FAQ
Vad står den här bloggen för?
En liberal filosofi som går under namnet ”objektivism”, och som oerhört kortfattat går ut på att erkänna det faktum att människor omges av en objektiv verklighet som är oberoende av tyckande och åsikter. Den verkligheten kräver tex av individen att hon arbetar för sin överlevnad – något som är svårt att förneka oavsett vad man tycker om det. I arbetet för överlevnad krävs av individen att hon använder sitt intellekt för att tolka verkligheten och agera rationellt. Därför vill vi ge varje enskild individ rätten till sitt eget intellekt och rätten att agera rationellt utan att styras av andra, varesig de kallar sig ”samhälle”, ”stat” eller något annat. Detta för att livet är det yttersta värdet för varje människa, ett värde det inte på moraliskt goda grunder går att kompromissa med.
Ni vill alltså inte ha någon stat?
Inte en stat som bestämmer hur människor ska bete sig och som suger ut dem med hjälp av skatter, dock en minimal stat som garanterar att varje individ slipper hot om våld och tvång från andra individer.
Vad är det för fel på skatter?
Felet är att skatt är stöld. En människa som arbetar och tjänar pengar ska få behålla de pengarna eftersom de är lönen för hennes arbetsinsats, framförhandlad i frivillighet med en arbetsgivare. Staten har ingenting med saken att göra, den har inte bidragit till att skapa några resurser och ska därför heller inte få del av de pengar som tjänas in.
Men vi har ju bestämt att vi ska ha skatter?
Vilka vi?
Demokratin!
Vad är demokrati? Majoritetens rätt att bestämma över minoriteten, och varför är det rätt? Varför har en grupp människor rätt att bestämma över en annan bara för att de är fler? Vi vill ge varje människa rätten att bestämma över sig själv, vilket exkluderar rätten att bestämma över andra. Demokrati kan bara klassificeras som ett orättfärdigt förtryck.
Motsatsen till demokrati är ju diktatur?
Vi vill inte att någon ska få bestämma över någon annan, oavsett om det handlar om minoriteter, majoriteter eller enskilda individer.
Men kapitalisterna bestämmer ju över arbetarna!
Bara inom ett företag, varje människa har rätten att bestämma om hon ska söka anställning eller inte. Om man inte gillar att någon annan bestämmer över en så behöver man inte tillåta det, det är bara att söka upp en annan arbetsgivare eller starta ett eget företag. Bestämmandeförhållandet mellan en ”kapitalist” och en ”arbetare” grundar sig på ett frivilligt avtal som ingen är tvingad att varken acceptera eller avböja.
Men man måste ju arbeta för att överleva, är inte det ett tvång?
Jo, men det ”tvånget” kommer från den objektiva verkligheten, inte från politiken. Ingen kommer i ett liberalt samhälle fängslas eller straffas för att hon inte arbetar, däremot kan hon inte räkna med att då överleva. Även i ett socialistiskt samhälle måste någon arbeta, eftersom verkligheten kräver det. Det har ingenting med något system att göra.
Arbetarna har ju många gånger om betalat för investeringarna, så de borde ha rätt att bestämma över företaget!
Nej, arbetarna har inte betalat för någonting, de har arbetat och skapat ett värde och fått en lön för det, enligt överenskomna villkor. En del av de totala intäkterna från försäljning går till nya investeringar och en ännu mindre del (förutsatt att företaget gör vinster) går till aktieägarna i form av utdelning som tack för att de tar den finansiella risken. Om arbetarna vill ha mer makt och mer pengar får de själva bygga ett företag och betala för det. Om de gjorde det skulle de aldrig erkänna någon annans rätt att bestämma över det om den personen inte också hade varit med och betalat.
Vi kan ta ett exempel: Kalle har tjänat ihop pengar och köpt en cykel. Pelle är en duktig cyklist som vill ställa upp i ett lopp men saknar en cykel. Kalle och Pelle kommer överens om att Pelle får hyra Kalles cykel om de delar på intäkterna från eventuella vinster (fördelningen är ointressant, den beror på vad de kommer överens om). Pelle vinner och tänker i socialistiska banor: vänta nu, det var ju jag som cyklade och vann, varför ska Kalle ha en del av intäkterna? Han har ju inte gjort någonting, bara levt på min bekostnad!
Stämmer det?
Nej, Kalle har erbjudit den nödvändiga resursen ”cykel” utan vilken Pelle aldrig hade kunnat cykla och vinna loppet och därmed inte heller hade vunnit några pengar. Cykeln tillhör Kalle och han har all rätt i världen att bestämma över den av just den anledningen. Hur mycket Pelle vinner (om intäkterna överstiger värdet på cykeln) är irrelevant, är han inte nöjd kan han ta sina vinstpengar och köpa en egen cykel. Då kommer han dessutom med största säkerhet hävda bestämmanderätten över den (jag har ju köpt den för egna pengar), så varför skulle inte Kalle göra detsamma? Vi hävdar snarare att det är Pelle som delvis lever på andras bekostnad: han utför ett fysiskt arbete, men det hade inte varit möjligt utan cykelns uppfinnare, tillverkare och inköpare. Utan dessa människor hade Pelle inte haft någon inkomstkälla, så han borde snarare vara tacksam än missnöjd över att vara ”utsugen”.
Men en cykel är privat egendom, jag pratar om produktionsmedel!
Vad är det för skillnad? En cykel kan uppenbarligen användas som ”produktionsmedel”, dvs något som skapar värde åt ägaren. Samma sak gäller en symaskin eller svarv: den kan användas privat men också för att skapa produkter som andra människor får köpa om de är intresserade. Var går gränsen? Om jag köper en symaskin och erbjuder en annan människa att tjäna pengar genom att hyra den, sy kläder och sälja dessa (mot att jag får en del av vinsten) och han accepterar, varför har då någon annan rätten att bestämma att vi inte får komma överens om dessa villkor? Om han inte accepterar, vad ger då honom rätten att bestämma att symaskinen helt ska tillhöra honom? Någon som påstår det skulle ju aldrig hävda min rätt att ta hand om alla intäkter i egenskap av symaskinens ägare. Vill personen i fråga inte sy kläder enligt villkoren jag sätter upp så slipper han, men då kan inte förvänta sig att få använda maskinen jag har köpt och äger. Istället får han köpa en egen.
