Lyckans smed

En annan aspekt av det Peter Hultqvist skriver: om man inte ska vara sin egen lyckas smed måste det ju innebära att man ska vara någon annans lyckas smed. All lycka kräver de facto en smed, oavsett vad den går ut på, och vem vet bäst vad som gör en själv lycklig om inte just man själv? Hur kan man då kräva av en individ – vilken som helst – att det moraliska syftet med hennes liv är att hjälpa någon annan att uppnå sin lycka? Om mänsklig lycka över huvud taget är ett mål att eftersträva, hur motiverar man då att det inte är den egna lyckan som ska vara det centrala målet för varje enskild individ? Hur argumenterar man utifrån ett etiskt perspektiv för att hennes främsta syfte är att vara ett medel för andras lycka?

Sådan är effekten av en socialistisk politik: individen tvingas att agera för någon annans vinning snarare än sin egen, dvs hon får inte eftersträva sin egen lycka utan används medelst statens tvångsmakt som ett verktyg för att skapa lycka åt andra människor. Det är vad som menas med ”gemenskap”, ”solidaritet” och alla andra vänsterfloskler. I själva verket betyder de samtliga en och samma sak: individen ska, eftersom inte får vara fri att bestämma över sitt eget liv, inte verka i syfte att göra sig själv lycklig; hon ska först och främst bidra till att göra andra lyckliga.

Den som påstår att socialism bara betyder att man inte ska kunna gynna sig själv oavsett konsekvenserna av det och strunta i alla andra bör fundera lite över hur en fri marknad egentligen fungerar. Om alla individer inom ett juridiskt ramverk ges rätten till självbestämmande och rätten att i frihet från tvång eftersträva den egna lyckan (så som det liberala samhället gör), hur kan då någon samtidigt ha rätt att uppnå lycka på en annans bekostnad, genom tvång och expolatering? Det är just det den fria kapitalismen är till för att motverka: att någon utnyttjar våld och/eller lögner för att skaffa sig oförtjänta fördelar. Att agera på ett sådant sätt är att kränka individens frihet, vilket bara är möjligt i ett system inom vilket individen inte är fri. Att helt utan hot om våld och tvångsmetoder kunna agera för att skapa sin egen lycka åt sig själv är bara möjligt i ett system inom vilket individen är fri. Alla individer.

Vilket system är då det?

Jo, laissez-fairekapitalism.

En fri marknadsekonomi betyder att man måste övertala en annan människa att lämna ifrån sig sina värden (pengar, materiell egendom, arbete, vänskap, kunskap osv), inte med hot om våld som medel utan med rationella argument. Man måste förtjäna det hon har att erbjuda genom att själv erbjuda en motinsats, ett annat värde som hon kan få istället för det hon ger ifrån sig. Man har inte rätt att sätta en pistol mot hennes tinning och säga ”ge mig dina pengar eftersom jag behöver dem”. Man har rätten att försöka övertala henne genom att erbjuda positiva värden i utbyte: en arbetsinsats, en tjänst, en produkt, vänskap. Den man försöker övertala har i sin tur (tack vare den privata äganderätten) möjligheten att acceptera eller avböja. Når man en överenskommelse har båda ansett sig tjäna på utbytet (annars hade det inte ägt rum) och båda har därmed skapat lite mer lycka åt sig själva och den andra parten. Ingenting sker på den andres bekostnad, ingen gynnar sig själv genom att missgynna den andre, använda våld eller på något annat sätt lura och utnyttja henne.

I ett socialistiskt samhälle är inte individen fri. Somliga individer är fria, men de flesta är slavar. Den som är helt fri är den som inte kan eller vill arbeta och heller inte gör det. Hon är oklanderlig och har lagstadgad rätt till allt hon anses behöva utan krav på motinsats. Den som ska stå för arbetet är givetvis inte fri, hon är tvingad att skapa välstånd åt en annan människa än sig själv, med hot om våld som medel för att tvinga fram arbete och uppoffring av de värden som kan och ska göra henne själv lycklig.

(Obs att ovanstående är en helt teoretisk beskrivning, i praktiken skulle naturligtvis även den som inte vill arbete tvingas att göra det, för samhällets bästa)

Om man anser att mänsklig lycka är ett mål värt att eftersträva, hur kan man då förespråka individens skyldighet att offra den egna lyckan för någon annans? Hur kan man kräva av en människa – vilken som helst – att hon ska agera i syfte att gynna någon annan, men inte sig själv? Hur kan man kalla det omoraliskt att hon ska ha den lagstiftade rätten och möjligheten att i fred och frihet eftersträva den egna lyckan, i frivilligt samarbete och fritt utbyte med andra, genom att erbjuda dem positiva värden snarare än hotelser och lögner?

Om man anser att det är fel att gynna sig själv på andras bekostnad, hur kan man då hävda sin rätt till att bemöta andra människor på ett annat sätt än ett som inte inkluderar tvång, våld och lögner? Hur kan man då påstå att en annan moralisk princip än den marknadsekonomiska som bygger på frivilligt utbyte av värden är rätt att tillämpa för den mänskliga existensen?

