DN har recenserat vad de kallar ”högerns lyckorecept” i form av böcker på temat lycka, skrivna av Johan Norberg och Marie Söderqvist Tralau. Recensenten Kajsa Ekis Ekman, aktiv socialist, ondgör sig över den positiva synen på människan som enligt henne inte ger något utrymme för själens och känslornas komplexitet. Det är till och med så illa att nyliberalerna känner ett ”avgrundsdjupt förakt för svaghet”.
Vilket vänsterns lyckorecept är framgår givetvis inte, men låt mig prova på en kvalificerad gissning: lycka är att få det man vill ha och behöver utan att lyfta ett finger och utan att respektera något så fånigt som andra individers rättigheter. Vi är ju alla en del av ett samhälle, och vi måste hjälpa varandra!
Ekman visar som vanligt upp en vettlös okunskap inom ämnet ekonomi. Hon raljerar över Söderqvist Tralaus analys av folkmordet i Kambodja som ett resultat av en strävan efter jämlikhet, men utan att förklara varför den är felaktig. Visst är det för enkelt att säga att så fort man vill uppnå ett jämlikt samhälle kommer man istället mörda miljontals mäniskor, men sambandet finns ändå där:
”Jämlikhet” i vänsterns värld innebär att alla människor får tillgång till samma materiella rikedom oavsett vad de gör i sina liv. De kan vara deprimerade och sitta hemma och fördjupa sig i Kafka och Proust, de ska ändå ha ”rätt” till allt de behöver för att överleva. Vad Ekman och andra socialister antingen inte begriper eller inte låtsas om är att om alla lever på det sättet skapas ingen rikedom, och ingen rikedom kan då fördelas. Om nyliberalerna sägs förakta svaghet så föraktar socialisterna styrka, men det är ett olyckligt förhållningssätt.
De starka är på intet sätt beroende av de svaga, men de svaga överlever inte utan de starka. Eller snarare, de som inte producerar rikedom överlever inte utan de som gör det. Att då spotta på den lilla produktiva klick som håller resten av samhället under armarna med hjälp av sitt intellektuella arbete och sina ambitioner är att skjuta sig själv i foten. Ekman borde fråga sig vad som händer i ett samhälle där styrka ses som något ondskefullt som man bara kan besitta på andras bekostnad, och där behovet hyllas som det mänskliga och goda. Vad sker med människor i ett samhälle där incitamenten för att arbeta helt försvinner och ersätts med en strävan efter att göra absolut ingenting av mänsklig nytta?
Ja, varför skulle det bli så, frågar sig socialisterna.
Varför skulle det inte bli så replikerar liberalerna. Varför skulle någon vilja anstränga sig mer än absolut nödvändigt om alla ändå fick samma del av den gemensamma kakan? Förhoppningen är så klart att de så föraktade starka och produktiva kommer fortsätta med sitt arbete så att parasiterna kan leva gott av dem, men det är blott en naiv och djupt ondskefull förhoppning. I verkligheten kommer ingen vilja lyfta ett finger eftersom resultatet av varje extra insats ändå tillfaller den som allra minst arbetar för mänsklighetens framsteg. Det leder till fattigdom som leder till högre krav på de produktiva som leder till att de ännu mindre vill arbeta och så vidare. Det är en ond cirkel och ett race mot botten där slutresultatet blir ändlös misär och fattigdom.
Kopplingen till världens socialistiska exempel är tydlig: överallt där det Ekman kallar ”jämlikhet” har eftersträvats genom förbud, kontroll och stenhård statlig styrning har fattigdom blivit resultatet. Det är uppenbart och logiskt och lyder under premissen att man inte kan äta kakan och ha den kvar samtidigt. Behovet av rikedom skapar inte rikedom, och ingen skapar rikedom utan incitament. Ingen är så dum att han eller hon väljer att arbeta för att den som väljer att inte arbeta ska få det bättre, det kommer aldrig ske.
Ekman och andra socialister borde ta sig en titt på de människor de så djupt föraktar, de som strävar efter utveckling och framgång, och se att det är dessa människor som likt Atlas bär hela världen på sina axlar. De måste sedan erbjuda Atlas ett hållbart argument för att han ska fortsätta stå där nedtyngd av en allt mer destruktiv mänsklighet som spottar honom i ansiktet och hänvisar till själens och känslornas komplexitet. Risken är stor att han släpper sitt grepp, och då är döden det enda som återstår.