Marknadsmyter del 2

Med anledning av flosklerna som rasade kring första maj-talen kan det vara läge att göra upp med ett par till av de klassiska marknadsmyterna.

* Marknaden leder till enorma klyftor

Detta är ett av de mest frekventa argumenten mot en fri marknad. Först och främst ses ”klyftor” som något som per definition är ”orättvist”, och därefter antas att fritt utbyte mellan fria individer automatiskt kommer leda till att ett fåtal får allt och de flesta inget av den rikedom som skapas. Märkligt nog framförs då också argumentet att fåtalet kommer ”roffa åt sig” så mycket de kan, som om den fria marknaden är samma sak som anarki. Redan i den premissen leder resonemanget fel: fritt utbyte (alltså marknadsekonomi utan statlig inblandning) innebär just att man inte har tillåtelse att ”roffa åt sig”, utan att man istället för att med hot om våld måste övertyga andra människor med logik och förnuft.

Oavsett hur man vrider och vänder på det måste rikedom skapas innan den kan fördelas. Den som ”roffar åt sig” skapar själv ingen rikedom och måste då stjäla den från de som jobbar. Tanken med den fria marknaden är just att det inte ska vara möjligt. Vill man ha tillgång till rikedom får man antingen skapa den själv eller förvärva den från andra, genom fritt utbyte: värde mot värde. Hur skulle en sådan ordning kunna leda till enorma klassklyftor där några få har allt och andra inget? Det är i princip omöjligt. Även om bara ett litet fåtal skapade all rikedom i samhället skulle de inte kunna sälja den om ingen annan skapade något. Och vilken elit förmår skapa all sin egen konsumtion genom eget arbete? Vad är det för renässansmänniskor som är både lantbrukare, murare, snickare, skräddare, skomakare, elektriker, kockar och så vidare?

För att få tillgång till lejonparten av all rikedom på en fri marknad krävs att man är oerhört mycket mer produktiv än alla andra och skapar lejonparten av all rikedom medelst eget arbete. Någon annan möjlighet existerar inte. Tror man på ett sådant resultat av en fri marknad tror man att den överväldigande majoriteten av alla människor är så usla att de inte kan producera någon rikedom alls.

Ett relaterat argument är följande:

* Marknaden innebär att den enes bröd är den andres död

Även här byggs argumentationen kring antagandet att ekonomi är ett nollsummespel. Precis som i föregående exempel tas det för givet att rikedom existerar i en begränsad och statisk mängd och bara kan fördelas genom att man ”roffar åt sig” den del man kan lägga vantarna på. På så sätt innebär ”den enes bröd” – alltså att någon roffar åt sig en klump av rikedomen – ”den andres död” – alltså att den personen inte kan roffa åt sig samma klump.

Förmodligen (eller förhoppningsvis) är det ingen socialist som på allvar resonerar på det sättet, men man kan utläsa just ett sådan resonemang om man kikar mellan raderna. Marknaden innebär – återigen – frivillighet och avsaknaden av tvång och möjligheten att ”roffa åt sig”. För att bli rikare måste man som individ erbjuda andra människor ett värde i utbyte mot det man vill ha, eller skapa allt man konsumerar själv. Möjligen kan man hävda att om jag får en anställning på ett företag så kan en annan inte få samma anställning, men varför är det ett relevant argument mot en fri marknad? Arbetstillfällen är inte heller begränsade och statiska utan skapas var som helst och när som helst, och varför skulle ett socialistiskt samhälle innebära någon motsats? Om jag får en anställning, kan en annan person då få samma anställning bara för att man kallar ekonomin socialistisk? Knappast.

Bara i ett tjuvsamhälle kan den enes bröd innebära den andres död, och därför är marknadsekonomin den enda garanten mot en sådan ordning. Den säger att inom det juridiska ramverket måste avtalsfriheten gälla, så den som vill berika sig måste skapa värden och konsumera dem själv eller byta dem mot andras värden. Att roffa åt sig rikedom medelst våld är en omöjlighet, att leva på andras bekostnad är otillåtet.

