Principer

Ett populärt knep i politiska diskussioner är att hävda att man är en ”pragmatiker” som ser bortom ideologisk låsning och enkla helhetslösningar på diverse problem. Gör man det behöver man inte ta ansvar för någonting, för om en av ens idéer visar sig inte fungera kan man bara ursäkta med sig att man är så vidsynt att man är beredd att testa något annat. Oerhört bekvämt.

Det finns dock två stora problem med en sådan inställning. Dels lägger den ingen kraft på att undersöka varför någonting ”fungerar”, vad man påstår är ju i princip att man är beredd att göra vad som helst bara det leder till en önskad effekt. Om ingenting ändå fungerar så testar man gärna igen och igen, utan att förstå eller bry sig om att målet kanske inte är realistiskt.

Dels är även pragmatism en moralisk och ideologisk princip, och den grundar sig på ytterligare ett ställningstagande, nämligen ett kring vad ”fungerar” innebär. För socialister ”fungerar” en politik om den leder till ekonomisk jämlikhet – så kallad ”rättvisa” – och vice versa. För att uppnå detta mål är man som ”pragmatiker” beredd att testa vad som helst, vilket historien också har bevisat.

Därför är det vilseledande att prata om pragmatism som någonting fristående från ideologi och dogmatik. Själva pragmatismen är i sig en dogm, och en blind sådan. Den eftersträvar ett godtyckligt mål helt utan hämningar, allt är tillåtet så länge det ”fungerar”.

Se på vad socialisten Ilse-Marie skriver i sitt senaste inlägg om alternativen i svensk politik. Den rödgröna politiken vill ”på allvar […] skapa ett mer jämlikt samhälle”. Detta motiveras som någonting positivt med diverse undersökningar som sägs visa på att även den ekonomiska eliten ”tjänar” på ett samhälle med små klyftor. Det är alltså något som ”fungerar” för alla, frid och fröjd i folkhemmet. Usch och fy för den hemska borgerliga Alliansen där istället ”ökade klyftor är själva drivkraften och målet med den ekonomiska politiken”.

Här är det viktigt att gå bortom den populistiska propagandan och se vilka principer det är som ligger till grund för Ilse-Maries ställningstaganden. Att hon skulle bry sig om den ekonomiska eliten är uppenbart osant, så det ”pragmatiska” argumentet för att denna ska acceptera utsugning är givetvis bara ett försök att dölja det mer grundläggande ideologiska ställningstagandet.

Där finns den moraliska principen att alla människor ska ha ungefär lika mycket pengar. Det ska inte spela nån roll om man är rik eller fattig, man ska ändå ha rätt till all lyx man anser sig ”behöva”. Detta marknadsförs som något ”bra” som ”fungerar” för nästan alla människor, till och med överklassen! Men vad det i praktiken innebär är att politiken via statens tvångsmakt ska diktera individens livsvillkor. Därför blir Ilse-Maries argument om ”frihet” så motbjudande, hela hennes politiska ställningstagande bygger på omfattande ofrihet. Men om detta berättas inget, för det är ingen populär princip. Istället talar hon om konsekvenserna: denna politiska idé ”fungerar”. Den är ”bra” för nästan alla.

Huruvida ”bra” är ”rätt” eller ej är ointressant att diskutera, trots att det är den mest fundamentala principen i Ilse-Maries politik. ”Rätt” är i propagandan det som flest ”tjänar” på, men i praktiken stämmer det inte alls. ”Rätt” är ju det att alla har ungefär lika mycket pengar, resten är bara ett försök att rättfärdiga den principen.

Om det var så att de rika tjänade på att staten konfiskerar deras egendomar och delar ut till alla drönare som anses ha ett större ”behov” av pengar, kunde då inte de rika få välja detta själva? Kunde de inte få ha friheten att avgöra om de ska behålla sina pengar eller ej? Nej, inte enligt Ilse-Marie, och här skiner ideologin igenom. Det är Ilse-Marie som vill bestämma vad som är ”bra” för de rika, vad som ”fungerar”, det får de inte göra själva för då kan det ju bli fel. Och detta har så klart en djupare mening: det är inte de rika som ska vara föremål för något som ”fungerar” och är ”bra”, det är de behövande. Politiken är ”bra” om den gynnar de som har minst, de som har mest spelar ingen roll i ekvationen. De ska bara existera som offerlamm som parasiter som Ilse-Marie ska kunna suga ut för någon annans vinnings skull.

