Posts Tagged ‘Skatt’

h1

Hycklaren Rosenberg, en av många

augusti 20, 2009

Varför Göran Rosenberg tillåts skriva på DN:s ledarsida övergår mitt förstånd, men det gör han hur som helst. Från att ha varit en hyfsat intellektuell debattör har han helt spårat ur de senaste åren och framstår som lite av en religiös fanatiker: han vet allt om världen men kan inte förklara någonting.

Nu har han gett sig in i debatten om offentligt respektive privat finansierad vård och ställer sig föga förvånande på vänstersidan. Han ondgör sig över vinster som enda drivkraft inom vården i ett fritt samhälle, och propagerar därför för skattefinansiering. Samtidigt skriver han dock att ”vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi som samhälle mår bättre av det.”

Ja men så vad är problemet då? Om vi vårdar varandra för att vi bryr oss behövs väl inget tvång, inga statliga monopol, inga skatter? I så fall kommer ju människor av egen fri vilja och självuppoffrande moraliska ställningstaganden vårda de som behöver, för att de behöver det. Vad. Är. Problemet?

Jo, problemet är det gamla vanliga. Alla människor, även Göran Rosenberg, har ett egenintresse av att inte förlora pengar. De vet att om de offrade sig själva och vårdade andra efter behov skulle de förlora ruskigt mycket pengar, och det har de ingen lust med. Deras möjliga frivilliga insats hänger alltså på ett vinstintresse, och hyckleriet är avslöjat. Det är ju enkelt att kräva av andra att de ska agera på ett visst sätt, men desto svårare att göra det själv. Rosenberg kräver att någon, oklart vem, ska vårda de behövande utan vinstintresse, men skulle antagligen aldrig göra det själv om han fick chansen på en fri marknad. Helt enkelt för att han som alla andra har ett eget vinstintresse som han inte låtsas om.

Rosenberg tar upp ett par argument för vinstdriven vård och bemöter dem, men de är den socialliberala borgerlighetens argument. De är något bättre än vänsterns men långt ifrån tillräckliga. Båda grupper utgår från att gratis vård är någon sorts rättighet för alla, men så är det inte. Det bästa argumentet för privat sjukvård är att ingen människa har rätten att leva på en annans bekostnad. Den offentliga vården är inte ”solidariskt” finansierad som Rosenberg uttrycker det, den är finansierad med stöldgods. Tvånget är den enda utmärkande faktorn, allt annat är bortförklaringar.

Det mest intressanta är att så otroligt många blir så otroligt upprörda av blotta tanken på att tvånget skulle försvinna, men vad säger det egentligen? Säger inte det att alla dessa människor av egen fri vilja skulle betala vården för de behövande, precis som de gör idag, om skatten avskaffades? Om det inte gör det, vad är då all denna upprördhet värd? Ingenting, inte ett öre. Inte respekt, inte beröm, absolut ingenting. Om det är så att en fri marknad skulle resultera i att de behövande inte fick någon vård, ja, då beror det endast på att folk i allmänhet vill ha det på det sättet. Och då lovar jag att en stor mängd människor ändå upprört skulle kräva offentlig finansiering för de behövande, vilket innebär att någon annan ska betala. Sådan upprördhet bottnar bara i en sorts missriktad vilja att verka ”god”, och ”god” är man i vänsterns värld om man tycker något som är gott: om man tycker att en fattig ska få vård så är man god, och stjäl man någon annans pengar och betalar för en tredjes vård är man nästan ett helgon.

Mycket snack och lite verkstad alltså, som vanligt på vänsterkanten.

Annonser
h1

Parasiternas ”rätt”

augusti 6, 2009

I dagens DN skriver Timbros Thomas Idegard om hur kommunerna kan spara pengar utan att dra ned på välfärden. Han föreslår nedskärningar inom områden som kultur och fritid, till förmån för satsningar på kärnverksamheter.

