Den där verkligheten

Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte” blev utgångspunkt för en intressant och viktig debatt som idag förs vidare i DN (artikeln finns inte online, än). Den handlar om varför man betraktas som djup och reflekterande om man bekänner sig till religion, men som fanatisk och troende om man är ateist. Varför skulle man vara en speciellt vidsynt människa om man grundar hela sin verklighetsuppfattning i påståendet att vi inte vet – och inte kan veta – någonting?

Lena Andersson driver debatten förtjänstfullt på DN:s ledarsidor. Där talar hon om verklighetens objektiva beskaffenhet som människorna måste anpassa sig efter om de vill leva vidare som människor. Det påminner om en viss författarinna som grundade en hel filosofi på den premissen. Att debatten är viktig beror så klart inte bara på att Gud inte finns och att religionen är skadlig, utan på att hela samhället är uppbyggt kring principen att verkligheten är man vill att den ska vara.

Som de flesta objektivister känner till slutar debatter med oliktänkande oftast med att ens motståndare påstår att allt ju bara är åsikter, så det finns inga rätta eller fel svar. Men om så är fallet behövs ju inga debatter, inga ställningstaganden, inga analyser. Om allting människan tar sig för beror på vad hon tror och tycker om saken spelar ingenting längre någon roll. Om du vill att något ska hända, då händer det bara för att du vill det. Ser betingelserna för mänsklig existens verkligen ut så?

Nej, givetvis inte. Människan måste observera, analysera och handskas med objektivt givna förutsättningar som hon inte kan ändra på genom att ha en avvikande åsikt. Gud börjar inte existera bara för att de troende vill att Han ska göra det, lika lite som pengar kommer finnas i obegränsad mängd bara för att Lars Ohly vill det. Det finns vissa saker som är givna, och från dessa måste diskussionen om rätt och fel, mänskligt och omänskligt, utgå.

Just Lars Ohly uttalar sig idag om vänsterblockets politik, också i DN. Han säger sig ett samhälle som slits isär, och lösningen är en offentligt finansierad välfärd där de som ”har” mest betalar mest. Med andra ord: den som är rikast har en skyldighet att skyffla över pengar till den som är fattigast, eftersom minskade klyftor är ett självändamål för ”samhället”.

Men förutsättningarna för mänsklig överlevnad på jorden är inte sådana. Man överlever inte genom att ”ha” något eftersom detta något först måste skapas. Det som alltid krävs av människan är produktivt arbete, ägandet av frukterna av detta arbete är bara en logisk följd av det. Ohly tror att han skapar förutsättningar för överlevnad genom att stjäla från de produktiva och ge till de tärande, men det är inte han som är upphovet till rikedomen. Den finns för att de produktiva har skapat den, och kan inte omfördelas innan så har skett. Att omfördela den är i sin tur inte något mänskligt gott, eftersom omfördelning alltid gynnar någon på en annans bekostnad. Att stjäla pengar från någon gör denne någon fattigare, och gör att han eller hon får ett lite sämre liv. Detta trots att det är han eller hon som självmant har skaffat sig förutsättningar för en viss levnadsstandard genom att arbeta. Omfördelning är alltså ett sätt att straffa överlevnad och belöna död.

Draget till sin spets naturligtvis, men sådan är principen. Människan måste skapa värden för att överleva. Den som skapar har en skyldighet att ersätta den som inte gör det: omfördelningen missgynnar den som skapar och gynnar den som inte gör det, eller: belönar det onda och straffar det goda. Att överlevnad är något gott även i omfördelarnas ögon bevisas av det enkla faktum att omfördelningen är tänkt att gynna överlevnad, men det gör den som synes inte, tvärtom.

