Posts Tagged ‘Alliansen’

h1

Sveriges framtid

november 27, 2009

Även om partierna i den svenska Riksdagen ofta anklagas för att likna varandra finns det vissa fundamentala skillnader, vilket gör valet mellan partier, och framför allt block, ganska viktigt. Det gemensamma ska ändå erkännas vara att alla tycker det är bra om människor mår bra. De strävar efter att individer ska vara rika och välmående, i stort sett. Att därför beskylla den ena eller andra sidan för att vilja att någon ska lida eller svälta är onödigt, det tillför ingenting till debatten. Låt oss därför slå fast detta direkt: alla partier tycker att välmående är något bra och eftersträvansvärt.

Skillnaden ligger i tron på hur man skapar ett samhälle med sådana människor. Där vänsterblocket antar att rika och välmående individer skapas genom att rikedom fördelas via staten menar den borgerliga Alliansen att det är produktionen av rikedom som ger upphov till rikedom. Det kan låta som en truism, men det är viktigt att påpeka.

Vänsterns lösning på fattigdom är inte arbete utan bidrag. Den som inte har pengar ska tilldelas pengar, han eller hon ska inte primärt skapa några egna resurser. Att få ett arbete handlar inte om att skapa värden utan om att få en lön. Det är inte vad arbetet går ut på som är det viktiga, det är inte dess värdeskapande funktion som är det goda och positiva, utan det faktum att ett arbete ger en lön. När vänstern vill skapa arbeten är det för att skapa inkomster till den som innehar arbetet, inte för att arbetet i sig skapar någon rikedom. Det är en del av förklaringen till alla satsningar på den offentliga sektorn: genom att skapa ett jobb kan pengar delas ut till en människa som på så sätt blir rikare och mer välmående. Uppdraget slutfört. Huruvida denna människas arbete skapar resurser för någon annans räkning är inte så väsentligt, varvid slutsatsen dras att bidrag för arbetslöshet bör vara ungefär lika höga som lönerna för arbete. Det är belöningen som räknas, inte värdeskapandet, inte vad man bidrar med när man utför själva arbetet.

Detta tyder på två fundamentala missförstånd. Dels att ekonomin är ett nollsummespel, alltså att ingen kan bli rikare utan att någon annan samtidigt blir lika mycket fattigare. För att någon ska kunna få det bättre måste en annan få det sämre: värde och rikedom kan bara omfördelas, mängden kommer alltid vara densamma. Höjer man skatterna får staten in mer pengar som kan omfördelas och klyftorna minskar. Den som arbetar får ungefär lika mycket pengar som den som inte gör det, vilket leder till att alla har det ungefär lika bra, vilket är rättvist.

Och det leder oss in på nästa missförstånd, nämligen det altruistiska argumentet. Den socialistiska moralen och argumentationen bygger ofta på uppfattningen att man ska ”hjälpas åt” och göra det som är bäst för ”samhället” snarare än för en själv. Man ska inte vara en egoist, man måste framför allt tänka på andra.

Men på vilket sätt hjälps en bidragstagare åt? Vilken insats gör han eller hon för andra människor?

Ingen.

Den som inte arbetar skapar ingen rikedom, och vi har redan fastslagit att rikedom är något bra och eftersträvansvärt: alla partier vill att människor ska vara rika och må bra (ungefär). Så om vi antar att rikedom måste förvävas genom att skapas (vilket är sant, försök gärna förneka det): hur bidrar då en bidragstagare? Vilken insats gör han eller hon för samhällets bästa, för att någon annan ska må bra? Han eller hon skapar ju ingen rikedom eftersom han eller hon inte arbetar, och han eller hon ger heller ingenting tillbaka i utbyte mot de statliga bidragen. Ingen människa får något värde från bidragstagaren, han eller hon kan med socialisternas retorik verkligen kallas en egoist som bara gynnar sig själv (eller gynnas av andra, vilket som).

Ändå är detta en god politik, enligt vänstern. Det är gott att den som inte arbetar ska få pengar från den som arbetar, och att denne inte ska behöva bidra med någonting till den som bistår med pengar.