Föga förvånande börjar vänstern direkt skrika högt om orättvisor, och resonemangen är lika grundlösa och förvirrade som vanligt. Johan Westerholm anklagar ”neo-liberalerna” för att ”ekonomisera” samhället och bryta ner det i ”budgetposter, kostnadsslag och kostnadsställen”. Omgående får han medhåll från hbt-sossen som dessutom citerar Erik Laakso: ”Välfärdens kärna är inte verksamheterna utan människorna”.

Alltså, samhället ska enligt dessa socialister inte handla så mycket om pengar, och det viktiga i den offentliga verksamheten är inte verksamheten i sig utan människorna.

Uppfattat?

Så vad är det egentligen socialisterna kräver, om man läser lite mellan raderna?

Jodå, mer pengar till offentliga verksamheter!

Logiken är som vanligt klockren, om man vänder på dess lagar och låtsas att verkligheten är en lerklump som man kan forma helt efter eget subjektivt tyckande. Antagligen bottnar de förvirrade argumenten i en fundamental okunskap om vad ekonomi är och hur den fungerar. Dessa socialister ser (förmodligen) pengar som ett eget väsen skilt från produktionen av välstånd, och statens pengar som skilda från individens arbete. Genom att anta sådana premisser kan man glatt resonera kring välfärden som något som inte har med pengar och finansering att göra, och låtsas som att det går att välja mellan ”pengarna” och ”människorna”.

Sanningen är att välfärd inte existerar utan pengar, att pengar inte existerar utan människor samt att människor inte existerar utan arbete, och så är cirkeln sluten. Utgångspunkten för alla politiska resonemang måste vara människan – så långt har Johan Westerholm rätt. Problemet är att han och andra socialister tar pengarna och välståndet för givna och skiljer dem från individen och hennes fundamentala livsvillkor. Pengar är i deras ögon inte något som är kopplat till människors välfärd annat än genom behovet av pengar. Det vill säga, den ska tilldelas pengar som behöver pengar och mår bra av pengar. Varifrån de kommer från början och vad de egentligen är ett resultat av är oväsentligt, nu tillhör de staten och staten borde gynna ”människan” genom att ge henne pengar vid behov.

Men behov av vad? Idegard vill prioritera sjukvård och skola medan socialisterna vill satsa på kultur och en ”meningsfull fritid”, säkerligen utan att för det dra ned på det förstnämnda. Att erbjuda människor ”gratis” fritidsnöjen är enligt socialisterna ett sätt att skapa en ”helhet” i välfärden, alltså: att bjuda någon på ett teaterbesök kan bidra till att den personens mentala hälsa förbättras och därmed får han ett bättre liv, och det är ju bra, ungefär.

Så statens uppgift blir enligt socialisterna att ge människor en helhet som bidrar till högre livskvalitet. Eller enklare uttryckt: konsumtion av välfärd utan produktion av välstånd.

Men produktionen av välstånd är en absolut avgörande förutsättning för välfärden, utan någon som arbetar och skapar resurser finns ingen möjlighet för staten att dela ut pengar till eller på annat sätt gynna någon annan genom mer konsumtion. Pengar är följden av att enskilda människor med sina egna medel (kropp, hjärna) skapar förutsättningar för mänsklig överlevnad, alltså konsumtion av välstånd. Mat, kläder, husrum och så vidare. Detta är det fundamentala behov som alla människor har – konsumtion, som först och främst kräver produktion. Vill man sätta ”människan” i första rummet ger man henne rimligtvis rätten att just producera rikedom. Att tro att förutsättningen primärt är konsumtion är att missa varifrån konsumtionen kommer, och ett vanligt misstag bland de moderna socialisterna.

Välfärd kräver välstånd kräver produktion.