Och kom inte med bortförklaringen att man måste acceptera en del modifikationer av verkligheten för att uppnå ett ”bra ”samhälle. Antingen bekänner man sig till objektiva premisser eller så gör man det inte. Varje liten kompromiss öppnar upp för ännu fler kompromisser eftersom man i princip säger att ”verkligheten är beskaffad på det här sättet, men det behöver vi inte ta hänsyn till fullt ut”. Jaså, så var sätter man gränsen? Den som gör avkall på sina principer har inga hederliga argument kvar när han ska försvara sin ståndpunkt. Om Moderaterna säger att man ska sänka skatten med x promille har de inga argument för varför, eftersom grunden är en modifikation som i sin tur kan modifieras. Det enda konsekventa ställningstagandet är mot skatt på ett principiellt plan, med argument baserade på objektiva förutsättningar. Att förespråka 1 % eller 99 % skatt utgår från samma subjektivistiska grundantaganden, och kan därmed aldrig försvaras med andra argument än ”jag tycker så”.

Debatten om Gud och vad människan vet om sina förutsättningar kan och bör alltså appliceras på samhället i stort. Trots vår förment sekulariserade politiska sfär utgår i stort sett all politik från subjektivism och fantasier. Det är inte så konstigt: den politiker som säger åt varje individ att hon måste ta ansvar för sitt eget liv och skapa sin egen överlevnad är dödsdömd i opinionen. Politik är en popularitetstävling där det gäller att säga det människor vill höra. Att säga åt dem att om de skapar 100:- har de bara rätt till 100:- kan aldrig vinna över att säga att de har rätt till 1000:- om de skapar 100:-. Gratis är gott, och verkligheten förpassas till den intellektuella sophögen.

Ni kan plocka fram den i finrummet igen, bara genom att driva debatten vidare. Vägra acceptera subjektivismen, inte bara vad gäller religionen utan överallt där den visar sitt fula, ologiska tryne.

Och förresten, ett stort grattis till alla ”liberaler” som röstade på Piratpartiet i tron att de först och främst värnar individens frihet.

Halleluja!

Ja, så vill man nästan utbrista. Det visar sig att USA går åt rätt håll på vissa områden, mer specifikt vad gäller religionsutövandet. Ateismen är idag den tredje största trosinriktningen i landet och utgör 15 % av befolkningen, dubbelt så mycket som för 18 år sedan.

Att ett av världens friaste länder ändå är så religiöst är naturligtvis obegripligt. Antagligen har det dock mer med traditioner än förnuft att göra. Européerna som tog sig över Atlanten på 1800-talet var visserligen entreprenörer på jakt efter ett bättre liv, men de var också ofta djupt troende, och det har gått i arv ända till våra dagar. Förhoppningsvis är trenden ändå att religionen går mot sin död, allteftersom världen blir mer modern och upplyst. Att tron har sina starkaste fästen och gör framsteg i underutvecklade delar av världen är både logiskt och ologiskt: de fattiga har inte fått ta del av forskning, vetenskap och västliga moderniteter, men å andra sidan, när man har det så jävligt, hur kan man då ändå tro på en allsmäktig härskare som vill mänskligheten väl?

Religionen är opium för folket

Den gode Marx hade onekligen en del poänger. I sin julpredikan berättade påven Benedictus XVI för oss att vi ska ge upp våra egenintressen och överlämna oss åt Gud. Han ska styra oss med sin godhet bort från det mörker som är dagens värld, en värld där egoistiska människor förstör allting omkring sig.

När man hör sådana vansinnigheter är det inte så svårt att förstå varför det har gått så illa för de folk som har byggt sina samhällen på religionens fundament.

En människa som ger upp sin rätt att tänka själv och hänger sig åt fantasier och sagor kommer givetvis inte klara av att hålla svält, fattigdom och sjukdomar borta. Vårt enda medel för att analysera och använda den objektiva verklighetens förutsättningar till vår egen fördel är vårt intellekt. Ondskan i denna värld utgörs av de som i religionens eller systemets namn vill avsäga oss rätten att använda detta intellekt: socialister, kommunister, fascister, katoliker och andra mystiker. De vill istället att vi ska styras av något abstrakt som människan inte kan definiera. Ibland kallas det Gud, ibland Samhället, men alltid är det olika namn på samma sak, nämligen ett irrationellt mänskligt påfund som strider mot människans själva natur och väsen.

