Om censur och hederlighet

Bloggaren Erik på B&P har skrivit ett långt försvarstal för sin rätt att refusera kommentarer. Det intressanta är att ingen har ifrågasatt den rätten. Situationen är den följande:

1. Erik skrev ett inlägg om påstådd ”nyliberalism” i Sydamerika och i andra länder på jorden, och föreslog att denna ”nyliberala” politik i nämnda länder har ”misslyckats”.

2. Vi tittade på fakta och statistik och publicerade ett svar på påståendet att ”nyliberal” politik har ”misslyckats”.

3. Erik svarar bland kommentarerna att ”Jag har ingen anledning att ta dina nationalekonomiska utsvävningar ovan på allvar eller hålla dem för mer trovärdiga än andras” och hänvisar till att vi bara är ”EN röst i debatten”.

4. Jag svarar att detta faktiskt inte är några värdeomdömen eller något som härrör från Ayn Rand, utan ganska objektiva fakta baserade på statistik och djupgående analyser av respektive ekonomi, så vad menar egentligen Erik med att länderna är ”nyliberala”? Är ”nyliberal politik” en subjektiv åsikt, alltså någonting som aldrig kan definieras utan blir vad man vill att den ska vara? Kan Nordkorea eller Kuba anses vara ”nyliberala” om man bara önskar sig det?

5. Erik svarar att han ”inte så värst intresserad av den här diskussionen” och ”utnyttjar […] min liberala rätt att avstå från att diskutera med dig”.

6. Jag författar ett inlägg där jag ifrågasätter själva angreppspunkten, och…

7. …då kommer inlägget om censur som ett sista svar. Innehållet är ungefär att vi KRÄVER ett svar på våra inlägg, men att Erik faktiskt har rätten att slippa svara.

Där står vi nu. Ingen har krävt ett svar på några frågor, men tänk efter lite: man författar på eget bevåg ett inlägg där man påstår att en rad olika länder är ”nyliberala” och har ”misslyckats”. När man ifrågasätts hävdar att man att varje ståndpunkt i debatten bara är ett ”värdeomdöme” och därför inte vetenskapligt kan bevisas, och vägrar säga något mer. Sensmoralen är alltså att nyliberalism eller ej inte kan diskuteras eftersom alla har sina egna åsikter som saken, strikt subjektiva åsikter som inte kan beläggas.

Men det är ju uppenbart falskt. En ”nyliberal” politik har vissa egenskaper, annars skulle den inte betecknas som ”nyliberal”. Om all politik var så subjektiv som Erik vill ge sken av så skulle några beteckningar inte vara nödvändiga. Då skulle ingen kunna kämpa för ”socialism”, ”liberalism”, ”anarki” eller något annat, eftersom begreppen helt saknar innehåll.

I verkligheten är ”nyliberal” politik ett ramverk som går ut på att individen ska ges största möjliga frihet från förtryck och tvång. Ett land som Sverige, exempelvis, är inte ”nyliberalt” av flera olika anledningar. Dels är skatterna höga, dels är den offentliga sektorn enormt omfattande, dels finns en rad statliga företag och tvångsregler som snedvrider konkurrensen, och så vidare. Det går inte att med hedern i behåll kalla Sverige ett ”nyliberalt” land, eftersom det inte stämmer överens med verkligheten. Diskussionen om huruvida Sverige är nyliberalt eller ej handlar inte om ”värdeomdömen” utan om faktiska bedömningar och analyser av den förda politiken. Summa summarum: Sverige är inte nyliberalt på grund av de faktorer (och andra) som räknades upp.

Precis samma analys kan man göra angående vilket land som helst. Man kan se på vad landet faktiskt gör, hur politiken ser ut, och mäta resultatet mot en måttstock. På så vis kommer man enkelt fram till om ett land är ”nyliberalt” eller ej. Därtill kan länder givetvis ha inslag av ”nyliberal” politik utan att som helhet vara ”nyliberala”. Om Kuba eller Nordkorea bestämmer sig för att idka frihandel när det häller bananer så är just den aspekten av ekonomin ”nyliberal” eftersom den inte begränsas av några tvångsregler, tullar eller statliga subventioner, men att därmed kalla hela ekonomin nyliberal är absurt.