En annan konsekvens av den fria marknaden anses vara att:

* Folk kommer dö på gatorna av sjukdom och fattigdom

Men även om det skulle ske är det ingen konsekvens av ”den fria marknaden” utan av människors individuella och fria handlingar. Att någon svälter ihjäl beror på att personen inte har tillgång till mat, och mat måste skapas genom arbete. Om man tänker sig ett socialistiskt samhälle där alla har rätt till gratis mat blir resultatet detsamma (människor dör på gatorna) om ingen arbetar. Är det därmed en mänsklig skyldighet att producera mat? Om rättigheten att äta sig mätt ska gälla så måste den skyldigheten finnas, annars är rätten inte värd så mycket.

Fattigdom uppstår alltså genom brist på rikedom, och rikedom skapas bara genom arbete. Om de som arbetar inte vill dela med sig till de som inte gör det svälter de senare möjligen ihjäl, men i så fall är det ett resultat av människornas val. Det är ”demokratiskt” om man vill spetsa till det lite. Socialism innebär ju inte att folk delar med sig frivilligt – det kan de göra på en fri marknad också, och gör de det så svälter ingen ihjäl – utan att någon med våld omfördelar mat till andra. Det är inget majoritetsbeslut utan slaveri. Om majoriteten vill att de fattiga ska få mat så är det bara att dela med sig av sitt eget, på en fri marknad. Sker så inte är det ett utfall av folkviljan, och den måste väl respekteras?

Fortsättning följer.

Marknadsmyter del 1

Den marxistiske doktorn i samhällskunskap, Daniel Ankarloo, på plojskolan MAH, har som bekant skrivit en bok vid namn Marknadsmyter, i vilken han anser sig ta död på en rad liberala argument för den fria marknaden. Jag har inte läst boken och ska därför inte kommentera dess innehåll i sak (Johan Norberg har bemött det i Nyliberalen), men Ankarloo har även författat en artikel som sammanfattar den, och denna artikel innehåller diverse argument som brukar yttras från vänsterhåll. Problemet är att många av dem inte stämmer, och därför tänkte jag ägna den här texten åt att avmystifiera dem och förklara hur man som hederlig och ärlig liberal faktiskt tänker.

Påståendena som tillskrivs oss liberaler är bland andra dessa, i somliga fall något modifierade för att framhålla kärnan.

* Marknaden är den bästa av världar och löser alla problem

Detta är en av de vanligaste beskyllningarna: liberaler påstår att marknaden automatiskt löser alla problem, aldrig krisar och alltid uppnår optimala resultat. I praktiken stämmer det inte och därför måste vi testa något annat system.

Det sättet att tänka är fel av många anledningar. För det första finns det nog ingen liberal som faktiskt tror att marknaden är ”perfekt” på det sätt som antas i vissa nationalekonomiska modeller. Att man inom den nationalekonomiska forskningen skalar av och förenklar beror på att det inte går att bygga en modell som innefattar allt. Poängen med en modell är just att ta ut kärnan och analysera den. Exempelvis handlar somliga jämviktsmodeller om att visa på samband mellan efterfrågan och utbud baserade på olika prisnivåer. Där förutsätts bland annat att givet allt annat lika vill marknaden konsumera mindre av en vara om priset stiger, och producera mer. Den faktiska produktionsvolymen hamnar där tillgång och efterfrågan möts. Modellen bygger på ganska rimliga grundantaganden och bortser från andra faktorer som anses irrelevanta. Därför ger sällan resultaten en perfekt bild av verkligheten, men en trovärdig uppskattning av den.

Samma sak gäller alla modeller: de är förenklingar av verkligheten som av förklarliga skäl inte alltid stämmer till 100 %, men det betyder inte att de är fundamentalt felaktiga och måste ersättas med andra. Att hävda att nationalekonomi inte är en vetenskap på grund av att den inte bevisar att 1 + 1 = 2 säger ingenting annat än att man inte begriper vad forskningen handlar om.

