Den naturliga marknaden

Någon undrade varför den här bloggen lägger energi på att argumentera mot planekonomin, det är ju ingen som propagerar mot den. Må så vara, men planekonomin är socialismens själva kärna. Det som måste klargöras är att små inskränkningar i den fria marknaden inte är socialism, det är socialliberalism. Det är illa nog, men någon som på allvar kallar sig socialist borde fundera lite längre över vad han eller hon egentligen står för. Och i grund och botten är den en diskussion om och en kamp mellan idéer.

Den socialistiska idén är att kollektivet ska gå före individen. Alla enskilda människor kan och ska användas för att uppnå det samhälleligt bästa, det som gynnar flertalet. Det är naturligtvis omöjligt så länge varje människa får bestämma över sig själv, och därför måste tvånget vara den övergripande metoden i varje socialistiskt samhälle. Ju mer socialism ju mindre frihet och vice versa.

Konsekvenserna av denna idén kan observeras i länder som Nordkorea. Här är människor inte fria, de är tvingade att lyda de order som staten ger och som ska skapa en önskvärd effekt. Vad den enskilda individen har att säga om saken är fullständigt ovidkommande.

Det är inte överraskande att den socialistiska ideologin dragen till sin spets misslyckats. Vad som är intressant är att diskutera varför, och svaret är givetvis att det beror på ofriheten. Se bara på vad som händer i en sådan ekonomin: enskilda människor försöker på egen hand genom egna beslut och egna insatser skapa ett bättre liv, och genast stoppas de med våld av staten. Det är inte konstigt, det är en absolut nödvändighet. Individens frihet gör att individen naturligt beter sig marknadsmässigt, det vill säga efter eget huvud och egna preferenser. Sådant kan inte tillåtas i en planerad ekonomi, då faller planen.

Det är lätt att vifta bort Nordkorea och säga att det är ett exempel, men det är fortfarande ett exempel. Det är samma idé som omhuldas av socialister i alla länder, bara i varierande skala. Och det är idén det är fel på, inte skalan. Nordkorea är bara ännu lite mer konsekvent än andra socialistiska länder, ideologin är inte unik.

Därför är det viktigt att visa vart de socialistiska idéerna leder. De leder till Nordkorea på grund av den galenskap de bygger på. Man kan inte ursäkta en galen idé med att den är för konsekvent, antingen är den galen eller så är den det inte.

Ett erkännande

Det har som ni märkt varit stiltje här på bloggen under en period. Det beror dels på tidsbrist och dels på ointresse, men håll utkik, när andan är den rätta kommer det dyka upp inlägg igen.

Tills vidare kan man glädjas över att Nordkorea nu erkänner att planekonomin har misslyckats. Viktigt att påpeka är dock hur detta erkännande bör bemötas: socialister världen över är ju kända för att bortförklara de praktiska konsekvensera av sina idéer med att det inte var någon riktig socialism eller planekonomi. Detta för att planekonomin egentligen inte är en teori om hur ekonomin bör fungera eller kontrolleras, utan en önskedröm om vad den ska resultera i. Tesen är ungefär att om man från statligt håll planerar att alla ska få det bra så blir det så. Argumenten som ska backa upp detta resonemang existerar inte, men ett tafatt försök går ut på att förkasta klassisk nationalekonomi som propaganda snarare än vetenskap. Poängen är alltså att man inte säkert kan veta någonting om ekonomiska sammanhang, och med ett sådant halmstrå kan det ju eventuellt gå att planera ett helt samhälle centralt.