När du finner dig själv i ett tillstånd av fattigdom och brist på mat, vatten och värme finns det vissa saker du kan göra som hjälper, och vissa som inte gör det.

Du kan välja att inte tänka och istället hoppas på att Gud ska hjälpa dig, det är religion.

Du kan välja att inte tänka och istället hoppas på att Samhället ska hjälpa dig, det är socialism.

Oavsett vilket av dessa du väljer så kommer du inte klara dig undan döden om inte någon annan väljer ett tredje alternativ, nämligen det att använda sitt eget intellekt i syfte att skapa förutsättningar för den egna överlevnaden. Den personen kanske stoppar frön i marken och gödslar och vattnar jorden, han kanske gräver en brunn, syr kläder eller bygger ett hus. Vad han än gör och vad han än skapar som skydd för livet och överlevnaden är det resultatet av att han har valt att tänka själv, att använda sitt eget intellekt och agerat i sitt rationella egenintresse givet objektiva förutsättningar som bestäms av naturen. Han skapar sin egen överlevnad med sitt grundläggande val att tänka.

Du som har valt något av de två första alternativen är alltid beroende av att den andra personen väljer det tredje, men han är aldrig beroende av dig. Han och du utgör samhällets två klasser: den närande och den tärande. Den närande är de människor som tänker och agerar enligt det rationella egenintresset, de tärande är de som ber en högre makt (Gud eller Samhället) om hjälp för sin egen överlevnad och vägrar att tänka själva. De närande kommer alltid klara sig utan de tärande, de tärande kommer aldrig klara sig utan de närande.

Trots detta faktum är de båda första alternativen byggda kring de tärandes rätt och de närandes orätt. De närande anses vara onda och egoistiska, de som kan skapa sin egen överlevnad med eget tänkande är skyldiga de tärande resultatet av sitt arbete. Den religiöse och socialisten som står och väntar på att överlevanden ska upprätthållas av Gud eller Samhället har rätten att parasitera på den som använder sitt eget intellekt. Rätten är dock bräcklig, den bygger på att någon väljer det tredje alternativet. Så länge det finns människor som väljer livet kommer även de som väljer döden att överleva, för de håller de närande gisslan med lagar (socialism) och sagor (religion).

Deras ondska ligger i definitionen av godhet: det att behöva överleva genom någon annans arbete, och ondska: det att överleva genom eget arbete. Det är en fascinerande motsägelse, att vara beroende av ”ondska” för att göda det ”goda”, och det gör det enkelt att förstå varför religiösa och socialistiska samhällen alltid slutar i misär. Det går helt enkelt inte att bygga rikedom och lycka på dödens principer, och kalla det som ger liv för ondska och det som ger död för godhet.

I skenet av detta lyder min egen predikan som följer: när någon – må han vara katolik eller socialist – ber dig att ge upp ditt egenintresse för ett godare syfte och din rationalitet för en högre makt, ignorera honom. När någon – må han vara katolik eller socialist – ber dig att lämna ifrån dig frukten av ditt eget arbete åt de som valt att inte arbeta, vägra. När någon – må han vara katolik eller socialist – berättar för dig att du är ond för att du överlever på egen hand utan att parasitera på andra, säg då åt honom att ”nej, det är jag som är det goda i världen, det är jag som håller hela mänskligheten vid liv. Det är mitt intellekt som är ljuset och din Gud som är mörkret, det är min rationalitet som är liv och din irrationalitet som är död”.

Vägra vara ondskans offerlamm, vägra acceptera deras premisser och deras önskan att använda dig för sina egna syften. Vägra vara ett djur, och välj att vara en människa. Däri ligger din grundläggande valfrihet som ingen kan ta ifrån dig.

God jul.