Alla kanske inte har råd att starta ett eget företag.
Nej, visst är det så, men vad betyder det? Att ”ha råd” innebär att man kan erbjuda människor något som de vill ha och som de är beredda att betala för, med en arbetsinsats eller med pengar. Den som ”har råd” att starta ett företag erbjuder något i utbyte till den som säljer lokaler, material, maskiner osv. Den som inte ”har råd” har ingenting att erbjuda dessa människor, och varför ska de då tvingas att hjälpa henne starta ett företag ändå?
Det låter egoistiskt, ska man inte hjälpa folk som inte kan själva?
Frågan är om man ska tvingas att hjälpa andra utan att man själv vill det. Tycker man det så säger man att en individ inte har sig själv som sitt viktigaste mål utan att hennes objektiva skyldighet är att offra sig för andras intressen, och vilka premisser baserar man en sådan åsikt på? Vi vill inte att någon ska förbjudas från att hjälpa andra, men heller inte att någon ska tvingas. Solidaritet som vänstern tjatar om är något som sker i frivillighet, ingen som tvingas betala skatt är solidarisk, hon är bara tvingad. Dessutom, vem är mest ”självisk”, den som vill leva av det förtjänta genom frivilligt utbyte mellan samtyckande individer, eller den som vill få rikedom omfördelad till sig själv genom tvångsåtgärder och därmed leva av det oförtjänta? Vi återkommer till detta längre ner i texten.
Skulle ni inte själva vilja ha hjälp om ni blev sjuka, tänk om ni inte har råd med sjukvård!
”Hjälp” får man inte av staten utan av människor som tvingats att betala pengar till staten. Vi vill inte leva på andras bekostnad på det sättet, om vi blir sjuka har vi förhoppningsvis förberett oss på det genom att spara pengar eller köpt en försäkring. Våra liv är vårt ansvar, inte någon annans.
Men människor måste ju samarbeta! Ingen klarar sig ensam!
Ett meningslöst argument, vi vill som sagt inte förbjuda varken frivillig hjälp eller samarbete. Ingen rationell människa tror sig kunna överleva genom att isolera sig från andra människor och det som kallas ”samhälle”, vad vi förespråkar är varje människas rätt att själv bestämma vem hon ska samarbeta med.
Alla kanske inte vill bestämma över sig själva? De kanske inte kan hantera det ansvar som följer av friheten?
Då är de välkomna att säga upp den friheten och erbjuda sig själva som slavar åt vem som helst. Det är irrationellt och dumt, men inte otillåtet.
Det låter som ett samhälle för de rika.
Nej, det är ett samhälle för människor. Det ligger inte i någons rationella egenintresse att bli utsugen och tvingad, det enda som leder till överlevnad är användandet av intellektet för konstruktivt arbete, ingen överlever genom att tvingas till saker hon inte vill eller genom att agera irrationellt. Den som bäst belönas i ett samhälle som vårt är den som bäst erbjuder andra människor vad de vill betala för, med eget arbete eller pengar. Den som försöker tjäna pengar på andras bekostnad kommer straffas av staten.
Det kanske ligger i någons egenintresse att det finns skatter eftersom hon tjänar på det.
Nej, att förespråka utsugning av andra för egen vinning är att erkänna andras rätt att suga ut dig för egen vinning. Att inskränka andras frihet är att acceptera inskränkning av din egen frihet, du kan aldrig ha kvar kakan och äta den på samma gång.
Så detta samhälle är kanske inte ett som alla tjänar på?
Nej, men det är inget samhälle. Vi vill främst att ingen ska kunna få fördelar på andras bekostnad. Det missgynnar naturligtvis parasiter som lever på skattepengar, men det är helt i sin ordning eftersom det bara handlar om att lämna tillbaka stöldgods till dess rättmätiga ägare.
Tycker ni att det är bra med ökade klyftor?
Vi tycker ingenting om ökade klyftor, det är inte vår sak att bestämma vem som ska tjäna hur mycket och varför. Pengar skapas och förtjänas genom enskilda individers arbetsinsatser, och de får i en fri marknadsekonomi alltid det de förtjänar, varken mer eller mindre. Prova själv tesen: om en människa tjänar ”för lite” genom sitt arbete så finns det en chans för någon annan att anställa samma människa och betala lite högre lön (samt för den anställde att vägra arbeta naturligtvis). Den som anställer och betalar mer kommer fortfarande ha en marginal varvid anställningen lönar sig, men det finns en gräns och den gränsen går där den anställde får högre lön än hans arbetsinsats är värd.
”Klyftor” uppkommer pga att somliga är mer produktiva än andra vilket i sin tur betyder att de som anställer människor är beredda att betala mer för deras arbetsinsatser då de skapar mer värde. Det gör de inte på bekostnad av någon annan, alla kan alltid utnyttja sin fulla potential oberoende av andras insatser, om de väljer att utan kompromisser eftersträva sina mål. Ingen människa får en hög lön för att hon har en latent potential, hon måste alltid utnyttja den och skapa reella värden som någon vill betala för. Den som här påstår att somliga trots detta tjänar ”för lite” har alltid det fria valet att anställa dem och betala högre löner, men aldrig rättigheten att tvinga någon annan att göra det.
Tänk på sådant som sjukvård och skola, kommer inte de bli så dyra att bara de rika har råd, och förlorar inte samhället på det?
Först och främst, varför ska det vara en mänsklig rättighet att få gå i skola och få sjukvård trots att man inte kan betala? Det innebär ju att någon annan måste betala, och varför ska hon tvingas till det? De pengar hon har tjänat som gör att hon har råd är ju hennes pengar, ingen annans. Sjukvård är inte ”gratis” någonstans, det är bara en fråga om vem som ska betala, och vi tycker att den som använder en tjänst eller vara ska betala för den, inte någon annan.
