Posts Tagged ‘Kajsa Ekis Ekman’

h1

Föraktet

oktober 19, 2009

Johan Norberg har kommenterat Kajsa Ekis Ekmans recension av hans bok, och det här citatet sammanfattar ganska väl vad jag själv känner inför socialisternas ytliga kritik:

”I min värld får man lycka när man slutar jämföra sig och hittar sin egen, inre måttstock för vad som är gott och givande”

Vill man gräva ned sig i intellektuell litteratur så gör det, ingen kommer säga ifrån i ett fritt samhälle.

Annonser
h1

Lycka är att misslyckas?

oktober 18, 2009

DN har recenserat vad de kallar ”högerns lyckorecept” i form av böcker på temat lycka, skrivna av Johan Norberg och Marie Söderqvist Tralau. Recensenten Kajsa Ekis Ekman, aktiv socialist, ondgör sig över den positiva synen på människan som enligt henne inte ger något utrymme för själens och känslornas komplexitet. Det är till och med så illa att nyliberalerna känner ett ”avgrundsdjupt förakt för svaghet”.

Vilket vänsterns lyckorecept är framgår givetvis inte, men låt mig prova på en kvalificerad gissning: lycka är att få det man vill ha och behöver utan att lyfta ett finger och utan att respektera något så fånigt som andra individers rättigheter. Vi är ju alla en del av ett samhälle, och vi måste hjälpa varandra!

Ekman visar som vanligt upp en vettlös okunskap inom ämnet ekonomi. Hon raljerar över Söderqvist Tralaus analys av folkmordet i Kambodja som ett resultat av en strävan efter jämlikhet, men utan att förklara varför den är felaktig. Visst är det för enkelt att säga att så fort man vill uppnå ett jämlikt samhälle kommer man istället mörda miljontals mäniskor, men sambandet finns ändå där:

”Jämlikhet” i vänsterns värld innebär att alla människor får tillgång till samma materiella rikedom oavsett vad de gör i sina liv. De kan vara deprimerade och sitta hemma och fördjupa sig i Kafka och Proust, de ska ändå ha ”rätt” till allt de behöver för att överleva. Vad Ekman och andra socialister antingen inte begriper eller inte låtsas om är att om alla lever på det sättet skapas ingen rikedom, och ingen rikedom kan då fördelas. Om nyliberalerna sägs förakta svaghet så föraktar socialisterna styrka, men det är ett olyckligt förhållningssätt.

De starka är på intet sätt beroende av de svaga, men de svaga överlever inte utan de starka. Eller snarare, de som inte producerar rikedom överlever inte utan de som gör det. Att då spotta på den lilla produktiva klick som håller resten av samhället under armarna med hjälp av sitt intellektuella arbete och sina ambitioner är att skjuta sig själv i foten. Ekman borde fråga sig vad som händer i ett samhälle där styrka ses som något ondskefullt som man bara kan besitta på andras bekostnad, och där behovet hyllas som det mänskliga och goda. Vad sker med människor i ett samhälle där incitamenten för att arbeta helt försvinner och ersätts med en strävan efter att göra absolut ingenting av mänsklig nytta?

Ja, varför skulle det bli så, frågar sig socialisterna.

Varför skulle det inte bli så replikerar liberalerna. Varför skulle någon vilja anstränga sig mer än absolut nödvändigt om alla ändå fick samma del av den gemensamma kakan? Förhoppningen är så klart att de så föraktade starka och produktiva kommer fortsätta med sitt arbete så att parasiterna kan leva gott av dem, men det är blott en naiv och djupt ondskefull förhoppning. I verkligheten kommer ingen vilja lyfta ett finger eftersom resultatet av varje extra insats ändå tillfaller den som allra minst arbetar för mänsklighetens framsteg. Det leder till fattigdom som leder till högre krav på de produktiva som leder till att de ännu mindre vill arbeta och så vidare. Det är en ond cirkel och ett race mot botten där slutresultatet blir ändlös misär och fattigdom.

Kopplingen till världens socialistiska exempel är tydlig: överallt där det Ekman kallar ”jämlikhet” har eftersträvats genom förbud, kontroll och stenhård statlig styrning har fattigdom blivit resultatet. Det är uppenbart och logiskt och lyder under premissen att man inte kan äta kakan och ha den kvar samtidigt. Behovet av rikedom skapar inte rikedom, och ingen skapar rikedom utan incitament. Ingen är så dum att han eller hon väljer att arbeta för att den som väljer att inte arbeta ska få det bättre, det kommer aldrig ske.

