Det ackumulerade kapitalet

En kort postning appropå en debatt jag för hos Reza Javid: socialism handlar inte om att överföra kapitalet till folkets kontroll från överklassen, utan om att som Robert Nozick uttryckte det ”forbid capitalist acts between consenting adults”. Det vill säga, socialismen är inte ett enskilt skeende genom vilket någons ägande övergår till någon annans, utan en konstant process som med våld ”rättar till” de frivilliga val människor hela tiden gör i sin vardag.

Säg att alla privata företag imorgon skulle avnoteras från börserna, och ägandet överläts från aktieägarna till arbetarna. Skulle ett sådant samhälle per automatik fortsätta att vara socialistiskt? Nej givetvis inte, för förr eller senare skulle någon (eller några) få för sig att med sina egna pengar starta ett nytt företag, anställa människor och i utbyte mot sin investering och sitt tagna ansvar kräva en del av den (eventuella) framtida vinsten. Några skulle avböja, andra skulle acceptera och företaget skulle sätta igång, utvecklas och (eventuellt) ge avkastning. En del av denna avkastning skulle då hamna hos arbetarna, andra hos grundarna. Trots att allt detta har skett i frivillighet skulle det ogiltigförklaras av det socialistiska systemet. Det tar nämligen inte hänsyn till vad enskilda människor vill och bestämmer åt sig själva, utan bygger på en färdig och irrationell mall för hur individen ska bete sig. Det bygger på tvångsmakt.

Om jag med pengar jag tjänat i statens tjänst på ett arbetarstyrt bolag köper ”produktionsmedel” från någon som tillverkar dem, planerar, strukturerar och startar en verksamhet, anställer frivilliga och kommer överens om lönevillkor, ja då får jag inte behålla någon avkastning. Det strider mot de socialistiska grundlagarna, trots att ingen har tvingats arbeta hos mig. Trots att jag använt mina privata pengar. Trots att jag har köpt allt som företaget använder sig av själv.

Varför är det rättvist?

Kapitalism och liberalism handlar om frivillighet, om att varje individ är fri att bestämma över sitt eget liv och sin egendom. I exemplet ovan har jag rätt att bestämma över det företag jag startat, och alla andra människor är fria att bestämma om de ska jobba hos mig eller ej, om de ska köpa mina varor eller ej: helt enkelt om de ska belöna mig för min insats och mitt risktagande med sina egna pengar eller inte. Socialismen tillåter ingen av oss att agera i frivillighet, den tvingar mig att ge ifrån mig all makt och all rätt till eventuell framtida avkastning till de som arbetar hos mig, och varför? Med vilka argument?

Vem har jag tvingat? Vem har jag utnyttjat? Vem har jag stulit från?

Ingen.

Vem har tvingats när bestämmanderätten över mitt företag överlåts till arbetarna? Vem har utnyttjats? Vem har blivit bestulen?

Jag.

Liberalism och kapitalism: frivillighet och frihet

Socialism: den enes frihet på den andras bekostnad.

Eller med ett ord: slaveri.

Okunskap Del 2

Jag kan inte undgå att fascineras av texter som Dan Josefssons ”Korståget mot Välfärden”. Möjligen blir jag mera skrämd än fascinerad dock. Det mest uppseendeväckande är nog ändå alla motsägande argument. Vi börjar med detta påstående av Josefsson:

”Nyliberalerna såg sig som objektiva forskare, precis som fysiker och astronomer.”

Erik Åsbrink utmålas av Josefsson som den ”nyliberale” socialdemokratiska kuppmakaren. Enligt Josefsson:

”1981 höll gruppen möte för att bedriva »nyliberala studier«. Åsbrink skrev i ett brev till medlemmarna att syftet med studierna var »… att utröna på vilka punkter vi av ideologiska skäl måste ta avstånd från de nya lärorna respektive på vilka grunder det finns tankegods som kan vara användbart även i en socialdemokratisk politik«.”

Å ena sidan hävdar Josefsson att ”nyliberalismen” är en trosuppfattning, vilket han förefaller tycka är negativt. Å andra sidan verkar Josefsson tycka att det är fel att överhuvudtaget överväga att nytt tankegods kan användas istället för ideologi, det förefaller som att Josefsson mena att det hade varit bättre att hålla sig till den socialdemokratiska ideologin. Jag måste erkänna att jag inte finner det tydligt vad Josefsson egentligen menar. Men om man med ”nyliberal” politik menar t.ex att bekämpa inflationen då talar man knappast om en trosuppfattning, utan om insikten att hög inflation är mycket skadligt för en ekonomi. Socialdemokratisk ideologi framstår i jämförelse endast som en tro, utan minsta backning av fakta. Frågan uppstår om Josefsson anser att det är dåligt med trosuppfattningar, eller om det bara är dåligt med ”fel” trosuppfattning. Det ligger nära till hands att hävda att Josefsson har en mycket relativ syn på kunskap där det inte finns någon sanning eller något som egentligen är rätt eller fel. Istället finns det bara olika trosuppfattningar t.ex socialdemokratisk ideologi och ”nyliberalism”, och det enda som betyder något är att få så många som möjligt att tro på ”rätt” sak. Något som jag tycker förstärks av att mycket av Josefssons argument utgår ifrån att ”nyliberalismen” har genomförts för att den haft så starka och kapitalstinna anförare, en och annan ”kuppmakare” och att det är en ”revolt av den svenska eliten”. Dessutom tyder slutsatsen,

”Det är majoriteten som bestämmer, och majoriteten har aldrig velat leva i något annat än en välfärdsstat.”

på att Josefsson tror (tycker) att det som majoriteten tror på är rätt.

