Posts Tagged ‘Pålsson Syll’

h1

Spel mot öppet mål

april 8, 2009

Johan Norberg har nu svarat Lars Pålsson Syll på Newsmill. Jag tänker inte dra sakargumenten, de finns där för alla att läsa och ta till sig. Istället vill jag kort reflektera över vänsterns debatteknik. Norberg skriver, efter att ha redogjort för sin syn på krisen:

”Mot denna redogörelse kan man invända på många olika vis. Man kan hävda att jag beskriver politiken och regeringarna felaktigt, eller att de var irrelevanta för händelseutvecklingen, eller att jag har missförstått orsakssambanden eller så kan man säga att detta trots allt var nödvändigt för att undvika ännu värre problem om marknaden hade fått vara fri. Mina poänger är underbyggda med empiri, statistik och detaljerade källhänvisningar. Har jag fel är det en enkel match att visa att jag har det.”

Detta är verkligen huvudet på spiken, essensen av debatten, pudelns kärna och så vidare. När liberaler argumenterar gör de det (oftast) sakligt och konkret, de beskriver händelseförlopp, analyserar dem och drar slutsatser. Vänstern å andra sidan skriker och gnäller och inget annat. Finanskrisen är ett tydligt bevis: högern försöker förklara vilka faktorer som ligger bakom och underbygger resonemangen med empiri, statistik och fakta. Vänstern skriker ”girighet!” ”orättvist!” ”nyliberalism!” och vägrar motiverar sig vidare.

Skrikhalsar som Pålsson Syll gapar ”du har fel!” men vägrar visa varför. Det är som Norberg skriver: uppgifterna finns där, det är bara att bemöta dem. Stämmer de inte är det lätt att visa varför, ungefär som att rätta ett räknefel i en ekvation, så varför inte ens försöka? Varför lämna allting okommenterat istället för att bevisa med sakliga argument och väl underbyggda fakta att det är felaktigt?

Det är patetiskt och oerhört deprimerande, och ett vansinnigt tydligt mönster. Det är alltid så.

Bloggen B&P hävdade nyligen att en rad länder var just ”nyliberala” och att de därför hade ”misslyckats”, helt utan argument och grund för någonting. Jag svarade och försökte med hjälp av statistik och fakta förklara varför B&G hade fel. Som svar fick jag att B&P inte var så intresserad av diskussionen och därför inte tyckte det fanns nån poäng i att svara mig. Jag tror ju ändå på marknadens perfektion och kan inte övertygas. Några veckor senare dök samma typ av argument upp igen på hans blogg: de här länderna är nyliberala, och de har misslyckats. Jag svarade och blev censurerad.

Alltid samma sak. Vänstern skriker nåt om orättvisor och nyliberalism, högern svarar sakligt och faktabaserat och vänstern skriker ännu högre. Varför?

För att vänstern inte bryr sig om fakta. Den tror inte på sådana, den tror bara på åsikter och känslor. Tycker man något så stämmer det per automatik. Anser man att exempelvis Grekland är nyliberalt så är Grekland nyliberalt. Kan man visa att landet inte alls tillämpar marknadsliberal politik så bevisar det ingenting annat än man är en fundamentalist som inte behöver bemötas. A är inte A, A är vad man vill att det ska vara, och därför behöver man aldrig argumentera för någonting. Åsikter är ju åsikter, inte fakta.

Lars Pålsson Syll är professor och därmed akademiker. Han borde ha ett vetenskapligt perspektiv på sin argumentation, men av den enkla anledningen att han tillhör vänstern struntar han i allt sådant. Det är inte relevant i hans värld. Det enda som spelar någon roll för honom är vad man tycker, och han tycker att nyliberalismen är dålig. Att då kleta beteckningen ”nyliberalt” på något innebär att det är dåligt, någon ytterligare analys behövs inte.

Vänstern är som ett gäng dagisungar som skriker ”NÄ!” ”JO!” ”100 GÅNGER MER ÄN DU KAN SÄGA STJÄRNSTOPP!”. Det är direkt skrämmande att människor kan fungera så i ett upplyst och modernt samhälle, och ännu värre att de inte begriper det själva. Var finns självkritiken? Insikten? Reflektionen? Ingenstans. Att diskutera på sådana villkor är som att prata med en vägg, eller ett djur. Man framför ett budskap men får absolut noll relevant information tillbaka.