Så ser den moraliska principen ut. Jämlikhet för de behövandes skull, på de rikas bekostnad. Den som skapar sig en stor rikedom genom arbete ska bara betraktas som en plånbok från vilken man kan ösa pengar över den som har ett ”behov”. De har ingen egen rätt att bestämma över sina liv, de ska exploateras och hålla tyst. Vill de behålla sina pengar själva anklagas de för att vilja skapa större ekonomiska klyftor, och bemöts med argumentet att de själva tjänar på att bli bestulna. Det är en vidrig moral vars fundamentala princip är slaveriet. Att detta ”fungerar” för den som gynnas är inte konstigt, och att då försöka övertyga majoriteten om att den tjänar på att tilldelas mer pengar genom statens exploatering av de rikaste är i linje med socialistisk logik.

Ilse-Marie tillhör en människotyp som måste bekämpas. Hon gömmer sig bakom falska argument om pragmatism, om vad som anses ”fungera”, för att slippa diskutera ideologi och moraliska principer. Därför är det oerhört viktigt att visa vad hennes politik egentligen innebär: exploatering och slaveri. Att slaveri ”fungerar” för den som äger slavar är inte kontroversiellt, och därför är det så enkelt att komma undan med en sådan ståndpunkt. Den måste bemötas ur slavarnas perspektiv, man måste fråga sig varför slavarna inte har några rättigheter, varför räknas inte deras liv, varför är deras funktion den att se till att slavdrivarens ideologiska ställningstaganden förverkligas? Varför är de bara verktyg som ska garantera att en viss politik ”fungerar”?

Sådana frågor kan Ilse-Marie som den parasit hon är aldrig besvara. Därför måste de ställas om och om igen, för att avslöja hyckleriet och lögnerna.

Galenskapen fortsätter

Vänstern är verkligen helt otrolig. Hos socialisten Ilse-Marie sprids nu argumentet att eftersom de rika ”får” välutbildad arbetskraft från ”staten” måste de rika också betala tillbaka genom höga och ytterst progressiva skatter. Den som yttrar åsikten är Nosententia, som får medhåll av Kerstin (socialisten som tycker att kung (!) Leopolds statsfinansierade (!) härjningar i Kongo är ett bra exempel på kapitalism (!)).

Argumentet är alltså följande: ”jag stal dina pengar för att kunna köpa en smörgås, sen gav jag dig smörgåsen och därför tänker jag nu ta betalt av dig för den”.

Vad vänstern inte fattar, och antagligen aldrig kommer fatta, är att pengar inte existerar utan produktion. Staten kan inte finansiera någonting utan att något annat först har skapats, av människor och företag. När staten stjäl pengar är det den första angreppshandlingen, när den finansierar något med dessa pengar och ger detta något tillbaka till den som blivit bestulen är de två parterna finansiellt sett ”kvitt”. Det förstås bortsett från det faktum att den bestulna parten inte har bett om att få något, och heller inte har bett om att bli bestulen. Att kräva ersättning för något man köpt med en annans pengar är därmed inte bara korkat, det är därtill helt otroligt fräckt.

Problemet är nog att vänstern inte ens fattar hur detta hänger ihop: de tror på allvar att om staten utbildar någon och skickar denna person till ett företag så är det en gåva, och företaget måste därför betala för den.

Tyvärr är argumentet svårt plågat av ologik. Personen i fråga får naturligtvis en lön som motsvarar den produktivetet han eller hon besitter och uttrycker i form av aktivt arbete, och denna produktivetet är även en följd av utbildning. Ju mer utbildad en person är desto dyrare är hon, så att företagen skulle ”få” utbildad arbetskraft är den första lögnen. De betalar för den, dubbelt upp.

Den andra lögnen är att det är staten som finansierar utbildningen. Det gör den rent krasst, men med stöldgods. Staten har inga egna pengar, den producerar inget eget välstånd. Det enda den gör är att använda andras pengar som den stulit under hot om våld. När staten utbildar någon är det egentligen de producerande, företag och individer, som finansierar denna utbildning. Statens enda roll är den som omfördelande parasit.