Att ge någon rätten till välfärd utan produktion är att ge någon rätten till välfärd på bekostnad av den som skapat den från första början. Någon annan möjlighet finns inte, man kan inte ge bort det som inte existerar, och det som existerar är det som först har skapats. Vidare är all produktion en form av välfärd, det går inte att isolera sjukvård, skola eller kultur/fritid från produktionen av någonting annat. Och allt detta har ett pris, allt det kan mätas i pengar eftersom pengarna är produktionen. Allting som produceras har ett syfte, nämligen att främja mänsklig välfärd. Ska man dela ut produktionen efter behov finns det ingen anledning att stanna vid vården eller vid kulturen, man kan lika bra fortsätta till livsmedel och kläder, till resor och bostäder, TV-spel och fortskaffningsmedel eller vad som helst. Enligt den socialistiska argumentationen är allting som främjar människans välfärd något som staten ska kunna erbjuda, för den mänskliga välfärdens skull. Om personen X mår bra mentalt av att få en samling med DVD-filmer så ska han få det. Och så bortser man ifrån vem som skapade filmerna och varför.

Välfärd handlar inte om behov utan om rätt. Allting som skapas – alla värden, alla produkter, alla tjänster – skapas medelst arbete för att främja den mänskliga välfärden. Det är skapandet som är grunden, inte behovet och inte konsumtionen. Ett behov av något kan aldrig skapa en rätt till detsamma, eftersom behovet i sig inte skapar någonting. Att hävda sin rätt till det man vill ha för att man vill ha det är en dimridå som döljer den enes rätt på den andres bekostnad, nämligen den tärandes rätt framför den närandes. Den närande är den som från sitt mänskliga grundtillstånd av absolut fattigdom använder sina medel för att skapa något bättre, något som främjar hans liv. Den tärande är den som sliter det ur hans händer och använder det för att främja sitt eget liv: en parasit. Parasitens rätt att leva på den närandes bekostnad är inte ett sätt att fokusera på människan, tvärtom. Det är ett sätt att främja den oduglige med hjälp av den duglige, ett sätt att låta en människa gå före en annan på grund av dennes egen oduglighet.

Eller ännu enklare: den ense rätt att använda den andre som ett verktyg för sitt eget välmående.

För den oduglige är det bekvämt och enkelt att skrika om ”orättvisor” när han inte får allt han pekar på och anser sig behöva eller må bra av, men rätten att leva på det sättet kräver att människan som människa sätts på undantag. Det mänskliga i existensen och överlevnaden är inte behov eller konsumtion utan produktion. Att ta människan på allvar och sätta henne i centrum är att ge henne rätten till sig själv, sin kropp och sina tankar i syfte att främja just produktionen av välfärd. För individens egen skull, inte för den odudlige på den dugliges bekostnad.

Att prata om pengars ringa värde och att välfärden borde prioriteras framför ekonomin är att förneka det enkla sambandet mellan just välfärd och pengar, mellan rikedom och arbete.

Att hävda individens rätt till en ”meningsfull fritid” utan arbete är att hävda den enes rätt till välfärd utan produktion och den andres skyldighet till produktion utan välfärd.

Att påstå att man sätter människan i centrum när man med tvångsmedel delar ut privilegier utan motinsats är i själva verket att förslava de dugliga och belöna de odugliga, och att sätta det antimänskliga före det mänskliga, det destruktiva framför det produktiva, död framför liv.

Välfärdens kärna är produktionen av densamma, och produktionen kräver av människan att hon är fri att leva och agera för sin egen skull med sitt eget välmående som övergripande moraliska mål och syfte. Politikens uppgift kan aldrig vara att främja konsumtion på produktionens bekostnad, då detta innebär den enes rätt framför den andres och den tärandes förslavning av den närande.

Människans rätt – alla människors rätt – är att fritt och frivilligt arbeta för den egna överlevnaden och välfärden och konsumera den egna produktionen, inget annat.

h1

Att vara arg

augusti 3, 2009

Ilse-Marie är arg. Arg över den borgerliga alliansens ”nedmontering av välfärden och våra sociala trygghetssystem”. Hennes blogg handlar därför uteslutande om hur synd det är om folk som inte längre får lika mycket pengar från staten.

Men vad säger man egentligen när man är arg över en sådan sak?

Man säger ”förbannade regering som låter de arbetande behålla sina egna löner istället för att ge dem till mig”.

Varför?

