kvantitet eller kvalitet?

Socialisterna har ju som bekant en patentlösning på alla problem: höj skatterna och ge mer pengar till den offentliga sektorn. Att kalla det jobbpolitik och valfrihet är ett direkt hån, och man undrar om det bygger på ett missförstånd, okunskap eller ren ondska. Kan det vara så illa att socialisterna medvetet ljuger när de påstår att de vill stjäla mer pengar för att skapa oönskade arbetstillfällen åt de som inte har något att erbjuda på en fri marknad?

Oavsett vilket är mer pengar i sig knappast en bra lösning. Ju mer resurser det offentliga får desto mindre intresserade blir de av att effektivisera, och den enda följden blir ett ökat slöseri som i sin tur föder ett ”behov” av ännu mer pengar och högre skatter, och så vidare. Det finns aldrig goda skäl till att vara sparsam med andra människors pengar, tvärtom: visar man att man kan klara sig på mindre än man får år 1 får man givetvis mindre år två, jämfört med motsatsen om man slösar lite extra.

Ett tydligt empiriskt exempel på att pengar inte är allt kan observeras i arabländerna. Tidskriften The Economist rapporterar om att dessa nu spenderar mer och mer pengar på utbildning, men att den är tydligt präglad av religiösa (miss)uppfattningar. Lite siffror:

En tredjedel av alla egyptier har hört talas om Charles Darwin, och bara 8 % tror att det finns bevis som stödjer hans teorier. i Saudiarabien ägande elverna i grundskolan tills nyligen 31 % av tiden åt religionsundervisning, mot 20 % för matematik och naturvetenskap. I tio arabländer nådde bara 1 % av de 12-13-åriga eleverna upp till en avancerad nivå i naturvetenskap, jämfört med 32 % i Singapore och 10 % i USA.

När Shanghais Jiao Tonguniversitet nyligen rankade de 500 bästa universiteten i världen fanns tre sydafrikanska och sex israeliska med på listan, men inte ett enda arabiskt. Egypten och Libyen rankas lägre än Burkina Faso vad gäller konkurrenskraft baserat på utbildning i naturvetenskapliga ämnen, trots nästan 30 gånger högre BNP/capita, enligt World Economic Forums.

Allt detta medan arabländerna enligt The Economist satsar lika mycket eller mer som det globala genomsnittet på utbildning.

Att mer statliga pengar skulle vara lösningen på alla problem är en farlig myt. Även om Sverige inte blandar in religiösa föreställningar i utbildning finns här liknande tecken: staten har öst ut pengar för att få fler att studera efter gymnasiet, men resultatet har blivit att unga människor lockas till bluffuniversitet och fastnar i arbetslöshet tack vare inadekvata kunskaper. Det finns inget egenvärde i att så många som möjligt ska plugga, det väsentliga är vad de pluggar, vilka kunskaper de förvärvar och hur dessa kan vara värdefulla på arbetsmarknaden. Meningslösa studier för studerandets skull är bara konstgjord andning, ett alternativ till utanförskap som i längden leder till exakt samma sak.

Som tur är verkar det svenska folket åtminstone till viss del skeptiskt mot de socialistiska idéerna.

”Vi vill ta dina pengar”

Socialisterna i Stockholm skäms inte för sig. De går nu ut med det klara beskedet att det inte är viktigt att individen får behålla sin inkomst för sig själv. Den som jobbar gör det inte för sin egen skull utan för någon annans, och att det finns resurser i samhället betyder att staten kan ta hand om dem och dela ut efter eget godtycke. Det är den ”utmaning” som socialisterna nu säger sig ta tag i. Med ett antal floskler och mer eller mindre direkta lögner som vapen:

* Man säger sig vilja göra en ”jobbsatsning” men nämner inte med ett enda ord vad den ska gå ut på
* Man säger sig vilja föra en ”aktiv näringspolitik” men konkretiserar det bara genom att vilja ”satsa på gröna jobb”
* Man vill satsa hälften av skattehöjningarna på att ”höja kunskapsresultaten i skolan” men konkretiserar det bara genom att avsätta resurser till ”elevhälsa och demokratiarbete”.