Som tur är verkar fler och fler nu genomskåda bluffen.

Annonser
h1

Tröttsamt och deprimerande

april 6, 2009

Diskussionen om finanskrisen har inte varit speciellt kreativ eller givande. Vänstern skriker högt om kapitalismens kris men kan inte motivera sig, och högern nästan tiger ihjäl sig själv istället för att bemöta kritiken. Ett undantag är som vanligt den lysande Johan Norberg. Även om han sällan tar strid rent ideologiskt är han en slipad debattör med mängder av fakta som bas för sin argumentation, och sådant är viktigt i en värld som alltmer lutar åt okunskap och populism.

Hans senast bok handlar om just finanskrisen och varför man inte kan skylla den på de oreglerade marknaderna. Nu börjar reaktionerna komma, och många är givetvis positiva. Bland de högst skrikande tokarna på vänsterkanten finns en människa som av någon obegriplig anledning har rätten att kalla sig ”professor”. Personen i fråga heter Lars Pålsson Syll och är ett av de tydligaste exemplen i landet på att utbildning i sig inte automatiskt ger bildning och förståelse. Något för politikerna att fundera på, med tanke på att de har som målsättning att en viss procent av befolkningen ska skaffa sig högskolepoäng.

”Professorns” text om Norbergs bok handlar i stort sett inte om någonting. Den centrala tesen i vad som patetiskt nog kallas en ”kritisk granskning” är att Norberg är nyliberal, och därför har han fel. Krisen beror ju på de helt oreglerade marknaderna som enligt sådana debattörer aldrig har fel och innebär omedelbar rikedom för alla som manna från himlen. Det är inget man behöver motivera och argumentera för, det bara är så. När Norberg hävdar något annat har han fel, och att bemöta hans argument är därför helt och hållet överflödigt. Istället kan man ägna en recension av boken till att skriva saker som ”Vi vill inte ha mer av otyglade marknader som löper amok. Vi vill kunna styra över våra egna liv utan att ta omvägen över marknader utan demokratisk förankring och legitimitet. Norberg delar så klart inte dessa drömmar”.

Nåja, låt mig bemöta lite av all den dårskap som ”professorns” text innehåller.

Med vackra ord och fraser om ökad flexibilitet, förnyelse och liberalisering förespråkade och genomdrev Norbergs gelikar på 1980- och 1990-talen marknadsliberala lösningar som i princip innebar en återgång till djungelns lag på våra finans- och kapitalmarknader.”

Det är sant att många ekonomier liberaliserade på 80- och 90-talen, och det berodde främst på att socialismen och socialdemokratin hade nått vägs ände. Storbrittanien exempelvis led av hög inflation och låg produktivitet, men vad Thatcher gjorde var framför allt inte att bara avreglera. Istället gick hon in för att strypa utbudet av pengar och på så sätt få ner inflationen, som ett första steg. Vidare skar hon ned i statsbudgeten och sänkte skatterna för att få igång ekonomin. Det fungerade, även om omställningen blev smärtsam. Olönsam verksamhet gick under varvid arbetslösheten steg, men hålen i ekonomin fylldes av nya verksamheter med högre produktivtet och bättre lönsamhet.

Detta är vad Schumpeter kallade ”kreativ förstörelse”, att ersätta det som inte fungerar med något bättre. Ingen har påstått att en sådan omställning är enkel, men den är absolut nödvändig. Nollor som Pålsson Syll tror att produktion bara syftar till att arbetarna ska få sin lön, men när ingen längre vill köpa produkterna finns det inga pengar att betala med. Det är vad som idag händer med USA:s bilindustri, exempelvis.

BNP/capita är i dagens Storbrittanien mer än 5 gånger så hög som 1975. Att då sitta och påstå att den utvecklingen har varit av ondo för att vi idag upplever en ekonomisk kris och ett mindre tillbakagång är ohederligt och osmakligt, speciellt som krisen beror på något helt annars. Mer om det nedan.

Pålsson Syll skriver:

De finansmarknader som brukade framhävas som det närmaste man kunde komma de perfekta marknader som skulle skapa välstånd och lycka åt alla bara de lämnades i fred i vår vackra nya värld, ja de hävdar man nu – mirabile dictu – aldrig egentligen varit speciellt bra.

