kvantitet eller kvalitet?

Socialisterna har ju som bekant en patentlösning på alla problem: höj skatterna och ge mer pengar till den offentliga sektorn. Att kalla det jobbpolitik och valfrihet är ett direkt hån, och man undrar om det bygger på ett missförstånd, okunskap eller ren ondska. Kan det vara så illa att socialisterna medvetet ljuger när de påstår att de vill stjäla mer pengar för att skapa oönskade arbetstillfällen åt de som inte har något att erbjuda på en fri marknad?

Oavsett vilket är mer pengar i sig knappast en bra lösning. Ju mer resurser det offentliga får desto mindre intresserade blir de av att effektivisera, och den enda följden blir ett ökat slöseri som i sin tur föder ett ”behov” av ännu mer pengar och högre skatter, och så vidare. Det finns aldrig goda skäl till att vara sparsam med andra människors pengar, tvärtom: visar man att man kan klara sig på mindre än man får år 1 får man givetvis mindre år två, jämfört med motsatsen om man slösar lite extra.

Ett tydligt empiriskt exempel på att pengar inte är allt kan observeras i arabländerna. Tidskriften The Economist rapporterar om att dessa nu spenderar mer och mer pengar på utbildning, men att den är tydligt präglad av religiösa (miss)uppfattningar. Lite siffror:

En tredjedel av alla egyptier har hört talas om Charles Darwin, och bara 8 % tror att det finns bevis som stödjer hans teorier. i Saudiarabien ägande elverna i grundskolan tills nyligen 31 % av tiden åt religionsundervisning, mot 20 % för matematik och naturvetenskap. I tio arabländer nådde bara 1 % av de 12-13-åriga eleverna upp till en avancerad nivå i naturvetenskap, jämfört med 32 % i Singapore och 10 % i USA.

När Shanghais Jiao Tonguniversitet nyligen rankade de 500 bästa universiteten i världen fanns tre sydafrikanska och sex israeliska med på listan, men inte ett enda arabiskt. Egypten och Libyen rankas lägre än Burkina Faso vad gäller konkurrenskraft baserat på utbildning i naturvetenskapliga ämnen, trots nästan 30 gånger högre BNP/capita, enligt World Economic Forums.

Allt detta medan arabländerna enligt The Economist satsar lika mycket eller mer som det globala genomsnittet på utbildning.

Att mer statliga pengar skulle vara lösningen på alla problem är en farlig myt. Även om Sverige inte blandar in religiösa föreställningar i utbildning finns här liknande tecken: staten har öst ut pengar för att få fler att studera efter gymnasiet, men resultatet har blivit att unga människor lockas till bluffuniversitet och fastnar i arbetslöshet tack vare inadekvata kunskaper. Det finns inget egenvärde i att så många som möjligt ska plugga, det väsentliga är vad de pluggar, vilka kunskaper de förvärvar och hur dessa kan vara värdefulla på arbetsmarknaden. Meningslösa studier för studerandets skull är bara konstgjord andning, ett alternativ till utanförskap som i längden leder till exakt samma sak.

Som tur är verkar det svenska folket åtminstone till viss del skeptiskt mot de socialistiska idéerna.

Majoritetsdiktatur

Det finns många tveksamheter i den rödgröna kartellens utspel i dagens DN. De har beställt en opinionsundersökning som sägs visa att 66 % av svenskarna tycker det är fel att ”fem miljarder används till att sänka skatten för den femtedel som tjänar mest, i stället för att investeras som extraresurser till kommuner och landsting”. Det är lite som att fråga en slumpmässigt utvald person om han eller någon annan ska få en hundralapp, men bortom själva det retoriska knepet finns en allvarligare sida: principen.

Vad spelar det för roll om två av tre tycker att staten ska suga ut de rika? Är det ett argument för att så ska se?

Kärnan i den socialistiska idén är majorietens diktatur, det vill säga att vad än majoriteten tycker är rätt, blir rätt. I detta fall handlar det om ett grundantagande, nämligen att en individs pengar aldrig är hennes egna. De tillhör alltid staten, och när en skatt sänks ”får” därför någon lite mer pengar från just staten. Det är en gåva som går ut över någon annan (en bidragstagare), och majoriteten måste alltid få bestämma vem det är som ska gynnas medelst dessa statliga gåvor. Vidare säger den socialistiska moralen att den rike alltid ska bestraffas för sin rikedom, samt att den fattige alltid ska belönas för sin fattigdom. Prestation eller arbete är underordnat och saknar betydelse i sammanhanget.