Dessutom: säg att ett samhälle består av 100 människor som alla vill ha sjukvård, men där bara 10 kan betala. Det betyder att det funns en marknad bestående av 90 människor som efterfrågar sjukvård. Varför då inte tro att någon kommer utnyttja detta tillfälle genom att erbjuda billigare vård? Den personen kommer tjäna pengar om intäkterna överstiger kostnaderna, alltså finns det incitament att sänka de ursprungliga kostnaderna och så kommer ske om möjligheten finns. Tillgång och efterfrågan möts i största möjliga mån i en marknadsekonomi, så länge det finns marginaler kan någon starta en verksamhet som tillfredsställer efterfrågan.
Varför ska man alltid kräva att få betalt för allt man gör?
Den frågan har vi inget svar på, det är upp till varje individ. Vårt samhälle kräver inte att folk tar betalt, det säger bara att de har rätten, och de flesta vill ha den rätten. Väldigt få människor vill arbeta gratis, och de som vill gör det oavsett om de tvingas (socialism) eller inte (liberalism). Vårt system ställer inga krav på hur människor ska bete sig, bara att de aldrig utövar tvång gentemot andra och kränker deras rätt till samma självbestämmande som alla andra individer har.
Den som saknar pengar har ju ingen frihet, de rika kan köpa sig mer frihet så det kommer uppstå ett klassamhälle.
Att ”köpa sig frihet” betyder ingenting. Den som är rik kan köpa saker hon vill ha ja, det stämmer, men varför? Återigen för att hon kan erbjuda människor som säljer varor och tjänster något som de vill ha. Att någon kan köpa en bil betyder inte att någon annan automatiskt inte kan det, det betyder bara att den som har råd erbjuder den som tillverkar bilen något som denna person värderar högre än bilen och som därför vill idka byteshandel. Båda tjänar och ingen förlorar på just den affärsuppgörelsen. Att någon är rik betyder inte att någon annan automatiskt är fattig, ekonomi är inget nollsummespel. Resurser skapas, de finns inte bara, och den som skapar mest blir rikast. Enkelt.
Ni tar ingen hänsyn till maktstrukturer, exempelvis är det mindre andel arbetarbarn som pluggar på högskolan.
Nej, vi tar ingen hänsyn till abstraktioner. Maktstrukturer är ingenting som existerar, de är bara ett fantasifoster som kan undvikas genom att tänka rationellt och logiskt. I en liberal värld har alla samma rättigheter att eftersträva sina egna mål, det är hela poängen, och den som bortförklarar sina misslyckanden med vidskepelser har bara sig själv att skylla.
Jag tycker ändå att det är bättre med ett samhälle som garanterar en grundtrygghet och ger alla människor tillgång till skola och sjukvård.
Problemet är att inget samhälle någonsin kan ”garantera” detta. Att staten kan erbjuda människor ”gratis” skola, exempelvis, beror på att den tvingar alla människor som den bestämmer över att betala för denna skola. Den är alltså inte alls ”gratis”, det är bara en fråga om vem som finansierar den. Eftersom den finansieras genom tvång av människor som inte använder tjänsten kan den som exploateras helt enkelt säga ”nej” för att grundantagandet om allas rätt till skola ska gå om intet. När den produktive vägrar producera står staten där med en tom plånbok och kan inte längre erbjuda någonting. Då är plötsligt hela löftet om gratis det ena och det andra värdelöst, vilket innebär att man aldrig kan bygga en objektiv moral på det. Det socialistiska samhället kräver offer, och ett offer kan alltid vägra.
Varför skulle han vägra, ska man inte ställa upp för de som är svagare?
Ingen människa har en objektiv skyldighet att offra sitt eget välmående för någon annans skull. Den som förespråkar axiomet ”liv” måste också erkänna att den enda moral som ger upphov till ”liv” är förnuftets moral, där varje enskild individ själv får tolka den objektiva verkligheten med hjälp av sitt medvetande. Ingen kan nämligen överleva utan förnuftet som vägledning. Den som tex försöker skaffa sig mat med hjälp av slumpmässiga fysiska rörelser kommer snart komma till insikt om att hon måste använda sin hjärna för att rörelserna ska ha någon livsfrämjande funktion. Att erkänna varje individs rätt till sitt eget medvetande är därmed att erkänna hennes rätt till liv, och att inte erkänna denna rätt är att hävda att det främsta målet för hennes existens är ”död”. Att erkänna sin egen rätt till medvetande och liv kräver därmed ett erkännande av alla andras rätt till samma sak, varvid det aldrig kan antas vara rationellt att leva på andras bekostnad genom omfördelning av deras tillgångar och parasitering på deras arbete (som redan konstaterats ovan). Av samma resonemang följer givetvis att det aldrig kan antas vara rationellt att offra sig själv för andras intressen, och därav kommer det moraliskt korrekta i att vägra producera under hot och tvång om omfördelning.
Varför tror ni att folk är socialister? Brinner de för att offra sig för andra?
Nej, givetvis inte. De är socialister för att de tror sig tjäna på att suga ut andra människor och leva på deras bekostad. Därför är det beklämmande att höra dem prata om ”rättvisa” och ”solidaritet”, när det egentligen bara handlar om deras rätt att exploatera andra för egen vinning och tvinga dem att agera för deras intressen istället för sina egna. Vi förstår att somliga inte vill arbeta eller ta ansvar men ändå vill få allt de pekar på, men det vore klädsamt att erkänna det istället för att prata om det som någon sorts rättvisa eller till och med godhet. Att tro att man är god för att man kräver rätten att bestämma över en annan människa och stjäla hennes pengar är fullständigt befängt. Tvärtom är dessa människor onda och deras åsikter och argument är en avspegling av denna ondska. Vår uppgift som liberaler är att bekämpa sådana fascistoida tendenser och arbeta för förnuftets återtåg i samhällsdebatten.
