Frihet

Loke invänder inte oväntat mot min uppmaning att stödja de fattiga med frivilliga pengar om viljan och intresset finns. Han menar att det är ju ingen tröst för de sjuka och arbetslösa att människor får bistå dem med resurser om de har lust.

Det kanske det inte är, men kan å andra sidan de starka bara knäppa med fingrarna och få vad de behöver för att de är starka? Nej, det är faktiskt en omöjlighet både praktiskt och politiskt, så varför skulle de svaga få vad de behöver just för att de är svaga?

Ger svaghet möjligen upphov till skapandet av resurser?

Nej.

Ger styrka upphov till skapandet av resurser?

Nej.

Bara arbete gör det. Som vårt socialliberala samhälle är utformat måste de starka arbeta för att överleva, medan de svaga faktiskt slipper. Är det rättvist att dessa två grupper lever under olika villkor? Måste bara de starka respektera naturens lagar, och måste de dessutom göra det för de svagas räkning?

Tvånget som välfärdsstaten utövar gentemot individer baseras ju först och främst inte på mänsklighetens kollektiva skyldighet, den är alltså inte konsekvent och jämlik. Man tilldelas inte skyldigheten att arbeta eller rätten att slippa i egenskap av människa, utan baserat på varierande mänskliga karaktärsdrag.

Det utgår i praktiken inte heller från varken styrka eller svaghet, trots att det är det socialisterna gärna påstår: den starke måste hjälpa den svage. Men en svag som jobbar måste de facto dela med sig till en stark som inte gör det, eftersom det är behovet – inte förutsättningarna – som styr (och den som behöver mest är den som har minst, oavsett anledning). Tvånget är alltså något man lyder under när man väljer att producera rikedom, oavsett hur stark man är eller vilka förutsättningar man har.

Denna rikedom och konsumtionen av den klassas uppenbarligen som något mänskligt gott och bra eftersom den ska fördelas ”efter behov”, men den som skapar den ska ändå bestraffas genom att han eller hon inte får konsumera den själv. Kort sagt, socialismen går ut på att bestraffa goda handlingar (pruduktionen av rikedom) med tvång och belöna icke goda handlingar med frihet (även frihet från naturens krav på arbete). Styrka och svaghet har ingenting med saken att göra annat än genom att svaghet ibland men inte nödvändigtvis är korrelerad med produktion.

Man är alltså en fri individ så länge man inte väljer att anstränga sig och utföra handlingar som främjar mänsklig överlevnad, oavsett ens motiv. När man är så kraftlös att man inte ens förmår lyfta ett finger för mänsklighetens utveckling är man fri från klander. När man å andra sidan använder sina förutsättningar – vilka de än må vara – på bästa sätt till att skapa någonting bättre och möjligheten att fortleva och utvecklas som människa, då är man en skurk som exploaterar de svaga och måste hållas tillbaka. Sådan är den socialistiska logiken, den antimänskliga moralen på vilken idén om omfördelning bygger.

Mer om socialdarwinism

Apelsineld skriver en uppföljning på debatten om konkurrens och menar ungefär att om människor är rädda för utslagning så måste den rädslan tas på allvar. Om liberaler vill övertyga massan måste de visa att konsekvenserna av det liberala systemet inte blir utrensning av de svaga.

Frågan är befogad, men jag tror inte att ett direkt svar på den är speciellt konstruktivt i längden. Det bästa argumentet för kapitalismen är inte att den leder till ett visst reslutat utan att den bygger på en god filosofi. Den är helt enkelt det enda ”systemet” som står på en solid moralisk grund, och måste därför försvaras som sådant. Att acceptera argumentet ”men tänk på de svaga som inte kan jobba” är att acceptera premisser som inte hör den liberala filosofin till, och då faller hela härledningen. Det går inte att konsekvent försvara kapitalismen om man ska se den som någon sorts nödvändigt ont som möjligen skulle kunna leda till utslagning av svaga. Att den antagligen inte skulle göra det är något som i allra högsta grad går att argumentera för, men det är alltså att acceptera premisser som hela den liberala filosofin egentligen strider mot.

När någon frågar vad kapitalismen tros leda till för typ av samhälle är alltså svaret inte en beskrivning av en utopi, utan en förklaring av vad kapitalismen egentligen är. Det är en motivering av dess moraliska giltighet, och därmed ett filosofiskt försvar för individens frihet. Den friheten är faktiskt ett självändamål, vilket blir tydligt om man logiskt och konsekvent härleder människans livsvillkor.

Till den som absolut inte vill lyssna och ändå undrar vad som kommer hända med de svaga, om de kommer tvingas att svälta på gatorna, kan man ställa frågan: skulle du låta dem göra det?

Ett par tips

Förhoppningsvis är det ganska lätt att urskilja argumenten på den här bloggen, men ibland kan det också vara svårt att själv argumentera för en åsikt. Lätt blir det först när man har ordentlig kontroll över vad man tycker och framför allt varför. När man läser vänsterbloggare som är arga över att bidrag och skatter sänks kan man instinktivt reagera med ilska utan att riktigt veta hur man ska bemöta svamlet och flosklerna.

Min erfarenhet är att det sällan är bra att ta upp socialismens historia. Sådana argument är enkla att avfärda med att socialismen aldrig har existerat, eller egentligen var något annat än socialism, exempelvis. Det är också dumt att diskutera huruvida välfärdsstaten ”fungerar” eller ej, dels för att det beror på vilket mått man använder och dels för att det inte är relevant. Välfärdsstaten ska inte avvecklas för att dess målsättningar eventuellt inte kan uppfyllas, utan för att den är moraliskt ond. Först när man för in diskussionen på ämnet moral har man en chans att få igång en bra polemik.