Naturligtvis kan inte ”professorn” visa några sådana citat. Även detta är en djupt ohederlig argumentation, att skuldbelägga liberalismen och liberaler för att de/vi gillar avregleringar och fria marknader. Ingen har hävdat att det finansiella systemet är perfekt, tvärtom har många liberaler varnat för den statliga kreditexpansionen och de billiga konsumtionslånen. ”Professorn” skulle möjligen ha haft en poäng om den kritiken hade kommit från vänster – innan krisen – men det gjorde den inte. Det fanns inga socialister som kritiserade statens planer på att även fattiga skulle få lån med hjälp av tvångsregler och nya pengar, och varför skulle de? Det är ju en social reform och inget som den fria marknaden hade satt igång. Det var staten som ville att bankerna skulle låna ut till fattiga som på en fri marknad inte hade ansetts kreditvärdiga. Detta bortser ”professorn” helt och hållet ifrån, han nämner inte Fannie&Freddie, The Community Reinvestment Act eller FED i en enda mening. Jag har inte läst Norbergs bok än, men jag är ganska säker på att han gör det. Varför inte bemöta de argumenten?

”Professorn” fortsätter:

..när Norberg tittar på krisens bakgrundhistoria så är det hela tiden någon president, finansminister, stat eller klåfingrig politiker som är boven, eftersom deras försök att lösa krisen bara sägs lägga grunden för en ny som blir ännu värre

Notera, inte ett enda ord om varför detta inte skulle stämma. Så argumenterar en brunstig tonåring, inte en medelålders professor i ekonomisk historia.

Om man anlägger det kortsiktiga perspektiv som Norberg valt i sin bok är det lätt att uppfatta marknadsmisslyckanden som tillfälliga avvikelser från den perfekta marknadens ideal. Norberg skriver att det inte var systemet som sådant, utan ”en rad omständigheter som var för sig inte hade behövt betyda katastrof [som] råkade sammanfalla och förstärka varandra” som gav upphov till finanskrisen

Återigen inte ett ord om varför Norberg har fel. Vilken lekman som helst kan referera boken, men detta ska vara en ”kritisk granskning”. Har ni hört talas om någon kritisk granskning som bara citerar text utan att bemöta eller bedömma den?

Inte jag heller.

Den främsta lärdom finanskrisernas historia ger oss är att återkommande kriser är en oundviklig del av vårt ekonomiska systems

Inte ett ord om vilket ekonomiskt system som är fritt från kriser eller vad krisen beror på.

Mitt uppe i den värsta ekonomiska krisen i mannaminne ser vi tydligare än någonsin vad detta socialdarwinistiska experiment ledde till när det fick blomma ut. Den Fria Marknaden gav inte bara ger guld och gröna ängar utan också högst påtagliga kostnader och nackdelar. När produktionen snabbt minskar och arbetslösheten rusar i höjden går det helt enkelt inte längre att blunda för hyperkapitalismens växande svarta hål av kriser och utslagning

Inte ett ord om vad Pålsson Syll själv anser skapade krisen, men det är ju alltid lätt att skylla på ”den fria marknaden” (som naturligtvis inte är och aldrig har varit fri).

Till sist i en bedrövlig text kommer då det dräpande argumentet som skingrar alla tvivel och som bemöter allt Norberg påstår:

Dagens kris är inte främst en politisk kris. Det är de avreglerade och otyglade marknadernas kris. Det är nyliberalismens kris.

Men vill bara skrika ”varför då”? Var är dina argument, ”professorn”? På vilket sätt har Norberg fel? Hur motiverar du dig? Vilket är ditt alternativ?

Det är inget mindre än skamligt att en sådan nolla som Pålsson Syll kan få kalla sig professor, med tanke på texter som denna. Att publicera ett sådant intellektuellt sett fattigt inlägg och kalla det ”kritisk granskning” är både pinsamt och skrämmande. Kunde man finna minsta tillstymmelse till argumentation hade man kanske kunnat respektera den avvikande åsikter, men detta är bara nonsens, totalt innehållslöst dravel utan substans. Och gubben är professor!

Det ser mörkt ut för Sverige.