Har ni ingen som helst förståelse för vänsterns argument?
Jodå, men de utgår från fel premisser. De tänker ”hur ska jag få det bättre” (dvs mer pengar, gratis det ena och det andra), och då är det enklaste svaret naturligtvis ”jag tvingar någon som har pengar att ge mig lite”. När en arbetslös vänstersympatisör säger sig tjäna på höga skatter och utsugning av överklassen så har hon givetvis rätt, problemet är att argumentionen inte kommer så mycket längre. Allting bygger på känslor och irrationell själviskhet, alltså viljan att parasitera på andra. De bortser helt enkelt från hur resurser skapas och vem som skapar dem, och tänker bara på hur de själva kan maximera sin utdelning med minimalt arbete och kommer fram till att slaveri är den bästa lösningen för dem själva. Tyvärr inser de inte att genom den åsikten legitimerar att andra förslavar dem för egen vinning. De tror att de kan sitta och bestämma över andra och stjäla deras pengar utan att de råkar ut för samma sak själva, men så fungerar inte verkligheten. I det socialistiska samhället är alla slavar under kollektivet, ingen har någon som helst rätt att eftersträva egna målsättningar så länge dessa inte råkar stämma helt överens med vad majoriteten vill, och hur sannolikt är det?
Vilket är det vanligaste vänsterargumentet?
Tyvärr brukar nästan alla debatter sluta med personagrepp eller något surt om ”jävla nyliberaler” och att Ayn Rand var galen. Vi har aldrig hört några relevanta argument mot objektivismen, den enda kritiken handlar om vad den skulle ge upphov till för samhälle vilket är irrelevant. Det beror såklart på att extremvänstern saknar grund för sina argument och därmed till slut alltid hamnar i återvändsgränder. Istället för att komma till insikt om sina brister blir de förbannade och skriker, och det säger väl ganska mycket om dem.
Who is John Galt? 
Eftersom du hävdar att vänstern inte har några vettiga argument förutom vilket samhälle som era åsikter leder till så tänkte jag ge er några.
Jag noterar att för att era argument i huvud taget skall vara logiskt så måste man acceptera de grundläggande rättigheter som är basen för den objektivistiska teorin, till exempel måste man acceptera en absolut äganderätt. Annars blir ju ett påstående så som att skatt är stöld helt absurt. Men denna absoluta inställning till äganderätten är knappast något som delas av samtliga individer så då kan man ju ställa sig frågan hur kommer det sig att just denna ordning skall vara rådande? Bara för att du accepterar rätten till liv och frihet behöver du ju inte acceptera rätten till egendom. Då socialismens i grund och botten bygger på en kritik av en absolut äganderätt så finns det ju ur ett filosofiskt perspektiv inget som helst problem för den att argumentera för beskattning, och faktum är att ur en socialistisk synvinkel så är beskattning inte ett tvång. Ur ett socialistiskt perspektiv är nämligen det som tas in i form av skatt inte din egendom. Ur ett ert perspektiv är detta förståss fel men hur ska då eran inställning bli lag? Hur ska ni kunna motivera eran samhällsordning utan att anta de rättigheter som är basen för eran ideologi? Den politiska diskussionen handlar nämligen ytterst om vilka värden vi håller för heliga, även om det nödvändigtvis inte uttrycks just på det sättet, och även om en enskild person inte nödvändigtvis behöver vara säker på vad det är för värden som just den själv håller för heligt. Det här var ett exempel på hur vi kan sakligt kritisera er ideologi utan att i huvud taget blanda in en värdering av samhället det leder till.
Låt mig ge ett annat. Eftersom ni menar att demokrati är tvång eftersom majoriteten tvingar på sin åsikt på minoriteten så kan man ju anta att ni därmed också håller med att den politik ni argumenterar för enbart blir acceptabel utifall samtliga individer ställer sig bakom dem? Trotts allt, annars måste ju en majoritet tvinga på en minoritet sin åsikt, även om denna minoritet enbart utgör en enda individ. Universell acceptans för att genomföra er ideologi eller acceptans av demokratin tycks som de enda valet. Men det är klart accepterar ni demokratin ja då tvingas ni ju acceptera de beslut som denna fattar och därmed även beskattning etc.
Min lilla utmaning till er är förståss att ta sig ur dessa små logiska knutar klarar ni av det?
1) Du säger att skatt inte är stöld i ett socialistiskt samhälle, med motiveringen att den socialistiska ideologin bygger på uppfattningen att det inte är stöld. Fine, om jag då grundar en ideologi som bygger på uppfattningen att solen kretsar kring jorden, blir det så då? Om jag grundar en ideologi på uppfattningen att jorden är platt och vilar på ett gäng sköldpaddors ryggar, stämmer det då?
Nej, ett påstående är antingen sant eller falskt, det kan inte vara både och. Skatt är stöld av den enkla anledning att det en människa producerar är hennes egendom. Du kan aldrig motivera varför det värde jag skapar med mitt eget arbete mer rätteligen tillhör någon annan än mig själv. Värdet finns som en följd av mitt arbete, så hur kan det värdet tillhöra dig som bara har rullat tummarna medan jag har arbetat? Du kan hävda vad du vill, du kan tycka att det värde jag producerat är en dans på statsteatern, men din åsikt i fallet är irrelevant. Ett påstående är antingen sant eller falskt baserat på objektiva premisser, inte på andra godtyckliga och subjektiva påståenden.
2) Nej, eftersom min rättighet att bestämma över mitt eget liv inte utgör något tvång gentemot dig. Du är inte ”tvingad” att lämna mig ifred, det enda tvånget som existerar är när du tar dig rätten att inte lämna mig ifred. Annars kan du motivera precis vad som helst med samma argument: om jag inte får binda fast din familj vid en stol, plundra deras hus och till sist sätta eld på det är jag ”tvingad” till något, och sådant tvång kan inte existera i ett liberalt samhälle. Tvånget är ju i själva verket det jag utövar mot din familj: jag tar ifrån dem deras rätt till självbestämmande. En majoritet har aldrig rätten att bestämma någonting för en annans räkning, därmed rimmar individens självbestämmanderätt gott med inskränkandet av majoritetens ”rätt” att inte acceptera den.