Det väsentliga är alltså inte att peka på samtliga planekonomiska misslyckanden och säga ”titta, det fungerade inte”. Man måste istället förklara att själva idén är korrupt och felaktig. Att planekonomin misslyckas är bara en nödvändig konsekvens av det första ledet. Det går inte att planera en konsekvens utan att ta hänsyn till premisserna, man skapar inte välstånd genom att önska sig välstånd. Däri ligger socialismens största problem, och dess största fördel: icke tänkande människor lyssnar på en politiker som säger ”jag ska ge dig ett jobb som du inte behöver gå till men som ger dig en stadig inkomst och trygghet genom hela livet”, de icke tänkande människorna lyssnar och gillar budskapet och röstar fram politikern till makten. Politikern inser snart att det inte fanns så mycket välstånd att dela ut och tvingas ta till hårdhandskarna för att tvinga befolkningen till arbete. Och så har diktaturen uppstått. Vad den producerar blir så klart i slutänden bara misär och elände.

Men socialisterna lär sig aldrig. Drömmen om de arbetsfria inkomsterna och den ansvarslösa makten är för stark, så nu vänder de sina blickar mot nästa galning: Hugo Chávez. Även denna pajas lovar gratis allt till alla, men kommer i sinom tid tvingas krypa till korset och erkänna att hans politik inte fungerade.

Vad kommer vänstern säga då?

Låt oss ställa dem till svars, låt oss avkräva dem ansvar för sina idéer en gång för alla. När Chávez Venezuela faller, låt oss då vara där och fråga socialisterna vad som hände. Och låt oss vara förberedda på ursäkterna och bortförklaringarna. Låt oss se till att de inte kommer undan den här gången. Låt oss visa att det är idén det är fel på, och inget annat.

Marknaden är odödlig

Nordkorea är kanske det land i världen som just nu kommer närmast den planerade ekonomin – motsatsen till den fria marknadsekonomin. Det är ett utmärkt empiriskt exempel att studera, inte minst för socialister: systemet inte bara misslyckas kapitalt med att utrota fattigdom och orättvisor, det kräver också ett omfattande slaveri och stenhård kontroll av varje enskild individs handlingar.

Vad som uppenbarligen har hänt är att människor har försökt bryta sig ur statens grepp och starta sina egna verksamheter istället för att tvångsarbeta för usla löner inom de statliga företagen. Dessa verksamheter har fått fungera på en svart marknad utanför den officiella ekonomin, och de har trots detta genererat en del pengar som har sparats. Nu har regimen genomfört en valutareform som har gjort dessa besparingar värdelösa, i ett försök att krossa den informella marknaden och återföra dess aktörer till planekonomin.

Inget av detta borde på något sätt vara överraskande. Det som har skett är bara en naturlig följd av planekonomins korrupta premisser: dess icke-existerande incitament leder till låg motivation för den enskilde arbetaren, monopoliseringen leder till brist på investeringar i utvecklingen av produktionen, och båda dessa faktorer leder tillsammans till en stagnerande ekonomi och en ond cirkel av fattigdom och allmän misär. Misären leder i sin tur till att människor på egen hand försöker bygga upp någonting bättre, och det rimliga alternativet är en informell marknad där mer resurser skapas pga bättre incitament och större frihet. Dessa utbrytningar skadar planekonomin och kräver av staten att den agerar direkt och kraftfullt för att krossa marknaden och återfå den nödvändiga kontrollen.

Att tro att planekonomi ens kan fungera i teorin är att helt ignorera dessa förlopp. Och det är ju så man måste göra för att komma fram till slutsatsen att planekonomi är bra: ändra på premisserna.

Nordkorea är ännu ett bra exempel på hur socialismen misslyckas, men den viktigaste lärdomen är varför den misslyckas samt att den skulle misslyckas igen och igen om den fick fler chanser. Det går inte att i all evighet bortförklara alla dessa misslyckanden med att det inte var planekonomi på riktigt: det är precis det det är! Det går inte att planera en ekonomi och samtidigt tro att individen kan ha någon form av valfrihet, för den valfriheten är raka motsatsen till vad planeringen kräver. Individen måste kontrolleras om ekonomin ska kunna kontrolleras, för utan individer blir det ingen ekonomi. Slaveri är en absolut nödvändighet, vilket fallet Nordkorea (igen) bevisar.