Sedan gör Josefsson en uppvisning i konsten att slå knut på sig själv. Han hävdar: ”Novemberrevolutionen är en uppvisning i konsten att kringgå demokratin.” Avregleringen av kreditmarknaden är det som blir kallat novemberrevolutionen, och det skulle alltså vara ett kringgående av demokratin. Låt oss då fundera lite över detta. Den demokratiskt valda regeringen, har en demokratiskt vald finansminister (Kjell Olof Feldt), som dessutom är invald i Riksdagen (jmf med Perssons regering t.ex). Feldt utser chefen för Riksbanken (Bengt Dennis) och ordföranden (Erik Åsbrink). Riksbanken är vid denna tidpunkt underordnad Sveriges Riksdag, och är alltså politiskt styrd av den folkvalda Riksdagen, i praktiken kanske mera styrd av den folkvalda Regeringen. En folkvald minister i en folkvald regering genomför en reform. I Josefssons ögon blir reformen ett kringgående av demokratin. Som ett argument tycks Josefsson anföra att:

”De berättade inte för den socialdemokratiska riksdagsgruppen vad som pågick och inte för partistyrelsen heller.”

Nu förefaller plötsligt ”demokratin” vara den socialdemokratiska riksdagsgruppen (åtminstone folkvald) och den socialdemokratiska partistyrelsen (knappast folkvald). Det bör också påpekas att om det är ett problem med att folkvalda kan ”kuppa” igenom stora reformer eller har för mycket utnämningsmakt är den enda lösningen att minska statens makt.

Josefsson hävdar vidare att det var oljekrisen som var räddningen för ”nyliberalismen”. Likheten med Kleins chockdoktrin är slående. ”Nyliberalismen” behöver tydligen en kris för att kunna implementeras. Enligt Josefsson kapitulerade många länder och började bekämpa inflationen istället för arbetslösheten. Sverige däremot fortsatte med Keynesianismen, som enligt Josefsson ”fungerade”.

I verkligheten hade ekonomer börjat förstå att den trade-off mellan arbetslöshet och inflation som Keynesianismen byggde på inte gällde på lång sikt, utan endast på kort sikt. 1970 talet visade att sambandet brutits ner, då massor av länder drabbades av stagflation, dvs hög inflation och ingen tillväxt och hög arbetslöshet. Ett tillstånd de flesta ekonomer trodde vara omöjligt vid den tiden. Keynesianismen kunde helt enkelt inte förklara detta. Det som förklarade detta var teorin om den naturliga arbetslösheten. Dessutom började många förstå de gigantiska skadeverkningar på ekonomin som hög och varierande inflation orsakar (recession hög arbetslöshet etc). Därför skedde ett systemskifte där OECD och de flesta medlemsländerna insåg att inflationen måste bekämpas för att förbättra ekonomin på lång sikt. Sverige vägrade acceptera detta samband.

Sverige satsade istället på att förneka verkligheten. Krisen skulle lösas genom expansiv finanspolitik (ökad statlig konsumtion) och expansiv penningpolitik (tryck mera pengar), vilket i praktiken gjordes med devalveringar. I Sverige hade man nämligen mycket god erfarenhet av den stimulerande effekten av devalveringar, från devalveringspolitiken som genomfördes på 1930 talet. Det är denna politik, med början i devalveringen 1976 som lade grunden för 90 talskrisen och Sveriges eftersläpning i välstånd.

Devalveringar av valutan gör att Sveriges varor och tjänster blir billigare i utlandet. Detta stimulerar den svenska exporten och hela ekonomin. Problemet är bara att inflationen fortfarande är hög i Sverige. I takt med inflationen blir Sveriges varor och tjänster dyrare, vilket dämpar den Svenska exporten. Med en hög inflation (högre än inflationen i det land valutan är knuten till) krävs återkommande devalveringar för att bibehålla Sveriges internationella konkurrenskraft. Den första devalveringen 1976, följdes av två devalveringar 1977, en tioprocentig devalvering 1981, och till sist sossarnas ”big bang” devalvering med sexton procent efter att de vunnit valet 1982. Att Sverige levde över sina tillgångar betyder alltså att vi hade alldeles för höga lön och prisökningar som inte överensstämde med produktivitetsökningar. Istället krävdes ständiga devalveringar för att behålla Sveriges internationella konkurrenskraft. Glöm då inte att varje devalvering gör att kronan blir mindre värd, dvs hela Sverige blir fattigare jämfört med omvärlden i ett slag.

Vid en fast växelkurs används räntan endast till att försvara växelkursen. Avregleringen av kreditmarknaden, med en ränta som endast används för att försvara växelkursen bådade inte gott. Svenska banker saknade dessutom helt erfarenhet av riskhantering eller riskmodellering, eftersom de inte hade någon erfarenhet av fri utlåning. Politikerna förstod inte faran av detta överhuvudtaget. Fast växelkurs tillsammans med kreditavregleringen och förväntningar på framtida devalveringar hade skapat en giftig cocktail som i princip bara kunde leda till en sak, nämligen KRIS. Notera att denna kris är helt och hållet skapad politiskt genom att politikerna förde oansvarig och ohållbar ekonomisk politik. Detta fungerade på 70 och 80 talet när kapitalmarknaderna var reglerade, men var fullkomligt ohållbart i en värld med fria kapitalflöden. Krisen var oundviklig.