Att modellerna inte alltid perfekt avspeglar verkligheten betyder inte heller att marknaderna antas vara perfekta men i själva verket inte är det. Nationalekonomin är inte tänkt att beskriva eller propagera för en perfekt värld där alla människor är lyckliga, utan syftar till att utröna samband mellan olika ekonomiska faktorer: tillgång och efterfrågan, arbetslöshet och inflation, handel och välstånd och så vidare. Ingenstans i forskningen – och ingenstans i den liberala argumentationen – hävdas att marknaderna alltid är perfekta och optimala för alla. Argumentet är en chimär, skapad i syfte att misskreditera liberalismen: om den inte är perfekt är den irrelevant för den vanliga människan. Så tänker bara en utopist, och därför är det paradoxalt att många motståndare till marknaden beskyller dess förespråkare för att vara just utopister.

Ett närbesläktat argument är detta:

* När företag går omkull bevisar det att kapitalismen inte fungerar

I dessa tider talas det mycket om ”kapitalismens” kris och att stater världen över måste rädda ”kapitalismen” med skattepengar. Men detta argument missar vad marknadsekonomi och kapitalism i själva verket är. Även om det vore så att finanskrisen helt och hållet var ett marknadsmisslyckande skulle det inte bevisa någonting annat än att människor har en fri vilja och kan misslyckas i sina val. Kapitalismen är återigen inte ett system som aktivt strävar efter den perfekta världen för alla oavsett vad de gör, utan främst ett ramverk för produktion och allokering av resurser. Dess juridik värnar avtalsrätten och säger att inga resurser får byta ägare genom tvångsmässiga åtgärder – allt utbyte måste ske i frivillighet från båda parter. När stater ger privata företag bidrag, lån och garantier räddar de inte byteshandeln som sådan, de räddar bara just de specifika företagen från undergång.

Även om alla företag i hela samhället skulle gå i konkurs betyder det inte att marknadsekonomin som system är ”död”. Tvärtom, i kristider blomstrar ofta de delar av ekonomin som räknas som ”svarta”, det vill säga de som sker utanför staternas regleringar och skattesatser (att detta bland annat innefattar maffians verksamheter är givetvis inte något positivt, poängen är att spontan och oreglerad byteshandel existerar överallt hela tiden oavsett vad stater gör för att stoppa den). Byteshandel som sådan är bara beroende av staten när det handlar om att skydda avtalsrätten. I en anarki finns ingen sådan rätt, där är det alltid den starkaste och den med mest vapenmakt som får sin vilja igenom. Det som sker i en kris är inte att byteshandeln bryter samman eller att avtalsrätten blir ogiltig, utan att de företag som inte klarar av att täcka sina kostnader försvinner och ersätts med andra.

Inom kapitalismen kan människor alltid missköta sina företag. De kan tillverka dåliga produkter som ingen vill ha, och de kan lägga stora pengar på meningslösa investeringar eller betala för höga löner. Det finns ingenting i den liberala teorin som säger att sådant inte kan ske, det är självklart att det både kan och kommer att hända igen och igen. Men återigen: det bevisar ingenting om kapitalismens duglighet som system. Vad systemet är till för är att skydda avtalsrätten och individens frihet, inte att hålla företag godtyckligt under armarna så att de aldrig kan gå omkull. På en fri marknad är förutsättningarna för det Schumpeter kallade ”kreativ förstörelse” som bäst. När en sjuk gren sågas av tar en friskare dess plats. Dåliga företag ersätts med bättre – sådana som marknaden vill ha, konkurrensen driver utvecklingen framåt, vilket är enkelt att belägga empiriskt.

Vidare framhålls ofta liknande argument om att ”marknaden” inte jobbar för människors bästa och borde ersättas med ”något annat”. Ett av de argumenten lyder något modifierat ungefär så här:

* Den osynliga handen/nedsippring ska enligt nyliberal teori ge oss arbetare mer rikedom automatiskt

