Det krävs inte så mycket för att bli publicerad som ”poet” i DN-kultur. Är man bitter och misslyckad och hatar samhället så räcker det gott. Kan man skriva rader som ”‘Det nya arbetarpartiet’ visade sig – bakom slagordens språkspel – vara en parodiskt övertydlig agent för ett nygammalt disciplinsamhälle: den som inte lönearbetar, ska inte heller äta, snarare ätas, idisslas och spottas ut.” så har man en given hederplats i kultursocialisternas hjärtan. Och det är samma förbannade nonsens som vanligt: jag, en intressant människa med själsligt djup som bara inte råkar ha nån lust att jobba med sådant som skapar ett värde för andra människor, anser mig ha rätten att få det jag behöver bara jag pekar på det. Om jag inte får det är samhället kallt och omänskligt och bör reformeras.
Märk väl vad personen i fråga egentligen säger. Han ska inte behöva jobba och skapa några värden som andra människor finner det motiverat att betala för (=lönearbeta), men någon ska skapa värden åt honom utan att kräva något i utbyte. Någon ska lönearbeta för poetens skull, men poeten själv måste minsann ha rätten att nära sin konstnärliga själ på andra sätt än att slava för andras intressen.
Det är den socialistiska logiken i ett nötskal: allt jag vill ha till mig nu utan motinsats.
Gissa vilket samhälle som skulle uppstå om den här typen av nollor fick bestämma. Poeten skulle sitta hemma och vältra sig i sin ångest och bara vänta på att konsumtionen skulle ramla ned i brevlådan. Alla andra skulle… ja, antagligen också ägna sig åt precis vad de själva ville utan en tanke på lönsamhet. Man har ju lika stor rätt som alla andra till konsumtion, alltså att konsumera det man vill ha och behöver, är det inte vad alla människors lika värde handlar om? Att inte behöva jobba utan få allt ändå, gratis?
Och vem skulle producera all denna gratis konsumtion? Ingen, naturligtvis. När förlorarna styr produceras ingen rikedom, eftersom incitamenten är omvända: de som producerar mest (de som idag tjänar mest) ses som utsugare, exploatörer och egoister, och den poet som sitter hemma och är sur över att han måste tjäna pengar om han vill överleva är den gode som saknar mänskliga rättigheter i ett liberalt samhälle. Det är så patetiskt att man vill spy på det, men det säger också något om vilket perverst och urbota korkat system socialismen är, redan på en idénivå.