Posts Tagged ‘Sahlin’

h1

Subjektiva axiom

september 9, 2009

Att sosseriet går till val på höjda skatter var ingen överraskning, så det behöver inte debatteras. Det intressanta är hur de motiverar sin politik. Budskapet är tydligt: dina pengar tillhör inte dig, de är ett lån från staten. När som helst kan denna stat kräva tillbaka pengarna med motiveringen att de ska användas till något annat som är viktigare. Underförstått: ditt liv räknas inte, här har vi större ambitioner än så.

Oärligheten exemplifieras tydligast med hur (s) beskriver skattesänkningar. Sahlin och Östros hänvisar till en undersökning som visar att de rikaste har ”fått” den största delen av kakan.

Först och främst är skattesänkningar inte en summa pengar som delas ut godtyckligt som en generös gåva från politikerna, det är ett sätt för staten att sänka sina exploateringsambitioner och ta en lite mindre del av varje individs intjänade lön. Vidare är det inte så konstigt att den som tjänar mest också får behålla en större summa i absoluta tal om skatten sänks. Att kalla det en orättvisa är fullständigt absurt när de rika redan betalar mer skatt både i absoluta och relativa tal. För Sahlin och Östros är det en ”självklarhet” att den som ”har” mest bidrar med mest, men det gör de redan, och motsvarande verkar ju inte gälla återbäringen. Med andra ord, det enda de rika är till för är att exploateras av staten så att staten kan dela ut gratis förmåner till fotfolket och därmed vinna makten år efter år. Så definieras populism när den som är allra mest motbjudande.

Sörjan påstår att ”regeringen har valt att låta skatte­sänkningar gå före välfärden”, men det rätta uttrycket borde vara att regeringen har valt att låta individen gå före kollektivet, eller ännu bättre: låta de produktiva gå före de destruktiva. Att (s) har en sådan bristande respekt för individen och hennes liv är ingen nyhet, men argumentationen för denna politik lämnar mycket i övrigt att önska.

Annonser
h1

Ytterligare bevis

mars 21, 2009

Opinionsundersökningar säger generellt inte så mycket i dessa ombytliga tider. Lojaliteten med ett parti, ett block eller ens en politisk ideologi sviktar och partiledarna blir viktigare och viktigare. Dock kan man notera att trenden i svensk politik är att regeringen går framåt på oppositionens bekostnad. Det är som vi tidigare har konstaterat glädjande av flera olika orsaker. Dels är det naturligtvis viktigt för landets framtid att kommunister och miljöflummare inte får något inflytande, och dels är det mycket positivt att den röd-gröna röran nu förlorar stöd på att driva en ganska radikal och hård vänsterretorik. Mer pengar till bidragstagarna och kommunerna, höj skatterna, ta från de rika och ge till de fattiga, förbjud bonusar, tygla den nyliberala marknaden och öka statens inflytande, subventionera alla företag som går med förlust för att rädda industrijobben osv osv. Allting som enligt socialistisk logik borde fungera i kristider som denna, men folket svarar inte. Hur kommer det sig?

Min gissning är – som vi tidigare varit inne på i den här bloggen – att egenintresset styr. Sverige är ett rikt land där den förkrossande majoriteten tillhör en ganska välbärgad medelklass. Även om det privata sparandet knappt existerar verkar de flesta ändå ha marginaler nog att överleva krisen, mycket tack vare de moderata skattesänkningarna. Folk förstår helt enkelt att de gynnas av Alliansens politik, att det är mer ansvarsfullt att föra en politik för sunda statsfinanser än en för konstgjord andning till en döende industri, samt att de själva inte tjänar något på att vara ”solidariska” med den minoritet av bidragstagare som trots allt finns. De vill inte vara med och offra sig själva för någon annans vinning, speciellt inte när ”någon annan” är lågutbildade och lågavlönade industriarbetare som producerar saker ingen vill ha.

De som skriker högst efter solidaritet och statliga subventioner är givetvis de som själva anser sig tjäna på det. Facken tillhör de värsta hycklarna: de har pengar nog att köpa upp de företag de anser bara behöver kortfristisga lån för att överleva, men vägrar med hänvisning till att de behöver en välfylld strejkkassa. Det är en omskrivning av att de inte vill ta något eget ansvar och inte tror på framtiden för exempelvis SAAB; en retorik som folk uppenbarligen ser igenom.