Hur går detta ihop? Det är svårt att förklara och förstå, men förklaringen ligger antagligen i det första missförståndet om nollsummespelet. Man ser från vänsterns sida inte att arbete skapar rikedom inte bara för den som arbetar utan även för de som gynnas av arbetet. Att ett företag vill betala en person för att utföra ett arbete beror givetvis på att företaget tjänar på det arbetet, det erhåller ett värde som gör det mer välmående och rikare. Den arbetande får i sin tur ett värde (en lön) av att arbeta, och på så sätt har värde bytts mot värde. Båda parter har gynnat varandra genom att ge något och få något tillbaka. Allt detta i frivillighet och frihet, inget tvång och inga hotelser har varit involverade.

När vänstern menar att ”marknaden” inte klarar av att uppfylla en politisk ambition (dvs att alla ska vara rika och välmående) så menar de egentligen att marknaden inte kan fördela rikedomen så att alla får del av den. Det är sant, inte nödvändigtvis men med stor säkerhet.

Men varför?

Jo, helt enkelt för att den som inte skapar något värde inte bidrar till andra människors välmående och därför heller rimligen inte får del av deras genom arbete skapade värden. Det är ganska rimligt: om en person arbetar för att kunna skaffa sig mat, kläder, husrum, en bil, en TV, dator, flygbiljetter eller ett biobesök så verkar det besynnerligt att denna person lika väl skulle vilja ge bort sin lön till en person som anser sig ha behov av den men inte erbjuder någonting i utbyte; inte ens respekt eller vänskap. Att ”marknaden” inte fördelar rikedom jämlikt till alla människor som existerar bara för att de existerar beror på att rikedom inte existerar i ett vakuum. Den skapas hela tiden av arbetande människor som vill ha något för att skapa denna rikedom, annars skulle de ju inte skapa den alls. Om människan var likgiltig mellan att ha pengar och att inte ha dem så skulle inget arbete utföras eftersom detta trots allt kräver energi och tid. Då kunde man lika bra ligga på rygg och titta på himlen hela dagarna, men så fungerar inte människor.

Det är lätt att se sig om i samhället, betrakta en massa rikedom och dra slutsatsen att alla borde kunna få del av den, men då glömmer man bort varför den finns. Den finns för att människor har velat förbättra sina liv, och de har gjort det genom att skapa rikedom. De har arbetat och bytt värde mot värde, och på så sätt nått högre nivåer av välmående. Hade de haft inställningen att de bara kan bli rikare genom att omfördela redan existerande värden hade de inte kommit så lång, då hade inga värden funnits.

Skillnaden mellan blocken ligger alltså något förenklat i synen på hur rika och välmående människor skapas: genom omfördelning av värden eller genom skapande av värden. Därtill läggs den moraliska dimensionen. Byta värde mot värde i frivillighet så att båda parter tjänar, eller omfördela värde från en till en annan med våld. Att påstå att den första principen är egoistisk och kall medan den andra är solidarisk och varm är en moralisk lögn av enorma proportioner. Det är inte konstigt att människor inte vill ge ifrån sig sina skapade värden utan att få någonting tillbaka, det tyder bara en sund inställning till livet: man vill ha det bra och man är beredd att anstränga sig för att få det bättre.

Att välja ett Alliansparti är inte optimalt, men det är ändå det bättre av två alternativ. Frivillighet och ömsesidighet eller roffande och parasitism. Så ser valet ut på den allra mest grundläggande nivån, av ovanstående anledningar.

Annonser
h1

Egoism

oktober 8, 2009

En kort kommentar till att fler nu upplever sig som gynnade av Alliansens politik: ja, det är väl inte så jäkla konstigt. Mer pengar i plånboken, mer frihet, mindre slaveri inför staten.

