Posts Tagged ‘Chile’

h1

Chile på rätt väg

januari 18, 2010

Tidningarna rapporterar nu om att ”högerns” kandidat har vunnit valet i Chile och därmed sätter stopp för årtionden av vänsterstyre. Må så vara, men Chile har alltsedan Pinochets sista tid vid makten varit Sydamerikas mest liberala nation. Man har satsat på marknadsekonomi och öppenhet, precis som Milton Friedman, rekommenderade, och resultatet har varit gott. Att kalla Chiles tidigare regeringar vänster är ganska missvisande, speciellt med tanke på det vurmande för socialism som dominerar i många närliggande länder.

Siffror på det: Chile rankas idag som 11/179 stycken i världen (Heritage), 40/181 (Doing Business) respektive erhåller 8,1/10 p (Fraser, år 2006). Från usla poäng i mitten av 70-talet har trenden varit konsekvent uppåtgående och räknas som det mest liberala landet i regionen. Landet har likt Sverige relativt höga inkomstskatter men desto förmånligare nivåer för företag, samt låga handelstullar och starka juridiska skydd av äganderätt och investeringar. BNP/capita har ökat med nästan 1000 % från Pinochets första år till idag, den förväntade levnadslängden ökade från drygt 60 år 1970 till 76 år 2005, spädbarnsdödligheten från 78/1000 1970 till 10/1000 2002 och fattigdomen har minskat med 50 % de senaste 15 åren. 0,85% levde på under 1 dollar/dag 1998 att jämföra med 14,3 % i Venezuela och 7,69 % i Argentina. Värt att notera är också att Pinochet valdes bort i ett demokratiskt val 1988, och att samtliga presidenter efter honom har fortsatt att öppna upp och liberalisera den chilenska ekonomin – med folkets stöd

Chile har varit på rätt väg länge, och verkar efter dagens val alltså inte vilja vända om. Det är positivt.

Annonser
h1

Lite perspektiv

mars 17, 2009

Det är intressant hur svartvit världen kan vara för somliga. Bloggen Biology&Politics – som innehas av en man i övre medelåldern – går till frontalangrepp mot det han kallar ”nyliberalism” runtom i världen. Det visar sig enligt honom att ”överallt” där man har använt sig av ”det nyliberala receptet” har saker och ting gått fullständigt åt helvete, och nu har folket tröttnat och röstar istället fram socialistiska frälsare till makten. Exempel på sådana länder är ”Argentina, Venezuela (sic), Chile och nu senast Island och de Baltiska staterna”.

Låt oss börja från början med denna förvirrade härva.

Ekonomisk politik är ingen popularitetstävling. En ideologis framgång beror inte på hur många som röstar på den utan på helt andra saker, som tillväxt, minskning av fattigdom osv. Att därmed påstå att ”nyliberalismen” har ”misslyckats” i Latinamerika eftersom folken där nu röstar fram socialistiska ledare är fel på mer än ett sätt. Vidare finns det ingen ideologi som är imun mot ekonomiska kriser. Eftersom människor har en fri vilja kan de alltid fatta korkade beslut, men ekonomisk liberalism har i det långa loppet visat sig vara överlägsen vad gäller att skapa rikedom. Inte så konstigt med tanke på att socialismen bara innehåller recept på att fördela den rikedom som redan finns och aldrig förklara hur någon ny ska produceras.

Det finns inget land i världen som är ”nyliberalt”, däremot finns det mer och mindre liberala. Liberalt är ett land inte när det genomför reformer utan när ekonomin som helhet fungerar på ett visst sätt. Erik Svensson (bloggen B&P) verkar mena att så fort ett land genomför en ekonomisk reform som bygger på privatisering eller något liknande så är det ”nyliberalism”. Det stämmet givetvis inte, om Venezuela imorgon skulle privatisera det statliga oljebolaget kommer landet och ekonomin som helhet fortfarande vara bland de mest socialistiska i världen. Därför är det bara intressant att jämföra graden av ekonomisk frihet, hur den har förändrats över en längre tid, samt vilka resultat det har givit upphov till. Att enbart stirra sig blind på utvalda reformer utan att se helheten är meningslöst. Låt mig därmed gå igenom alla de exempel som Svensson radar upp som ”nyliberala”.

Jag kommer använda mig av tre rankinginstitut: Heritage, Doing Business (Världsbanken) samt Fraser. Dessa rankar världens länder efter ekonomisk frihet, vilket exempelvis handlar om skattenivåer, korruption, offentlig sektor, penning- och finanspolitik, konkurrens, handel, arbetsmarknad och företagsamhet. Det är alltså inte fråga om några strikt subjektiva bedömningar utan omfattande analyser av hur ekonomisk politik faktiskt bedrivs. Den som vill ifrågasätta dessa analysers värde får gärna göra det, men med sakligheten och substans snarare än löst tyckande.

