Egoism

En kort kommentar till att fler nu upplever sig som gynnade av Alliansens politik: ja, det är väl inte så jäkla konstigt. Mer pengar i plånboken, mer frihet, mindre slaveri inför staten.

Nu är det dock inte i sig ett argument för mer liberal politik: att något gynnar en personligen betyder inte nödvändigtvis att det är något gott och moraliskt försvarbart. Slutsatsen man istället kan dra av socialisternas förfasan är att det fortfarande är nödvändigt att försvara människors upplevda nytta av frihet mot parasiter och altrustiska argument. Alliansens politik är inte rätt bara för att si och så många procent upplever att de gynnas av den, den är rätt för att den bygger (åtminstone till en del) på tanken att individen ska vara fri att styra över sitt eget liv. Den hade varit rätt oavsett om en större procent hade upplevt att de missgynnas av frihet, det är ovidkommande. Att fler nu upplever motsatsen är en logiskt självklar följd av politiken, inte i sig ett argument för den.

Rawls igen

Jag vill återvända lite till Rawls och peka på ytterligare problem med hans filosofi och teorin kring ”okunnighetens slöja”.

Rawls menar alltså att om människor i ett hypotetiskt tillstånd fick välja ett samhälle att leva i skulle de välja ett ekonomiskt jämlikt för att gardera sig själva mot sämre utfall. Det vill säga, om individen inte hade någon kunskap om sin egen situation och position skulle hon välja att få ”lika mycket” av allting som alla andra: pengar, trygghet, förutsättningar och så vidare.

Må så vara, men sen då? Säg att människor faktiskt skulle välja en jämn fördelning av resurser (och bortse från alla andra problem med det resonemanget), vad händer efter det? För att en sådan ska kunna bibehållas måste bestämmanderätten över dessa resurser rimligen kraftigt begränsas, för vad händer annars? Resurser förbrukas ju och måste skapas igen, och hur ska en ekonomi som utgår från en inledningsvis jämlik fördelning kunna fortsätta i samma spår om människorna i samhället får vara fria? Resultatet av friheten skulle ju med största sannolikhet bli en marknadsekonomi där resurser byts mot andra, där människor arbetar och belönar varandra med pengar och förmåner.

Skulle det leda till en fortsatt jämlik fördelning? På den frågan har Rawls inget svar. Han förutsätter en ögonblicksbild och en omedelbar och allomfattande fördelning av resurser men kan inte redogöra för vad som händer efter denna. Om idealet verkligen är en jämn fördelning för att människor vill ha det så finns inget problem, men då behövs inte den inledande fördelningen heller. Om människans frihet leder till jämna fördelningar krävs bara en avreglerad marknadsekonomi, inget annat. Om Rawls ideal å andra sidan ska kunna bibehållas krävs av individen att hon bara förbrukar sina egna resurser, samt att all framtida tilldelning av rikedom sker på samma sätt som från början. Är det realistiskt? Lever människor sina liv bakom en okunnighetens slöja? Nej, de skaffar sig kontinuerligt information och baserar sina handlingar på den informationen. Så fungerar ett samhälle i praktiken, och Rawls fördelning kan i frihet aldrig efterlevas i det långa loppet. Bara i en strikt planerad ekonomi där individen är ofri kan en jämn fördelning av resurser bibehållas, och risken med sådana icke existerande incitament är en jämlikt fördelad fattigdom snarare än en dito fördelad rikedom.

Dessutom, Rawls förutsätter egoism, alltså att människan väljer den jämna fördelning för sin egen skull. Individen vill ju ha lika mycket som alla andra för att hon tror att det gynnar henne själv, inte av omtanke om andra. Så grunden för filosofin och tankeexperimentet är inte mänsklig, idealet skapas av rädsla för den egna fattigdomen snarare än av någon sorts altruism. Att använda Rawls som ett argument för socialism blir därför ännu mer felaktigt.