Hur gör man det då?

Vänsterargumenten utgår nästan alltid från att nedskärningar i välfärden (lägre bidrag, lägre ersättningar från sjukförsäkringar, sämre skydd av LAS, svagare fackföreningar) drabbar någon. En grupp personer får det lite sämre när regeringen genomför ”nyliberala” reformer och sänker skatterna för de rika.

Ett sådant argument baseras primärt på antagandet att konsumtion är någonting bra, att pengar är ett positivt värde. Om pengar och konsumtion värdemässigt var något negativt eller likgiltigt för en människa skulle nedskärningar i välfärden inte spela någon roll, då skulle ju den vars bidrag sänks inte påverkas negativt och inga åtgärder skulle behövas.

Alltså går vänsterargumentationen först och främst ut på att någon har rätt att gynnas genom ökad konsumtion eller mer pengar. När samma person får mindre konsumtion och mindre pengar är han eller hon drabbad av en [cynisk] politik som måste motverkas.

Frågan är då om detta är en generell mänsklig rättighet: att få gynnas av mer pengar och mer konsumtion och slippa drabbas av mindre pengar och mindre konsumtion.

Uppenbarligen inte, eftersom skatterna ska höjas för de rika. Det har ju faktiskt effekten att de förlorar både pengar och konsumtion, och därmed drabbas av politik.

Så vad är skillnaden?

Enligt vänsterargumentationen handlar det om behov. Den rike behöver inte lika mycket pengar som den fattige, och därför har den fattige rätt till mer konsumtion och mer pengar på den rikes bekostnad.

Redan där kan man naturligtvis börja ifrågasätta vad ett behov är. Har man rätt till lika mycket konsumtion och pengar om man bor i Sverige som om man bor i Somalia eller Afghanistan? Ja, kanske vänstern skulle svara, men i praktiken är det just nu omöjligt eftersom det finns mindre pengar att fördela i Somalia och Afghanistan.

Rätten till pengar avgörs alltså inte bara av behov, utan även av hur mycket pengar som finns att fördela: ju mer resurser som finns desto större rätt. Varje individ har då rätten att tilldelas en viss mängd pengar som baseras på vad andra inom samma land har. Med lite god vilja kan man få det till att handla om köpkraft, men det är fortfarande ett otroligt godtyckligt argument: var lägger man gränsen? Varför? Att motivera något sådant är fullkomligt omöjligt, man kan bara hamna i slutsatsen att ”jag tycker så”.

Och i så fall, vad spelar det för roll när jag tycker något annat? Om en person anser att en arbetslös ska få 10.000:-/månad och jag anser att han ska få 8.000:-/månad, vad avgör då vem som får rätt?

Här gör demokratin sitt intåg. Vänsterföreträdaren kommer svara att majoriteten bestämmer. Den grupp som består av flest antal människor har rätt att bestämma åt den grupp som består av ett mindre antal. Det handlar om att sätta kollektivet framför individen snarare än individen framför kollektivet. Med andra ord: din rätt att bestämma över din egen lön får inte gå ut över kollektivets rätt att bestämma över din lön. Det kan ju finnas någon annan som behöver den mer än du.

Detta är ett argument för våld och tvång, vilket är vad som krävs för att avgöra vilken åsikt som är mest ”rätt” när ingenting annat fungerar. Det går inte att vetenskapligt avgöra om den ena ersättningen eller den andra är mest rätt, så den grupp som är störst får rätten att bestämma åt den andra gruppen vilken ersättning som ska gälla.

Häri ligger det största problemet med vänsterargumentationen. Varje kollektiv kan delas in i dess minsta beståndsdelar, nämligen individerna. Att majoriteten får bestämma över minoriteten betyder endast att de individer som tillhör en större grupp har rätten att bestämma över de individer som tillhör en mindre grupp. När vänstern säger att minoriteten inte ska få bestämma över majoriteten eller att individen inte ska få bestämma över kollektivet säger de egentligen att den och den individen ska inte få bestämma över den och den individen. Men majoritetens rätt att bestämma över minoriteten innebär exakt det: den och den individen ska få bestämma över den och den individen.

Majoritetsbestämmande är alltid några individers rätt att bestämma över andra individer, och en sådan åsikt kan aldrig försvaras som sådan. Man måste på något sätt förklara varför just de individer som tillhör en större grupp ska få bestämma över de individer som tillhör en mindre grupp. Vad gör dem unika, vad ger dem en rättighet som andra saknar?

Observera också det bedrägliga i att påstå att motsatsen till majoritetsbestämmande är diktatur eller minoritetens rätt över majoriteten. Så är inte fallet, alternativet är varje enskild individs rätt att slippa få beslut fattade åt sig av någon annan, och det är vad liberalismen handlar om. Så fort man argumenterar för majoritetsstyre med motiveringen att minoriteten inte ska få bestämma över majoriteten är man ute på rejält hal is. För det enda man säger är ju att några individer ska få bestämma över några andra snarare än tvärtom. Oavsett vilket är det några som saknar bestämmanderätt och några andra som har bestämmanderätt. Huruvida det är 10, 50 eller 99 % är egentligen oväsentligt, fortfarande handlar det om någras rätt att bestämma över andra.

Frågan är varför någon individ över huvud taget ska behöva utsättas för att någon annan fattar beslut åt henne. Varför måste tvånget som politisk metod existera? Varför måste somliga individer lyda under andra och bli dikterade av dessa?