Jag kan hålla med om att detta inlägg var mer nyanserat än de flesta på den här bloggen, men logik utgår inte från subjektiva åsikter utan från objektiva fakta.
@Viktor: Smart angreppssätt ! 🙂
Mkt bättre debattteknik än vad många andra, bla ofta här på denna blogg, brukar köra med !
När det gäller demokratin så säger ju dom på bloggen här att det är ”det bästa vi har just nu”: Whois… får besvara detta själv men jag tror den ”knuten” är döfödd…
Först vill jag bara säga att jag inte är renlärig libertarian – utan mer lagd år det social-liberala hållet (vänster-liberal på den politiska kompassen) – med andra ord jag tror inte på den helt oreglerade staten utan jag tror att man måste ha vissa regleringa pga människans Sinnelag”…
När det gäller 1an:
Den absoluta grunden är ju att varje individ är en tänkande varelse och har ett val: Liv eller inte liv.
Utifrån detta bygger man sedan upp hela filosofin.
Äganderätt följer av att om varje varelse skall få bestämma över sitt eget liv, så måste också denna person få rätten att skapa ägodelar och bestämma över dessa.
Så om du ifrågasätter äganderätt så ifrågasätter du också om en person skall själv få bestämma om denna skall få leva eller inte – och vad du då säger är att någon annan, tex en minoritet (vilket mkt väl kan förekomma i demokratiska processer med fler än två ”sidor”) – kan besluta om en viss person skall dö eller inte !??
/K
Precis, rätten till liv är den grundläggande rättigheten på vilken alla andra bygger som logiska följder av ett enkelt faktum: livet är det värde som gör alla andra värden möjliga. Utan ett värderande subjekt kan inga objekt ha något värde. Därför: människan behöver rättigheter för att skaffa sig värden, och värden skaffas genom arbete medelst rationellt tänkande. Därför: rätten att tänka och agera efter det egna förnuftet. Därför: kapitalism, marknadsekonomi, frivilligt utbyte snarare än tvång och stöld.
Jag måste säga att jag tycker att ni som obejktivister borde lättare kunna skilja på något som är obejektivt verifierbart och något som är subjektivt. Att solen kretsar kring jorden och eller att den inte är en skiva på ryggen av en sköldpadda är lätt att visa rent objektivt. Att det finns en rätt till ägande är däremot något som subjektivt en rätt som vi assignerar människan den kan inte logiskt härledas utifrån något annat givet axiom eller någon annan given rättighet. Du måste skilja på vad som är subjektivt (en föreställning en tanke) och det som är objektivt. En mer korrekt jämförelse vore en ideologi som byggde på att nollmeridianen gick genom Paris eller att 3 + 2 = 10 samt 12 – 4 = 3 båda dessa går ju utan problem att skapa en verklighet kring.
Ni hävdar vidare att det inte går att motivera varför värdet på det en mänska skapar inte tillhör denna mänska, detta är dock falskt. Det går alldeles utmärkt att komma på flertalet logiska argument för dessa. Exempel vis kan vi bygga en argumentation på följande sätt.
Alla fysiska ting är i slutändan skapade med hjälp av ändliga naturresurser vilka den enskilde personen inte på något sätt har varit inblandad i att skapa och vilkas existens skapelse inte krävts något arbete av den enskilde. När den enskilde individen tar en viss resurs i anspråk så görs detta på bekostnad av att någon annan inte kan göra det samma. Bygger jag en stuga utav att sten och trä som jag plockat ur skogen, så kan ingen annan använda samma stenar och träd för att bygga ett eget hus. Men vad gör att jag har rätt att just använda dessa stenar och träd? Man skulle möjligen kunna säga att detta beror på att jag äger marken på vilken de ligger eller växer. Men då blir följdfrågan hur kan jag säga att jag äger marken? Kanske har jag hägnat in marken, men det faktum att jag byggt ett staket runt ett område betyder ju inte att jag har någon särskild rätt till det som finns innanför, och vart fick jag för övrigt materialet till att hägna in området?
I slutändan bygger då ägandet på att jag vid något tillfälle tagit ett föremål och sagt att detta äger jag. Men på vilken skala är detta möjligt. Om en kung i sitt slott pekar på en karta och säger att det här området det äger jag, så är det ju fullständigt möjligt att någon bonde boende där redan påstår sig ha lagt beslag på delar av samma område. I slutändan blir det lite som när barn bråkar om vem som skall sitta i förarsätet på bilen. Vem skall få det? Är det han som först sätter sig i stolen (ett ägande motiverat av nyttjande) eller är det han som först säger pax för att få sitta fram (ett ägande motiverat av första anspråk).
Om ägandet bygger på nyttjande så kan något som inte nyttjas av den enskilde inte heller anses vara något som personen äger. Detta är förståss extremt subjektivt vad nyttjande exakt är, trotts allt bara för att jag inte sitter i en stol betyder det ju inte att jag inte nyttjar den, det kanske finns ett värde för mig att se denna stol tom och därmed så nyttjar jag den genom att inte sitta i den.
Någonstans måste en rent subjektiv gränsdragning göras eftersom att rent faktiskt så nyttjar jag hela det för oss synliga universum vid varje givet ögonblick. Exempelvis används hela planeten jorden och dess massa av mig just nu för att hålla mig kvar vid den säng jag just nu sitter ovanpå.
Med ett ägande baserat på första anspråk så får du en annan men lika godtycklig och subjektiv gränsdragningsproblematik. För vilket anspråk är först och hur stort kan detta anspråk vara. Om jag sitter på min sten i skogen och säger att jag äger hela världen är det så då? Att jag satt upp fyra stolpar i marken och säger att allt häri äger jag, är det ett bättre anspråk? Nånstans behöver en rent subjektiv gränsdragning göras och vem gör den?
