Posts Tagged ‘Nationalekonomi’

h1

Okunskap

januari 17, 2008

Allt som oftast inkluderar vänstern 90-talskrisen i sin retorik. Då heter det att borgarna drev igenom ett liberalt systemskifte som förstörde den sunda ekonomin som socialdemokraterna hade byggt upp under tiden efter andra världskriget. Senast i raden är vår favoritpopulist Ilse-Marie som hänvisar till en artikel av journalisten Dan Josefsson.

Jag tror inte att vänstern ljuger. Jag tror bara att den inte begriper och inte är intresserad av att begripa. När den hör något som antyder att ”nyliberalism” är ondskefullt och hjärtlöst så sväljer de vad som helst utan att analysera det självständigt. Så var exempelvis uppenbart fallet i debatten om Naomi Klein och Milton Friedman. I den hävdades från vänsterhåll att Friedman ville ha krig för att implementera nyliberal politik i fattiga länder, trots att det bevisligen inte var så. Friedman var en skarp motståndare till interventionism, och uttalade sig många gånger mot både krig och andra statliga ingripanden i ekonomin. Vänstern var dock inte intresserad av att ta reda på vad Friedman egentligen tyckte, det var mycket lättare att okritiskt svälja allt som Naomi Klein påstod eftersom det passade med tesen att alla nyliberaler är onda.

I fallet Dan Josefsson är förhållandet detsamma. Ilse-Marie avfärdar nationalekonomernas argument mot hans nonsensartikel, utan att peka på vad som är fel eller ens vad frågan i sig handlar om. Josefsson är journalist och har ingen ekonomisk bildning, precis som den överväldigande majoriteten av alla socialister. Han har exempelvis försökt misskreditera ekonomipristagaren Edmund Phelps genom att påstå att denne förespråkade en politik som syftar till att hålla uppe arbetslösheten. Det är inget missförstånd utan en ren lögn, men den som accepterar argumentet gör det av brist på själva önskan att begripa. Det hederliga vore att sätta sig in i vad Phelps faktiskt sa och argumentera mot det, även om det är obekvämt för vänstern.

Så till artikeln och påståendena kring finanskrisen: Ilse-Maries ”analys” innehåller två delar. Först och främst ska ekonomin före 90-talet ha varit i toppform utan några som helst problem, och vidare ville det svenska folket inte ha något nyliberalt systemskifte. Låt oss börja med det första argumentet. Det är svårt att veta var man ska börja eftersom Josefssons artikel innehåller så många fel, men jag håller mig till det övergripande och ber att få återkomma med fler detaljer.

Huvudpoängen är att Sverige valde inflationsbekämpning före full sysselsättning i en tid när allt var frid och fröjd, guld och gröna skogar åt alla, gratis det ena och det andra samt ”en mer eller mindre obefintlig inflation”. Det sista påståendet är helt sanslöst. Vad som menas med ”obefintlig” framgår givetvis inte eftersom Ilse-Marie antagligen inte vet vad inflation är för något, men årliga tal från 70-talet på 8-10% och över det under flera år på 1980-talet är inte vad som kan kallas ”obefintlig inflation”. Tvärtom tvingades regeringen devalvera kronan vid fem olika tillfällen med sammanlagt ca 25% fram till och med 1982. Sysselsättningen inom privat verksamhet sjönk mellan 1970 och 1985 från 3,015 miljoner till 2,843 miljoner medan folkmängden ökade från 8 081 229 till 8 358 139 människor. Under samma period ökade antalet sysselsatta inom det offentliga från 0,802 miljoner till 1,400 miljoner. Offentliga utgifter som andel av BNP steg mellan 1970 och 1985 från 21,6 % till 29,3 %, bruttoinvesteringarna sjönk från 22,5,7 % till 18,3 %, och skattetrycket steg från 40,2 % av BNP till 51,8% (där det för övrigt ligger kvar än idag, inget nyliberalt systemskifte alltså).