Det enda tänkbara svaret är att de fattiga eller de som har behov av omfördelning av pengar via skatter tjänar på detta. Om de rika i samhället tvingas lyda under majoriteten kan deras pengar medelst våld tilldelas de som har ett större behov så att de får ett bättre liv, exempelvis.

Och då är vi tillbaka i samma fråga: varför har somliga individer rätten att gynna sig själva – direkt eller indirekt – på andras bekostnad? Varför får några ta pengar från andra medan dessa saknar den rätten? Detta har ju inte med demokrati att göra: om man bestämmer en sådan rätt gäller den oavsett vad majoriteten eller minoriteten tycker. När rätten att få pengar baserat på behov avgörs av majoriteten är det majoritetens rätt att fatta ett sådant beslut som ska ifrågasättas, inte bara beslutet i sig.

För att motivera en vänsterpolitik som sådan (omfördelning genom skatt) måste man grunda sina åsikter i en fundamental ojämlikhet inför lagen. Den som behöver pengar har rätt att stjäla dem från en annan människa, för att en sådan stöld gynnar henne. Den som däremot redan har pengar och således inte behöver några saknar en sådan rättighet.

Men alla människor har alltid ett behov av pengar. Pengar är resultatet av värdeskapande arbete som leder till möjligheten till konsumtion, vilken i sin tur är grunden för all mänsklig överlevnad. Det finns ingen objektiv gräns för hur mycket eller lite konsumtion någon behöver, och även om det gjorde det skulle det inte ge upphov till en rättighet att få just så mycket genom stöld från någon annan. Alla har ju inledningsvis ett grundläggande behov eftersom människans urtillstånd är fattigdom. När ingen rikedom existerar, vad innebär då rätten att få konsumera så mycket man behöver för att överleva? Arbete föregår konsumtion, och arbete är därför det enda som ger rätten till konsumtion: rätten att konsumera det man producerar ensam eller i frivilligt samarbete med andra.

Återigen ramlar diskussionen då in på olika ersättningsnivåer: jag tycker att de arbetslösa ska få så här mycket, och du tycker att de ska få så här mycket. Vem vinner? Jo, den vars åsikt delas av majoriteten (och så går vi tillbaka till den diskussionen).

Vänstern har ingen argumentatorisk grund att stå på, bara löst tyckande som aldrig kan motiveras utan erkännandet av den fundamentala ojämlikheten inför lagen. Om du behöver något har du rätt att stjäla det från någon annan, men hur mycket du har rätt att stjäla avgörs också av hur mycket som finns tillgängligt. Ja, det hela blir minst sagt subjektivt.

Viktigast att ifrågsätta är alltså sammanfattningsvis varför en individ har rätten att bestämma över en annan individ bara för att han eller hon tillhör en större grupp. Varför måste det vara så? Vad är alternativet, och varför är det alternativet (att varje individ får bestämma över sig själv men ingen annan) inte giltigt?

Det kan också vara effektivt att ifrågasätta varför den upprörda vänstern inte tar de extra pengar de fått behålla tack vare skattesänkningar och donerar dessa till bättre behövande. Om en majoritet på allvar bryr sig så mycket om de svagare att de måste skriva arga blogginlägg om det finns det ingen regering som skulle förbjuda dem att samla överskottet i en fond och dela ut det efter behov. Det är trots allt inte den borgerliga Alliansen som behåller de pengar den skurit bort från välfärden, de stannar istället kvar hos löntagarna som tjänade dem genom frivilligt arbete i första läget. Vad hindrar dessa löntagare från att frivilligt dela med sig? Varför behövs tvånget om det nu är så många som är motståndare till att få mer pengar över själva?

Svaret kan tänkas vara att alla måste hjälpas åt, men varför det? Varför har en individ skyldigheten att dela ut sina egna pengar, intjänade genom arbete, till andra? Varför har en individ rätten att få del av en annans pengar utan att arbeta? För behovet? Vem avgör det och varför? Majoriteten? Jaha, men…(och så vidare)?

Alla diskussioner med vänsterföreträdare kommer sluta med att de säger ”jag tycker faktiskt så” och hänvisar till majoritetens rätt att bestämma i ett ”demokratiskt” samhälle. Ifrågasätt då den rätten med ovanstående argumentation så kommer debatten garanerat ta en helt ny vändning. Fråga sen varför de som vill dela med sig inte bara kan göra det och låta resten slippa: varför har inte varje individ rätten att bestämma över sig själv och sitt eget liv, varför måste hon leva för andras skull? Varför måste hennes arbete syfta till att gynna andra men inte henne själv?

Detta är givetvis ingen heltäckande argumentation som kommer lämna alla socialister svarslösa, men det är en bra början. En bra grund att utgå ifrån när man funderar över varför vänsterns åsikter instinktivt känns fel. Ilskan kommer av känslan av maktlöshet, att man i en vänstervärld är ett verktyg för någon annans vålmående och ständigt tvingas till uppoffringar för andras vinning. Vill man offra sig så kan man väl få göra det, men varför måste man tvingas? Varför är det ens skyldighet att leva för andras skull än sin egen?

Vänsteråsikterna är felaktiga för att de utgår från en fundamental ojämlikhet, nämligen några individers rätt att gynna sig själva med mer pengar och mer konsumtion på andras bekostnad utan arbete. Några individers skyldighet att gynna andra med arbete och mer pengar och mer konsumtion på sin egen bekostnad.

Hur motiverar man det?