Nu är det dock inte i sig ett argument för mer liberal politik: att något gynnar en personligen betyder inte nödvändigtvis att det är något gott och moraliskt försvarbart. Slutsatsen man istället kan dra av socialisternas förfasan är att det fortfarande är nödvändigt att försvara människors upplevda nytta av frihet mot parasiter och altrustiska argument. Alliansens politik är inte rätt bara för att si och så många procent upplever att de gynnas av den, den är rätt för att den bygger (åtminstone till en del) på tanken att individen ska vara fri att styra över sitt eget liv. Den hade varit rätt oavsett om en större procent hade upplevt att de missgynnas av frihet, det är ovidkommande. Att fler nu upplever motsatsen är en logiskt självklar följd av politiken, inte i sig ett argument för den.

h1

Politikens natur

september 7, 2009

DN:s undersökning visar att Alliansen håller sina vallöften. Med ett drygt år kvar till valet har 2 av 3 löften infriats, och takten har varit konstant. Trots det, och trots att regeringen får höga betyg för sina insatser, är oppositionen i ledning i opinionen. Undantaget är Stockholm där Alliansen är långt mer populär än oppositionen.

Vad ska man säga om allt detta? En hel del. Först och främst visar det att många människor inte röstar på en viss politik, utan mer bryr sig om personer eller att rösta mot något annat. Att Alliansen vann förra valet beror nog (tyvärr) inte enbart på att väljarna ville åt deras politik, utan även på att de var trötta på Göran Persson. På så vis blir politiken lätt en popularitetstävling där den som bäst för fram sitt budskap är den som vinner, oavsett vad budskapet går ut på.

Just nu satsar (s) hårt på bidragslinjen. Trots flosklerna om att man ska fokusera på entreprenörskap och företagande är det som vanligt statlig omfördelning som är lösningen på alla problem. Östros uttrycker det väl genom att peka på att pengarna som ”gått till” skattesänkningar hade kunnat finansiera 30.000 kommunaljobb. Det är säkert sant, men vad säger det egentligen? Inget annat än att individen inte beaktas i den socialdemokratiska idévärlden. Hennes pengar betraktas som tillhörande staten, och när hennes skatt sänks betyder det att staten ger henne en summa pengar som lika bra kunde använts till något annat.

Det är denna idé borgerligheten måste göra upp med, men det är mycket svårt i dagsläget. Den bristande kunskapen om grundläggande resonemang gör det närmast hopplöst att diskutera ideologi och värderingar. Det är också så mycket enklare för (s) att prata om ”rättvisa” eftersom de aldrig behöver försvara sig. De har fått ett monopol på dylika begrepp, och de måste erövras om borgerligheten ska ha en chans att regera Sverige under en längre period. Problemet är som sagt debattklimatet och det sätt på vilket vanliga människor röstar. Att nå utbildade storstadsväljare är lättare då dessa mer frekvent följer debatten och resonerar kring politik, men även de röstar framför allt med plånboken. När axiomet i debatten är att alla pengar tillhör staten blir den vinnare som kan lova mest till flest. Vad som är genuint rättvist och moraliskt är i stort sett irrelevant, speciellt utanför den akademiska kretsen.

Så vad ska Alliansen göra? Att hålla vallöften räcker uppenbarligen inte, och ideologiskt representerar regeringen något utsmetat som inte går att försvara på ett konsekvent sätt. Det verkar vara en hopplös situation, men antagligen är långsiktighet det bästa medlet. Som vi tidigare skrivit har debatten trots allt börjat vända, om än oändligt långsamt. Fler och fler ifrågasätter bidragslinjen, och arbete och förtjänst har så smått börjar betraktas som dygder snarare än synder. Det är en bra början, men Alliansen måste ännu tydligare argumentera för sin politik med ideologi. Det räcker inte att visa på att den som får sina skatter sänkta tjänar på detta, för med socialdemokratisk logik är det någon annan som inte tjänar på det. Exempelvis den som inte får ett kommunaljobb. Det är så klart ett oärligt argument, men Alliansen kan inte fortsätta att spela på oppositionens villkor. De måste visa att argumentet är oärligt, och därmed också motivera varför. Det är ett svårt jobb, men det måste göras.

h1

Folk är märkliga

mars 22, 2009

Jag gillar teorier som inte riktigt hänger ihop. Röda Malmö skriver om oppositionens opinionstapp att skillnaderna i politik mellan blocken är så liten, och att det är därför Alliansen går framåt. Det som behövs är därmed ett riktigt radikalt vänsteralternativ som vill införa planekonomi och utjämna alla skillnad människor emellan.