Vad säger oss detta? Helt enkelt att en oansvarig finanspolitik från den socialdemokratiska regeringen gav upphov till höga inflationstal. Dessa skapade i sin tur stagnation inom det privata näringslivet med minskade investeringar, handel och lägre sysselsättning. Detta doldes utåt genom att skatterna höjdes för att finansiera nya jobb inom den offentliga sektorn.

1980 började man inse det ohållbara i så hög inflation eftersom höjda skatter inte kunde kompensera sysselsättningsbortfallet i det långa loppet. Man började därför ta fram förslag på lösningar, och en var att avreglera kreditmarknaden för att stimulera de privata investeringarna och flödet av pengar.

När avregleringen väl ägde rum gavs Riksbanken order om att försvara kronkursen, vilket är anledningen till krisen som senare uppstod. Istället för att med hjälp av räntan kontrollera kreditgivningen fick man nu försvara en alltmer urholkad valuta, vilket helt i enlighet med vad tidens nationalekonomer varnade för spädde på inflationen. Det är detta som avses med uttrycket att det svenska folket levde över sina tillgångar. Den ekonomiska uppgången möjliggjordes med lånade pengar, inte ökad produktion, vilket inte är hållbart. Till sist höjdes räntan till 500% i ett desperat försök att försvara valutan innan kursen släpptes fri och saneringsarbetet kunde påbörjas. Det genomfördes av regeringen Bildt som fick ner både inflation och ränta (till ca 10%) innan socialdemokraterna tog över makten och fortsatte på samma väg. Att man senare tog åt sig äran för saneringen och började skylla krisen på borgarna är historierevisionism i den högsta skolan, vilket bla bevisas av rapporter från Konjunkturinstitutet.

Det intressanta med Josefssons artikel är för övrigt att han nämner precis dessa problem, men inte värderar deras effekt på ekonomin. De smusslas istället undan utan att analyserar. Man kan bara undra varför.

Således: den svenska ekonomin var på väg mot en oundviklig kris långt innan 90-talets krasch, genom oansvariga statsfinanser som via inflationen skapade massarbetslöshet inom den privata sektorn. Borgarnas misstag var att försöka försvara kronkursen, något som är både nationalekonomiskt korkat och antiliberalt. Att låta marknaden sätta värdet på valutan är betydligt mer rationellt och också den politik som idag tillämpas över större delen av världen. Att skylla ifrån sig på Bildt är därmed fullständigt felaktigt, speciellt om man vill koppla kraschen till ett ”nyliberalt systemskifte”. Skiftet från den vansinniga socialismen under Palme var nödvändigt, och kraschen hade kunnat undvikas om man hade lyssnat på nationalekonomer som Lars Jonung som varnade för effekterna av ett absurt kronförsvar.

Så långt det tekniska. Nästa tes som bygger på (felaktigheten) att Sverige hade ”obefintlig inflation” och låg arbetslöshet är att svenska folket ville ha det så. Här snuddar vi vid den moraliska frågan ”är allting rätt bara folket tycker det”? Hade det varit rätt att fortsätta ignorera inflationen och höja skatterna mot 100% för att dölja arbetslösheten, om folket nu ville det? Nej, naturligtvis inte, eftersom det hade skadat hela samhället under en väldigt lång period. De åtgärder som vidtogs var rätt och nödvändiga och inte ideologiskt betingade. Utan dem hade Sverige upplevt mycket större kriser och en allvarligare skada på samhällsekonomin med ett ruinerat privat näringsliv. För hur gärna vänstern än vill förneka det är det privata företag som betalar för den offentliga sektorn. Utan dem, ingen ”gratis” vård eller skola för någon.

Walter Korpis (sociolog) påstående att Sverige inte har halkat efter ekonomiskt motbevisas för övrigt här, här och här, för att ge några exempel.