Feltänket är att ”marknaden” inte är ett aktivt system, den är bara ett ramverk för mänskliga relationer. Om ett samhälle tillämpar fria marknader med minimala statliga ingrepp kan det samhället ändå uppnå absolut noll produktion av rikedom under en given period. ”Marknaden” säger bara att människor är fria att bestämma över sina egna liv, vad de sedan gör med denna frihet bryr den sig inte om så länge ingen kränker någon annans frihet. Om alla människor på en fri marknad bestämmer sig för att sluta jobba skapas ingen rikedom, och BNP/capita uppgår till 0:-. Det är inget konstigt och inget som relaterar till den liberala teorin om marknaden. Alla system – oavsett vad de bygger på för uppfattningar och regler – kräver arbete för att generera rikedom, och inget ickefysiskt system kan i sig utföra detta arbete. Det är alltid människorna inom det som av egen fri vilja måste arbeta med sina förnuft som verktyg, annars skapas ingen rikedom.

Nedsippringsteorin och den osynliga handen betyder inte att om någon blir rikare så blir alla andra det också automatiskt. Om någon är den enda personen i ett samhälle som jobbar så betyder inte det faktum att han skapar välstånd att alla andra också får del av det villkorslöst. Det betyder bara att om någon exempelvis startar ett företag och en produktion så kan andra dra nytta av det genom att söka anställning och arbeta, eller köpa företagets produkter. Det är ingen transferering av rikedom som sker per automatik, utan ett genererande av möjligheter att ta till sig den rikedom som skapas och skapa ännu mer. Att som vänsteranhängare sitta och klaga på att de rikas pengar inte sipprar ned i den egna plånboken är att missförstå teorin – antagligen medvetet: vänsterns argumentation handlar ju till 90 % eller så om produktionsfri konsumtion och ansvarsfri makt.

Marknaden fungerar inte på det sättet, och är heller inte tänkt att göra det. Därav, tror jag, det starka ideologiska motståndet bland parasiter och latmaskar: marknaden kräver av dem att de skapar sin egen rikedom och inte oförtjänt lever på andras bekostnad och av andras förtjänst. Oavsett om de förespråkar ett annat system som ger dem denna rikedom ”gratis” och kravlöst är det andra människors arbete som i första hand skapar den – systemet kan bara omfördela den genom tvång. Därför kan man aldrig prata om att socialdemokratin eller socialismen skapar någon rikedom åt den ena eller den andra, den kan bara fördela rikedom som redan finns och som skapats av ”någon annan”. Argumenterar man för att socialismen ska göra en rik argumenterar man i själva verket för att en annan människa ska göra en rik genom att arbeta gratis för ens egen vinning, och utan att få något i utbyte. Det är den principen marknadsekonomin är till för att ogiltigförklara, dess ramverk förbjuder den från att användas.

Med detta inlägg har jag alltså försökt visa att ”marknaden” i sig inte är ett system som skapar resurser och ska ge ett visst resultat, utan blott ett ramverk som tillåter viss mänsklig aktivitet och förbjuder annan. När vänstern anklagar ”marknaden” för att inte ”fungera” eller för att göra någon fattig handlar det oftast om rena teoretiska missförstånd – medvetna eller omedvetna. Det marknadens förespråkare har begripit är något så enkelt som att rikedom kontinuerligt måste skapas innan den kan fördelas och konsumeras, och det liberala juridiska ramverket erbjuder individen – den minsta minoriteten på jorden – de rättigheter hon behöver för att skapa rikedom. Om hon svälter ihjäl är det inte ”marknadens” fel, utan ytterst hennes eget för att hon inte arbetar. Är det därmed en skyldighet att arbeta? Ibland verkar det så, när vänstern hävdar att det är en mänsklig rättighet att konsumera rikedom. Hur ska det vara möjligt utan plikten att arbeta? Och varför handlar den plikten alltid om att arbeta för någon annans vinning och aldrig ens egen?

Marknaden garanterar varje individ rätten att i fred och frihet arbeta för sina egna intressen utan att förslavas av andra, och den är därmed det enda ramverk som bygger på avsaknaden av slaveri. Varje annat system som på papperet ger rätten till konsumtion oavsett produktion bygger logiskt på principen om den enes skyldighet att föda den andre, det vill säga på exploatering. Därifrån måste diskussionen om marknadens funktion och relevans utgå.

Fortsättning följer.