Posts Tagged ‘Konkurrens’

h1

Konkurrens som utopi

oktober 7, 2009

Loke svarar på inlägget om konkurrens och gör ett par hårresande misstag. Framför allt väljer han att se den liberala kapitalismen som en utopi där människors rationella val leder fram till perfekta produkter och välstånd åt alla. Han tror sig därmed rasera den utopin genom att peka på att människor inte alltid handlar rationellt och inte alltid har all nödvändig information för att göra rationella val.

Detta antagande är inte sant. Den liberala kapitalismen är ingen konsekvensetisk utopi, den är det enda system som står på en moraliskt försvarbar filosofisk grund. Det är mycket möjligt att människor inom detta system väljer ”fel”, men det har inte med saken att göra. Tanken är inte att alla val ska vara rationella, bara att individen faktiskt ska ha rätt att fatta sina egna beslut. Och varför är det viktigt? Jo, helt enkelt för att det är en nödvändig förutsättning för människan. Även om hon kan fatta irrationella beslut så måste hon sträva efter att vara rationell. Det går inte att leva sitt liv slumpmässigt, att hoppas på turen eller att lita på att andra fattar rätt beslut åt en. Förr eller senare måste man tänka själv, och rätten att följa den egna rationaliteten är därför fundamental.

Alltså, den liberala kapitalismen är ingen utopi, och konkurrens är inte tänkt att vara ett i systemet inneboende medel för att uppnå slutgiltig perfektion. Systemet är istället en nödvändig följd av den filosofiska härledningen av en god mänsklig moral, och konkurrens är något som spontant uppstår när människor inom detta system värderar saker och ting.

Här väljer Loke att bortförklara mitt förra inlägg med att människans ”natur” är en följd av det rådande systemet, i god marxistisk anda. Han skriver:

”I kapitalismen måste ekonomin drivas av konkurrens för att överleva. Men i ett helt annat ekonomiskt system, där företagen utifrån en gemensam plan arbetar för att producera så bra produkter som möjligt utefter befolkningens behov, så existerar helt andra förutsättningar och incitament för utveckling.”

Visst, men så kan ju vem som helst säga: jag vill ha ett samhälle där alla är snälla mot varandra och där alla får vad de behöver. Än sen då? Detta är väl så nära ett ideologiskt felslut man kan komma, förhoppningen om att människans ”natur” kan förändras med ett annat system, som alltså ska utformas efter hur verkligheten borde se ut. Människan borde vara osjälvisk och glatt offra sig för andras vinning, och därför måste samhället se ut just så.

Problemet är ju som impicerats ovan att Loke inte slåss mot något system som tvingar människor att bete sig själviskt. Den liberala kaptalismen förbjuder inte osjälviskhet, den säger ingenting om att företag inte får utveckla optimala produkter utan en tanke på den egna vinsten. Det enda den säger är att ingen individ får tvingas att utföra handlingar som strider mot hennes egen vilja. Om viljan är att göra något för andra utan att få något tillbaka, ja då är det bara att göra det. Den liberala kapitalismen säger inte ens någonting om konkurrens, det finns ingen regel som säger att man måste göra si eller så för att överleva, annars rensas du ut. Villkoren för människans existens sätts inte av människan utan av verkligheten. Inget system, inget mänskligt påfund, kan ändra på det faktum att vi måste arbeta för att överleva. Det är inget beting som formulerats och uppfunnits av liberaler, det finns där oavsett vad vi anser om det.

Loke måste här förklara hur hans samhälle ska utformas. Vilka ramar är det som ska se till att människan beter sig på önskvärt vis, att hon inte tänker på sitt eget bästa utan frivilligt ställer upp på den plan som ska garantera ett optimalt utfall för kollektivet? Uppenbarligen är det inte individens frihet, så vad är det? Vem ska bestämma åt henne, och varför är det mer moraliskt försvarbart än motsatsen?