Vidare har varken företag eller individer bett om att bli bestulna. Staten agerar inte på en fri marknad och lockar inte till sig resurser i frivillighet med logik som övertalningsmedel, den tvingar till sig andras pengar genom att hota med sitt våldsmonopol om någon vägrar. På en fri marknad utan statlig inblandning skulle företagen mycket väl kunna finansiera utbildning själva, något som de redan gör trots de höga skatterna. De sponsrar högskolor och erbjuder betald internutbildning, och bidrar på så sätt ytterligare till att skapa utbildad arbetskraft. Dubbel finansiering, således: en frivillig, en påtvingad.

Dessutom, varför skulle den som lyckas producera mest värde vara den som är skyldig staten mest pengar? Tvärtom är antagligen den mest produktive också den som i minst utsträckning har använt sig av statens tjänster och skapat sin roll som åtråvärd arbetskraft genom eget arbete. Produktivitet och kunskap är ju inte korrelerade med den summa pengar som staten har slängt efter en enskild individ, så varför skulle den mest produktive också ha en större återbetalningsplikt?

Om den som använder mest av statens tjänster också ska betala mest skatt borde väl bidragstagarna ligga illa till? De lever ju uteslutande av staten och skapar inga egna värden.

Därtill är detta argument faktiskt ett ställningstagande för marknadsekonomi: den som ”får” mest får också betala mest, köper jag ett hus på Lidingö betalar jag mer än om jag köper en lägenhet utanför Piteå. Socialisterna försöker nu få det till att om jag använder statens högskolor ska jag betala mer än någon som bara använder grundskolan (förutsatt inga andra nyttjanden), men är inte poängen med offentlig verksamhet just att alla ska ha rätt till utbildning, oavsett plånbokens tjocklek? Utbildningen ska väl inte ha ett pris, den ska väl bara finnas till för att folket tjänar på den? Denna diskrepans reflekterar socialisterna givetvis inte över, antagligen för att de inte ser den. De är för upptagna med att förfalska sina argument och missar därför dess inneboende självmotsägelser.

Denna typ av uppenbar lögnaktighet är typisk för socialister som Kerstin och Ilse-Marie. De saknar helt skrupler och sakliga argument och måste därför förvanska verkligheten för att kunna propagera för sina dunkla syften. I grund och botten handlar deras argumentation om att gynna sig själva på andras bekostnad genom att stjäla deras pengar. Allt annat är lögn och förbannad dikt.

De bortskämdas revolution

Visserligen håller den borgerliga Alliansen ut i opinionen, men om man får tro de politiska bedömarna ser framtiden mer än mörk ut. När den mest bortskämda generationen i världshistorien mobiliserar sig kommer vi antagligen få se mer av våldsamma ”protester” utan egentligt syfte, politiker med ”ett förhållningssätt till omvärlden” som får dem att donera andras pengar till socialistiska rörelser, samt ett folk vars engagemang för sig själva och samhället inskränker sig till att gå ut på gatorna och kräva gratis förmåner.

I kontrast mot de iranier som lever under verkligt förtryck och känner sig tvungna att bekämpa överheten med våld ser dessa svenska ungparasiter givetvis ännu mer patetiska ut. Budskapet är enkelt: för att få något måste man ta det, staten kommer inte längre tilldela alla människor saker och ting de behöver och vill ha, som det var i det gamla goda välfärdssamhället. Givetvis är detta en följd av de senaste årens nyliberala nedmonteringar av det gemensamma och satsningar på mer pengar åt de rika.

Ja, längre än så sträcker sig inte verklighetsanalysen hos dagens unga. De röstar i första hand på ett parti vars enda mål är att dess sympatisörer ska få ladda ned film och musik gratis, och i andra hand på ett som tills nyligen ville förbjuda ekonomisk tillväxt och med politiska medel stoppa varje försök till utveckling. De skyller sina problem på ”någon annan” och tycker att det är en mänsklig rättighet att få en gratis bostad, ett jobb helt utan krav på prestation eller utbildning, samt en lön som ger en möjligheten att konsumera allt man vill ha. Samtidigt är de så klart motståndare till konsumtion.

Vad beror allt detta på?