Argentina: (B&P menar att krisen 2001 berodde på IMF:s ”nyliberala direktiv”.)

Landet rankas idag som 138/179 stycken i världen (Heritage), 113/181 (Doing Business) respektive erhåller 5,9/10 p (Fraser, år 2006). Resultatet av som sämst under militärdiktaturen, steg sedan från början av 80-talet och 10-15 år framåt innan det på sistone radikalt har försämrats.

Argentinas kris berodde först och främst på dess skuldproblem. Mellan 1994 och 2001 ökade landets skuld från 70 miljarder till 141 miljarder dollar medan BNP bara växte med 5 %. President Fernando De la Rúa försökte lösa problemet genom att höja skatterna vilket snarare hindrade utvecklingen, från januari 2000 och framåt. Dödsstöten kom under 2001 när finansminister Domingo Cavallo beslöt sig för att valutan peson inte längre skulle vara knuten till dollarn. Cavallos beslut att införa två växelkurser – en speciell för export – raserade förtroendet för regeringens ekonomiska politik och investerare och privatkunder rusade till bankerna för att ta ut sina pengar. 1 december 2001 frystes alla tillgångar i bankerna. Tillgångar och investeringar tvångskonverterades med felaktiga villkor pga en övervärdering av peson relativt dollarn, efter beslut fattade 6 januari 2002. Detta gjorde enorma privata tillgångar i stort sett värdelösa och drabbade den inhemska industrin hårt. För ett exportberoende land som Argentina var det katastrofalt.

IMF:s roll i det hela är marginell men ändå relevant. Argentina borde ha låtit valutan vara knuten till dollarn, alternativt infört dollar som egen valuta och slutat försöka mixtra med växelkurserna. IMF:s ekonomer gav inte det rådet utan såg det som likvärdigt att låta peson flyta fritt. Ingenting av detta har med någon ”nyliberalism” att göra, speciellt som alla råd handlade om penningpolitiken och inget om skatterna eller den enorma skuldsättningen.

Venezuela:

Landet rankas idag som 174/179 stycken i världen (Heritage), 174/181 (Doing Business) respektive erhåller 4,8/10 p (Fraser, år 2006). Utvecklingen har varit ganska konsekvent negativ sedan 70-talet, med små uppåthopp i början av 2000-talet. Specifikt finns knappt något skydd alls för egendom och investerare, vilket är väsentligt för att ett privat näringsliv ska kunna fungera. Venezuela är ett av de mest antiliberala länderna i världen, och har aldrig varit i närheten av någon ”nyliberalism”.

Chile:

Landet rankas idag som 11/179 stycken i världen (Heritage), 40/181 (Doing Business) respektive erhåller 8,1/10 p (Fraser, år 2006). Från usla poäng i mitten av 70-talet har trenden varit konsekvent uppåtgående och räknas som det mest liberala landet i regionen. Landet har likt Sverige relativt höga inkomstskatter men desto förmånligare nivåer för företag, samt låga handelstullar och starka juridiska skydd av äganderätt och investeringar. BNP/capita har ökat med nästan 1000 % från Pinochets första år till idag, den förväntade levnadslängden ökade från drygt 60 år 1970 till 76 år 2005, spädbarnsdödligheten från 78/1000 1970 till 10/1000 2002 och fattigdomen har minskat med 50 % de senaste 15 åren. 0,85% levde på under 1 dollar/dag 1998 att jämföra med 14,3 % i Venezuela och 7,69 % i Argentina. Värt att notera är också att Pinochet valdes bort i ett demokratiskt val 1988, och att samtliga presidenter efter honom har fortsatt att öppna upp och liberalisera den chilenska ekonomin – med folkets stöd.

Ett nyliberalt misslyckande? Nej, men en relativt liberal framgångssaga.