Skolan idag är faktiskt ett ganska bra exempel: människor säger sig vilja ha en gemensamt finansierad och jämlik skola som är till för alla, men i praktiken krävs det tvång för att uppnå detta ideal. De politiska partier som hårdast friver frågan om en sådan jämlikhet är de som mest motarbetar individens frihet att själv bestämma över sina egna pengar. De litar alltså inte på ”godheten” (som egentligen är självuppoffring) utan måste tvinga människor att bidra till andras skolgång. Argumentet blir att den enskilde skattebetalaren riskerar att gå miste om något som andra får om skatterna sänks eller avskaffas, och rädslan för egen fattigdom blir det drivande motivet bakom den offentliga verksamheten.

Vill man skapa en human politik som på allvar tar hänsyn till individen måste man låta henne bestämma själv. Och i verkligheten finns ingen okunnighetens slöja bakom vilken människan väljer att gardera sig mot negativa utfall, det finns bara medvetande och handlingsfrihet. Vill individen gardera sig kan hon göra det ändå, genom att frivilligt betala försäkringspremier och inte genom tvingande skatt (vilket ju är ett sätt att garantera sig rätten att leva på andras bekostnad vid behov). Rawls bekräftar mest bara den liberala analysen, men drar helt fel slutsatser eftersom han förvanskar verkligheten. Precis som socialisterna alltså.

Bra skatt (!)

Den här bloggen tycker i regel inte om några skatter alls, men den här är faktiskt helt rätt. Att när man som företag tigger pengar från staten för att man inte klarar av att finansiera den löpande verksamheten samtidigt belöna sina chefer med bonusar är offermoral på hög nivå. Det är att säga att andra människor (skattebetalarna i det här fallet) finns till för att göda mig med pengar, oavsett om jag förtjänar det eller ej.

Bonusar är i allra högsta grad moraliskt försvarbara när de kopplas till en tydlig prestation, men aldrig när de består av pengar som stulits från vanliga människor i kristider. Då blir de bara ett socialbidrag i mängden, en tvångsmässig omfördelning av pengar från den produktiva till den tärande.

Observera därmed att denna girighet inte handlar om någon sorts egoism: att vilja gynna sig själv innebär om man är hederlig och moralisk att man erbjuder värde mot värde och förtjänar sin rikedom genom att skapa rikedom åt andra. Att vilja berika sig själv oavsett metod och prestation – gärna med ljusskygga metoder – är inget annat än ren och oförstörd altruism. Det är någon annans ansvar att fylla min plånbok med pengar, själv ska jag inte behöva göra någonting i utbyte.

Detta gäller tyvärr större delen av samhället idag. De chefer och direktörer som belönar sig själva när deras företag går med förlust agerar lika omoraliskt och med samma logik som de arbetare som kräver statliga åtgärder för att deras jobb ska räddas; lika omoraliskt som de bidragstagare som kräver höjda skatter för de rika för att finansiera den egna välfärden; lika omoraliskt som de politiker som skriker efter mer stimulans i syfte att omfördela pengar från de produktiva och lönsamma till de destruktiva och tärande; lika omoraliskt som de fackföreningar som istället för att med egna medel köpa upp krisande företag kräver att skattebetalarna ska offra sig för deras medlemmars intressen.

Vi lever i ett plundrarsamhälle, vilket innebär att alla vill gynna sig själva, men sällan ifrågasätter eller reflekterar över huruvida det sker på någon annans bekostnad. ”Tryggheten” att få behålla sitt jobb och sin lön (eller sitt bidrag) oavsett ekonomiskt läge kräver generellt sett att någon annan offras på den altruistiska jämlikhetens och rättvisans altare. Kalla det därför inte egoism och skyll inte på egenintresset. Det ligger aldrig i en rationell individs egenintresse att offra andra för sin egen vinning, eftersom man genom tillämpandet av en sådan moral legitimerar altruismen och tvånget som politisk metod. What goes around, comes around.

Girighet

Det pratas mycket om girighet i dessa finanskrisens dagar, en egenskap som främst tillskrivs högt uppsatta inom näringslivet. Onekligen är det så att många människor har varit just giriga, och att det har bidragit till krisens omfattning, men det gäller också att bredda perspektivet en aning. Vilka har varit girigast, varför, och vad är det egentligen för typ av egenskap?