Klassmoral

I den allmänna svenska självbilden ingår uppfattningen att överklassen består av moraliskt svaga personer som gärna trampar på andra för att nå framgång, medan fattiga arbetare i regel är godhjärtade och altruistiska men förtryckta av överheten. Undertecknad har alltid sett det tvärtom: de ”fattiga” förespråkar inte sällan höjda bidrag och högre skatt för de rika, av den enkla anledningen att de vill profitera på den närande klassen genom statens tvångsmakt. Det manifesteras tydligt i det faktum att de ”fattiga” och arbetslösa är överrepresenterade bland vänstersympatisörer, och alltså röstar på välfärdssamhället för att det ligger i deras egenintresse. De rika å andra sidan vill hellre leva av sin egen förtjänst genom arbete i frivillighet, och röstar därför på partier som förespråkar just individens frihet från staten.

Ovanstående är givetvis en generaliserad bild av ett mönster, men det hör till debatten.

i SvD publiceras idag en artikel om bidragsfusk. I denna hävdas att en större andel av gruppen 15-29 år anser det vara försvarbart att sjukanmäla sig trots att man är frisk, än av gruppen 30-49 år (15 respektive 6 %). Attityderna skiljer sig också mellan låg- och högutbildade, 10 respektive 3 %.

Vad kan detta bero på? Med allra största säkerhet på att unga och lågutbildade generellt tjänar sämst och därmed är mindre nogräknade med varifrån ett ekonomiskt tillskott kommer. De har ju ett ”behov” av mer pengar, och någon som har ett ”behov” har enligt vänsterlogiken också en ”rätt”. De rika har ändå så de klarar sig, från den källan kan man ösa nästan obegränsat bara den politiska viljan finns.

Uppfattningen att de rika exploaterar de fattiga är uppenbart felaktig, men det gäller även tron på att de fattiga är mer moraliska och altruistiska. Tvärtom är det den tärande klassen som genom politisk maktutövning försöker roffa åt sig mer pengar på den närande klassens bekostnad, och alltså vill exploatera de som har för att de själva behöver. Att värna sitt egenintresse är i sig inte omoraliskt, men att göra det på någon annans bekostnad är aldrig försvarbart. Att därtill förklä sitt offermoraliska egenintresse till någon form av godhjärtad altruism är nära på bedrägeri.

Några rader om hat

Marcus Birro skriver på Newsmill om det anonyma näthatet som fått honom att sluta blogga. Några av kommentarerna till artikeln är av typisk piratsort i stil med ”hur ska man lösa problemet då, genom att tvinga alla att identifiera sig innan de skriver kommentarer på nätet?”

Dessa människor missar vilken otroligt enkel lösning det faktiskt finns: sluta hata.

Ingen tror att man genom lagar, regler eller begränsningar kan hindra idioter från att spy ut sitt hat anonymt utan att behöva ta konsekvenserna, lika lite som någon (nåja) tror att man kan stoppa snyltare från att piratkopiera musik genom att använda statens tvångsmakt. I båda fallen handlar det istället om vilken moral vi människor väljer att leva efter. Man kan vara destruktiv gentemot sig själv och andra och ständigt agera på negativa känslor som hat, avund eller missunsamhet. Det är fullt möjligt att kränka andra tack vare den fria viljan, och väldigt svårt att hindra genom lagar.

Man kan också välja en bättre väg och leva sitt liv i en positiv anda med konstruktiva drivkrafter i botten. Man kan välja att inte hata, inte vara destruktiv, inte kränka andra. Det enda som krävs för det är en insikt om vad som är rätt, och en moral som stämmer överens med människans villkor för överlevnad på jorden.

Det är därför det är så oerhört beklagligt att den ideologiska debatten är död. Politiker som framför en åsikt har inga utgångspunkter, inga fundament att bygga vidare på, vilket innebär att de aldrig kan motivera sig. Om ett parti vill sänka skatten och ett annat vill höja den kan de bara argumentera för det genom att säga ”vi tycker så”. ”Jaha, men vi tycker så här”. Hur kommer man överens i en sådan situation? Jo, genom majoritetens diktatur där den åsikt som vinner mest gehör blir lag även för minoriteten. Det skapas ett samhälle som bygger på principen att majoriteten alltid har rätt gentemot minoriteten, bara för att den består av ett större antal personer. I grunden ligger våldsutövandet som tvångsmedel för att få minoriteten att lyda, alltså någonting fundamentalt negativt.

Så länge varje enskild individ väljer att leva sitt liv efter objektiva premisser och tillämpa en moral som bygger på avsaknandet av våld löser sig de flesta problem av sig själva.

Samma sak med misshandeln av en ung SD-politiker. Ja, han företräder ett avskyvärt parti med antimänskliga åsikter, men den rätta vägen är att inte att misshandla honom, utan att övertyga honom om rätt principer. Han behöver välja att sluta hata, och gjorde han det skulle det inte längre finnas några skäl att hata honom. Observera att han dock inte själv på något sätt bär skulden för misshandeln, men i grunden är det hatet som skapade situationen: både från hans och hans motståndares sida.

Det enda samhället egentligen har ett behov av är en god moral, härledd från objektiva premisser och utövad av individer med fri vilja. Därifrån måste diskussionen utgå, inte från hur man ska försöka stoppa de som hatar och hindra deras handlingar. Det må vara svårt, men det är också absolut nödvändigt.

Förtydligande om pirater

Någon tyckte att jag argumenterar dåligt för min sak i piratfrågan. Nu är det så att mitt inlägg inte var tänkt att vara heltäckande, mest för att diskussionen som förs kring piratkopering är så korkad och ensidig. Jag har i största möjliga mån försökt undvika den, just för att nivån är så låg och just för att argumenten är så dåliga. Att jag ändå motvilligt författade ett inlägg berodde mest på det stundande valet, så att någon kanske skulle tänka till en sekund eller två. Jag vet inte om det lyckades, men det var värt ett försök.