Först och främst en grav avsaknad av kunskap, trots alla moderna möjligheter att informera sig. Färre och färre läser dagstidningar, skolan ställer konsekvent lägre krav och politikerna utvecklas mot renodlade populister som bara säger det folk vill höra. I en sådan miljö är det kanske inte så märkligt att de unga växer upp med tron att rikedomen de ser omkring sig ska tillhöra ”alla” och därmed bör omfördelas från det ”orättvisa” förhållande som råder idag. Det är kanske inte så konstigt att de tror att ett jobb syftar till att man ska få en lön, inte till att man ska göra något nyttigt, skapa värden genom en egen insats och därmed förtjäna lön för mödan.

Eller?

Vidare är socialdemokratin och dess moral en starkt bidragande orsak till att samhället idag ser ut som det gör. Arbetarrörelsen blev bidragsrörelsen när deras idéer havererade på 70-talet, och sedan dess har partiet alltid tagit ställning för parasiter och mot de arbetande. Och visst, det funkar ju. Den vinnande politikern idag är den som säger åt en människa att ”jag ska ordna så att du får ett bättre liv” (underförstått: jag ska ta någon annans pengar och ge dem till dig, no strings attached). Det individuella ansvaret existerar inte längre, det är ”gruppen” som har ansvar för individen. Att alla grupper kan delas in i mindre grupper varav den minsta är just individen är uppenbart ovidkommande. Ett budskap behöver inte längre vara sant eller relevant, bara det stämmer överens med den allmänt rådande moralen: få utan att ge, ta utan att prestera.

Visserligen brukar bortskämda snorungar växa upp och förstå värdet av att arbeta, förstå att ekonomin inte är ett nollsummespel där den enes bröd är den andres död, förstå att Afrika inte är fattigt för att västvärlden suger ut dem, och så vidare, men problemet med den unga generationen idag är att den inte kan någonting. Den har ingen grund att bygga vidare på. Att gå ut gymnasiet med icke godkända betyg är inte längre ett misslyckande varken för skolan eller den enskilde eleven, det är bara ett tecken på någon form av ojämlikhet och orättvisa. För att väga upp dessa orättvisor slussas de obildade vidare till någon bluffhögskola där de tilldelas en ”akademisk examen” som inte innehåller någonting av värde, och luras i att denna examen ska ge dem ett bra jobb.

Bra innebär då så klart högavlönat, inte att man ska få ta ansvar och göra någonting viktigt.

Och så snurrar det på. Så hur bryter man den onda cirkeln?

Lyckligtvis är verkligheten den krävande generationens värsta fiende. Ekonomin är inget nollsummespel, så det som ska fördelas och konsumeras måste alltid först skapas. Vem ska göra det när ingen längre är intresserad av att jobba, när ingen längre kan någonting? Ingen, naturligtvis. De få duktiga och ambitiösa kommer söka sig utomlands, vilket blir lättare som en följd av den globalisering de unga hatar. På så sätt utarmas samhället ännu mer, när kompetens söker sig till länder där deras insatser uppskattas och värderas snarare än föraktas och bestraffas.

Ett samhälle som bygger på den mänskliga rättigheten att leva gott utan egen insats är dödsdömt redan i teorin. Oavsett hur gärna man vill bortse från det och förneka verkligheten kommer det ske. När ingen längre jobbar på grund av icke existerande incitament skapas bara fattigdom, och ju mer högljuda krav på mer omfördelning i spåren av den fattigdomen, desto mindre kommer de som faktiskt gör någon nytta ha intresse av att fortsätta göra det. När incitamenten bara bygger på att man ska ta det man vill ha kommer inget skapas mer än brist och misär, alldeles oavsett vad folket tycker om det.

Däri ligger hoppet om framtiden. När den bortskämda generationen har förbrukat alla resurser och byggt upp ett samhälle kring teorin om gratisluncher kan vi börja om igen, ungefär som Kina efter Kulturrevolutionen. I den sönderbrända jorden och ruinerna efter bortglömd rikedom kan något nytt och bättre resa sig, helt enkelt för att mänskligheten är bättre än vad dagens parasiter visar.