Girighet och egoism brukar buntas ihop till ungefär samma sak och visst, det är svårt att vara girig för någon annans vinnings skull. Det är dock viktigt att göra skillnad på begreppen, speciellt som det ena måste försvaras och det andra angripas på moraliska grunder. ”Egoist” är den som söker fördelar för sig själv, men ”girig” är den som gör det på andras bekostnad och utan tanke på konsekvenserna.

Att vara en egoist är varken klandervärt eller konstigt, alla människor lever främst för sin egen skull och agerar rationellt efter en skala där det egna livet står som ultimat syfte. Den som jobbar för att kunna betala sina räkningar är en egoist, den som finner njutning i att dela med sig av sina pengar är en egoist. Detta är ett begrepp och ett koncept som måste försvaras mot altruism – offermoral – där individen ses som ett redskap för andras mål snarare än ett mål i sig själv.

Egoisten vet att hon inte kan konsumera mer än hon producerar, och kräver inga fördelar som hon inte gjort sig förtjänt av. Hon jobbar och skapar utrymme för sig själv att förbättra sitt liv, inte genom hotelser och våld utan genom konstruktivt arbete i frivilligt samarbete med andra.

Den girige å andra sidan vill åt det hon inte har förtjänat, genom en eller annan form av bedrägeri. Hon kan lura andra att hon producerat mer än hon gjort, eller ställa ut löften hon vet att hon inte kommer hålla. Den girige är ute efter att maximera sin konsumtion, men minimera sin arbetsinsats. Högsta möjliga avkastning med minsta möjliga ansträngning. Det gäller såväl finansfolket på Wall Street som arbetaren med medioker månadslön som trodde sig kunna låna två miljoner till en ny lägenhet, utan en tanke på räntor och amorteringar. Egoisten hade tänkt efter och räknat på sin budget, anpassat konsumtionen efter produktionen och undvikit att gynna sig själv kortsiktigt utan att tänka på framtiden. Den girige saknar ett sådant perspektiv och tar gladeligen emot de pengar bankerna erbjuder till låg ränta och utan kontantinsats. Hon bryr sig inte om att en räntehöjning kan spoliera drömmen om en fin bostad, det är inte hennes problem.

Och bankerna då? Visst, de borde ha vetat bättre än att låna ut till vilken godtycklig luffare som helst, men i konkurrensen om kunder på en marknad med artificiellt låga räntor har ingen aktör råd att stå utanför. Man kan bara minimera förlusterna genom att ta så mycket ansvar det går, som Handelsbanken har gjort i Sverige. I USA med statlig snedvridning av konkurrensen var situationen annorlunda, där tvingade staten bankerna att låna ut billigt och utan särskiljning. Där hade bankerna ingen chans att agera egoistiskt snarare än girigt. Skulden hamnar främst på den amerikanska staten och FED, men även på de konsumenter som valde att ta större lån än de kunde betala tillbaka. Hos dem frodades girigheten och drömmen om ett bättre liv än de egentligen förtjänade.

Detta är det ingen som pratar högt om, men det är icke desto mindre sant.

Greed is good, sa Gordon Gekko. Det uttrycket borde modifieras en aning, till att det aldrig är fel att eftersträva ett bättre liv, men aldrig rätt att göra det på andras bekostnad med bedrägeri som vapen.

Egoismen som förstör världen

När man i Sverige kallar sig själv egoist blir folk vansinnigt upprörda och undrar hur man vara så känslokall att man aldrig tänker på någon annan än sig själv. Dessa människor har missat den liberala definitionen av egoism och blandat ihop den med den socialistiska. Den förra gör världen bättre, den senare förstör den.