Egenintresset har naturligtvis alltid styrt politiken, människor har alltid och kommer alltid rösta med plånboken. Det nya i den svenska opinionen är att majoriteten av väljarna nu tillhör de som i en socialistisk värld förväntas betala för minoritetens välfärd. Den röd-gröna logiken handlar om att göda de tärande på de närandes bekostnad, och nu börjar samma sak ske som beskrivs i en viss bok: de närande vill inte längre ställa upp som offerlamm för de tärandes vinning. De har lärt sig att de inte tjänat något på att bli bestulna och exploaterade av staten, och att de klarar sig ganska bra medelst den egna lönen.

Det är inte regeringen som ska ta ansvar för människornas liv, det fixar de bra själva. Nu visar det sig även i opinionen.

h1

Klasskillnad

mars 17, 2009

Det är inte utan att man tycker lite synd om Socialdemokraterna. Trots åratal av självkritik angående bristen på jobbpolitik fortsätter Mona Sahlin att tjata om bidrag till arbetslösa och statliga subventioner till olönsamma företag. Höjdpunkten i debatten med statsminister Reinfeldt hos K-G Bergström var när hon menade att skattesänkningar är att ”slarva” med skattebetalarnas pengar. Budskapet är klart: du som individ har ingen rätt till dina egna pengar eftersom staten använder dem på ett bättre sätt. Det väsentliga i samhället är inte att den enskilda människan får bestämma över de resurser hon själv skapar genom arbete, utan att staten vräker subventioner över de företag som inte skapar tillräckligt mycket värde för att själva överleva. Det är tydligen det ansvarsfulla, oavsett hur det går ut över de finansiella finanserna. Man tror knappt att det är sant.

Reinfeldt å andra sidan var verkligen på hugget. Glädjande var att inte ett ord ägnades åt det populistiska dravlet om bonusar och girighet. Istället fick statsministern prata sig varm för den fria marknaden som sorterar bort arbeten och företag som inte längre behövs. Det är ideologiskt oerhört viktigt att inte hänfalla till just populism och försöka vara alla till lags genom att lova mer pengar. Redan i höstas pratades det om att Alliansen måste definiera sin egen version av begreppet ”rättvisa”, och att börja med ett gediget försvar av den fria marknaden är ett första steg. Låt oss bara hoppas att även Anders Borg som den liberale nationalekonom han trots allt är hoppar av det socialdemokratiska tåget. Reinfeldts retorik fungerar ju uppenbarligen.

h1

Reinfeldt vs Sahlin

mars 1, 2009

Många borgare (främst de som står till höger om de gamla moderaterna) verkar tycka att Fredrik Reinfeldt är mesig och utslätad. Jag håller inte alls med, jag tycker han är mer på hugget än de flesta svenska politiker. Dels är han tydlig och uppenbart kunnig, och dels är han sansad och skriker inte bara högt som vissa andra. Han har därtill förmågan att vara lite bitsk och elak, men inte på ett Göran Perssonskt sett utan mer subtilt och ”snyggt”. Han påminner på så sätt lite om Carl Bildt, en av de bästa politiker vi har i det här landet.

Det är kanske inte så konstigt att han i Synovates opinionsundersökning har betydligt högre förtroende än populisten och virrpannan Mona Sahlin. Sosseriet trodde nog att Mona skulle gå hem hos vanligt folk, med sin specialitet som går ut på att lägga huvudet på sned och säga ”men Fredrik, tycker inte du att…” och så nån meningslös utläggning om hur synd det är om den ena eller den andra.

Reinfeldt är en statsman med kompetens och pondus, och även om man kan önska mycket mer av den borgerliga Alliansen så har Sverige åtminstone begåvats med en eftertänksam och bestämd politiker, som dessutom är vettig. Palme hade också sin charm, men var riktigt uselt upplyst om ekonomi och direkt farlig för landet. Sahlin har varken charm eller kompetens och inger sannerligen inte något förtroende. Att hon skulle kunna få makten och ansvaret att leda Sverige genom kristider som denna är något man kan drömma hemska mardrömmar om. Att hon dessutom vill ha kommunisten Lars Ohly (som finansminister kanske?) och tomtarna i miljöpartiet i sin regering är ännu värre.

Sossarna har trots allt visat sig vara ett ganska pragmatiskt parti som inser fördelarna med marknadsekonomi och fri företagsamhet, även om det sällan låter så i retoriken (ja, Sverige är faktiskt ett av de mest företagsvänliga och marknadsliberala länderna i världen). Med Sahlin har de fått en partiledare som inte ens kan få folk att tro att hon står på deras sida. Än mindre lyckas hon förmedla ett trovärdigt budskap angående hur hennes parti skulle hanterat krisen. Allt handlar – trots det billiga snacket om att återupprätta arbetslinjen – bara om att ösa ännu mer skattepengar över bidragstagare och olönsamma företag, och det är mycket positivt att väljarna nu verkar förkasta sådana idéer.