Om en borgerlig allians får regeringsmakten genom en demokratisk omröstning räknas emellertid inte majoritetens åsikt längre. Den gäller bara när den tycker som man ska tycka enligt socialistiskt modell. Majoriteten har ju faktiskt röstat för skattesänkningar och återlämning av stöldgods till dess rättmätiga ägare, men det är inte längre relevant.

Men alltså, det viktiga i denna ekvation är själva principen som argumentet bygger på. Varför har en grupp människor rätt att bestämma över en annan grupp människor bara för att den är större? Varför har de individer som ingår i en majoritet rätt att bestämma över de individer som ingår i en minoritet? Varför har några individer mer omfattande rättigheter än andra?

Majoritetens diktatur bygger alltid på ojämlikhet, nämligen att somliga har en oförtjänt bestämmanderätt över andra. Extra meriterande i tilldelningen av sådana rättigheter är att man är fattiga eller saknar ambitioner och gärna lever på andras ansträngningar. En majoritetsåsikt som går ut på att fördela pengar från rik till fattig är god, motsatsen kan närmast liknas vid en statskupp.

Det är där man måste börja diskutera frågan om skatter: varför har en individer tillhörande en majoritet rätt att bestämma åt individer tillhörande en minoritet vad som ska hända med dessas pengar?

Och observera att svaret ”ska minoriteten bestämma över majoriteten istället” inte är giltigt. Ingen ska bestämma över någon, varje enskild individ ska få bestämma över sitt eget liv och sina egna pengar, enbart.

Försök gärna motivera motsatsen.

Varför sänka skatter?

Globaliseringsrådet föreslår att Sverige ska sänka skatterna för att kunna konkurrera med framtida ekonomiska stormakterna Indien och Kina. Wanja Lunby-Wedin håller inte med och motiverar sig med att ”inkomstskattesänkningar [inte] ger ökad sysselsättning”. Okej, varför skulle skattehöjningar då ge ökad sysselsättning? Jo, i sosseriets förvirrade värld innebär en omfördelad krona att någon annan kan tjäna den kronan inom den tärande sektorn. Så skapar man jobb. Inte genom att uppmuntra ansträngning utan genom att omfördela resurser som redan finns. Bieffekten som ignoreras är givetvis att ju tyngre börda man lägger på individen – ju mer man belönar lättja och bestraffar arbete – desto mindre kommer hon arbeta. Det innebär sämre produktion och färre jobb.

Dessutom är argumentet för att sänka skatterna inte primärt att det skulle ge fler jobb, utan att det är moraliskt och rättvist. Huruvida individen ska sugas ut av staten eller ej ska inte bedömmas efter vilken effekt det har på någon annans eventuella sysselsättning. Hon ska inte sugas ut alls, punkt. Det är inte statens sak att bestämma om någon ska få behålla en liten eller lite större del av sin inkomst, och speciellt inte baserat på hur det påverkar möjligheten för någon annan att få ett jobb.

Att sänka skatten handlar främst om att främja individens rätt till sitt eget liv, sin egen lycka och sina egna målsättningar. Att argumentera för skattesänkningar som ett sätt att skapa sysselsättning är att acceptera en altruistisk moral som säger att individens främsta uppgift är att vara till nytta för någon annan, att hon ska fungera som ett verktyg för andras mål snarare än sina egna.

Nyårsnötter

Varför bloggar man? Varför argumenterar man för en viss politik? I mitt fall handlar det om att utveckla det egna tänkandet samt att försöka förstå motståndarna (och Gud (?) vet att det är svårt!). Därför blir jag lite besviken över att det är så få vänstersympatisörer som kommenterar våra inlägg. Missförstå mig rätt, jag är väldigt glad och tacksam över stödet från likasinnade, men det känns också som att man predikar för prästen, så att säga. Jag vill ha mer mothugg, fler motargument! Som ett led i detta tänkte jag ta upp ett par frågor som sällan eller aldrig behandlas tillräckligt noga och djupsinnigt. Vi kan kalla dem nyårsnötter.

1. Om socialismen och friheten.

När jag läser på vänsterbloggar slås jag ofta av att de använder ”frihet” som ett honörsord. Det verkar som att det socialistiska samhället innebär frihet från förtryck och individens rätt att ägna sig åt vad som helst utan motkrav från någon annan, och den oinskränkta rätten att konsumera vad som helst utan att behöva betala för det. Samtidigt är det allmänt känt att socialismens grundpelare än den så kallade ”demokratin” i vilken folket gemensamt fattar beslut och bestämmer i en rad olika frågor.

