I dessa dagar kan man lätt tro att den ekonomiska liberalismen och det individualistiska samhället är på väg att överges till förmån för nån sorts nysocialism och planekonomi, men som tur är stämmer det inte. En opinionsundersökning från Demokskop visar att ”bara” 33 % av befolkningen tycker att rörliga bonussystem för direktörer är en dålig idé. 49 % anser att det är en bra ersättningsform, medan 24 respektive 53 % tycker att rörliga ersättningar i största allmänhet är dåliga/bra.
Det är mycket glädjande, av två skäl framför allt: dels för att det visar att människor inte är så missunsamma som man ibland vill tro, och dels för att de tillfrågade anser att ersättningar självklart ska vara kopplade till prestation. Hela 80 % tycker exempelvis att det är positivt om en egen företagare – en entrprenör som byggt upp sin egen verksamhet – har en hög lön.
Det man som liberal först och främst förespråkar är det meritokratiska samhället. Från vänsterkanten hörs ofta att kapitalismen handlar om att girigt roffa åt sig så mycket som möjligt oavsett om det betyder att man måste kliva över lik, och att socialismen skulle göra att alla människor osjälviskt delar med sig till de svaga (hur det ska gå till och varför det kommer hända kan givetvis ingen svara på). Den kritiken är oerhört missriktad, för om det är något system som bygger på att roffa åt sig så är det just socialismen.
Alla människor måste konsumera olika former av värden för att överleva. Mat, dryck, kläder, mediciner osv. Man kan antingen skapa dem själv eller förvärva dem från andra som skapat dem medelst arbete. Vill man göra det senare har man två val: ta utan att ge eller ta och ge, alltså genomföra ett byte, värde mot värde. Liberalismens grundregel är att inget tvång för förekomma, vilket innebär att man aldrig får ta utan att ge om det sker mot någons vilja. Jag får inte stjäla, däremot får jag köpa eftersom ett köp är en ömsesidig överenskommelse medan stölden är en envägskommunikation: jag tar utan att ge något tillbaka. Socialismen bygger på just den principen, att man ska få mer än man ger förutsatt att man är fattig. Är man rik ska man ge mer än man får, oavsett hur rikedomen skapats från första början.
Att så många förkastar den idén och accepterar meritokratin där man förtjänar sin rikedom genom prestation är positivt, speciellt i det läge vi befinner oss med högt uppskruvade tongångar och massiv kritik mot bonusar och rikedom i största allmänhet. Det människor vänder sig mot är inte höga ersättningar utan plundring, vilket är en socialistisk princip. Den liberala moralen lever och frodas, och borgerlighetens uppdrag är att förklara varför meritokratin är en strikt högerorienterad ideologi. Det är inte i vänstersamhället man får man vad man förtjänar genom arbete, tvärtom. I en sådan värld är den produktiva slav under plundrarna som tar vad de anser sig behöva utan att ge något tillbaka. Om borgerligheten kunde vända debatten och visa just detta vore mycket vunnet inför framtiden.
*
Appropå något helt annat har bloggen B&P varit i farten igen. I ett inlägg som förkunnar uppehåll berättar skribenten om tossiga liberaler som lever i total förnekelse angående finanskrisen som så klart bara beror på nyliberala avregleringar. Givetvis utan någon som helst form av argument, bara lösa påståenden och rena fantasier. Som avslutningar hänvisar han till den ohämmade nyliberalismen som har misslyckats så kapitalt i Argentina, Baltikum och på Island samt i … håll i er nu… Grekland! Jag skrev en kommentar men den blev inte publicerad, antingen pga att skribenten faktiskt inte har sett den eller för att han inte kan bemöta argumenten. En del av den såg ut så här:
”Grekland är inte liberalt, landet ligger på 81a plats av 179 rankade länder hos Heritage (länk) vilket innebär att de är aningen mer liberalt än världsgenomsnittet och ligger på samma nivå som de senaste 20 åren eller så. Hos Fraser ligger Grekland på plats 54 av 141 länder, med en poäng som bara förbättrats marginellt sen 1970 (länk). Världsbanken slutligen rankar Grekland som 96 av 181 länder, mer ofritt än exempelvis Albanien och Turkiet (länk).
Dina övriga lögner om Argentina, Island och Baltikum har också blivit motbevisade (länk). När du konfronterades med våra argument sa du plötsligt att du inte var så intresserad av den diskussionen. Mycket märkligt eftersom det var du som drog upp den.”
Det är sannerligen fascinerande detta med argumentation. Skribenten på B&P hävdade inledningsvis att en rad olika länder var ”nyliberala” och hade ”misslyckats”. När jag bemötte argumenten och visade att de inte höll sa han att han inte var så intresserad av den diskussionen och vägrade att publicera en replik. Nu återanvänder han samma låtsasargument som redan blivit bemötta och falsifierade. Hur är det möjligt? Hur kan man vara så intellektuellt ohederlig? Hur man kan påstå A, få det motbevisat, vägra säga B som en följd av det och sedan säga A igen? Det övergår mitt förstånd.
Who is John Galt? 