Hur många politiska diskussioner har inte slutat med att ens motståndare säger att ”jag tycker faktiskt så här”, och vägrar gå vidare? Kanske med hänvisning till att åsikter är något subjektivt som inte kan vara rätt eller fel, att det inte finns några objektiva sanningar när det gäller tyckande? Allt för ofta har jag upplevt det själv, och jag funderade länge över hur man skulle kunna komma förbi det där. Svaret – som jag ser det – är att få motståndaren att själv bevisa att han har fel.
Oavsett hur rätt man tycker att man själv har i en fråga är det väldigt svårt att övertyga någon som har en motsatt åsikt. Även om man med statistik kan bevisa att frihandel är bra (tex) kan någon som inte tycker det påstå vad som helst för att ”motbevisa” en. Han kan ge ett exempel på någon som någon gång inte fått det bättre av frihandel, och oavsett hur irrelevant det exemplet är kommer han ta det som ett bevis för att han har ”rätt”.
Mer effektivt än att propagera och argumentera för sin egen åsikt är därför att få motståndaren att förklara varför han tycker något. Till slut kommer alla åsikter nämligen kunna härledas tillbaka till begreppen ”rättigheter” och ”moral”. Det är bra, för ”rättigheter” och ”moral” är inget som kan vara vad som helst. Ändå är det det alla felaktiga och ologiska åsikter tar för givet: att en rättighet kan gå ut på precis vad som helst, och att moral är det man själv tycker är rätt, punkt. På så sätt slutar alla diskussioner lätt i konstaterandet att ”det här är min åsikt, min moral säger åt mig att det här är rätt”. Frågan är varför. Vad får personen att tycka så? Rätt enligt vilken utgångspunkt? Han tycker ju givetvis något för att det leder fram till en önskad konsekvens. Vilken konsekvens är det? Hur valde han den? Vad har det för konsekvenser för andra människor? Spelar det någon roll?
Vad man än förespråkar för mänsklig aktivitet – omfördelning av pengar, slavarbete eller förbud mot sex innan äktenskapet – så vill man typiskt sett implementera den med lagstadgade rättigheter som i sin tur bygger på moral. För att kunna upprätthålla en konsekvent omfördelning av pengar måste man exempelvis ha en lag som ger staten rättigheten att omfördela, och att den rättigheten ska existera beror på att personen som tycker det anser att det är god moral att omfördela pengar.
När man har kommit till det stadiet i diskussionen (”varför tycker du så?” ”för att det är moraliskt riktigt”) så frågar man varför det är moraliskt riktigt. Enligt vilken moral? Svaret lär bli ”enligt min moral”, och då frågar man vad som händer om man påstår att ”moral” är vad som helst (en rosa groda kanske?), det man själv tycker. Om du tycker att omfördelning är moraliskt och jag tycker att det är omoraliskt, hur ska vi då komma överens?
Den enda lösningen om allt beror på tyckande är att slåss, om man inte kan kompromissa och säga att ”det är det vi har demokratin till”. Då har man övergivit sin inledande ståndpunkt att moral är vad man själv tycker, för om majoriteten ändå bestämmer vad som är rätt spelar ens egen åsikt ju ingen roll. Jag tycker att omfördelning är omoraliskt, men det tycker inte majoriteten så då får jag rätta mig efter det. Moral är alltså vad flest människor tycker. Och hur kommer man fram till det, varför är det så? Är det en naturlag? Nej, det är givetvis något som nån har kommit på, men det betyder inte att det bör vara så.
Ändå är det kanske den mest utspridda uppfattningen i samhället, att det som är ”rätt” och därmed bör vara människans och individens ”rättigheter” är det majoriteten tycker ska vara rätt. Individen har alltså rätt att agera på ett visst sätt endast för att en större grupp individer ger henne den rätten, för att de tycker att hon ska få ha den. En sådan tilldelning av rättigheter är fullständigt godtycklig och kan innebära vad som helst: den enes rätt till liv och rätten att döda en annan så att den saknar rätten till liv. Eller någons rätt att kunna plocka ned månen från himlen, steka den i akvarellfärg och äta upp den. Fantasin vet inga gränser.
Följdfrågan blir varför det är ”rätt” att majoriteten bestämmer vad som är ”rätt”. Vem har bestämt det? Enligt vilken rätt? Majoriteten kan givetvis inte ha några rättigheter, till att börja med, eftersom varje grupp av individer kan delas upp i just individer. Om en majoritet har en rättighet betyder det att en grupp av individer har en gemensam individuell rättighet som andra saknar, och varför har de det?
Jag tänker inte utveckla den här tankegången så mycket längre av praktiska skäl: det är just det egna tänkandet som leder fram till förståelse, det är inget man kan lära sig utantill. Poängen är att när någon lägger fram en åsikt är det väsentligt att inte påstå att han nödvändigtvis har fel och peka på vad som är rätt, för då kommer han bara påstå att hans åsikt är sådan. Det finns ju inget rätt och fel, bara åsikter. Fråga honom därför istället varför han tycker något sådant, vad det beror på. Utgångspunkten alla människor har – den mest grundläggande anledningen till att man tycker något – är att det gynnar någon på ett eller annat sätt. Det betyder att han anser att det är god moral att gynna denna någon på just det sättet, men är det en princip som kan appliceras konsekvent på människor? Är hans moral en god allmänmänsklig moral, eller går den ut på att gynna en och missgynna en annan, exempelvis genom slaveri? I det senare fallet bygger hans resonemang på en självmotsägelse: god moral att gynna, och samtidigt att missgynna.
När man får personen i fråga att erkänna detta kan man visa att hans åsikter saknar saklig grund och är gripna ur luften. De saknar sammanhang och logik och kan därför plockas isär, utan att man själv behöver stå för motbevisen. Det enklaste sättet att vinna en diskussion på är att få motståndaren att argumentera för att något både är och inte är på samma gång, att A inte är A. När man har gjort det framstår hela hans resonemang som löjeväckande och vidare argumentation är överflödig.
Who is John Galt? 