Annonser
h1

Konkurrens

oktober 4, 2009

Loke skriver ett indirekt svar på vårt inlägg om filosofisk förvirring. Det är i sig ganska ointressant, men en efterföljande kommentar är desto mer anmärkningsvärd: den centrala poängen i inlägget om Erik Svensson var att denne (medvetet?) missförstår den nyliberala tokhögerns utgångspunkter. Han menade implicit att denna nyliberala tokhöger likt nazisterna vill rensa ut de svaga i samhället eftersom det är så det fungerar i naturen (…och därmed begår ett så kallat naturalistiskt felslut). Det är ju uppenbart osant, men Loke är inne på samma spår. Han menar att eftersom den nyliberala tokhögern gillar konkurrens vill vi faktiskt rensa ut de svaga, det är ju det konkurrens innebär.

Vad är intressant med det då?

Jo, det illustrerar hur förtvivlat svårt vänstern har att slita sig från systemtänket. De ser inte människor och deras handlingar, utan en stor själlös maskin som hänsynslöst driver utvecklingen framåt. Liberalism blir därför i deras ögon ungefär en icke folkvald kommitté som sitter på ett kontor och bedömer människor efter deras förutsättningar och förmågor: de som inte duger rensas kost och gott ut och de andra tilldelas en mängd pengar och diverse privilegier. I ett socialistiskt samhälle skulle denna maskin/kommitté istället dela ut lika mycket till alla eftersom det är mest rättvist.

Nu är det ju naturligtvis inte så konkurrens fungerar, och konkurrens är inte ens en oundviklig del av något liberalt system. Socialisternas söta tanke är ungefär att istället för att människor ska ställas mot varandra vore det bättre om alla samarbetade och var snälla, så kunde vi leva i fred och frihet utan konflikter och med en jämlik fördelning av rikedom. Win-win.

Med vad är konkurrens och varför uppstår den egentligen?

Den enda ”regeln” i ett liberalt samhälle är att ingen människa ska behöva utsättas för tvång. Alla ska ha samma frihet att bestämma över sina egna liv och har rätten att eftersträva den egna lyckan snarare än att fungera som ett verktyg för andras målsättningar. Konkurrens är ingen del av ”systemet” eftersom det inte finns något ”system”, den sätter spontant in för att människor de facto värderar. Varje dag gör vi bedömningar och fattar beslut baserade på en implicit eller explicit värdering av olika alternativ. Är det kallt ute sätter vi gärna på oss en vinterrock som då har ett stort värde för oss (eftersom den håller oss varma), men samma vinterrock är närmast värdelös mitt i sommaren när solen gassar och temperaturen når 30 grader.

Det har så klart inte med något politiskt eller ekonomiskt system att göra, utan med mänsklig rationalitet. Våra olika kläder ”konkurrerar” med varandra och vi väljer de som bäst passar våra behov vid ett givet tillfälle. Samma sak gäller andra människor vi kommer i kontakt med: att vi väljer vissa som våra vänner framför andra beror på att vi tycker om dem bättre, av olika anledningar. Alla vi möter konkurrerar indirekt om vår vänskap, och även om alla inte är intresserade av den väljer vi de som passar oss bäst. På samma vis konkurrerar vi med alla andra om dessa människors vänskap, för att de ska välja oss måste vi erbjuda något som gör att de värderar oss tillräckligt högt för att betrakta oss som sina vänner.

Nu handlar sådan konkurrens inte om ekonomi invänder någon, men principen är ju exakt densamma. När vi behöver få ett arbete utfört, vad det än må vara, vill vi så klart att det ska utföras på ett bra sätt. Säg att vi ska göra om vårt kök för att golvet börjar spricka, luckorna faller av skåpen och spisen inte längre håller måttet. Är vi då likgiltiga inför om vi får ett snyggt stengolv eller ett begagnat i plast, fullt av gamla vinfläckar, bubbligt och slitet? Spelar det ingen roll för oss om spisen vi får fungerar bättre än den förra, om den riskerar att brinna upp eller ej, om kylskåpet håller rätt temperatur eller om det förstör alla färskvaror?