Och så vidare.

Maken till innehållslöst svammel får man leta efter, men mer var väl heller inte att vänta från dessa parasiter. Det viktiga är Makten och rätten att bestämma över andra människors pengar, hur det sedan görs är ovidkommande. Det är inte konstigt att socialisterna tappar så mycket mark i Stockholm där människor ändå är förhållandevis bildade och ser igenom allt nonsens in till själva kärnan i den socialistiska politiken: ta från den som kan och förtjänar och ge till den som inte gör det.

Sverige behöver en ny moral

Fyra socialdemokrater föreslår på DN-debatt att Partiet måste skaffa sig en ny flexibel politik. Svaret på alla problem kan inte vara att höja skatterna, menar de, men även om det är ett beundransvärt initiativ är det andra frågor som måste diskuteras först.

Varför förespråkar någon höjda skatter? För att gynna sig själv så klart. Och då handlar det inte om den egna skatten utan om andras, att en enskild individ anser sig tjäna på att andra betalar hög skatt. Att förespråka omfattande offentlig service med argumentet att man själv också betalar skatt är bara ett alibi, en dålig ursäkt. Samma belopp som staten stjäl varje månad kan man på egen hand lägga under kudden eller sätta in på banken som försäkring. Föredrar man att staten försäkrar en via skattesedeln så förespråkar man sin egen rätt att leva på andras bekostnad för att man tror att de pengar man själv kan lägga undan inte räcker för att finansiera den service man vill ha.

Däri ligger problemet. De ärliga partierna (om de finns några) måste sluta prata om skatt som ett utslag av solidaritet och säga som det är: ingen förespråkar höga skatter för någon annans skull. Alltid handlar det om att gynna sig själv, och argumenten måste därför vara 1) det är inte rätt och 2) det stämmer inte. Gemene man får inte högre avkastning av skattefinansierad välfärd, och även om någon får det är det inte moraliskt riktigt att leva på det sättet. Att gynna sig själv är inte moraliskt förkastligt, bara att göra det på andras bekostnad. Det parti som börjar peka på detta faktum har min röst.

Är (s) nyliberala?

Via SvD får jag reda på något fullkomligt otroligt. Missnöjda medlemmar har under Almedalsveckan på största allvar frågat om Socialdemokraterna är ”beredda att lämna den nyliberala politiken på riktigt”.

Om Partiets politik av somliga uppfattas som nyliberal, vad skulle de människorna då kalla nattväktarstaten? Nazistisk?

Okunskap

Allt som oftast inkluderar vänstern 90-talskrisen i sin retorik. Då heter det att borgarna drev igenom ett liberalt systemskifte som förstörde den sunda ekonomin som socialdemokraterna hade byggt upp under tiden efter andra världskriget. Senast i raden är vår favoritpopulist Ilse-Marie som hänvisar till en artikel av journalisten Dan Josefsson.

Jag tror inte att vänstern ljuger. Jag tror bara att den inte begriper och inte är intresserad av att begripa. När den hör något som antyder att ”nyliberalism” är ondskefullt och hjärtlöst så sväljer de vad som helst utan att analysera det självständigt. Så var exempelvis uppenbart fallet i debatten om Naomi Klein och Milton Friedman. I den hävdades från vänsterhåll att Friedman ville ha krig för att implementera nyliberal politik i fattiga länder, trots att det bevisligen inte var så. Friedman var en skarp motståndare till interventionism, och uttalade sig många gånger mot både krig och andra statliga ingripanden i ekonomin. Vänstern var dock inte intresserad av att ta reda på vad Friedman egentligen tyckte, det var mycket lättare att okritiskt svälja allt som Naomi Klein påstod eftersom det passade med tesen att alla nyliberaler är onda.

I fallet Dan Josefsson är förhållandet detsamma. Ilse-Marie avfärdar nationalekonomernas argument mot hans nonsensartikel, utan att peka på vad som är fel eller ens vad frågan i sig handlar om. Josefsson är journalist och har ingen ekonomisk bildning, precis som den överväldigande majoriteten av alla socialister. Han har exempelvis försökt misskreditera ekonomipristagaren Edmund Phelps genom att påstå att denne förespråkade en politik som syftar till att hålla uppe arbetslösheten. Det är inget missförstånd utan en ren lögn, men den som accepterar argumentet gör det av brist på själva önskan att begripa. Det hederliga vore att sätta sig in i vad Phelps faktiskt sa och argumentera mot det, även om det är obekvämt för vänstern.