Vad gäller själva innehållet så är jag inte intresserad av att diskutera teknik (”jag kopierar ju bara, jag stjäl inget”), lagstiftning (”om du säger så så måste lagen se ut så här och då är jag kränkt”) eller övervakning (”om man ska stoppa piratkopieringen måste man övervaka alla hela tiden och det är inte liberalt”). Anledningen till att jag inte är intresserad av de diskussionerna är att de är irrelevanta. De är samtliga endast olika former av retoriska knep, bortförklaringar och försök att rättfärdiga omoraliska handlingar. Ja, det finns detaljfall där det är lite knepigt att utröna vad som är rätt och fel, men i det stora hela är det fruktansvärt enkelt. I slutänden handlar allting om individens eget val, baserat på dennes syn på och respekt för andra människors rättigheter och arbete.

Därför vill jag bara ställa en enda fråga, och jag förväntar mig inga svar: Givet fri vilja och möjligheten att handla på olika sätt, varför är det då moraliskt rätt att fullt medvetet och frivilligt sätta sig vid en dator, aktivt och självmant leta upp en skiva, en låt eller en film på valfri illegal nedladdningssajt, ladda ned den till sin dator och konsumera den obegränsat utan att ersätta upphovsmannen, i strid med dennes önskan?

Om att argumentera

Hur många politiska diskussioner har inte slutat med att ens motståndare säger att ”jag tycker faktiskt så här”, och vägrar gå vidare? Kanske med hänvisning till att åsikter är något subjektivt som inte kan vara rätt eller fel, att det inte finns några objektiva sanningar när det gäller tyckande? Allt för ofta har jag upplevt det själv, och jag funderade länge över hur man skulle kunna komma förbi det där. Svaret – som jag ser det – är att få motståndaren att själv bevisa att han har fel.

Oavsett hur rätt man tycker att man själv har i en fråga är det väldigt svårt att övertyga någon som har en motsatt åsikt. Även om man med statistik kan bevisa att frihandel är bra (tex) kan någon som inte tycker det påstå vad som helst för att ”motbevisa” en. Han kan ge ett exempel på någon som någon gång inte fått det bättre av frihandel, och oavsett hur irrelevant det exemplet är kommer han ta det som ett bevis för att han har ”rätt”.

Mer effektivt än att propagera och argumentera för sin egen åsikt är därför att få motståndaren att förklara varför han tycker något. Till slut kommer alla åsikter nämligen kunna härledas tillbaka till begreppen ”rättigheter” och ”moral”. Det är bra, för ”rättigheter” och ”moral” är inget som kan vara vad som helst. Ändå är det det alla felaktiga och ologiska åsikter tar för givet: att en rättighet kan gå ut på precis vad som helst, och att moral är det man själv tycker är rätt, punkt. På så sätt slutar alla diskussioner lätt i konstaterandet att ”det här är min åsikt, min moral säger åt mig att det här är rätt”. Frågan är varför. Vad får personen att tycka så? Rätt enligt vilken utgångspunkt? Han tycker ju givetvis något för att det leder fram till en önskad konsekvens. Vilken konsekvens är det? Hur valde han den? Vad har det för konsekvenser för andra människor? Spelar det någon roll?

Vad man än förespråkar för mänsklig aktivitet – omfördelning av pengar, slavarbete eller förbud mot sex innan äktenskapet – så vill man typiskt sett implementera den med lagstadgade rättigheter som i sin tur bygger på moral. För att kunna upprätthålla en konsekvent omfördelning av pengar måste man exempelvis ha en lag som ger staten rättigheten att omfördela, och att den rättigheten ska existera beror på att personen som tycker det anser att det är god moral att omfördela pengar.

När man har kommit till det stadiet i diskussionen (”varför tycker du så?” ”för att det är moraliskt riktigt”) så frågar man varför det är moraliskt riktigt. Enligt vilken moral? Svaret lär bli ”enligt min moral”, och då frågar man vad som händer om man påstår att ”moral” är vad som helst (en rosa groda kanske?), det man själv tycker. Om du tycker att omfördelning är moraliskt och jag tycker att det är omoraliskt, hur ska vi då komma överens?

Den enda lösningen om allt beror på tyckande är att slåss, om man inte kan kompromissa och säga att ”det är det vi har demokratin till”. Då har man övergivit sin inledande ståndpunkt att moral är vad man själv tycker, för om majoriteten ändå bestämmer vad som är rätt spelar ens egen åsikt ju ingen roll. Jag tycker att omfördelning är omoraliskt, men det tycker inte majoriteten så då får jag rätta mig efter det. Moral är alltså vad flest människor tycker. Och hur kommer man fram till det, varför är det så? Är det en naturlag? Nej, det är givetvis något som nån har kommit på, men det betyder inte att det bör vara så.

Ändå är det kanske den mest utspridda uppfattningen i samhället, att det som är ”rätt” och därmed bör vara människans och individens ”rättigheter” är det majoriteten tycker ska vara rätt. Individen har alltså rätt att agera på ett visst sätt endast för att en större grupp individer ger henne den rätten, för att de tycker att hon ska få ha den. En sådan tilldelning av rättigheter är fullständigt godtycklig och kan innebära vad som helst: den enes rätt till liv och rätten att döda en annan så att den saknar rätten till liv. Eller någons rätt att kunna plocka ned månen från himlen, steka den i akvarellfärg och äta upp den. Fantasin vet inga gränser.