Om det påstådda nyliberala systemskiftet skriver Ilse-Marie såhär:

”Inte heller hade vi släppt tanken på lika vård, skola och omsorg för alla. Vi hade aldrig slagit in på en väg där sjuka, barn och äldre betraktas som konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser och människor av kött och blod. Vi hade aldrig låtit plånboken avgöra och privata vinstintressen få ta över välfärdsbygget och våra gemensamma tillgångar. Inte heller hade vi tvingat sjuka människor att gå till socialen för att överleva – vi hade behållit en sjukförsäkring värd namnet”

Detta är till skillnad från de tekniska resonemangen inget missförstånd, det är en förbannad lögn. Det finns idag inga partier i Sverige som vill gå ifrån den skattefinansierade skolan och sjukvården, den som påstår något sådant ljuger. Den som vill dra populistiska paralleller med USA och deras ”orättvisa” system borde kanske fundera en stund över det faktum att den bäst betalda procenten (1%) av de amerikanska arbeterna står för 39% av de samlade inkomstskatterna, att de fem högst avlönade procenten står för 60% och att de 50% som tjänar minst (alltså mindre än medianlönen) bara står för tre (3) procent av de samlade intäkterna. Orättvisa? Bara i omvända vänstervärlden.

Att ”vi” vidare betraktar ”sjuka, barn och äldre” som ”konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser” är också ett sådant nonsensargument att man blir tårögd. Det är ingen som hindrar dig – Ilse-Marie – från att betrakta människor som människor. Du behöver inte behålla en enda krona av din egen lön, du kan skänka den till vem du vill, men påstå inte för en sekund att du är god och medmänsklig när du kräver av andra människor att de ska agera i enlighet med vad du tycker är rätt. Försök om du vill att hitta på ett argument för varför människans uppgift i livet är att offra sin förtjänst för den oförtjäntes vinning, men släng inte ur dig dessa meningslösa floskler om medmänsklighet utan att motivera dem. Det är beklämmande och äcklande och liknar allra mest fascism. Det är inte din sak att bestämma hur andra människor ska bete sig, varken med moraliska pseudoargument eller vapenmakt. Den rätten tillhör varje enskild individ, och den åsikten är lätt att hitta grund för i den rationella logiken.

h1

Nyårsnötter

december 30, 2007

Varför bloggar man? Varför argumenterar man för en viss politik? I mitt fall handlar det om att utveckla det egna tänkandet samt att försöka förstå motståndarna (och Gud (?) vet att det är svårt!). Därför blir jag lite besviken över att det är så få vänstersympatisörer som kommenterar våra inlägg. Missförstå mig rätt, jag är väldigt glad och tacksam över stödet från likasinnade, men det känns också som att man predikar för prästen, så att säga. Jag vill ha mer mothugg, fler motargument! Som ett led i detta tänkte jag ta upp ett par frågor som sällan eller aldrig behandlas tillräckligt noga och djupsinnigt. Vi kan kalla dem nyårsnötter.

1. Om socialismen och friheten.

När jag läser på vänsterbloggar slås jag ofta av att de använder ”frihet” som ett honörsord. Det verkar som att det socialistiska samhället innebär frihet från förtryck och individens rätt att ägna sig åt vad som helst utan motkrav från någon annan, och den oinskränkta rätten att konsumera vad som helst utan att behöva betala för det. Samtidigt är det allmänt känt att socialismens grundpelare än den så kallade ”demokratin” i vilken folket gemensamt fattar beslut och bestämmer i en rad olika frågor.

Vad jag vill veta är följande: hur kan den enskilde individen vara ”fri” i ett samhälle som präglas av majoritetsbeslut i så många frågor? Varför innebär det min ”frihet” att hela tiden vara hänvisad till vad folket anser är rätt och riktigt för just mig?

2. Om konsumism, miljön och högre löner

Lösningen på klimatproblemen är en ”ny livsstil” som innebär kraftigt minskad konsumtion av allt som vi inte ”behöver”. Istället ska vi leva närmare och i harmoni med naturen och ägna oss åt att söka själslig snarare än materiell rikedom.