Så till artikeln och påståendena kring finanskrisen: Ilse-Maries ”analys” innehåller två delar. Först och främst ska ekonomin före 90-talet ha varit i toppform utan några som helst problem, och vidare ville det svenska folket inte ha något nyliberalt systemskifte. Låt oss börja med det första argumentet. Det är svårt att veta var man ska börja eftersom Josefssons artikel innehåller så många fel, men jag håller mig till det övergripande och ber att få återkomma med fler detaljer.

Huvudpoängen är att Sverige valde inflationsbekämpning före full sysselsättning i en tid när allt var frid och fröjd, guld och gröna skogar åt alla, gratis det ena och det andra samt ”en mer eller mindre obefintlig inflation”. Det sista påståendet är helt sanslöst. Vad som menas med ”obefintlig” framgår givetvis inte eftersom Ilse-Marie antagligen inte vet vad inflation är för något, men årliga tal från 70-talet på 8-10% och över det under flera år på 1980-talet är inte vad som kan kallas ”obefintlig inflation”. Tvärtom tvingades regeringen devalvera kronan vid fem olika tillfällen med sammanlagt ca 25% fram till och med 1982. Sysselsättningen inom privat verksamhet sjönk mellan 1970 och 1985 från 3,015 miljoner till 2,843 miljoner medan folkmängden ökade från 8 081 229 till 8 358 139 människor. Under samma period ökade antalet sysselsatta inom det offentliga från 0,802 miljoner till 1,400 miljoner. Offentliga utgifter som andel av BNP steg mellan 1970 och 1985 från 21,6 % till 29,3 %, bruttoinvesteringarna sjönk från 22,5,7 % till 18,3 %, och skattetrycket steg från 40,2 % av BNP till 51,8% (där det för övrigt ligger kvar än idag, inget nyliberalt systemskifte alltså).

Vad säger oss detta? Helt enkelt att en oansvarig finanspolitik från den socialdemokratiska regeringen gav upphov till höga inflationstal. Dessa skapade i sin tur stagnation inom det privata näringslivet med minskade investeringar, handel och lägre sysselsättning. Detta doldes utåt genom att skatterna höjdes för att finansiera nya jobb inom den offentliga sektorn.

1980 började man inse det ohållbara i så hög inflation eftersom höjda skatter inte kunde kompensera sysselsättningsbortfallet i det långa loppet. Man började därför ta fram förslag på lösningar, och en var att avreglera kreditmarknaden för att stimulera de privata investeringarna och flödet av pengar.

När avregleringen väl ägde rum gavs Riksbanken order om att försvara kronkursen, vilket är anledningen till krisen som senare uppstod. Istället för att med hjälp av räntan kontrollera kreditgivningen fick man nu försvara en alltmer urholkad valuta, vilket helt i enlighet med vad tidens nationalekonomer varnade för spädde på inflationen. Det är detta som avses med uttrycket att det svenska folket levde över sina tillgångar. Den ekonomiska uppgången möjliggjordes med lånade pengar, inte ökad produktion, vilket inte är hållbart. Till sist höjdes räntan till 500% i ett desperat försök att försvara valutan innan kursen släpptes fri och saneringsarbetet kunde påbörjas. Det genomfördes av regeringen Bildt som fick ner både inflation och ränta (till ca 10%) innan socialdemokraterna tog över makten och fortsatte på samma väg. Att man senare tog åt sig äran för saneringen och började skylla krisen på borgarna är historierevisionism i den högsta skolan, vilket bla bevisas av rapporter från Konjunkturinstitutet.

Det intressanta med Josefssons artikel är för övrigt att han nämner precis dessa problem, men inte värderar deras effekt på ekonomin. De smusslas istället undan utan att analyserar. Man kan bara undra varför.

