Sverige förlorade till slut både sitt politiska anseende och tennismatchen mot Israel, men det som slog mig mest av att titta på just matcherna är hur korkat det är med nationalism. Vad är det egentligen man sitter och håller på? Jo, sitt eget land. Människor från samma geografiska avgränsning som man själv. Egentligen unnade jag israelerna segern efter allt de fått utstå, men ju längre och tätare matcherna blev det desto mer växte engagemanget för de svenska spelarna. Och varför då? Helt ologiskt egentligen.
Då ska man ändå veta att den svenska nationalismen nog är den kanske mest nedtonade i hela världen. Här vet vi att vi är bättre än alla andra, men vi pratar inte gärna högt om det. Befriande då att se Andreas Vinciguerra visa sådana känslor efter matchbollen, men man undrar ju om han är mest besviken för sin egen skull eller för sitt lands.
Who is John Galt? 