Följdfrågan blir varför det är ”rätt” att majoriteten bestämmer vad som är ”rätt”. Vem har bestämt det? Enligt vilken rätt? Majoriteten kan givetvis inte ha några rättigheter, till att börja med, eftersom varje grupp av individer kan delas upp i just individer. Om en majoritet har en rättighet betyder det att en grupp av individer har en gemensam individuell rättighet som andra saknar, och varför har de det?

Jag tänker inte utveckla den här tankegången så mycket längre av praktiska skäl: det är just det egna tänkandet som leder fram till förståelse, det är inget man kan lära sig utantill. Poängen är att när någon lägger fram en åsikt är det väsentligt att inte påstå att han nödvändigtvis har fel och peka på vad som är rätt, för då kommer han bara påstå att hans åsikt är sådan. Det finns ju inget rätt och fel, bara åsikter. Fråga honom därför istället varför han tycker något sådant, vad det beror på. Utgångspunkten alla människor har – den mest grundläggande anledningen till att man tycker något – är att det gynnar någon på ett eller annat sätt. Det betyder att han anser att det är god moral att gynna denna någon på just det sättet, men är det en princip som kan appliceras konsekvent på människor? Är hans moral en god allmänmänsklig moral, eller går den ut på att gynna en och missgynna en annan, exempelvis genom slaveri? I det senare fallet bygger hans resonemang på en självmotsägelse: god moral att gynna, och samtidigt att missgynna.

När man får personen i fråga att erkänna detta kan man visa att hans åsikter saknar saklig grund och är gripna ur luften. De saknar sammanhang och logik och kan därför plockas isär, utan att man själv behöver stå för motbevisen. Det enklaste sättet att vinna en diskussion på är att få motståndaren att argumentera för att något både är och inte är på samma gång, att A inte är A. När man har gjort det framstår hela hans resonemang som löjeväckande och vidare argumentation är överflödig.

Vi försöker igen då…

Trots mitt senaste inlägg har bloggen på sistone belamrats med pseudoargument i stil med att ”nyliberalismen är en utopi som inte fungerar i verkligheten”. Alltså tvingas jag återigen påpeka: vår ideologi är ingen utopi. Vi förespråkar inte ett färdigt system eller regelverk som ska ha vissa bestämda effekter för utvalda grupper av människor. Vi påstår inte att den ena kommer få det och den andra kommer få något annat. Vi är inte intresserade av att förklara hur saker och ting kommer se ut i ”framtiden”. Till skillnad från socialister som lovar gratis konsumtion och ansvarslös makt lovar vi ingenting. Det enda vi erbjuder, det enda vi förespråkar är ett moraliskt ideal.

Det idealet går ut på att ingen människa ska behöva tvingas att göra något som han eller hon inte vill. Den som arbetar och förtjänar en lön ska få behålla den lönen och inte tvingas att bidra till ändamål hon själv inte har valt. Allt utbyte av värden människor emellan ska ske i frivillighet: vill man ha något så får man förtjäna det, inte använda vapenmakt för att tvinga till sig det. Detta är något som socialister vägrar bemöta. Deras enda svar är att skatt inte alls är stöld (utan att motivera den åsikten), samt att de rika redan har så mycket så det spelar ingen roll om de får lite mindre. Den som inte gillar ”demokratin” kan helt enkelt ta och flytta någon annanstans.

Jag är så förbannat less på sådana argument. Kan någon från vänsterkanten för en gångs skull bemöta det vi faktiskt påstår, nämligen att tvång inte är ett moraliskt ideal att eftersträva?

Och om ni nödvändigtvis måste sia om vad liberalismen kommer ge upphov till, kan ni då inte åtminstone försöka att beskriva liberalism och inte någon egen fantasi som kretsar kring vad ni vill att liberalism ska betyda? Kan ni när ni förklarar att det kommer bli si eller så förklara varför, samt varför tvånget är inte bara en nödvändighet utan också något eftersträvansvärt och gott?

Ska det vara så svårt?

Det är moralen, dumbom!

Jag blir lika förvånad varje gång liberaler tvingas bemöta argument om att liberalismen inte är paradiset för alla människor, och jag blir lika förbannad varje gång de försöker försvara sig mot sådant nonsens. Liberalismen och den fria marknaden är ingen garanti för att mäskligheten ska frälsas i arbetsfri rikedom, ansvarslös makt och fläckfri lycka. Anledningen är enkel: det finns inget sådant samhälle. Alla kan inte alltid få precis som de vill, speciellt inte utan att det ställs några motkrav.

Socialister gillar att locka med gratis konsumtion, mer makt, mindre arbete, mer trygghet, mindre ansvar, men liberaler inser att verkligheten inte fungerar på det sättet. Vårt ideal är ett moraliskt ideal, inte ett slutmål i vilket den perfekta världen ska uppenbara sig. Det är viktigt att påpeka och konsekvent stå för detta, för annars kan diskussionen aldrig föras in på det som verkligen betyder något. Så länge förvirrade populister som Ilse-Marie maler på om att den onda nyliberalismen tvingar in det stackars folket i fattigdom och samtidigt lockar med guld och gröna skogar i den välsignade socialismen – och vi liberaler accepterar dessa premisser – är vi chanslösa. Vi kan inte övertrumfa gratis allt åt alla, helt enkelt för att vår intellektuella hederlig inte tillåter åt att ta till sådana förljugna låtsasargument.

När debatten hålls på en sådan låg nivå kan människor som St Just svamla på om ”de marknadskrafter som tvärtom är huvudorsak till skriande fattigdom, krig över tillgångar och resurser och sjukdomar där människor fortfarande dör i vattkoppor och av smutsigt vatten”.