I slutändan måste allt ägande i så fall basseras på någon sorts överenskommelse eller? Fast detta går egentligen inte ihop med objektivismen eftersom den i sak inte tror på ett kollektivt ägande men för att fatta beslut om vem som äger vad så måste man ju göra ett antagande om att kollektivet har rätt att fatta beslut om reglerna för ägande, och då har du ju dels antagit att det finns icke reducerbara rättigheter för ett kollektiv och dels erkänt att ägandet ursprungligen ligger hos kollektivet.
Och det är klart där kommer du tillbaka till den socialistiska tanken. Ägandet som ursprungligen tillhörande oss alla. Men i så fall så äger du inte stenen som du bygger ditt hus av och då är det inte heller möjligt för dig att i nästa steg hävda att allt du gör är frukten av ditt och enbart ditt arbete.
Nå det här var ett sätt att argumentera bort äganderätten.
Vad gäller intellektuell egendom så ser jag inte att någon större diskussion behöver föras. Tankar och idéer är i grund och botten rent subjektiva och därmed inget som du egentligen kan hävda en äganderätt över, copyright etc är ju snarare att se som avtal mellan mänskor.
Vad gäller demokrati frågan så missade ni uppenbarligen poängen helt. Eftersom att det som sagt går att ifrågasätta de ursprungliga premisserna som utgöra basen för eran ideologi, till och med rätten till liv kan ju ifrågasättas om du är av den åsikten. Du skulle ju lika gärna kunna säga att enbart rätten till handling existerar och att jag har rätt att göra vad jag vill även om detta skadar någon. Därmed kommer ju frågan hur kan ni motivera att era åsikter är de som är rätt utan att ta till demokrati eller folkmajoriteten som grund?
Objektivismen bygger på vissa axiom, ja. Dessa är:
1. Existensen existerar, dvs: verkligheten existerar som ett objektivt absolut oberoende av våra åsikter och önsketankar. Vi kan inte ändra grundläggande objektiva fakta genom att tycka något subjektivt om dem.
2. Identitetslagen: A är A. Något som är måste också vara på ett speciellt sätt och handla i enlighet med dess natur. Ingenting som existerar kan handla i motsats eller oberoende av sin givna natur, inga självmotsägelser kan existera.
3. Medvetandet är medvetet. Ens medvetande syftar till att ta till sig intryck från den externa värden och lära sig av dem.
Av dessa följer ett fjärde axiom, kausalitetslagen, som säger att händelser inte beror på andra händelser utan på en given egenskap hos en entitet.
Vidare är rättigheter levnadsvillkor, som naturlagar. De är vad som krävs av en människa för att hon ska kunna leva som människa på jorden. Rättigheterna existerar inte oberoende av människan, de existerar för att människan existerar. Att vi måste upptäcka och definiera dem beror på att människan vilja är fri: vi kan agera omoraliskt, men det accepteras inte av naturen. Springer vi rakt in i en vägg kommer vi göra illa oss, men det betyder inte att vi inte kan försöka.
Du kan inte hävda att rätten till egendom inte existerar, helt enkelt för att människan måste kunna äga värden för att överleva. Utan dem dör hon, och då behövs inte längre några rättigheter. Eller rättare sagt: då existerar inte längre några rättigheter. Du angriper ju inte äganderätten av den anledningen, utan för att du vill äga de värden som andra producerar, dvs: du vill leva på andras bekostnad, profiftera på deras arbete, konsumera deras produktion. Jag äger stenen jag använde till att bygga mitt hus för att jag byggde huset. Du gjorde det inte, därför äger du varken huset eller stenen.
Man äger något för att man brukar det. Sen kan man givetvis diskutera ägande historiskt och ifrågasätta om allt ägande är legitimt bara för att det är ägande (det är det inte), men det ändrar inte på premisserna. För att ett resonemang ska vara giltigt måste det vara sant och bygga på logiska grunder.
Obs också att detta är en extremt avskalad sammanfattning. Vill du kan du gå direkt till källan och läsa Ayn Rands litteratur, där hon ingående förklarar och härleder sin filosofi.
Lycka till!
För det första så har du ingen aning om varför jag ifrågasätter äganderätten, att säga att jag vill äga värden andra producerar är en retorisk falasi, du pådyvlar mig en åsikt som jag inte ger uttryck för. Det är knappast ett vuxet argumenterande.
Vad gäller påståendet att egendom måste existera för att vi ska överleva är ju lika fel. Brukande av ting måste existera men inget säger något om egendom.
Till slut noterar jag att du anser att ägandet bygger på nyttjande (brukande och nyttjande är ju synonymer) jag äger stenen för att jag byggt ett hus av den. Men vad säger att stenen där den låg inte redan nyttjades av någon annan? Den kanske lagrades för senare bruk eller hade ett rent estetiskt nyttjande? Men om huset bara står där utan att jag använder det, äger jag det fortfarande? Äger jag materialet det är byggt av?
Vad gäller Ayn Rands filosofi så är det ju inte henne jag argumenterar med, hon är ju död så all form av argumentation med henne är ju fruktlös. Det är ju du som uttolkar hennes ståndpunkt och för fram den här, inte hon.
För övrigt måste jag tacka för bra svar på mina frågor, det är alltid kul att föra en diskussion med folk som kan föra ett logiskt resonemang. 🙂
Sen är det klart hur länge man en diskuterar så slutar allt alltid i en rent subjektiv definition någonstans. All logik bygger på axiom som inte kan härledas utan att skapa nya axiom. Därmed bygger all argumentation och all logik på att vi accepterar något eller några givna sanningar utan att för den delen kunna bygga detta på mer än att de känns rätt, eller att de är praktiska.
Okej, jag vet inte varför just du personligen ifrågasätter äganderätten, men det är ganska enkelt att konstatera att om inte jag tillåts äga det jag producerar så antas någon annan ha den rätten istället. Ägande är en naturlig följd av produktion, och människan måste producera värden för att överleva.
