Posts Tagged ‘Sjukvård’

h1

Hycklaren Rosenberg, en av många

augusti 20, 2009

Varför Göran Rosenberg tillåts skriva på DN:s ledarsida övergår mitt förstånd, men det gör han hur som helst. Från att ha varit en hyfsat intellektuell debattör har han helt spårat ur de senaste åren och framstår som lite av en religiös fanatiker: han vet allt om världen men kan inte förklara någonting.

Nu har han gett sig in i debatten om offentligt respektive privat finansierad vård och ställer sig föga förvånande på vänstersidan. Han ondgör sig över vinster som enda drivkraft inom vården i ett fritt samhälle, och propagerar därför för skattefinansiering. Samtidigt skriver han dock att ”vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi som samhälle mår bättre av det.”

Ja men så vad är problemet då? Om vi vårdar varandra för att vi bryr oss behövs väl inget tvång, inga statliga monopol, inga skatter? I så fall kommer ju människor av egen fri vilja och självuppoffrande moraliska ställningstaganden vårda de som behöver, för att de behöver det. Vad. Är. Problemet?

Jo, problemet är det gamla vanliga. Alla människor, även Göran Rosenberg, har ett egenintresse av att inte förlora pengar. De vet att om de offrade sig själva och vårdade andra efter behov skulle de förlora ruskigt mycket pengar, och det har de ingen lust med. Deras möjliga frivilliga insats hänger alltså på ett vinstintresse, och hyckleriet är avslöjat. Det är ju enkelt att kräva av andra att de ska agera på ett visst sätt, men desto svårare att göra det själv. Rosenberg kräver att någon, oklart vem, ska vårda de behövande utan vinstintresse, men skulle antagligen aldrig göra det själv om han fick chansen på en fri marknad. Helt enkelt för att han som alla andra har ett eget vinstintresse som han inte låtsas om.

Rosenberg tar upp ett par argument för vinstdriven vård och bemöter dem, men de är den socialliberala borgerlighetens argument. De är något bättre än vänsterns men långt ifrån tillräckliga. Båda grupper utgår från att gratis vård är någon sorts rättighet för alla, men så är det inte. Det bästa argumentet för privat sjukvård är att ingen människa har rätten att leva på en annans bekostnad. Den offentliga vården är inte ”solidariskt” finansierad som Rosenberg uttrycker det, den är finansierad med stöldgods. Tvånget är den enda utmärkande faktorn, allt annat är bortförklaringar.

Det mest intressanta är att så otroligt många blir så otroligt upprörda av blotta tanken på att tvånget skulle försvinna, men vad säger det egentligen? Säger inte det att alla dessa människor av egen fri vilja skulle betala vården för de behövande, precis som de gör idag, om skatten avskaffades? Om det inte gör det, vad är då all denna upprördhet värd? Ingenting, inte ett öre. Inte respekt, inte beröm, absolut ingenting. Om det är så att en fri marknad skulle resultera i att de behövande inte fick någon vård, ja, då beror det endast på att folk i allmänhet vill ha det på det sättet. Och då lovar jag att en stor mängd människor ändå upprört skulle kräva offentlig finansiering för de behövande, vilket innebär att någon annan ska betala. Sådan upprördhet bottnar bara i en sorts missriktad vilja att verka ”god”, och ”god” är man i vänsterns värld om man tycker något som är gott: om man tycker att en fattig ska få vård så är man god, och stjäl man någon annans pengar och betalar för en tredjes vård är man nästan ett helgon.

Mycket snack och lite verkstad alltså, som vanligt på vänsterkanten.

Annonser
h1

Vård som vara

augusti 7, 2009

Glädjande nog har det på sistone uppstått en ganska ideologisk debatt angående vinster inom vårdsektorn. Den borgerliga Alliansen ser konkurrens som ett sätt att säkra kvaliteten inom det som kallas välfärd, medan sosseriet med stöd från vänstern motsätter sig alla sådana förslag. Glädjande säger jag med viss försiktighet, då det är långt ifrån säkert att borgarna försvarar sina ståndpunkter på ett konsekvent och ärligt sätt, men debatten är i sig ett steg i rätt riktning.

I dagens DN förklarar Carin Jämtin att kvalitet inom sjukvården är beroende av personaltäthet och att alla pengar som genereras inom verksamheten därför måste gå till att anställa mer personal. Detta stämmer givetvis inte, men det kan andra få diskutera. Det verkligt intressanta är påståendet att ”välfärden” inte är ”en vara som alla andra” som ”fungerar som marknaden i övrigt”.

Vi var inne på detta ämne redan igår, och nu finns det alltså anledning att ta upp det igen. Den centrala poängen är att alla varor och tjänster på en marknad (alltså i ett samhälle) syftar till att främja den mänskliga välfärden. Vårt grundläggande behov är det av mat och dryck, av skydd mot väder och vind samt av allmän säkerhet. När dessa är uppfyllda uppstår andra behov; av bekvämlighet och rent av lyx. Människan strävar alltid framåt och vill utveckla sin välfärd, vilket görs genom konsumtion av varor och tjänster, av upplevelser och av erfarenheter. När man äter gör man det primärt för att slippa svälta ihjäl och sekundärt för att man njuter av smaken. Oavsett vilket syftar ätandet till att främja individens eget välmående, på olika nivåer beroende på den aktuella situationen.