Det är förvisso sant att gapen mellan de ideologiska övertygelserna krymper, ett aktuellt exempel är kärnkraftsfrågan där (mp) och (v) har vikt ned sig. Det beror så klart inte på att partierna har ändrat uppfattning, utan på att den rådande åsikten i Sverige är den att kärnkraften ska vara kvar. Vill man få röster kan man inte förespråka en snabb avveckling utan hållbara alternativ.

Och här någonstans ligger tror jag förklaringen till de senaste händelserna vad gäller den folkliga opinionen. Att alternativen i svensk politik är så pass likartade beror antagligen på att folks åsikter generellt sett inte skiljer sig så mycket åt. De allra flesta är socialliberaler som i grunden tror på den fria marknaden men anser att den behöver regleras, samt att det är bra med en viss nivå av skattefinansierad offentlig service. Den typ av kommunism som exempelvis Röda Malmö förespråkar är helt enkelt inte populär, och faktum är ju att det finns radikala vänsteralternativ att rösta på. Vänsterpartiet kräver trots allt ganska långtgående reformer mot socialism, även om deras partiprogram är mer extremt än den faktiska retoriken. Dessutom finns Socialistiska Partiet, SKP och Rättvisepartiet Socialisterna, bland andra.

Dessa partier säger sig samtliga företräda arbetarklassen i kampen mot kapitalet, och borde därmed tilltala en ganska förkrossande majoritet av folket. Även om många äger aktier idag är det ju trots allt rätt få som livnär sig på ägande, de allra flesta tvingas att sälja sin arbetskraft och blir därmed exploaterade och utsugna av överklassen.

Problemet för den extrema vänstern är att den verklighetsbeskrivningen inte stämmer, och ytterst få känner igen sig i den. De mest rabbiata socialisterna känner sig i själva verket knappast utsugna, de vill bara gärna ha mer pengar och makt samt mindre ansträngning och arbete. Det handlar helt enkelt om att gynna sig själv genom omfördelning som ett utslag av lättja och avund gentemot de som tjänar mer. Eftersom den stora majoriteten av svenskarna tillhör medelklassen och inte alls betraktar sig som utsugna finns det inget intresse för ett parti som vill förstagliga näringslivet och jämna ut lönerna.

De flesta tror sig nämligen inte tjäna på en sådan politik. De vet att det privata näringslivet har gynnat dem, att fri handel är positivt för ett litet land som Sverige, att konkurrens driver utvecklingen framåt osv. De har sett hur socialismen i praktiken fungerar i Sovjetunionen, på Kuba och i Nordkorea, och de förstår vad som just nu händer i Kina där miljoner människor lyfts ur planekonomisk misär och fattigdom tack vare marknadsreformer. Socialismen som idé är död, dels för att den bevisligen inte fungerar och dels för att dess inneboende logik egentligen är antilogik. Man kan inte konsumera mer än man producerar, och att ta från överklassen (eller egentligen den produktiva klassen) är inte att omfördela rikedom, det är i det långa loppet bara att förstöra rikedom.

Därför tror jag att den svenska opinionen ser ut som den gör. Ju rikare människor blir tack vare den fria marknaden desto mindre utrymme finns det för föråldrade och verklighetsfrämmande idéer om den utsugna arbetarklassen som slavar under kapitalet. Vanligt folk känner inte igen sig i en sådan beskrivning av deras liv, och därför krävs det av politiker att de anpassar sig till den verklighet som faktiskt råder. Det är lite som med marknadsekonomin: det är inte utbudet som styr efterfrågan utan tvärtom. Man kan inte lura i människor att socialismen är bättre för dem om argumenten helt saknar logik och rimlighet.

Därmed måste man också konstatera att radikala socialister inte direkt tror på människan. Röda Malmö verkar uppfatta det som att folk mot bättre vetande rör sig åt höger, helt enkelt för att det saknas alternativ på vänsterkanten. Men det gör det först och främst inte, och dessutom vore det väl i så fall klokare att inte rösta alls?