Således: den svenska ekonomin var på väg mot en oundviklig kris långt innan 90-talets krasch, genom oansvariga statsfinanser som via inflationen skapade massarbetslöshet inom den privata sektorn. Borgarnas misstag var att försöka försvara kronkursen, något som är både nationalekonomiskt korkat och antiliberalt. Att låta marknaden sätta värdet på valutan är betydligt mer rationellt och också den politik som idag tillämpas över större delen av världen. Att skylla ifrån sig på Bildt är därmed fullständigt felaktigt, speciellt om man vill koppla kraschen till ett ”nyliberalt systemskifte”. Skiftet från den vansinniga socialismen under Palme var nödvändigt, och kraschen hade kunnat undvikas om man hade lyssnat på nationalekonomer som Lars Jonung som varnade för effekterna av ett absurt kronförsvar.

Så långt det tekniska. Nästa tes som bygger på (felaktigheten) att Sverige hade ”obefintlig inflation” och låg arbetslöshet är att svenska folket ville ha det så. Här snuddar vi vid den moraliska frågan ”är allting rätt bara folket tycker det”? Hade det varit rätt att fortsätta ignorera inflationen och höja skatterna mot 100% för att dölja arbetslösheten, om folket nu ville det? Nej, naturligtvis inte, eftersom det hade skadat hela samhället under en väldigt lång period. De åtgärder som vidtogs var rätt och nödvändiga och inte ideologiskt betingade. Utan dem hade Sverige upplevt mycket större kriser och en allvarligare skada på samhällsekonomin med ett ruinerat privat näringsliv. För hur gärna vänstern än vill förneka det är det privata företag som betalar för den offentliga sektorn. Utan dem, ingen ”gratis” vård eller skola för någon.

Walter Korpis (sociolog) påstående att Sverige inte har halkat efter ekonomiskt motbevisas för övrigt här, här och här, för att ge några exempel.

Om det påstådda nyliberala systemskiftet skriver Ilse-Marie såhär:

”Inte heller hade vi släppt tanken på lika vård, skola och omsorg för alla. Vi hade aldrig slagit in på en väg där sjuka, barn och äldre betraktas som konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser och människor av kött och blod. Vi hade aldrig låtit plånboken avgöra och privata vinstintressen få ta över välfärdsbygget och våra gemensamma tillgångar. Inte heller hade vi tvingat sjuka människor att gå till socialen för att överleva – vi hade behållit en sjukförsäkring värd namnet”

Detta är till skillnad från de tekniska resonemangen inget missförstånd, det är en förbannad lögn. Det finns idag inga partier i Sverige som vill gå ifrån den skattefinansierade skolan och sjukvården, den som påstår något sådant ljuger. Den som vill dra populistiska paralleller med USA och deras ”orättvisa” system borde kanske fundera en stund över det faktum att den bäst betalda procenten (1%) av de amerikanska arbeterna står för 39% av de samlade inkomstskatterna, att de fem högst avlönade procenten står för 60% och att de 50% som tjänar minst (alltså mindre än medianlönen) bara står för tre (3) procent av de samlade intäkterna. Orättvisa? Bara i omvända vänstervärlden.

Att ”vi” vidare betraktar ”sjuka, barn och äldre” som ”konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser” är också ett sådant nonsensargument att man blir tårögd. Det är ingen som hindrar dig – Ilse-Marie – från att betrakta människor som människor. Du behöver inte behålla en enda krona av din egen lön, du kan skänka den till vem du vill, men påstå inte för en sekund att du är god och medmänsklig när du kräver av andra människor att de ska agera i enlighet med vad du tycker är rätt. Försök om du vill att hitta på ett argument för varför människans uppgift i livet är att offra sin förtjänst för den oförtjäntes vinning, men släng inte ur dig dessa meningslösa floskler om medmänsklighet utan att motivera dem. Det är beklämmande och äcklande och liknar allra mest fascism. Det är inte din sak att bestämma hur andra människor ska bete sig, varken med moraliska pseudoargument eller vapenmakt. Den rätten tillhör varje enskild individ, och den åsikten är lätt att hitta grund för i den rationella logiken.