Hur kan man på allvar särskilja just sjukvård från all annan form av välfärd? Varför skulle den vara isolerad från exempelvis konsumtion av livsmedel? Var sätter man en sådan gräns? Snarast är behovet av att äta ännu mer grundläggande än behovet av vård vid förkylning eller nageltrång, så varför inte gå till val på ”gratis” mat åt alla som är hungriga?

Det är trist att ett påstående som Jämtins får stå så oemotsagt i den svenska debatten, men det betyder inte att det är korrekt eller ens relevant. Sjukvård är självklart en vara som vilken som helst: den skapas av människor som med arbetsinsatser och investeringar ser till att möjligheten till konsumtion av vård existerar. För detta vill de ersättas och belönas, precis som för vilken arbetsinsats som helst som leder till konsumtion. Varför skulle det vara rätt att den som konsumerar den vara eller tjänst som erbjuds inom ”välfärden” inte är den som också betalar och avlönar producenten? Varför skulle vårdverksamhet skilja sig från jordbruk eller klädesindustrin?

Vinsternas vara eller icke vara inom vårdverksamheten ska inte avgöras av politiker utan av producenterna och indirekt av konsumenterna. På en fri marknad kan vem som helst starta en vårdinrättning och driva den med eller utan vinstintresse. Om 71 % av svenskarna är motståndare till vinstutdelning inom vården kan de på denna fria marknad välja att starta företag som sätter ”människan i fokus” och medmänskligt och solidariskt bedriver verksamheten utan en tanke på vinst. Det är bara att sätta igång. Dessa 71 % säger oss att det på en fri marknad skulle uppstå en rad olika sådana alternativ, samt att en förkrossande majoritet skulle begagna sig av dem, därmed stödja dem med pengar och därmed garantera deras fortlevnad. Ingen behöver oroa sig för konkurrensen från vinstdrivande företag då bara 29 % skulle besöka dessa.

Eller?

Nja, det är ju alltid lättare att argumentera för att andra människors pengar ska användas på ett visst sätt, än det är att använda sina egna just så. Därför blir det så enkelt att hyckla när det kommer till vårdfrågan: gratis, ja visst, men bara så länge jag tjänar på det.

Vinster är ingen självklarhet på en fri marknad. Dels för att en verksamhet mycket väl kan kosta mer än den inbringar, och dels för att alla som startar och driver företag inte alls är intresserade av att maximera vinsten. De som på en fri marknad bedriver näringsverksamheter är samma människor som svarar på enkäter om vinsterna inom sjukvården. Varför skulle de ändra ståndpunkter och värderingar om staten plötsligt slutade att exploatera de rika och de produktiva? Varför skulle vårdföretag automatiskt eftersträva maximal vinst utan hänsyn till kvalitet om 71 % är motståndare till sådana alternativ, och varför skulle dessa konkurrera ut de medmänskliga företagen som sätter ”människan i fokus”? Det är befängda antaganden att göra, och de bevisar att den ideologiska debatten tyvärr inte bygger på något annat än rena fantasier och löst tyckande.

Carin Jämtin tror att pengar finns i en begränsad och statisk mängd som via staten kan fördelas antingen till kapitalister genom vinster eller till personalen genom löner. Redan där spårar debatten ur, och då är det enkelt att påstå att vården inte är som vilken vara som helst på en fri marknad. Nej, idag är den inte det, men varför? Måste det vara så? Ska det vara så? Självklart inte.

Den fria marknaden är inte ”bäst” för att den skulle generera mer effektiv och kvalitetsinriktad vård (även om det också är ett argument för den), utan för att den är rättvis. Den bygger på avsaknaden av exploatering och respekten för varje enskild individs eftersträvande av personlig välfärd. Det får aldrig ska på någon annans bekostnad, genom att exkludera vården från marknaden och låtsas att den står över all annan konsumtion, produktion och finansiering. Det gör den inte, av ovanstående anledningar, och där måste en ärlig ideologisk debatt börja. Vänstern måste grunda sina påståenden om vården i något mer än subjektivt tyckande, och borgerligheten måste visa att dessa påståenden är falska och oärliga.

h1

Kort om sjukvård

januari 28, 2008

Det enda svar jag fick på mitt inlägg om varför sjukvård är en rättighet var att den inte är det. Problemet är ju att om det är en mänsklig rättighet att få sjukvård (som så ofta påstås) så måste sjukvården finnas, och hur mycket är rätten värd om vården inte existerar? Hur härleder man då den åsikten? Bygger den på själva existensen, alltså att människan har rätt till sjukvård så länge den finns? Hur är det då en rent mänsklig rättighet, om den bygger på premisser som inte har med själva mänskligheten att göra?

Vad jag efterlyser är helt enkelt en härledning av åsikten att sjukvård är en mänsklig rättighet. Den som anser att så är fallet måste förklara hur rätten uppstår, om den gäller oavsett om sjukvård finns eller inte, samt vad den bygger på för antaganden.