Antiliberal framtid

Vi har som tidigare nämnts undvikit piratdebatten i den här bloggen eftersom den är så enfaldig och rabbiat. Idag finns det dock en intressant debattartikel i DN som knyter an till en av våra få reflektioner hittills: hur kan liberaler förespråka rätten till ”gratis” kultur? Artikelförfattaren slänger fram förslaget att eftersom kultur har blivit en kollektiv nyttighet borde också finansieringen av den vara kollektiv och obligatorisk.

Detta är inget annat än ett steg närmare socialism och en naturlig följd av plundrarsamhället: när människor anser sig ha rätt till saker de inte betalar för måste ”någon annan” hosta upp pengarna, precis som i en omfördelande planekonomi. Tillgång till alla = finansiering av alla (eller rättare sagt den produktiva klassen). Att inte fler liberaler tar avstånd från denna exploatering av artister och författare är i sig skamligt, och om de även efter förslag som detta inte förmår förstå konsekvenserna av vad de själva förespråkar är det kanske dags att sluta kalla dem liberaler.

Kort om förtryck

Ur de senaste dagarnas hetsiga diskussioner här i bloggen går att utkristallisera en distinkt åsikt, och eftersom samma tes framförs på debattsidorna i Aftonbladet av ”poeten” Marcus Birro tänkte jag skriva några korta rader om den.

Tesen är att borgare, liberaler, ”kapitalister” och andra som kan räknas till det breda begreppet ”höger” avskyr sjuka och tycker att de ska dö, till och med skjutas. Detta för att de bedriver en hetsjakt på alla som inte är lönsamma, vilket är samma sak som att förtrycka de stackars oförmögna och gynna de rika. Liberalism och kapitalism innebär alltså förtryck av individen eftersom sjukvård, skola, vägar osv inte är ”gratis”, och att vi liberaler pratar om frihet är paradoxalt: individen är ju inte fri om hon måste betala för sin överlevnad.

Den korta repliken lyder som följer: föreställ dig en öken, sand så långt ögat når. I denna öken bor 100 människor tillsammans. Det finns inga skolor, inga sjukhus, inga vägar, knappt ens någon mat. Vem förtrycker vem, och vilket system kan ändra på det?

Svaret är självklart, men inte för den som tänker ungefär lika långt som näsan räcker.

Inte ett rätt

Jag har ägnat lunchen åt att läsa lite på vänsterbloggar (självplågeri, jag vet) och förundras verkligen över ”argumentationen” i dessa. Ett inlägg fascinerade mig speciellt, från motvallsbloggen: enligt detta måste vi börja diskutera ”kapitalismens skuld”. Anledningarna är så uppfinningsrika att man undrar om författaren bor på jorden eller i en egen liten fantasivärld någonstans högt över molnen. Lyssna på detta som anses belasta kapitalismen:

1. Fanatiska kristna som påstår sig ha Guds stöd för att lyncha svarta i den amerikanska södern.
2. Kung Leopold av Beligens kolonialisering av Kongo (jodå, ni läste rätt).

Sannerligen komprometterande uppgifter för oss liberaler som förespråkar kungamakt, statliga interventioner och erövringskrig samt Gud som vägledning för all mänsklig handling. Det är ju det som är kapitalism. Marknadsekonomi, frihandel, privat företagande, individens frihet från statligt förtryck, upplysning och kunskap, sekularisering och intellekt har ingenting med saken att göra. Eller om man vill uttrycka det annorlunda: allt som är dåligt är kapitalism, allt som är bra är socialism. Därför var Sovjet inte socialistiskt trots att de ägnade sig åt självförsörjning efter behov, statliga femårsplaner och förbud mot privat ägande, det var istället kapitalistiskt för att det gick åt helvete.

Det är synd om människorna.