument. Man måste förtjäna det hon har att erbjuda genom att själv erbjuda en motinsats, ett annat värde som hon kan få istället för det hon ger ifrån sig. Man har inte rätt att sätta en pistol mot hennes tinning och säga ”ge mig dina pengar eftersom jag behöver dem”. Man har rätten att försöka övertala henne genom att erbjuda positiva värden i utbyte: en arbetsinsats, en tjänst, en produkt, vänskap. Den man försöker övertala har i sin tur (tack vare den privata äganderätten) möjligheten att acceptera eller avböja. Når man en överenskommelse har båda ansett sig tjäna på utbytet (annars hade det inte ägt rum) och båda har därmed skapat lite mer lycka åt sig själva och den andra parten. Ingenting sker på den andres bekostnad, ingen gynnar sig själv genom att missgynna den andre, använda våld eller på något annat sätt lura och utnyttja henne.

I ett socialistiskt samhälle är inte individen fri. Somliga individer är fria, men de flesta är slavar. Den som är helt fri är den som inte kan eller vill arbeta och heller inte gör det. Hon är oklanderlig och har lagstadgad rätt till allt hon anses behöva utan krav på motinsats. Den som ska stå för arbetet är givetvis inte fri, hon är tvingad att skapa välstånd åt en annan människa än sig själv, med hot om våld som medel för att tvinga fram arbete och uppoffring av de värden som kan och ska göra henne själv lycklig.

(Obs att ovanstående är en helt teoretisk beskrivning, i praktiken skulle naturligtvis även den som inte vill arbete tvingas att göra det, för samhällets bästa)

Om man anser att mänsklig lycka är ett mål värt att eftersträva, hur kan man då förespråka individens skyldighet att offra den egna lyckan för någon annans? Hur kan man kräva av en människa – vilken som helst – att hon ska agera i syfte att gynna någon annan, men inte sig själv? Hur kan man kalla det omoraliskt att hon ska ha den lagstiftade rätten och möjligheten att i fred och frihet eftersträva den egna lyckan, i frivilligt samarbete och fritt utbyte med andra, genom att erbjuda dem positiva värden snarare än hotelser och lögner?

Om man anser att det är fel att gynna sig själv på andras bekostnad, hur kan man då hävda sin rätt till att bemöta andra människor på ett annat sätt än ett som inte inkluderar tvång, våld och lögner? Hur kan man då påstå att en annan moralisk princip än den marknadsekonomiska som bygger på frivilligt utbyte av värden är rätt att tillämpa för den mänskliga existensen?

Hur kan man förespråka något annat än individens frihet och rätt till självbestämmande, som slutar vid den frihet och rätt som en annan människa har till exakt samma sak?

Hur kan man förespråka något annat än laissez-fairekapitalism?

h1

Frihet från tvång

januari 18, 2008

I diskussionen kring Ilse-Maries felaktigheter om den svenska ekonomin yttrades en intressant sak:

”Om du vill vara fri från tvång så måste du samtidigt tillerkänna alla andra den rätten. Ingen människa är en ö. Problemet uppstår när någon som är liten vill en sak och den som är stor vill något annat. Hur ska den lille kunna hävda sin vilja mot den store?”

Det låter liberalt, inte sant? Allas lika frihet från tvång och förtryck under kollektiv och stat. Lustigt nog är det en socialist som säger det, en socialist som uppenbarligen inte riktigt har förstått vad liberalismen går ut på.

Han avslöjar sig när han skriver ”en sak”. Det innebär antagligen att någon ”vill ha” pengar eller sjukvård eller skola eller något annat, och om någon annan också vill ha det, hur ska man då hindra den stora från att ta från den lilla? Problemet är att konkurrens inte fungerar på det sättet. Ekonomin och marknaden är inte en väpnad kamp om redan existerande resurser där det gäller att roffa åt sig det man vill ha innan någon annan tar det. Istället bygger de liberala principerna på det fria utbytet, utan tvång. Om du ”vill ha” något så får du förtjäna det genom erbjuda ägaren något som han eller hon värdesätter och vill ha. Din ”frihet” att få det utan att erbjuda något i utbyte är ägarens ofrihet att bestämma över sitt eget liv, och därmed inte något som följer den princip som socialisten säger sig företräda.

Allas lika frihet utan tvång kan bara existera utan faktiskt tvång,  det borde vara självklart. Att inte få tillgång till andra människors pengar eller arbetsinsatser utan att betala är inget tvång, det är raka motsatsen: friheten från tvång. Socialisten slår knut på sig själv när han först nämner en liberal princip och sedan bortser från det socialistiska tvånget där den store (staten) kan bestämma över den lille (individen).

På marknaden finns inte det tvånget. Men återigen: rätten att få saker kan inte existera utan att den kränker någon annans rätt till samma sak. Om man tror att en mobiltelefon existerar utan anledning så är det måhända någons ofrihet att en annan har mer rätt till den, men så är det ju inte i verkligheten. Telefonen, och alla andra konsumtionsvaror, existerar för att någon har skapat dem med sitt eget arbete. Att inte få tillgång till frukten av detta arbete utan motinsats är varken ofrihet eller tvång, det följer av producentens frihet att bestämma över det egna livet.