Du argumenterar inte mot Ayn Rand, vad jag förklarade var att jag inte på några rader kan sammanfatta hela hennes filosofi eftersom den är väldigt omfattande. Därför, är du intresserad är det för din egen skull bättre att uppsöka källan.
Varför måste någon äga något? Ägande rätten kan ju med lätthet brytas ner i flertalet rättigheter i sin tur och att alla dessa skall kombineras till en rättighet är väll inget som är självklart?
Varför någon måste äga något är för mig självklart.
Om jag inte kan äga något så är jag också ovillig att ta ansvar och investera något i det.
Exempel: Hus.
Äger inte jag det så tenderar jag (allmänt betraktat) att inte ta lika stort ansvar för husets skick och framförallt framtiden för huset – dvs jag har inget för att satsa massa pengar (energi/arbete eller vad du vill) på att huset även om 10,15,20 år är i braskick eftersom jag inte har en aning om vad andra bestämmer skall göras med huset – det kanske skall rivas om 2 år !?
Äger jag huset så kan jag själv bestämma vad som skall göras med huset – och därmed kan jag själv avgöra om en investering är ok. ”Jag” idetta fallet kan förstås ersättas med en olika stor grupp/organisation – men när det kommer till mänskligt beteende så visar det sig att det finns en gräns innan gruppen blir för stor så att alla inte känner ansvar utan börjar behöva en ledare osv – ett ”samhälle” är en alldeles för stor grupp där det finns många olika viljor/inriktningar etc och vars sammansättning och visioner ständigt förändras ofta utom den enskilde medlemmens kontroll…
/K
@Viktor:
Bra poängen – med stenen.
Din poäng, på ett mer jordnära plan, är alltså (?) att från börjar äger ingen någionting och man kan inte då bara bestämma att man äger något.
Och iof att alla äger allt så kan man inte heller i senare skede härleda en äganderätt – på tex huset som var byggt på oägda stenar osv ? Rätt uppfattat ?
Men om man då i begynnelsen frågan ”alla” om man får använda en sten – och dom säger ”ok” – då har man ju ingått ett kontrakt. Förvisso kan det specas att man skall betala tillbaka tioll ”gemenskapen” på olika sätt- men detta skall ju framgå dirket. Man skall inte kunna åka ”på ngt” retroaktivt s.a.s !
Och då borde inte vem som helst kunna ta ifrån dig huset som byggdes a v dessa stenar heller? Om inte annat så skapar ett sådant system naturligtivs en enorm otrygghet – om jag lägger ned liv och själ i mitt hus och sedan säger någon helt plötsligt: Vi har röstat – huset är inte ditt – du får flytta – då är det väl bara att ta livet av sig och sedan blir det aldrig några fler hus byggda då !?
/K
Om alla från början äger allting så borde ju hela världens BNP delas lika mellan alla människor, men varför? Oljan i Saudiarabien eller Irak har ett värde för att någon har ansträngt sig och pumpat upp den. Tomaterna i Holland har ett värde för att någon har ansträngt sig och odlat dem. Stenen i skyskraporna i New York har ett värde för att något har ansträngt sig och byggt hus av dem. Poängen är att naturresurser i sig inte utgör ett värde för människor, de blir värdefulla först när de används till något. Den som skapar värdet är den som förädlar och brukar resurserna, inte den som råkade födas i närheten av dem.
@whois…
Jag kan inte hålla med påståendet att naturresurser inte har ett värde. Det går ju väldigt enkelt att motbevisa med att ex skogsmark är betingar ett värde på marknaden.
Värdet beror ju på att det går att exploatera resurserna senare. Bara för att du idag väljer att använda sten till att bygga en stuga betyder inte att jag inte hade velat ha dem kvar för att bygga en stuga imorgon, etc.
@klas
Helt rätt du skulle kunna se det hela som ett kontrakt och om detta säger att man skall fördela ägandet på något speciellt sätt så ska det i likhet med vilket annat kontrakt självklart vara bindande för den tiden som kontraktet gäller.
Men sen kommer ju problematiken att folk föds och dör. Jag är självklart inte bunden av ett avtal som min far skrev på, så ett avtal måste ju i så fall förhandlas om med jämna mellanrum. Nå det här blir i alla fall resultatet om vi antar den form av initiala antagande som objektivismen antar.
För här är objektivismens stora problem, den kan inte inom sitt eget system på ett logiskt sätt lösa problematiken med ett ursprungligt ägande. Det sätt som det oftast löses är helt enkelt genom att ignorera problemet och acceptera att det initiala ägandet är orättvist.
Det finns förståss andra problem men just nu valde jag att just sikta in mig på ägande eftersom att det just är en sådan punkt som skiljer socialismen och liberalismen.
Du skulle även kunna angripa samma teoribildning från en väldigt konservativ synvinkel och helt enkelt ställa dig frågan vilka det är som skall ges rättigheter, är det enbart personer som lever, eller skall även de som inte ännu lever och de som redan levat även ha rättigheter.
Jag tycker diskussionen är intressant, så utan att helt välja sida, jag ligger ju åsiktsmässigt ”i mitten” s.a.s 🙂 så fortsätter jag gärna:
@Whois…
Men häri ligger ju klurigheten: Om det inte finns tillräckligt at resurser till alla som vill göra ngt med dom – vem skall få dom ?
Den klassiska marknadsmodellen säger ju då att om utbud understiger efterfrågan så är det den som betala mest som får varan – men om alla börjar på 0 – vem får den då ?
Det som sker då är ju att den som kommer först (eller kan försvara sig bäst) får utnyttja råvaran – i likhet med ”guldrushen” på 1700-1800 talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara en person som då förädlar resursen bäst.
Och alla efterkommande måste då anpassa sig till de som kom före och lade beslag på resurserna ?
Samma problem uppstår om man fördela resurserna lika per person – man gör det en gång- men efterföljande kommer ju ”efter”.
