Posts Tagged ‘Kuba’

h1

”Gratis” kostar

juni 15, 2009

Det finns kanske inte så många Kubavänner kvar i världen, men ön tas ändå ibland upp som ett bra exempel på fungerande socialism. Argumentet är att skola och utbildning är ”gratis”. Tja, det är de i Sverige också, och vi tillämpar en förhållandevis fri marknadsekonomi. Dessutom, som bloggaren Yoani Sanchez påpekar:

”Jag tror inte att de där sakerna är gratis. De betalas istället med bristen på frihet och med varje otillräcklig månadslön.”

Det låter som en enkel insikt, men den är icke desto mindre väsentlig i kampen mot alla former av socialism och kollektivism. Ingenting är gratis. Om du inte betalar själv med egna pengar och eget arbete kan du vara säker på att någon annan tvingas göra det åt dig, och nästa gång är det kanske din tur. I det socialistiska samhället har inte individen rätt till allt som utlovas, hon är bara en kugge i det stora maskineri som belönar de sämsta på de bästas bekostnad. Varje egen ansträngning bestraffas, och därför skapas i längden ingen rikedom oavsett vad systemet har för premisser. Priset som betalas av alla medborgare i ett sådant samhälle är inte priset för att få något gratis, utan priset för att ”få” vara del i en kollektivistisk och statsstyrd ekonomi. Som om det vore något positivt.

Så kommer det alltid se ut, var än socialismen testas. När ska människorna lära sig?

Annonser
h1

Självbestämmande

april 17, 2009

Kubas nye Castro, Raúl, uppger sig vara beredd att diskutera liberaliseringar med USA, ”men som jämlikar, utan minsta skugga över vår suveränitet och utan minsta kränkning av det kubanska folkets rätt till självbestämmande.”

Naturligtvis är det bättre att den kubanska befolkningen genom röstsedeln får avgöra sin framtid än att Castro eller USA ska göra det åt dem. Däremot kan och bör man dra principen ännu längre: varför ska just en nation få vara suverän och slippa kränkningar av sin rätt till bestämmande? Varför kan inte den principen gälla för exempelvis Havanna, Latinamerika, eller hela världen? Var sätter man gränsen för vilken enhet som ska få vara suverän och i kontroll av sitt eget öde?

På individnivå så klart. Alla kollektiv kan sönderdelas till individer, egna människor som behöver rätten till självbestämmande. Hur kan man då hävda ett kollektivs rätt till samma sak när det inom ett kollektiv kan finnas olika åsikter och målsättningar? Hur kan man hävda Kubas rätt till självbestämmande i en värld av nationer, men inte individens i en större grupp av människor? Med vilken härledning och motivering?

h1

Castro för frihandel

april 14, 2009

Hur planekonomi ska kunna inbegripa handel har jag aldrig lyckats begripa, men tydligen anser självaste Fidel Castro – länge ledare i en av världens mest socialistiska nationer – att USA:s handelsblockad mot landet är ”den grymmaste av åtgärder”. Det är klart att man kan förespåka fritt utbyte över gränser när man under decennier fick bistånd från dåvarande Sovjetunionen för att kunna hålla sig flytande (bildligt talat), men nu finns inte längre någon sådan bidragsgivare. Kuba måste uppenbarligen handla för att överleva, och det talar – som så mycket annat – för den nationalekonomiska forskningens rön.

Olika länder handlar enligt denna forskning med varandra för att de tjänar på det. De producerar inom de områden de har en komparativ fördel gentemot andra, och byter till sig det de producerar relativt sämre. Detta är den liberala grundprincipen inom all ekonomisk verksamhet: den enes rätt att behålla frukten av sitt arbete och handla med andra – som lever under samma frihet – för att gynna sig själv och maximera sin kaka. Kuba vill maximera sin kaka genom att konsumera även det andra producerar, och vill använda sig av liberala principer om fritt utbyte för att nå dit. Behövs det några tydligare bevis än så?

h1

…men sjukvården är bra!

februari 23, 2009

En ung kubanska berättar i DN (kulturdelen!) om uppväxten i en socialistisk planekonomi där människor fostras till lydnad.

”Ransoneringskorten försåg oss med våra kroppars basbehov och de långa köerna förvandlades till en oskiljaktig del av den dagliga rutinen.

[..]

I denna atmosfär av permanent brist på nästan allt kom vi att älska de materiella tingen. Vi trollbands av det vi såg i utländska tidningar och samlade varumärken, tomburkar och etiketter.

[…]

Vår respektlöshet växte med den ekonomiska krisen på 90-talet, då vi såg hur våra föräldrar – på rekordkort tid – gick från att vara vaksamma partimedlemmar redo att offra sitt liv för saken till att rikta hädande anklagelser mot regeringen, ge sig ut på svarta marknaden och lämna sina trygga jobb för illegala arbeten.”

Med andra ord: socialismen funkar så uselt i praktiken att människor måste skapa en egen svart marknadsekonomi, inte bara för att fylla sina magar utan dessutom sina sinnen. Det finns ingenting positivt med att leva i ett samhälle där man hela tiden begränsas och hålls tillbaka från ”den småborgerliga svagheten att vilja äga något”. Den enda konsekvensen av att försöka sudda ut människors önskningar om ett bättre liv är att de blir desillusionerade och cyniska. Man skapar inte en bättre mänsklighet genom att kväva dess innersta väsen och tvinga individer att leva som identitetslösa kuggar i ett rostigt maskineri. Socialismen handlar därför inte om att skapa ett mänskligt samhälle, utan om att försöka ta ifrån människan allt det som gör henne till människa: strävan, drömmar och ambitioner. När individen inte längre tillåts att av egen kraft skapa något åt sig själv och uppfylla sin egen potential och sina drömmar tappar hon all ork att göra någonting, och det är anledningen till att varje planekonomi i historien har misslyckats. Ändå finns det de som aldrig lär sig…