Oavsett vad man som individ tycker om konsumtion så är det en nödvändig förutsättning för livet. Vi måste helt enkelt konsumera mat, kläder, mediciner, värme, rent vatten osv för att överleva. Allt vi behöver konsumera för att överleva skapas genom att enskilda individer använder sina intellekt och tänker ut lösningar som kan omsättas i praktik genom arbete. För att få tillgång till frukten av detta arbete, själva värdet som senare kan konsumeras och hjälpa till att upprätthålla livet, kan man välja två alternativ:

1. skapa det själv (självförsörjning)

2. skaffa det från någon annan som har skapat det själv

Av det sista alternativet finns två subalternativ:

A. byta till sig värdet genom att erbjuda personen i fråga något som han värderar högt

B. tvinga till sig värdet med våld

Att vara självförsörjande är ingen begåvad idé, det innebär oerhört mycket arbete och slöseri med tid på saker man egentligen inte behärskar. Återstår då att försöka skaffa värden man behöver från andra som är bättre än man själv på att skapa dem.

Det socialistiska idealet är alternativ 2B, det att den som behöver ett värde ska ha rätt att stjäla det från någon som har skapat det. Den typen av egoism innebär att man ska gynna sig själv även om det sker på någon annans bekostnad. Man har rättigheter men aldrig skyldigheter, och ju mer man behöver desto större rätt har man att få. Den som skapar värden å andra sidan har mindre rätt till dessa ju mer han skapar. Det är den onda egoismen, den som gör världen till en sämre plats att leva på. I den världen finns ingen respekt individer emellan, ingen accepterar den andres rätt, han ser bara sin egen rätt oavsett vad den innebär för andra. Paradoxalt nog är det denna egoism som socialister använder som exempel på liberalism och marknadsekonomi, trots att denna står för raka motsatsen.

Den raka motsatsen är alltså alternativ 2A, det att byta till sig värden som andra skapat, även kallat marknadsekonomi. Jag gör något för dig så gör du något för mig. Det du har skapat värdesätter jag och vill jag ha tillgång till, och jag vill förtjäna tillgång till det genom att erbjuda dig något som du vill ha i utbyte. Ömsesidig respekt för den andres rätt, utan tvång och hot om våld.

Det är den rationella och goda egoismen. Jag gynnar mig själv genom att förtjäna tillgång till det som gör mig rikare, och i processen gynnar jag även andra som får tillgång till det jag skapar och som de värdesätter. Denna egoism är bara möjlig i ett samhälle där individens rätt respekteras, och så är inte fallet i socialismen. Bara genom fri handel på en öppen marknad kan alla individer själva få bestämma över frukterna av sitt arbete och komma överens om villkor för byte. Varje statligt ingrepp som ger någon ”gratis” tillgång till ett värde innebär att den som producerat detta värde inte längre får bestämma över det. Han får inte själv avgöra vad han vill ha i utbyte mot att lämna ifrån sig det värde han har skapat, istället tvingas han i princip att arbeta oavlönat. Han skapar ett värde som en annan person konsumerar utan att ersätta honom (alternativ 2B).

Hur kan detta vara god moral? Kan någon förklara det? Hur kan man beskyllas för att vara ”egoist” i negativ bemärkelse när man vill förtjäna värden genom fritt utbyte, och hur kan det kallas solidaritet och godhet att tvinga andra att lämna ifrån sig sina värden utan att ge dem något i utbyte? Det är omvända världen, en logisk knut som ingen från vänsterlägret vågar diskutera.

Problemet ligger nog som vanligt i synen på var värden kommer ifrån. Det är enkelt att gömma sig bakom ”samhället” och tro att värdena bara finns där och kan fördelas olika av staten, men så är det inte. Varje värde, vara krona och varje pryl, är resultatet av enskilda individers arbetsinsatser. Att kräva tillgång till värden utan skyldigheten att ersätta producenten är att kräva att andra ska arbeta gratis för ens egna intressen, och det kan aldrig vara annat än ren ondska. Det kan aldrig vara annat än den form av egoism som socialisterna säger sig vilja bekämpa. De måste därför förklara varför deras samhälle innebär en högre form av moral, varför deras ideal är gott när det innebär att man ska kunna tilltvinga sig värden med våld utan att ersätta den som skapar dem.

Kommer det någonsin ske?