Vad gäller ett lands eventuella ”misslyckande” kan man givetvis utgå från olika faktorer och därmed hänvisa till värdeomdömen. Tycker man att en hög BNP-tillväxt är ett mått på framgång kan man enkelt bedöma om ett land har lyckats eller ej genom att mäta tillväxten mot någon standard. Även här finns det dock fakta att utgå ifrån, och det gjorde inte Erik i sitt inlägg. Han hävdade bara att en rad länder har ”misslyckats”, men utan att förklara vad det betyder. Vi försökte nyansera debatten och pekade på olika mått som bevis för och emot framgång respektive misslyckande. Inte heller här fick vi några svar från Erik, bara att han inte var så ”intresserad” av den diskussionen.

Så, ingen har ansett sig vara censurerad, ingen har krävt några svar. Vad vi försöker komma fram till är det ohederliga i själva debattekniken som Erik använder sig av. Han slänger ut omotiverade påståenden och vägrar svara när han utmanas med sakliga argument och fakta. Det är inget ovanligt, vänstern brukar hålla på så, men att då beskylla sin motståndare och börja prata om rätten att inte svara är bara dåliga undanflykter. Har man en ståndpunkt och för fram ett argument bör man vara beredd att försvara sig mot angrepp, så länge de är sakliga och relevanta. Att hävda att ett land är ”nyliberalt” och har ”misslyckats” är ingen adekvat ståndpunkt, det är bara ett löst påstående likt vilket som helst. Bilen är röd, katten heter Pelle, Trelleborg är ett fotbollslag. Om någon hävdar motsatsen och hänvisar till någon form av substansiell grund så bör man, om man är hederlig, svara.

Erik har bevisat att han inte är en hederlig debattör. Istället för att lägga ner till tid på att undersöka fakta och argumentera mot en ståndpunkt väljer han att svamla på om censur och rätten att inte svara. Ingen har förnekat den rätten, bara ärligheten i att använda sig av den så fort man blir trängd i en debatt. Vad diskussionen handlar om är alltså huruvida man stolt kan lägga fram en åsikt utan att ens försöka försvara den när den utmanas. Det har inte ett skvatt med censur att göra.

Fel utgångspunkt

Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg förespråkar i SvD lägre skatter på arbete med argumentet att Sverige måste locka till sig kompetens för att klara välfärden. Tyvärr är det ett argument som inte biter på svenskarna. I det här landet är en kompetent och högavlönad människa bara någon som stjäl pengar från den gemensamma potten som borde delas lika mellan alla som behöver den. När någon tjänar pengar betyder det att någon annan som behöver dem bättre inte tjänar dem (teorin om nollsummespelet). Mängden pengar i samhället är nämligen konstant, den kan bara fördelas på olika sätt, och därför ska de som tjänar mest beskattas hårt så att de inte tjänar lika mycket får mer. Att minska klyftorna är samhällets viktigaste mål, ingen ska få mer än någon annan oavsett vad de sysslar med.

Det är ledsamt att behöva konstatera det, men så lågt har den intellektuella nivån sjunkit i den svenska debatten. Förtjänst, tillväxt, kompetens, kunskap och ambitioner är skällsord medan sjukdom, arbetslöshet, förtidspensionering, inkompetens och behov är dygder som ska belönas och uppmuntras. Trösten är att landet med en sådan inställning till verkligheten i längden är chanslöst i konkurrensen med Kina och Indien. Det kommer helt enkelt att gå illa, av den enkla anledningen att man inte kan lura ekonomin. Man kan inte konsumera mer än man producerar oavsett hur gärna man vill det, och det kommer svenskarna bittert få erfara. Ska bli intressant att höra vad socialisternas ursäkter blir när det väl händer.