De ”sociala trygghetssystem” som Ilse-Marie pratar om är egentligen inte på något sätt beroende av en offentlig verksamhet eller en tvingande stat. Vem som helst skulle på en fri marknad kunna lägga en del av sin inkomst på en privat försäkringspremie mot eventuell sjukdom eller arbetslöshet. Om inget företag av någon anledning skulle erbjuda en sådan skulle man själv kunna lägga undan en del av sina pengar som säkerhet inför sämre tider.

Men nu är det ju inte detta som är problemet. Ilse-Marie är arg för att hon misstänker att en fri marknad skulle innebära att hon fick ta en större del av sina egna kostnader själv. Hon tror att hon går plus på välfärdsstaten: kostnaden i och med skatten blir lägre än premien på en fri marknad, och återbetalningen i form av service blir mer omfattande.

Hur går det till i så fall?

Genom statens tvångsmakt, så klart. Genom att staten med våld omfördelar någon annans pengar till Ilse-Marie, något som den fria marknaden syftar till att omöjliggöra. Den fria marknaden går ut på att varje enskild individ bär sina egna kostnader men dessutom slipper bära någon annans (förutsatt att de inte vill bära andras kostnader av egen fri vilja, så klart). Den statliga tvångsmakten går ut på att någon annan ska bära Ilse-Maries kostnader, och därför är hon så arg när den nu (tydligen) nedmonteras.

Exempel: Ilse-Marie blir sjuk. Ilse-Marie tror att hon på en fri marknad skulle tvingas att betala en sjukhusräkning och att den skulle vara saftig. Ilse-Marie tycker därför det vore bättre om någon annan betalade den räkningen, genom tvingande skatt. När ett sådant alternativ bli svagare blir Ilse-Marie arg.

Det finns ett par problem med ovanstående. Dels finns det inga skäl att tro att den kostnad som uppstår vid vården av Ilse-Marie skulle vara högre på en fri marknad. Läkarens och övrig sjukhuspersonals tid och arbete, lokaler, mediciner och material har alltid en kostnad. Ingenting är ”gratis”, skillnaden är vem som betalar. Om vi för argumentets skull låtsas att Ilse-Maries räkning för sjukhusvistelsen på en fri marknad skulle bli 100.000 kronor finns det ingenting som säger att samma vård skulle ha en lägre prislapp för att den utförs av en offentlig inrättning. Snarare tvärtom, utan konkurrens och med någon annans pengar (skattebetalarnas) saknas incitament att bedriva en effektiv verksamhet, och priset per enhet vård är antagligen högre.

Men det struntar Ilse-Marie i, det är ju inte hon som betalar.

Ett annat problem är att ingenting säger att hon själv skulle behöva ta hela kostnaden som en klumpsumma vid varje vårdtillfälle på en fri marknad. Istället kanske hon varje månad i ett antal år har betalat en försäkringspremie till ett vårdföretag, och att den försäkringen täcker klumpkostnaden vid det specifika vårdtillfället. Den täcks då givetvis också delvis med hjälp av andras pengar, men dessa är inbetalade i frivillighet av människor som också vill ha ett skydd och en trygghet om något händer.

Däri ligger också det tredje problemet, nämligen det moraliska. Vad ger Ilse-Marie rätten att kräva offentlig service? Ingenting. Att hon gärna inte betalar för sin egen vård är inget argument för att någon annan ska göra det, lika lite som någon form av parasitering kan motiveras av en önskan eller ett behov av att parasitera. Varför skulle ett samhälle som tvingar någon annan att betala Ilse-Maries sjukhusräkning vara gott eller solidariskt? Det är ju bara Ilse-Marie som tjänar på det, varför inte ta hänsyn till den som måste betala? Vad är den människan värd i Ilse-Maries ögon?

Ilse-Marie kanske försvarar sig med att hon minsann också betalar skatt, men vad är det för ett argument? Om du – Ilse-Marie – tror att du själv täcker dina egna kostnader genom att du betalar skatt så kan du väl göra det på en fri marknad också? Om du tror att den fiktiva kostnaden på 100.000 kronor täcks av dina egna skatteinbetalningar så behövs det väl inget tvång, eller?