Island:

Landet rankas idag som 14/179 stycken i världen (Heritage), 11/181 (Doing Business) respektive erhåller 7,8/10 p (Fraser, år 2006). Utvecklingen tog fart under 1980-talet men avstannade i början av det nya milenniet. Från 1980 har BNP/capita ökat med drygt 400 %. På sistone har landet hamnat i stora problem och BNP väntas sjunka med 10 % 2009. Problemet beror på att Island har satsat hårt på finansiella företag och bankverksamhet, som ju är grunden till den ekonomiska krisen. Väsentligt är också att när bankerna privatiserades fick de bara köpas av islänningar, vilket ofta betydde gamla politiker. Sådana har givetvis ingen kompetens vad gäller att driva banker (eller andra företag för den delen), och på så sätt liknar privatiseringen mer den privilegieutdelning som Ryssland genomförde efter murens fall i början av 1990-talet. En privatisering är alltid mer liberal än en socialisering, men för att räknas som sant liberal måste den vara rättvis och marknadsmässig. Att dela ut privilegier lokalt utan utländsk konkurrens är motsatsen till det.

Dessutom, nog för att ekonomin befinner sig i en djup kris, men en uppgång i BNP/capita på 400 % under en trettioårsperiod är knappast att betrakta som ett misslyckande. Baserat på data från 2005 låg också Island etta på UNDP:s Human Development Index 2007/2008.

Baltstaterna:

Liksom Island har baltstaterna upplevt enorma framgångar de senaste 20 åren. Lettland – som har de största problemen just nu – är intressant nog det sämst rankade landet hos både Heritage (45, Estland 13, Littauen 30), Världsbanken (29, Estland 22, Litauen 28) och Fraser (7,3, Estland 7,9, Litauen 7,4). Estland har också BNP/capita ca 20 % högre än Lettland. Fattigdomen är nästan utrotad: 0,8 % lever på under 1 dollar/dag i Estland, 1,53 % i Lettland, 0,59 % i Litauen. Estland är också det land som väntas klara krisen bäst med en nedgång i BNP på 5 % under 2009 mot drygt 10 % för Lettland, och de har den lägsta inflationen (3,4 % mot 9,6 % i Lettland) samt det lägsta budgetunderskottet (3,4 % mot 6 %).

Krisen beror som bekant på expansiv utlåning och har förvärrats av budgetunderskott och hög inflation. Det visar sig dock att det mest liberaliserade landet med den bästa ekonomisk-finansiella politiken klarar sig bäst, och vice versa. Baltländerna står inför stora problem, men de har också upplevt många år av framgång som en följd av anpassning till västvärlden.

Inget av B&P:s förslag på nyliberala misslyckanden stämmer alltså speciellt väl. De mest liberala länderna i hans uppradning är Chile (bästa resultaten i hela Sydamerika), Island (400 % tillväxt och bästa land att leva i enligt UNDP 2007/2008) samt nämnda baltstater som tagit sig från planekonomisk misär till marknadsekonomisk framgång och rikedom på knappt 20 år. Argentina är ett typexempel på dålig ekonomisk politik och Venezuela ett av de mest antiliberala länderna i hela världen.

Annars är de absolut bästa exemplen på sund liberal politik hela västvärlden. Den nuvarande finanskrisen har orsakats av klåfingriga politiker och centralbankschefer som har försökt manipulera ekonomin med konstgjort billiga pengar (det var också de nyliberala ekonomerna från den österrikiska skolan som först varnade för kreditexpansionen och den kommande krisen), men i stort är det just västvärlden som leder välståndsligan överlägset. Två andra bra exempel på länder som har öppnat upp från total planekonomi och fattigdom till relativt sett mer marknadsanpassad politik, vilket har borgat för enorma framgångar i fattigdomsbekämpning, är Indien och Kina. I det senare har – efter de senaste justerade siffrorna – andelen i absolut fattigdom minskat från 50 % till 25 % mellan 1980 (när de ekonomiska reformerna inleddes) och 2008, medan antalet har minskat med 200 miljoner människor samtidigt som befolkningen har vuxit med 300 miljoner. Denna utveckling är fullständigt unik i världshistorien. Under perioden 1980 till 2005 steg HDI-index från 0,557 till 0,762 och den förväntade medellivslängden med nästan 10 år.

Den som om 10 år påstår att Kinas och Indiens liberaliseringar var misslyckade, att västvärlden har stagnerat och att stafettpinnen har plockats upp av Venezuela och Bolivia kommer garanterat bli utskrattad. Min förutsägelse är att västvärldens ekonomier kommer börja växa igen inom ett år och fortsätta på samma bana som förut, att Kina och Indien kommer fortsätta liberalisera och öppna upp och därmed också radikalt minska fattigdomen, samt att Venezuela och Bolivia kommer framstå som två skräckexempel på socialism i praktiken: socialiseringar av det privata näringslivet tillsammans med hög inflation och isolationism kommer leda till utbredd fattigdom och socialt kaos, kanske med en omvänd revolution där Morales och Chávez med våld kastas ut från sina presidentpalats.

Kom ihåg var ni läste det först.