Den bortskämda generationen

Vänsterpolitikern Gustav Fridolin – själv född på 80-talet – hävdar att det är synd om hans egen generation. I en nyskriven bok klagar han över att 80-talisterna har lidit svårt av nedskärningar i välfärden, som enligt honom exempelvis har resulterat i sämre betyg och högre arbetslöshet. Hans analys inskränker sig till nonsens som detta:

”1992 gick bara 5 procent ut grundskolan utan fullständiga betyg – 1999 hade det stigit till 25 procent. Antalet unga som har svåra problem med ångest har tredubblats sedan 1989. Vi har fått mer än dubbelt så många förtidspensionärer under 30 år.”

Jaha? So what? Varför är detta kopplat till nedskärningar i välfärden? Är det inte så att det kostar mer att förtidspensionera någon än att ha den personen aktiv i arbetslivet?

Det finns främst två problem med Fridolins tes. Dels stämmer inte myten om nedskärningarna, vilket avslöjades i en SvT-dokumentär vid namn ”Välfärdsmysteriet”. Där avslöjas bland annat att skolan har fått 60 % mer resurser i absoluta tal sedan 1970, justerat för inflation.

Dessutom tror Fridolin uppenbarligen att betyg skapas genom mer pengar. Det är alltid intressant när vänsteraktivister har ett så ekonomiskt perspektiv på tillvaron (de som brukar tjata om att pengar inte ska få styra samhället och människorna), men det är inte speciellt trovärdigt. Betygsnivåer handlar minst lika mycket om attityder som om pengar, och är det något sosseriet har tutat i dagens ungdomar så är det att kunskap är något som ska föraktas och bespottas. Aldrig hör man vänsterpolitiker som uttalar sig till försvar för bildning som ett led i att förtjäna ett bra jobb och en hög lön. Tvärtom ska unga tilldelas diplom från plojskolor i tron om att sådana automatiskt leder till bra jobb. Det stämmer inte. Företag betalar för kompetens och inställning, inte siffror på papperslappar. En akademisk utbildning måste fylla en funktion och ha ett innehåll, det räcker inte att finansiera vilken fritidsverksamhet som helst (Södertörn, Malmö Högskola osv).

Det största problemet med 80-talisterna är självklart att de är bortskämda. Som Fridolin själv säger, förmedlat via recensenten (och vänsteraktivisten) Kajsa Ekis Ekman: ”…det är inte möjligheter som saknas – utan rättigheter. Som de mest grundläggande: rätten till bostad och arbete.”

Sådant är perspektivet. Bara för att man lever och andas ska man tilldelas en bostad och ett jobb. Vad man gör för att förtjäna det är oväsentligt: får man det inte är man drabbad av nedskärningar och orättvisor. Lite tillspetsat säger man att ”titta på den där jäveln som får behålla en större del av sin egen lön tack vare en skattesänkning. Det drabbar mig genom att jag inte längre får en lika stor del av hans lön”.

Parasitism i sitt esse, och givetvis har Fridolin inte funderat i de banorna. För honom och många andra i hans generation är det en självklarhet att rikedom bara finns och bör fördelas ”jämlikt”, annars är något fel och orättvist i samhället. Han glömmer bekvämt bort de som faktiskt har skapat den rikedom som finns runt omkring oss, och vad de behövde gå igenom. Istället för att berömma dem och vara tacksam för förutsättningarna de har skapat med sitt slit tycker att han själv ska få ännu fler rättigheter, på deras bekostnad.

Vämjeligt är vad det är.

Piraterna

Den här bloggen har inte ägnat sig åt piratdebatten, mest för att den är så otroligt enfaldig. Att det snyltarsamhälle vi lever i ser det som en mänsklig rättighet att konsumera gratis på andras bekostnad är inte uppseendeväckande på något sätt, bara en konsekvens av den krav- och offermoral som folket har hjärntvättats med i årtionden av sossestyre. Dock, att så många så kallade liberaler tar ställning för parasiterna bakom The Pirate Bay är fullständigt obegripligt. Alla ursäkter och svepargument om ny teknik, övervakning, orimliga priser och onda storbolag syftar bara till att dölja en enda fråga: är det rätt eller fel att oförtjänt, olovligt och utan att ersätta dem ta del av resultatet av andra människors arbetsinsatser?