Nej. Ilse-Marie är arg för att hon inte får leva på andras bekostnad, för att staten inte tvingar någon annan att betala hennes räkningar. Det är den lägsta formen av människor som beter sig och argumenterar på det sättet. Att likt ett bortskämt barn skrika och gasta över att man inte får allt man pekar på oavset hur det drabbar andra är inte värdigt ett upplyst land som Sverige, men trots det är Ilse-Maries åsikter norm snarare än undantag.

Vad kan det bero på? Att människor generellt räknar med att de ”tjänar” på välfärdsstaten (utan att de förstår problemet med att kostnader alltid existerar), eller att de helt enkelt inte bryr sig om andras rätt till sina egna pengar. Antagligen en kombination, och den borgerlighet som vill motivera sin existens måste dels peka på att det inte finns några gratis luncher, och dels det omoraliska i att kräva förmåner på andras bekostnad.

h1

Skatter behövs inte!

juni 17, 2009

Glädjande va? En stor andel av svenskarna föredrar enligt en ny undersökning höjda skatter framför nedskärningar inom vissa områden i välfärden. Speciellt skolan är känslig – 5 % av Alliansväljarna respektive 7 % av Oppositionssympatisörerna tycker att kostnaderna kan minskas, medan 63 respektive 66 % hellre ser höjda skatter. För sjukvården är siffrorna 14 respektive 9 % mot 56 respektive 72 %.

Så vad säger detta oss? Att skatter är bra?

Tvärtom. Om de människor som svarat på denna undersökning är ärliga behövs inga skatter alls. I så fall är ju en stor majoritet av dem beredda att betala för välfärden även utan tvång. Så vem kommer hindra dem?

Att vara liberal (alltså inte liberal i meningen Alliansväljare i Sverige) innebär inte att man är motståndare till skola, sjukvård, pensioner eller arbetslöshetsersättningar. Det innebär bara att man motsätter sig en tvångsbaserad finansiering av sådana förmåner. Ett liberalt samhälle med låga eller icke existerande skatter skulle inte innebära att varje individ tvingas bära sina egna kostnader som klumpsummor varje gång han eller hon har behov av sjukvård, exempelvis, så som många verkar tro. Det skulle bara innebära att istället för tvingande skatter betalar varje enskild människa en frivillig premie till ett valfritt företag som erbjuder de tjänster den tärande sektorn idag står för: sjukvård, skola, ersättning vid arbetslöshet och så vidare.

Inget av detta är idag ”gratis”, förutom möjligen för den som aldrig arbetat och betalat skatt. Så fort man lyfter ett finger för att klara sin egen försörjning tvingas man dessutom att finansiera sin egen och andras så kallade välfärd via ett skattetryck på drygt 50 % av BNP. Med andra ord: för varje timme du arbetar går en halvtimme åt till att betala för det du tror är ”gratis”. Utan skatten skulle du kunna använda pengarna du tjänar på den halvtimmen precis som du själv vill. Vill du köpa x antal kilo plockgodis så gör det, vill du resa till Nordkorea så gör det, vill du betala en sjukförsäkring så gör det. Den markanta skillnaden är valfriheten: du väljer själv vad du vill göra med dina egna pengar.

Och så återkommer vi till den poäng som egentligen är så självklar men som ändå ständigt måste upprepas: resurser skapas bara genom arbete. Utan att de skapas kan de aldrig omfördelas.

Vad betyder det för den här diskussionen? Helt enkelt följande:

Ingenting är gratis. Ta sjukvården som exempel. Idag låtsas de ledande socialliberalerna som att varje enskild individ i Sverige har tillgång till sjukvård utan kostnad. Det är en förbannad lögn. För att någon ska kunna konsumera sjukvård måste sjukvård först produceras, och det sker genom arbete. Läkarens och övrig sjukvårdspersonals insatser, medicinsk utrustning, lokaler, logistik, allt detta kostar pengar. Det uppstår inte bara ur tomma intet för att regeringen kallar sig socialdemokratisk eller socialliberal. Den enda skillnaden är vem som betalar samt hur. I det skattefinansierade exemplet tar staten med våld 50 % av alla dina ihoptjänade pengar och betalar med dessa pengar för verksamheten du sedan har tillgång till. I det fria, privata exemplet väljer du själv hur stor del av dina egna pengar du ska lägga på ”trygghet”, alltså i princip på försäkringar.