Vad jag vill veta är följande: om minskad konsumtion är ett eftersträvansvärt mål för individen, hur kommer det sig då att fackföreningar och vänsterpartier kräver högre löner för sina medlemmar och sympatisörer? Borde de inte snarare kräva lägre löner eftersom mindre pengar ger mindre konsumtionsutrymme som är bättre för miljön?

3. Om världshandeln

De fattiga länderna exploateras av de rika, deras misär beror på vår rikedom och vice versa. Handel leder inte till rikedom för de fattiga, och ju mer u-länderna liberaliserar sina ekonomier desto sämre går det.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående resonemang stämmer, hur kommer det sig då att tillväxt och ekonomisk frihet är så tätt sammanflätade? Hur kommer det sig att de u-länder som är mest integrerade i världsekonomin är de som växer snabbast? Använd gärna följande källor:

http://www.heritage.org/research/features/index/countries.cfm, http://www.doingbusiness.org/EconomyRankings/, http://www.gapminder.org/

4. Om fördelning av resurser

Ponera att ett samhälle väljer att i ett slag fördela alla resurser jämlikt så att alla får ungefär lika mycket genom att konfiskera de rikas egendomar och dela ut dem till de fattiga. Ponera sedan att de fattiga får full bestämmanderätt över sina egna resurser och använder dessa på ett sätt som gör att nya ojämlika fördelningar uppstår, exempelvis genom att en artist blir oerhört populär och säljer miljontals skivor varvid denna artist blir väldigt mycket rikare än sina fans.

Vad jag vill veta är följande: hur ska det socialistiska samhället garantera att sådana nya ojämlika fördelningar av resurser inte uppstår, och varför är det rätt givet att fördelningarna uppstått genom frivilliga utbyten?

5. Om ekonomiska teorier

Nationalekonomi är ingen vetenskap utan ideologiskt betingad propaganda skapad för att upprätthålla överklassens privilegier gentemot arbetarna.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, varför berättar då aldrig vänstern vilka nationalekonomiska teorier det är som är felaktiga och vad som egentligen stämmer? När får vi se den socialistiska nationalekonomins teorier framlagda som vetenskaplig forskning baserad på empiri och matematisk logik?

6. Om inflation och arbetslöshet

Överklassen har instiftat ett inflationsmål som gör att det inte går att eftersträva full sysselsättning. Detta är ett led i att hålla arbetarklassen på mattan så att de måste konkurrera med lägre löner.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, hur kommer det sig då att det aldrig har gått att påvisa ett hållbart samband mellan höjd inflation och minskad arbetslöshet på lång sikt? Hur kommer det sig att de länder som har släppt iväg inflationen också har tvingats se arbetslösheten stiga?

7. Om moral

Vår hjärtefråga här på bloggen är moral. Från vänster hävdas det att god moral är att bry sig om de fattiga och ge upp sina egenintressen för andras vinning, samt att de rika har en skuld gentemot de fattiga.

Vad jag vill veta är följande: om det är gott att lämna ifrån sig sina egna pengar som välgörenhet, varför är det då inte ont att ta emot dem i egenskap av behövande? Varför är det ont att ta emot lön för en arbetsinsats men gott att ta emot allmosor utan motinsats?

8. Om skatter och bistånd

Ekonomi är ett nollsummespel, den enes bröd är den andres död. För att de fattiga ska bli rikare måste vi bli fattigare.

Vad jag vill veta är följande: om ovanstående stämmer, borde då inte alla skatter gå till bistånd, och borde inte skattesatserna höjas så att varje individ får kvar 2.680:- per månad?

Det finns givetvis många fler frågor än dessa, men de får utgöra en start, eller förhoppningen om en sådan, på en längre debatt. Jag utmanar härmed våra kära vänner zaramis, Ilse-Marie (som appropå det här lögnaktiga inlägget borde öppna ögon och öron och ta del av den för socialister så jobbiga verkligheten), Jinge, Kaj Raving (tipsa gärna om fler) att svara på dessa nyårsnötter!