Ochg problematiken blir högaktuell när vi nu börjar befolka jorden så mkt att resurserna måste utnyttjas optimalt för att räcka till och miljöförstöring inte är ngt som inte påverkar någon på kort sikt.
Om någon inte utnyttjar resurserna optimalt så kan andra som inte direkt är beroende eller inblandade i handel av den resursen drabbas (tex om ngn fiskodlare köpter småfisk som sedan gör så att större fisk inte får mat och försvinenr osv), och om någon släpper ut gift eller liknande så kan tredje person också drabbas !
Så även om det mest effektiva är att marknadsmässigt se till att alltingt hela tiden effektiviseras så kan ett fåtal små felsteg drabba miljoner människor – måste man inte då i ”allmänhetens” intresse övervaka och reglera detta !!!?
Skall enskilda ”resursägare” få slå ut och förstöra för andra – om än oavsiktligt ?
/K
Ni har helt rätt i allt ni säger. Vilket land ligger närmast er ideologi? Dit vill jag flytta.
”Man äger något för att man brukar det.”
”Den som skapar värdet är den som förädlar och brukar resurserna, inte den som råkade födas i närheten av dem.”
”Kalle har erbjudit den nödvändiga resursen ”cykel” utan vilken Pelle aldrig hade kunnat cykla och vinna loppet och därmed inte heller hade vunnit några pengar.”
Hur ska ni ha det? Äger man något för att man brukar det borde fabrikerna övergå till arbetarna eller i bloggskribentens berättelse cykeln till cyklisten. Det är då byggarens hus när stenarna fogats samman till väggar.
Är det istället ägarna till ursprungsmaterialet som bestämmer över det även efter att någon använt det har husbyggaren ingen äganderätt att tala om eftersom stenarna i skogen inte tillhörde honom eller henne från början. Att det inte finns någon att sluta avtal med i ursprungstillståndet ändrar inte på faktumet att äganderätten är en överenskommelse.
Vari ligger den stora skillnaden mellan husbyggaren och arbetaren? Den förra ska få äga sitt hus för att han inte kom överens med någon om en lön när han jobbade. Den senare har ingen rätt till det överskott han producerar eftersom han sa att han kunde göra det för en viss summa och någon annan formellt ägde resurserna. Ska ägande utgå från något naturtillstånd och inte anses vara överenskommelser mellan människor (som då förstås kan beskattas genom nya överenskommelser) måste man utgå från att vi alla äger all materia och då ”borde ju hela världens BNP delas lika” som du skriver. Ska vi härleda ägande och rätt hamnar vi där om det inte ska vara en överenskommelse vilket förstås är det stora problemet om man tvunget vill hävda att skatt är stöld och att detta är en objektiv sanningen.
En fabrik är ingen naturresurs. Fundera lite över begreppet ”avtalsfrihet” så kommer du förhoppningsvis själv fram till svar på dina frågor.
Jag påstod aldrig att en fabrik är en naturresurs utan vänder mig mot att naturen inte ägs av någon, men kan tas i anspråk av vem som helst som då plötsligt kan hävda äganderätt. Att ingen äger naturen förrän den används och därefter gäller avtal och avtalsfrihet är inte objektivt sant utan något vi kommer överens om. Att naturen ägs av alla och ingen är förstås ytterst opraktiskt när man ska reda ut ägarförhållande och rättigheter, men mitt intryck av bloggen är att den försöker föra ett principiellt resonemang om äganderätt och då går det inte att komma ifrån att kapitalet någon gång i tiden uppstått från en förädling av en eller annan naturresurs och att den ska tillfalla personen som förädlade den är en åsikt och ibland en överenskommelse, men knappast en sanning. Mer pragmatiska resonemang kan förstås föras som tar hänsyn till det omöjliga i att alla födda och ofödda kan hävda att de äger en andel i alla naturresurser som finns och har funnits, men med tanke på att demokrati bara kan klassificeras som ett orättfärdigt förtryck enligt bloggen antar jag att det faller utanför ämnet.
Jag tror att du fortfarande har missat någonting i ditt resonemang, eftersom du motsäger dig själv. Tänk efter lite och återkom gärna med mer relevant kritik av naturrätten.
Hej! Jag kom att tänka på en sak. I en nv-stat, hur bör rimliga straff för kränkning av rättigheter fastställas, och varför?
Sedan skulle jag gärna se inlägg om ekonomiska system i en nv-stat, dvs lite exempel på hur det kan ordnas. Många libertarianer förespråkar ju till exempel ett system med guldmyntfot.
Det är en bra och rimlig fråga. Hur bestämmer man en straffskala efter objektiva lagar? Jag tror att det viktiga är att staten ägnar sig åt vad den ska ägna sig åt, nämligen att försvara individens rättigheter. Kränker man dem kan man räkna med att straffas, men detaljerna kanske kan variera. Vad gäller ekonomiska system så är det uppenbart att pengar idag saknar värde, och vi ser konsekvenserna av det när riksbanker världen över trycker nya sedlar utan täckning.
Jag tyckte det var en intressant tanke att alla sådana här samhällen, baserade på den här filosofin, graviterar mot diktatur, eller skuggoligarki i längden och i slutänden tar livet av sig själva. Detta för att pengar/patent/äganderätt i slutändan skjuter sig i foten, när den automatiserade teknokratin inträder och ersätter industriarbetare, tjänstesektorn, och i princip alla sektorer utan kreativ konst… Tills även denna övertas av teknologiska varelser som är ännu klokare än vi är idag. Då kommer nog synen på open-source att regera, så vida vi inte vill ha ett globecorp inc som fattar alla beslut. Trenden just nu pekar på att en dator med en människohjärnas kapacitet kommer existera 2019 och kosta motsvarande $1000 (källa Raymond Kurzweil). 2029 kommer en dator som motsvarar 1000 människor kosta $1000. 2049… Ah… Jag släpper det här. Men det är alltid kul att se att du filosoferar.