Jämför med en hemförsäkring. Den är idag helt och hållet frivillig: du måste inte betala för den, och om du inte gör det får du stå för kostnaden själv om ditt hus brinner ner eller om du blir bestulen. Betalar du en premie varje månad är du skyddad om det händer något, då står försäkringsbolaget för kostnaden med hjälp av de pengar det samlat på sig i och med andras premier. Det är en sorts frivillig omfördelning av resurser: du betalar för tryggheten att ha ett skydd när något väl händer. Precis samma princip som med skatter, men frivilligt. Utan tvång. Inte i något av fallen är ditt skydd gratis, den enda skillnaden är just frivilligheten.

Varför skulle inte sjukvård eller någon annan offentlig service kunna fungera på exakt samma sätt? Uppenbarligen vill ju folk betala skatt, alltså avgifter som gör att de har tillgång till skydd när de behöver det. Skulle de inte göra det om de inte tvingades? Jo, antagligen. Och de som inte vill, varför ska de då tvingas?

Att offentlig service i Sverige är gratis är en av de största politiska lögnerna, och hur dum den än är verkar folk gå på den. Det finns inga legitima argument för skattefinansierad ”trygghet”, varken ur moralisk eller ekonomisk synvinkel. Moraliskt för att tvång aldrig är acceptabelt, ekonomiskt för att monopol aldrig leder till effektivisering som i sin tur innebär sänkta kostnader och högre kvalitet.

Att privatisera tryggheten skulle antagligen innebära mindre börda på individen jämfört med idag, med tanke på att ett företag som drivs i vinstsyfte tvingas effektivisera verksamheten om det vill klara sig i konkurrensen. Ett statligt monopol har inte de incitamenten, dels för att det inte finns några alternativ och dels för att det inte är beroende av folks välvilja. De får sina pengar oavsett, det är bara för politikerna att höja skatterna om det behövs mer resurser. Vem kan på största allvar tro att en sådan verksamhet aktivt jobbar för att optimera effektiviteten och spara pengar åt finansiären, alltså individen?

Ett liberalt samhälle skulle innebära att människor har tillgång till exakt samma tryggheter som idag, men att de slipper betala för dödvikt och byråkrati samt för sådant de inte vill ha tillgång till. Det skulle innebära en frihetsresvolution som gagnar individen både moraliskt och ekonomiskt, och som är fullt realistisk med tanke på människors preferenser angående att betala för välfärden.

Motargumenten är både ogiltiga och lögnaktiga.

h1

Trygghet eller frihet?

mars 13, 2009

Många människor motiverar skatter med att de själva gärna offrar lite frihet för att få trygghet, dvs de betalar gärna skatt så att de kan få tillgång till ”gratis” sjukvård och annan statlig service. Men vad betyder det egentligen?

Om man förespråkar skatt för sin egen vinnings skull innebär det att man tror att de pengar man själv förtjänar genom avlönat arbete inte räcker för att finansiera den konsumtionsnivå av trygghet som man efterfrågar. Säg att man exempelvis under en livstid tjänar 10 miljoner kronor och tror sig behöva eller vilja konsumera trygghet värd 15 miljoner kronor. Det är uppenbart omöjligt att finansiera med de egna intäkterna, och då är den enklaste vägen den att förespråka skatt. Då betalar man in en del av sina 10 miljoner till staten och får tillbaka konsumtion värd 15 miljoner. Men var kommer de sista 5 miljonerna ifrån, vem betalar dem? Någon annan givetvis, som därmed får tillbaka mindre än han eller hon har betalat in till systemet. Oerhört förenklat så klart, men sådan är principen: för att någon ska kunna få ut mer än han lägger in måste någon annan lägga in mer än han får ut.