Givetvis bryr vi oss, vi vill ha det bästa alternativet för att det bäst gynnar oss. I slutänden handlar dessa värderingar om livet, om valet mellan liv och död. Alla andra val är bara en förlängning av det valet, nämligen att göra det liv vi lever så bra som möjligt för oss.

Att leva utan konkurrens skulle innebära att alla alternativ en människa står inför är lika mycket värda för henne. Hon bryr sig inte om ifall mjölken surnar som en följd av ett icke fungerande kylskåp, att hon inte kan tillreda varm mat för att ugnen inte fungerar, eller om golvet är fläckigt eller inte. Och hur åstadkommer man en sådan människa? Inte utan en kraftigt planerad och begränsad ekonomi där hon antingen bara kan stå inför ett alternativ eller där hon helt enkelt aldrig får välja själv. När hon påtvingas alternativ ovanifrån kan även den som tillverkar icke fungerande kylskåp få en lika stor chans till rikedom som den som tillverkar fungerande diton.

Vad en sådan ekonomi skulle innebära för incitament och viljan att anstränga sig lite mer för att göra det egna livet lite bättre behöver väl inte ens diskuteras.

h1

Frihet från tvång

januari 18, 2008

I diskussionen kring Ilse-Maries felaktigheter om den svenska ekonomin yttrades en intressant sak:

”Om du vill vara fri från tvång så måste du samtidigt tillerkänna alla andra den rätten. Ingen människa är en ö. Problemet uppstår när någon som är liten vill en sak och den som är stor vill något annat. Hur ska den lille kunna hävda sin vilja mot den store?”

Det låter liberalt, inte sant? Allas lika frihet från tvång och förtryck under kollektiv och stat. Lustigt nog är det en socialist som säger det, en socialist som uppenbarligen inte riktigt har förstått vad liberalismen går ut på.

Han avslöjar sig när han skriver ”en sak”. Det innebär antagligen att någon ”vill ha” pengar eller sjukvård eller skola eller något annat, och om någon annan också vill ha det, hur ska man då hindra den stora från att ta från den lilla? Problemet är att konkurrens inte fungerar på det sättet. Ekonomin och marknaden är inte en väpnad kamp om redan existerande resurser där det gäller att roffa åt sig det man vill ha innan någon annan tar det. Istället bygger de liberala principerna på det fria utbytet, utan tvång. Om du ”vill ha” något så får du förtjäna det genom erbjuda ägaren något som han eller hon värdesätter och vill ha. Din ”frihet” att få det utan att erbjuda något i utbyte är ägarens ofrihet att bestämma över sitt eget liv, och därmed inte något som följer den princip som socialisten säger sig företräda.

Allas lika frihet utan tvång kan bara existera utan faktiskt tvång,  det borde vara självklart. Att inte få tillgång till andra människors pengar eller arbetsinsatser utan att betala är inget tvång, det är raka motsatsen: friheten från tvång. Socialisten slår knut på sig själv när han först nämner en liberal princip och sedan bortser från det socialistiska tvånget där den store (staten) kan bestämma över den lille (individen).

På marknaden finns inte det tvånget. Men återigen: rätten att få saker kan inte existera utan att den kränker någon annans rätt till samma sak. Om man tror att en mobiltelefon existerar utan anledning så är det måhända någons ofrihet att en annan har mer rätt till den, men så är det ju inte i verkligheten. Telefonen, och alla andra konsumtionsvaror, existerar för att någon har skapat dem med sitt eget arbete. Att inte få tillgång till frukten av detta arbete utan motinsats är varken ofrihet eller tvång, det följer av producentens frihet att bestämma över det egna livet.

Vad socialisten egentligen menar med sitt första stycke framgår givetvis inte. Han är dock varmt välkommen att förklara hur socialismen erbjuder alla människor lika frihet utan tvång. Kanske menar han att den friheten är en omöjlighet och att tvång alltid existerar? Kan han i så fall motivera den åsikten och förklara vilket tvång som är mest legitimt och varför?