Vad socialisten egentligen menar med sitt första stycke framgår givetvis inte. Han är dock varmt välkommen att förklara hur socialismen erbjuder alla människor lika frihet utan tvång. Kanske menar han att den friheten är en omöjlighet och att tvång alltid existerar? Kan han i så fall motivera den åsikten och förklara vilket tvång som är mest legitimt och varför?

h1

Nyårsnötter

december 30, 2007

Varför bloggar man? Varför argumenterar man för en viss politik? I mitt fall handlar det om att utveckla det egna tänkandet samt att försöka förstå motståndarna (och Gud (?) vet att det är svårt!). Därför blir jag lite besviken över att det är så få vänstersympatisörer som kommenterar våra inlägg. Missförstå mig rätt, jag är väldigt glad och tacksam över stödet från likasinnade, men det känns också som att man predikar för prästen, så att säga. Jag vill ha mer mothugg, fler motargument! Som ett led i detta tänkte jag ta upp ett par frågor som sällan eller aldrig behandlas tillräckligt noga och djupsinnigt. Vi kan kalla dem nyårsnötter.

1. Om socialismen och friheten.

När jag läser på vänsterbloggar slås jag ofta av att de använder ”frihet” som ett honörsord. Det verkar som att det socialistiska samhället innebär frihet från förtryck och individens rätt att ägna sig åt vad som helst utan motkrav från någon annan, och den oinskränkta rätten att konsumera vad som helst utan att behöva betala för det. Samtidigt är det allmänt känt att socialismens grundpelare än den så kallade ”demokratin” i vilken folket gemensamt fattar beslut och bestämmer i en rad olika frågor.

Vad jag vill veta är följande: hur kan den enskilde individen vara ”fri” i ett samhälle som präglas av majoritetsbeslut i så många frågor? Varför innebär det min ”frihet” att hela tiden vara hänvisad till vad folket anser är rätt och riktigt för just mig?

2. Om konsumism, miljön och högre löner

Lösningen på klimatproblemen är en ”ny livsstil” som innebär kraftigt minskad konsumtion av allt som vi inte ”behöver”. Istället ska vi leva närmare och i harmoni med naturen och ägna oss åt att söka själslig snarare än materiell rikedom.

Vad jag vill veta är följande: om minskad konsumtion är ett eftersträvansvärt mål för individen, hur kommer det sig då att fackföreningar och vänsterpartier kräver högre löner för sina medlemmar och sympatisörer? Borde de inte snarare kräva lägre löner eftersom mindre pengar ger mindre konsumtionsutrymme som är bättre för miljön?

3. Om världshandeln

De fattiga länderna exploateras av de rika, deras misär beror på vår rikedom och vice versa. Handel leder inte till rikedom för de fattiga, och ju mer u-länderna liberaliserar sina ekonomier desto sämre går det.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående resonemang stämmer, hur kommer det sig då att tillväxt och ekonomisk frihet är så tätt sammanflätade? Hur kommer det sig att de u-länder som är mest integrerade i världsekonomin är de som växer snabbast? Använd gärna följande källor:

http://www.heritage.org/research/features/index/countries.cfm, http://www.doingbusiness.org/EconomyRankings/, http://www.gapminder.org/

4. Om fördelning av resurser

Ponera att ett samhälle väljer att i ett slag fördela alla resurser jämlikt så att alla får ungefär lika mycket genom att konfiskera de rikas egendomar och dela ut dem till de fattiga. Ponera sedan att de fattiga får full bestämmanderätt över sina egna resurser och använder dessa på ett sätt som gör att nya ojämlika fördelningar uppstår, exempelvis genom att en artist blir oerhört populär och säljer miljontals skivor varvid denna artist blir väldigt mycket rikare än sina fans.

Vad jag vill veta är följande: hur ska det socialistiska samhället garantera att sådana nya ojämlika fördelningar av resurser inte uppstår, och varför är det rätt givet att fördelningarna uppstått genom frivilliga utbyten?

5. Om ekonomiska teorier

Nationalekonomi är ingen vetenskap utan ideologiskt betingad propaganda skapad för att upprätthålla överklassens privilegier gentemot arbetarna.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, varför berättar då aldrig vänstern vilka nationalekonomiska teorier det är som är felaktiga och vad som egentligen stämmer? När får vi se den socialistiska nationalekonomins teorier framlagda som vetenskaplig forskning baserad på empiri och matematisk logik?

6. Om inflation och arbetslöshet

Överklassen har instiftat ett inflationsmål som gör att det inte går att eftersträva full sysselsättning. Detta är ett led i att hålla arbetarklassen på mattan så att de måste konkurrera med lägre löner.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, hur kommer det sig då att det aldrig har gått att påvisa ett hållbart samband mellan höjd inflation och minskad arbetslöshet på lång sikt? Hur kommer det sig att de länder som har släppt iväg inflationen också har tvingats se arbetslösheten stiga?

7. Om moral

Vår hjärtefråga här på bloggen är moral. Från vänster hävdas det att god moral är att bry sig om de fattiga och ge upp sina egenintressen för andras vinning, samt att de rika har en skuld gentemot de fattiga.

Vad jag vill veta är följande: om det är gott att lämna ifrån sig sina egna pengar som välgörenhet, varför är det då inte ont att ta emot dem i egenskap av behövande? Varför är det ont att ta emot lön för en arbetsinsats men gott att ta emot allmosor utan motinsats?

8. Om skatter och bistånd

Ekonomi är ett nollsummespel, den enes bröd är den andres död. För att de fattiga ska bli rikare måste vi bli fattigare.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, borde då inte alla skatter gå till bistånd, och borde inte skattesatserna höjas så att varje individ får kvar 2.680:- per månad?

Det finns givetvis många fler frågor än dessa, men de får utgöra en start, eller förhoppningen om en sådan, på en längre debatt. Jag utmanar härmed våra kära vänner zaramis, Ilse-Marie (som appropå det här lögnaktiga inlägget borde öppna ögon och öron och ta del av den för socialister så jobbiga verkligheten), Jinge, Kaj Raving (tipsa gärna om fler) att svara på dessa nyårsnötter!