Därför, att förespråka skatt för att man själv tror sig få ut mer än man hade fått om man bara hade använt sina egna pengar till att direkt betala för konsumtion av trygghet, är att förespråka sin egen rätt att få konsumera för andras pengar och leva på deras bekostnad. Staten kan aldrig ge ut mer än den tar in, så här gäller verkligen devisen ”den enes bröd är den andres död”. Ingen kan plocka ut ett överskott utan att en annan drabbas av ett lika stort underskott.

Problemet med skatter är dock inte primärt detta. Även utan en tvångsindrivande stat skulle människor antagligen vara beredda att betala försäkringspremier som garanterar en viss ersättning vid sjukdom, arbetslöshet eller annat. Dessa försäkringar skulle också vara ett nollsummespel där somliga får tillbaka mer än de betalar in och vice versa. Vissa människor betalar bilförsäkring hela livet utan att någonsin behöva använda den, men de anser det vara värt den kostnaden för att slippa ta en större engångskostnad om det skulle hända något.

Problemet är istället tvånget. Alla kanske inte anser det vara värt att betala en given premie varje månad för att jämna ut riskerna. De föredrar att spara pengar själva för oförutsedda händelser, eftersom de tror att de på så sätt maximerar sin avkastning på utfört arbete.

När man kräver skattefinansierat trygghet kräver man att den som tror sig kunna finansiera sin egen konsumtion genom den egna produktionen av rikedom ändå ska tvingas att bidra till andra som inte klarar samma sak själva. Man kräver att den som klarar av att försörja sig själv genom frivilliga utbyten, utan att tära på någon annan, tvångsmässigt ska offras för en annan människas vinning. Specifikt för sin egen vinning om man förespråkar skatt av egenintresse.

Med vilken logik?

Alla människor har ett grundläggande behov av konsumtion. Vi måste alla äta, dricka, skydda oss mot väder, vind och sjukdomar osv. Det behovet ger inte upphov till rätten att konsumera, eftersom konsumtion först kräver produktion. Ingen kan konsumera trygghet utan att trygghet först produceras, och trygghet produceras medelst arbete. Syftet med en individs arbete är att producera konsumtion för upprätthållandet av livet. Att ge någon rätten till konsumtion av en annans produktion är att förneka dennes rätt till exakt samma sak, nämligen konsumtion. Att påstå att någon har ”rätt” till trygghet oavsett hur mycket han har möjlighet att betala är att säga att den som tvingas betala via skattesedeln inte har rätt till trygghet och konsumtion. Att förespråka skatt av en sådan anledning är att tilldela olika människor olika rättigheter och därmed en mänsklig ojämlikhet.

Det är inte upp till någon annan än den specifike individen att avgöra om han vill ha frihet eller trygghet. Ingen har rätten att säga att ”jag tycker att det är värt att offra individens frihet för tryggheten”, eftersom man i just det ögonblicket tilldelar olika människor olika rättigheter. Det är varje individs enskilda rättighet att bestämma hur hans frihet ska användas, eftersom han är fri av naturen. De enda lagar han objektivt lyder under är naturlagarna, det enda han alltid måste göra för att överleva är att arbeta med sitt intellekt i syfte att skapa konsumtionsvärden. Ingen människa kan ta sig någon annan rätt, eftersom han ändå skulle vara hänvisad till samma naturlagar. Oavsett vad man får för sig att kalla en mänsklig rättighet måste någon använda sitt intellekt för att skapa värden, annars är alla andra rättigheter värdelösa.

Att då anse det vara en mänsklig rättighet att konsumera värden är en omöjlighet. En mänsklig rättighet gäller alla jämlikt, annars är den inte mänsklig. En rättighet som innebär den enes konsumtion på den andres produktion är att ge den ene rätt till något den andre saknar. Det är omoraliskt och omänskligt, och inget annat.