Varje liberal som tar parasiternas sida i den debatten bidrar till att sänka liberalismens trovärdighet som moraliskt föredöme för människans fortlevnad, som människa, på jorden.

Våra politiker…

Det är intressant att titta runt på s-bloggar.se, om inte annat så för att bli förskräckt över hur Sveriges mesta regeringspartis företrädare resonerar (tja, på sätt och vis). Somliga är hyfsat nyktra socialliberala pragmatiker, men många verkar också tro på en global social som lösning på världens ”problem”. I inlägget ”Socialdemokratin antikapitalistisk” skriver Peter Hultqvist att ”marknadstänkandet” präglas av ”mer till de som redan är rika”, med andra ord: rik är något man är helt utan anledning, och medan marknaden skänker mer pengar till den rike skänker staten istället mer till den fattige som behöver pengarna bättre.

Jag tror aldrig jag har hört någon vänsteranhängare på allvar hävda att ekonomi är ett nollsummespel och att mängden pengar i världen är statisk och konstant. Ändå kan man fortfarande, år 2009, läsa såna här pseudoresonemang från ledande politiker i ett i-land. Är det inte fantastiskt? Hur tänker de? Bryr de sig över huvud taget om att resonera, fundera, utmana sina uppfattningar?

Hultqvist fortsätter:

”Gemensamma lösningar är mer rättvisa än att var en ska klara sig själv och vara sin egen lyckas smed.”

Detta är efter nollsummespelsteorin den mest sprida vanföreställningen om kapitalism, nämligen att den går ut på självförsörjning och isolationism medan socialismen bygger på samarbete. Det är en lögn. Socialism bygger på tvång, individens skyldighet att arbeta för andras intressen än sina egna i sammanhang hon själv inte valt. Slaveri helt enkelt. Det är ingen ”gemensam” lösning hur gärna man än vill tro det.

Och hur definieras ”rättvisa”? Som att alla får ungefär lika mycket av den gemensamma kakan?

Kapitalism handlar om rätten till självbestämmande, inte att alla ”ska” klara sig ”själva”. Ingen har i ett liberalt samhälle rätten att leva av andras arbete, men att ge någon den rätten innebär inte att man har infört en ”gemensam lösning”. Det innebär bara att man lagstiftar om någras rätt till exploatering av andra, närmare bestämt den tärande klassens rätt att leva på den närandes bekostnad. I ett liberalt samhälle har människor som Peter Hultqvist all rätt i världen att skänka sina egna pengar till vem de vill, och arbeta för någon annans intressen.

Varför erkänner socialister aldrig detta? Förstår de inte, eller är de så onda att de anser det vara en rättighet att förslava andra människor för sin egen vinnings skull?

Teorier om det?

Människans natur

Nina Perssons musikprojekt A Camp är på gång med ny skiva och intervjuas i DN bland annat om det politiska engagemanget. Det cyniska budskapet är att det ligger ”i människans natur” att ”vilja suga ut, och profitera på andra”. ”Människans drifter” antas vara ”att äga, plundra, döda, våldta och föröka sig”. När man betraktar världen av idag skulle man lätt kunna hålla med, men ligger det verkligen i människans natur att vilja leva på andras bekostnad genom utsugning? Nej, det ligger i människans natur att använda sitt intellekt för att tolka verklighetens objektiva förutsättningar och använda dem till sin egen fördel. Det är vad människan måste göra för att överleva som människa, att enskilda individer kan exploatera och överleva genom plundring och utsugning beror på att någon annan han agerat i enlighet med sin natur. En utsugare kan måste ha någonting att plundra, en annan människa att exploatera. Denna människa är den som agerar mänskligt, utsugaren gör det inte.

En parasit behöver alltid en värd, men en värd behöver aldrig en parasit. Värden behöver bara rätten att leva som människa, i enlighet med den mänskliga naturen, dvs rätten att tänka och agera rationellt givet objektiva förutsättningar. Vilket politiskt system som garanterar den rätten behöver vi väl inte diskutera vidare.

Det är moralen, dumbom!