Då kan ha säga saker som att ”Voogi är fast i resonemanget att skapa ekonmisk tillväxt och öka resurserna. Den enkla sanningen är att det handlar i första hand om fördelning och kontroll. Vi var ju överens om att det fanns tillgångar, pengar, rikedomar – jag hävdar att dessa kan delas, skillnader människor emellan jämnas ut och makten förskjutas till befolkningen och dess representanter istället för att ligga hos en finansminoritet. Därefter kan vi resonera om ökad produktion”

Där illustrerar han precis vänsterns grundläggande premiss: pengar finns, det gäller bara att fördela dem så att alla får lika mycket. Sen kan man börja bekymra sig om produktion. Att bemöta honom med nationalekonomisk teori och empiri är tröstlöst, han kommer bara förneka allting och hävda att det är nyliberala lögner som syftar till att göra det rika rikare på de fattigas bekostnad. Vi liberaler vet att det inte är så, men det spelar ingen roll. St Just kommer fortsätta svamla, ljuga, vägra bemöta argument och avfärda alla andra uppfattningar som ondsinta konspirationer styrda av familjen Wallenberg.

Vad vi liberaler måste lära oss är att försvara liberalismen ur ett moraliskt perspektiv. Vi måste sluta acceptera argumentationens premiss att den som hittar på det bästa slutmålet vinner. Det går inte, vi kan inte tävla med gratis allt åt alla utan ansvar och motinsats. Vi kan inte försöka påpeka att det inte fungerar på sättet, vi måste visa varför det inte är rätt att ens eftersträva ett sådant mål.

När socialisterna säger att ”vi” ska finansiera allting tillsammans ska vi inte säga att vi har ett annat förslag, vi ska påpeka det omoraliska i tvånget. Vi ska säga att visst, finansiera du vad tusan du vill, men tvinga inte mig att delta om jag inte vill. Det är ju tvånget som är fundamentet i den socialistiska argumentationen. Det handlar inte om att alla ska vara med och hjälpa till, det handlar om att alla ska tvingas att hjälpa till, oavsett de vill eller ej.

När socialisterna säger att sjukvård och skola ska vara ”gratis” måste vi sluta svara att den inte alls ska vara gratis, vi måste istället fråga varför den som inte konsumerar en vara eller en tjänst ändå ska tvingas att betala för den.

Det finns ett enda skäl till att man förespråkar skatt: man vill leva på andras resurser. Den som säger ”jag får ju tillbaka något för all skatt jag betalar” kan lika gärna betala en privat försäkring. Vad är skillnaden? Du betalar en premie för att få skydd mot oväntade händelser, bilkrockar, bränder eller sjukdom. Skillnaden mot skatten är att andra människor också tvingas betala för detta skydd, trots att de inte nödvändigtvis anser sig behöva det. Så varför förespråka skatt? Jo, för att man som enskild konsument anser sig ha nytta av andra människors pengar. Ju mer andra betalar desto mer får jag tillbaka, tänker de, socialisterna. Däri ligger det parasitiska draget. Det handlar om att få fördelar på andras bekostnad, vilket är det omoraliska vi måste belysa och bemöta. Socialisterna vill inte ”hjälpas åt”, de vill att andra ska hjälpa dem utan att kräva något i utbyte, och hur gör man det? Genom tvånget.

Den som vill omfördela pengar till någon annan kan göra det utan tvång. Det är bara att öppna plånboken och betala, men hur får man någon annan att dela med sig? Det är inte lika lätt. Om en person äger något som han eller hon anser sig ha förtjänat, antingen genom en arbetsinsats eller genom att ha betalat för det, vill hon inte bara ge bort det eftersom det vore att offra sin egen förtjänst, sin egen lycka, och få intet tillbaka. Metoden blir återigen tvång. När du inte vill dela med dig till mig, när jag inte erbjuder dig något i utbyte mot det du har och som jag vill åt, så åkallar jag den högre makt som kallas ”demokrati” och förkläs med floskler som ”rättvisa” och ”solidaritet”, och så tvingar jag dig under vapenhot att dela med dig. Var ligger rättvisan i det? Varför har jag rätt att tvinga dig att ge mig något som är ditt?

Det finns ingen sådan rätt, den är endast omoralisk eftersom den bygger på samma princip som slaveri. Det att avkräva andra människor värden utan att ersätta dem. Det är detta vi liberaler måste påpeka. Vi måste förklara för socialisterna att ”gratis” under ofrivillighet bygger på tvång och exploatering och är raka motsatsen till solidaritet och medmänsklighet. För socialismen handlar ju inte om att folk ska vara snälla mot varandra, utan om att de ska tvingas att agera i enlighet med en förutbestämd norm som säger att självuppoffring är vägen till frälsning. Vi får inte acceptera det, vi måste visa att det fria utbytet och respekten mellan människor är det moraliska ideal vi eftersträvar. Att parasiterna inte längre får sina arbetsfria inkomster och sin ansvarslösa makt i ett sådant samhälle är ingen orättvisa, tvärtom är det höjden av rättvisa: att den som förtjänar sina resurser genom arbetsinsatser och fritt utbyte av tillgångar mellan fria individer också har rätt att förfoga över dessa enligt de egna målsättningarna.

Slaveriet är inget ideal, varken i praktiken eller i teorin, och vi måste kunna visa är socialismens kostnads- och ansvarsfria slutmål i själva verket bara är Vägen till träldom.