Vad jag vill veta är följande: hur kan den enskilde individen vara ”fri” i ett samhälle som präglas av majoritetsbeslut i så många frågor? Varför innebär det min ”frihet” att hela tiden vara hänvisad till vad folket anser är rätt och riktigt för just mig?

2. Om konsumism, miljön och högre löner

Lösningen på klimatproblemen är en ”ny livsstil” som innebär kraftigt minskad konsumtion av allt som vi inte ”behöver”. Istället ska vi leva närmare och i harmoni med naturen och ägna oss åt att söka själslig snarare än materiell rikedom.

Vad jag vill veta är följande: om minskad konsumtion är ett eftersträvansvärt mål för individen, hur kommer det sig då att fackföreningar och vänsterpartier kräver högre löner för sina medlemmar och sympatisörer? Borde de inte snarare kräva lägre löner eftersom mindre pengar ger mindre konsumtionsutrymme som är bättre för miljön?

3. Om världshandeln

De fattiga länderna exploateras av de rika, deras misär beror på vår rikedom och vice versa. Handel leder inte till rikedom för de fattiga, och ju mer u-länderna liberaliserar sina ekonomier desto sämre går det.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående resonemang stämmer, hur kommer det sig då att tillväxt och ekonomisk frihet är så tätt sammanflätade? Hur kommer det sig att de u-länder som är mest integrerade i världsekonomin är de som växer snabbast? Använd gärna följande källor:

http://www.heritage.org/research/features/index/countries.cfm, http://www.doingbusiness.org/EconomyRankings/, http://www.gapminder.org/

4. Om fördelning av resurser

Ponera att ett samhälle väljer att i ett slag fördela alla resurser jämlikt så att alla får ungefär lika mycket genom att konfiskera de rikas egendomar och dela ut dem till de fattiga. Ponera sedan att de fattiga får full bestämmanderätt över sina egna resurser och använder dessa på ett sätt som gör att nya ojämlika fördelningar uppstår, exempelvis genom att en artist blir oerhört populär och säljer miljontals skivor varvid denna artist blir väldigt mycket rikare än sina fans.

Vad jag vill veta är följande: hur ska det socialistiska samhället garantera att sådana nya ojämlika fördelningar av resurser inte uppstår, och varför är det rätt givet att fördelningarna uppstått genom frivilliga utbyten?

5. Om ekonomiska teorier

Nationalekonomi är ingen vetenskap utan ideologiskt betingad propaganda skapad för att upprätthålla överklassens privilegier gentemot arbetarna.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, varför berättar då aldrig vänstern vilka nationalekonomiska teorier det är som är felaktiga och vad som egentligen stämmer? När får vi se den socialistiska nationalekonomins teorier framlagda som vetenskaplig forskning baserad på empiri och matematisk logik?

6. Om inflation och arbetslöshet

Överklassen har instiftat ett inflationsmål som gör att det inte går att eftersträva full sysselsättning. Detta är ett led i att hålla arbetarklassen på mattan så att de måste konkurrera med lägre löner.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, hur kommer det sig då att det aldrig har gått att påvisa ett hållbart samband mellan höjd inflation och minskad arbetslöshet på lång sikt? Hur kommer det sig att de länder som har släppt iväg inflationen också har tvingats se arbetslösheten stiga?

7. Om moral

Vår hjärtefråga här på bloggen är moral. Från vänster hävdas det att god moral är att bry sig om de fattiga och ge upp sina egenintressen för andras vinning, samt att de rika har en skuld gentemot de fattiga.

Vad jag vill veta är följande: om det är gott att lämna ifrån sig sina egna pengar som välgörenhet, varför är det då inte ont att ta emot dem i egenskap av behövande? Varför är det ont att ta emot lön för en arbetsinsats men gott att ta emot allmosor utan motinsats?

8. Om skatter och bistånd

Ekonomi är ett nollsummespel, den enes bröd är den andres död. För att de fattiga ska bli rikare måste vi bli fattigare.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, borde då inte alla skatter gå till bistånd, och borde inte skattesatserna höjas så att varje individ får kvar 2.680:- per månad?

Det finns givetvis många fler frågor än dessa, men de får utgöra en start, eller förhoppningen om en sådan, på en längre debatt. Jag utmanar härmed våra kära vänner zaramis, Ilse-Marie (som appropå det här lögnaktiga inlägget borde öppna ögon och öron och ta del av den för socialister så jobbiga verkligheten), Jinge, Kaj Raving (tipsa gärna om fler) att svara på dessa nyårsnötter!