Jag blir lika förvånad varje gång liberaler tvingas bemöta argument om att liberalismen inte är paradiset för alla människor, och jag blir lika förbannad varje gång de försöker försvara sig mot sådant nonsens. Liberalismen och den fria marknaden är ingen garanti för att mäskligheten ska frälsas i arbetsfri rikedom, ansvarslös makt och fläckfri lycka. Anledningen är enkel: det finns inget sådant samhälle. Alla kan inte alltid få precis som de vill, speciellt inte utan att det ställs några motkrav.

Socialister gillar att locka med gratis konsumtion, mer makt, mindre arbete, mer trygghet, mindre ansvar, men liberaler inser att verkligheten inte fungerar på det sättet. Vårt ideal är ett moraliskt ideal, inte ett slutmål i vilket den perfekta världen ska uppenbara sig. Det är viktigt att påpeka och konsekvent stå för detta, för annars kan diskussionen aldrig föras in på det som verkligen betyder något. Så länge förvirrade populister som Ilse-Marie maler på om att den onda nyliberalismen tvingar in det stackars folket i fattigdom och samtidigt lockar med guld och gröna skogar i den välsignade socialismen – och vi liberaler accepterar dessa premisser – är vi chanslösa. Vi kan inte övertrumfa gratis allt åt alla, helt enkelt för att vår intellektuella hederlig inte tillåter åt att ta till sådana förljugna låtsasargument.

När debatten hålls på en sådan låg nivå kan människor som St Just svamla på om ”de marknadskrafter som tvärtom är huvudorsak till skriande fattigdom, krig över tillgångar och resurser och sjukdomar där människor fortfarande dör i vattkoppor och av smutsigt vatten”.

Då kan ha säga saker som att ”Voogi är fast i resonemanget att skapa ekonmisk tillväxt och öka resurserna. Den enkla sanningen är att det handlar i första hand om fördelning och kontroll. Vi var ju överens om att det fanns tillgångar, pengar, rikedomar – jag hävdar att dessa kan delas, skillnader människor emellan jämnas ut och makten förskjutas till befolkningen och dess representanter istället för att ligga hos en finansminoritet. Därefter kan vi resonera om ökad produktion”

Där illustrerar han precis vänsterns grundläggande premiss: pengar finns, det gäller bara att fördela dem så att alla får lika mycket. Sen kan man börja bekymra sig om produktion. Att bemöta honom med nationalekonomisk teori och empiri är tröstlöst, han kommer bara förneka allting och hävda att det är nyliberala lögner som syftar till att göra det rika rikare på de fattigas bekostnad. Vi liberaler vet att det inte är så, men det spelar ingen roll. St Just kommer fortsätta svamla, ljuga, vägra bemöta argument och avfärda alla andra uppfattningar som ondsinta konspirationer styrda av familjen Wallenberg.

Vad vi liberaler måste lära oss är att försvara liberalismen ur ett moraliskt perspektiv. Vi måste sluta acceptera argumentationens premiss att den som hittar på det bästa slutmålet vinner. Det går inte, vi kan inte tävla med gratis allt åt alla utan ansvar och motinsats. Vi kan inte försöka påpeka att det inte fungerar på sättet, vi måste visa varför det inte är rätt att ens eftersträva ett sådant mål.

När socialisterna säger att ”vi” ska finansiera allting tillsammans ska vi inte säga att vi har ett annat förslag, vi ska påpeka det omoraliska i tvånget. Vi ska säga att visst, finansiera du vad tusan du vill, men tvinga inte mig att delta om jag inte vill. Det är ju tvånget som är fundamentet i den socialistiska argumentationen. Det handlar inte om att alla ska vara med och hjälpa till, det handlar om att alla ska tvingas att hjälpa till, oavsett de vill eller ej.

När socialisterna säger att sjukvård och skola ska vara ”gratis” måste vi sluta svara att den inte alls ska vara gratis, vi måste istället fråga varför den som inte konsumerar en vara eller en tjänst ändå ska tvingas att betala för den.