Nyårsnötter

Varför bloggar man? Varför argumenterar man för en viss politik? I mitt fall handlar det om att utveckla det egna tänkandet samt att försöka förstå motståndarna (och Gud (?) vet att det är svårt!). Därför blir jag lite besviken över att det är så få vänstersympatisörer som kommenterar våra inlägg. Missförstå mig rätt, jag är väldigt glad och tacksam över stödet från likasinnade, men det känns också som att man predikar för prästen, så att säga. Jag vill ha mer mothugg, fler motargument! Som ett led i detta tänkte jag ta upp ett par frågor som sällan eller aldrig behandlas tillräckligt noga och djupsinnigt. Vi kan kalla dem nyårsnötter.

1. Om socialismen och friheten.

När jag läser på vänsterbloggar slås jag ofta av att de använder ”frihet” som ett honörsord. Det verkar som att det socialistiska samhället innebär frihet från förtryck och individens rätt att ägna sig åt vad som helst utan motkrav från någon annan, och den oinskränkta rätten att konsumera vad som helst utan att behöva betala för det. Samtidigt är det allmänt känt att socialismens grundpelare än den så kallade ”demokratin” i vilken folket gemensamt fattar beslut och bestämmer i en rad olika frågor.

Vad jag vill veta är följande: hur kan den enskilde individen vara ”fri” i ett samhälle som präglas av majoritetsbeslut i så många frågor? Varför innebär det min ”frihet” att hela tiden vara hänvisad till vad folket anser är rätt och riktigt för just mig?

2. Om konsumism, miljön och högre löner

Lösningen på klimatproblemen är en ”ny livsstil” som innebär kraftigt minskad konsumtion av allt som vi inte ”behöver”. Istället ska vi leva närmare och i harmoni med naturen och ägna oss åt att söka själslig snarare än materiell rikedom.

Vad jag vill veta är följande: om minskad konsumtion är ett eftersträvansvärt mål för individen, hur kommer det sig då att fackföreningar och vänsterpartier kräver högre löner för sina medlemmar och sympatisörer? Borde de inte snarare kräva lägre löner eftersom mindre pengar ger mindre konsumtionsutrymme som är bättre för miljön?

3. Om världshandeln

De fattiga länderna exploateras av de rika, deras misär beror på vår rikedom och vice versa. Handel leder inte till rikedom för de fattiga, och ju mer u-länderna liberaliserar sina ekonomier desto sämre går det.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående resonemang stämmer, hur kommer det sig då att tillväxt och ekonomisk frihet är så tätt sammanflätade? Hur kommer det sig att de u-länder som är mest integrerade i världsekonomin är de som växer snabbast? Använd gärna följande källor:

http://www.heritage.org/research/features/index/countries.cfm, http://www.doingbusiness.org/EconomyRankings/, http://www.gapminder.org/

4. Om fördelning av resurser

Ponera att ett samhälle väljer att i ett slag fördela alla resurser jämlikt så att alla får ungefär lika mycket genom att konfiskera de rikas egendomar och dela ut dem till de fattiga. Ponera sedan att de fattiga får full bestämmanderätt över sina egna resurser och använder dessa på ett sätt som gör att nya ojämlika fördelningar uppstår, exempelvis genom att en artist blir oerhört populär och säljer miljontals skivor varvid denna artist blir väldigt mycket rikare än sina fans.

Vad jag vill veta är följande: hur ska det socialistiska samhället garantera att sådana nya ojämlika fördelningar av resurser inte uppstår, och varför är det rätt givet att fördelningarna uppstått genom frivilliga utbyten?

5. Om ekonomiska teorier

Nationalekonomi är ingen vetenskap utan ideologiskt betingad propaganda skapad för att upprätthålla överklassens privilegier gentemot arbetarna.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, varför berättar då aldrig vänstern vilka nationalekonomiska teorier det är som är felaktiga och vad som egentligen stämmer? När får vi se den socialistiska nationalekonomins teorier framlagda som vetenskaplig forskning baserad på empiri och matematisk logik?

6. Om inflation och arbetslöshet

Överklassen har instiftat ett inflationsmål som gör att det inte går att eftersträva full sysselsättning. Detta är ett led i att hålla arbetarklassen på mattan så att de måste konkurrera med lägre löner.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, hur kommer det sig då att det aldrig har gått att påvisa ett hållbart samband mellan höjd inflation och minskad arbetslöshet på lång sikt? Hur kommer det sig att de länder som har släppt iväg inflationen också har tvingats se arbetslösheten stiga?

7. Om moral

Vår hjärtefråga här på bloggen är moral. Från vänster hävdas det att god moral är att bry sig om de fattiga och ge upp sina egenintressen för andras vinning, samt att de rika har en skuld gentemot de fattiga.

Vad jag vill veta är följande: om det är gott att lämna ifrån sig sina egna pengar som välgörenhet, varför är det då inte ont att ta emot dem i egenskap av behövande? Varför är det ont att ta emot lön för en arbetsinsats men gott att ta emot allmosor utan motinsats?

8. Om skatter och bistånd

Ekonomi är ett nollsummespel, den enes bröd är den andres död. För att de fattiga ska bli rikare måste vi bli fattigare.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, borde då inte alla skatter gå till bistånd, och borde inte skattesatserna höjas så att varje individ får kvar 2.680:- per månad?

Det finns givetvis många fler frågor än dessa, men de får utgöra en start, eller förhoppningen om en sådan, på en längre debatt. Jag utmanar härmed våra kära vänner zaramis, Ilse-Marie (som appropå det här lögnaktiga inlägget borde öppna ögon och öron och ta del av den för socialister så jobbiga verkligheten), Jinge, Kaj Raving (tipsa gärna om fler) att svara på dessa nyårsnötter!