Hur kan man förespråka något annat än individens frihet och rätt till självbestämmande, som slutar vid den frihet och rätt som en annan människa har till exakt samma sak?

Hur kan man förespråka något annat än laissez-fairekapitalism?

Vad då ”kräver”?

Delar av sosseriet medger idag på DN debatt att deras bidragspolitik inte ”räckte till”. Samtidigt klankas det ned på regeringen som inte anses möta hotet om lågkonjunktur på ett adekvat sätt. Krisen ”kräver politisk handling”, sägs det, men varför det? Vad då ”kräver”? Lämna människor ifred och låt dem använda sina egna pengar till vad de själva vill. Det är den politiska handling en stat kan och bör ägna sig åt: individens frigörelse från kollektivistiska tvångsåtgärder.

Sosseriet menar istället att staten bör beslagta dina och mina pengar och investera dem i produkter och tjänster vi inte har efterfrågat, eftersom det ”krävs”. Av vem, i vilket syfte? Det enda jag kräver är rätten till min egen lön, rätten att få bestämma över mig själv, mitt liv och de pengar jag tjänar i frivilligt utbyte med andra. Om staten håller sina smutsiga fingrar borta från mig är jag nöjd.

Tyvärr är politiken sådan att dess företrädare måste tala till ”samhällsnyttan” snarare än individen, och gynna några på andras bekostnad. På en ”marknad” där betalningen för dyra löften är fler röster och mer makt lönar det sig att prata om samhället som en helhet som inte går att dela upp i sina beståndsdelar. Då kan man hävda att det ”krävs” slaveri och exploatering för att gynna en viss grupp av människor över en annan. I verkligheten – utanför den politiska fantasin – är det enda som ”krävs” att individen får fatta sina egna beslut. Det är varken rätt eller effektivt att staten gör det åt henne, vilket med all önskvärd tydlighet har bevisats i och med den lånebubbla som världens centralbanker blåste upp och som nu har exploderat.

Utan politisk inblandning i ekonomin hade krisen varit betydligt mindre omfattande, och kanske hade den inte ens uppstått från första början. Är det ett argument för att staten ska göra mer, eller kanske mindre?

Frihet från tvång

I diskussionen kring Ilse-Maries felaktigheter om den svenska ekonomin yttrades en intressant sak:

”Om du vill vara fri från tvång så måste du samtidigt tillerkänna alla andra den rätten. Ingen människa är en ö. Problemet uppstår när någon som är liten vill en sak och den som är stor vill något annat. Hur ska den lille kunna hävda sin vilja mot den store?”

Det låter liberalt, inte sant? Allas lika frihet från tvång och förtryck under kollektiv och stat. Lustigt nog är det en socialist som säger det, en socialist som uppenbarligen inte riktigt har förstått vad liberalismen går ut på.

Han avslöjar sig när han skriver ”en sak”. Det innebär antagligen att någon ”vill ha” pengar eller sjukvård eller skola eller något annat, och om någon annan också vill ha det, hur ska man då hindra den stora från att ta från den lilla? Problemet är att konkurrens inte fungerar på det sättet. Ekonomin och marknaden är inte en väpnad kamp om redan existerande resurser där det gäller att roffa åt sig det man vill ha innan någon annan tar det. Istället bygger de liberala principerna på det fria utbytet, utan tvång. Om du ”vill ha” något så får du förtjäna det genom erbjuda ägaren något som han eller hon värdesätter och vill ha. Din ”frihet” att få det utan att erbjuda något i utbyte är ägarens ofrihet att bestämma över sitt eget liv, och därmed inte något som följer den princip som socialisten säger sig företräda.

Allas lika frihet utan tvång kan bara existera utan faktiskt tvång,  det borde vara självklart. Att inte få tillgång till andra människors pengar eller arbetsinsatser utan att betala är inget tvång, det är raka motsatsen: friheten från tvång. Socialisten slår knut på sig själv när han först nämner en liberal princip och sedan bortser från det socialistiska tvånget där den store (staten) kan bestämma över den lille (individen).

På marknaden finns inte det tvånget. Men återigen: rätten att få saker kan inte existera utan att den kränker någon annans rätt till samma sak. Om man tror att en mobiltelefon existerar utan anledning så är det måhända någons ofrihet att en annan har mer rätt till den, men så är det ju inte i verkligheten. Telefonen, och alla andra konsumtionsvaror, existerar för att någon har skapat dem med sitt eget arbete. Att inte få tillgång till frukten av detta arbete utan motinsats är varken ofrihet eller tvång, det följer av producentens frihet att bestämma över det egna livet.

Vad socialisten egentligen menar med sitt första stycke framgår givetvis inte. Han är dock varmt välkommen att förklara hur socialismen erbjuder alla människor lika frihet utan tvång. Kanske menar han att den friheten är en omöjlighet och att tvång alltid existerar? Kan han i så fall motivera den åsikten och förklara vilket tvång som är mest legitimt och varför?