Det finns ett enda skäl till att man förespråkar skatt: man vill leva på andras resurser. Den som säger ”jag får ju tillbaka något för all skatt jag betalar” kan lika gärna betala en privat försäkring. Vad är skillnaden? Du betalar en premie för att få skydd mot oväntade händelser, bilkrockar, bränder eller sjukdom. Skillnaden mot skatten är att andra människor också tvingas betala för detta skydd, trots att de inte nödvändigtvis anser sig behöva det. Så varför förespråka skatt? Jo, för att man som enskild konsument anser sig ha nytta av andra människors pengar. Ju mer andra betalar desto mer får jag tillbaka, tänker de, socialisterna. Däri ligger det parasitiska draget. Det handlar om att få fördelar på andras bekostnad, vilket är det omoraliska vi måste belysa och bemöta. Socialisterna vill inte ”hjälpas åt”, de vill att andra ska hjälpa dem utan att kräva något i utbyte, och hur gör man det? Genom tvånget.

Den som vill omfördela pengar till någon annan kan göra det utan tvång. Det är bara att öppna plånboken och betala, men hur får man någon annan att dela med sig? Det är inte lika lätt. Om en person äger något som han eller hon anser sig ha förtjänat, antingen genom en arbetsinsats eller genom att ha betalat för det, vill hon inte bara ge bort det eftersom det vore att offra sin egen förtjänst, sin egen lycka, och få intet tillbaka. Metoden blir återigen tvång. När du inte vill dela med dig till mig, när jag inte erbjuder dig något i utbyte mot det du har och som jag vill åt, så åkallar jag den högre makt som kallas ”demokrati” och förkläs med floskler som ”rättvisa” och ”solidaritet”, och så tvingar jag dig under vapenhot att dela med dig. Var ligger rättvisan i det? Varför har jag rätt att tvinga dig att ge mig något som är ditt?

Det finns ingen sådan rätt, den är endast omoralisk eftersom den bygger på samma princip som slaveri. Det att avkräva andra människor värden utan att ersätta dem. Det är detta vi liberaler måste påpeka. Vi måste förklara för socialisterna att ”gratis” under ofrivillighet bygger på tvång och exploatering och är raka motsatsen till solidaritet och medmänsklighet. För socialismen handlar ju inte om att folk ska vara snälla mot varandra, utan om att de ska tvingas att agera i enlighet med en förutbestämd norm som säger att självuppoffring är vägen till frälsning. Vi får inte acceptera det, vi måste visa att det fria utbytet och respekten mellan människor är det moraliska ideal vi eftersträvar. Att parasiterna inte längre får sina arbetsfria inkomster och sin ansvarslösa makt i ett sådant samhälle är ingen orättvisa, tvärtom är det höjden av rättvisa: att den som förtjänar sina resurser genom arbetsinsatser och fritt utbyte av tillgångar mellan fria individer också har rätt att förfoga över dessa enligt de egna målsättningarna.

Slaveriet är inget ideal, varken i praktiken eller i teorin, och vi måste kunna visa är socialismens kostnads- och ansvarsfria slutmål i själva verket bara är Vägen till träldom.

DN Kultur igen

Dessa fantastiska kulturskribenter. I dagens DN (inte tillgänglig online) är det teaterkritikern Leif Zern som berättar att kulturen år 2007 hamnade vid ett vägskäl. Ut med staten och in med plånboken enligt den nya borgerliga arbetslinjen: ju mer du jobbar desto mer får du kvar i plånboken och desto mer kan du konsumera. Ut med medborgaren och in med konsumenten!

Med anledning av detta vill jag säga: Käre Leif Zern. Teater har aldrig varit ”gratis”. Det har aldrig varit ”staten” som snällt och frikostigt har bjudit den stackars icke arbetande medborgaren på kostnadsfria kulturupplevelser. Det enda skiftet vi står inför är att den som konsumerar en vara också är den som betalar för den. I det avseendet har du rätt: det är konsumenten som ersätter medborgaren, och det är naturligtvis helt i sin ordning. Det innebär ju att den som tar del av en annan människas arbetsinsats och njuter frukterna av denna också är den som ersätter producenten.

Vi här på bloggen har aldrig begripit logiken i att någon annan ska finansiera vår konsumtion, men du kanske kan förklara godheten i det för oss? Förklara för oss varför vi har rättigheten att leva på andras bekostnad, och förklara varför en sådan moral är bättre än den som säger att byteshandel ska ske i frivillighet snarare än under vapenhot. Förklara varför tjuveri och parasitism är bättre än ömsesidigt byte av värde mot värde, och varför just kulturen ska slippa bära sina egna kostnader.