Ekman och andra socialister borde ta sig en titt på de människor de så djupt föraktar, de som strävar efter utveckling och framgång, och se att det är dessa människor som likt Atlas bär hela världen på sina axlar. De måste sedan erbjuda Atlas ett hållbart argument för att han ska fortsätta stå där nedtyngd av en allt mer destruktiv mänsklighet som spottar honom i ansiktet och hänvisar till själens och känslornas komplexitet. Risken är stor att han släpper sitt grepp, och då är döden det enda som återstår.

h1

Kambodja

april 21, 2009

Den som såg Debatt på SvT nyss fick se ett ganska illustrerande exempel på hur den extrema vänstern resonerar. Diskussionen utgick från de relativt många och högt uppsatta politiker som på olika sätt stödde Pol Pot och de Röda Khmererna i Kambodja på 1970-talet. Temat: hur kommer det sig att vänstern blundar för förtryck och sällan eller aldrig lär sig av historien?

I studion fanns bland andra Kajsa Ekis Ekman, som beklagade sig över att det alltid är just vänstern som skuldbeläggs historiskt. Varför – undrade hon – får aldrig ”högern” svara för exempelvis (det som kallas) ”folkmord” i Israel?

Svaret är enkelt. Ledare och regimer i länder som Kambodja, Laos, Burma, Kina, Nordkorea, Sovjetunionen, Kuba, Zimbabwe och så vidare har agerat i socialismens namn för att bygga ett socialistiskt samhälle. Alla revolutioner som i dessa länder har slutat i massmord och misär för befolkningen har bedrivits med det uttalade målet att skapa det socialistiska paradiset där näringslivet förstatligas och proletariatets diktatur råder. Överklassen ska utplånas, deras egendomar ska tillfalla folket genom staten, skadliga influenser och värderingar ska utraderas. Kulturrevolutionen i Kina syftade till just detta, utrensningarna i Kambodja likaså.

Det finns ingen anledning att betvivla att samma scenario inte skulle upprepas om dagens vänsterdemagoger skulle få chansen att regera igen. Målet är ju detsamma, såväl som de hinder som måste övervinnas. Näringslivet måste fortfarande förstatligas, egoistiska människor måste rensas ut och ersättas med den nya solidariska individen.

Det bedrivs inga sådana kampanjer för marknadsekonomi och kapitalism. När stater krigar – Israel eller USA exempelvis – gör de det inte i någon ideologis namn eller med ett uttalat syfte att uppnå ett ideologiskt mål. Detta för att något sådant inte ligger i marknadsekonomins natur. Den är inget mål, bara ett ramverk. Den beskriver inget utopiskt sluttillstånd utan erbjuder bara en fond för mänsklig interaktion. Man behöver inte fängsla, misshandla eller döda människor för att få dem att handla med varandra, man behöver inte skapa en helt ny mänsklighet. Kommunismen och socialismen kräver dock sådana åtgärder. Eftersom den utgår från idealmänniskan som något omänskligt och onaturligt måste den med nödvändighet rensa ut alla mänskliga och naturliga element, och då sker massmord som en lösning på det problemet.

Därför är det viktigt att inte skilja på historien och visionerna. Det är säkerligen inte så att speciellt många vänsterextremister idag öppet förespråkar folkmord, eller ens tänker sig att sådana är nödvändiga. Poängen är att deras ideal kräver sådana. Det ligger i deras ideologis natur att rensa ut alla oönskade element, med våld, och därför kommer det hända igen. Speciellt om dagens socialister tillåts friskriva sig från ansvar för vad deras ideologi har ställt till med. Åsikterna är exakt desamma, ingenting har förändrats. Socialister idag är socialister på exakt samma sätt som Birgitta Dahl var det på 70-talet. Då förnekade de folkmord i Kambodja, idag stödjer de diktaturen på Kuba och Hugo Chávez plundringar i Venezuela.

För dem rättfärdigar målet medlen, och därför kan man inte separera dem från historien. De är en del av samma rörelse som fortlever, från början av 1900-talet fram till våra dagar. Deras ideologi är ett falsarium, och det är därför den konsekvent misslyckas och istället urartar i folkmord och lidande. Att ställa dagens unga socialister till svars är nödvändigt, inte på historiska utan på ideologiska grunder. Det viktiga är inte att fråga varför de stödjer Kuba eller Venezuela, utan varför de stödjer den ideologi som har lett till misslyckanden som i Kambodja eller Nordkorea. Varför modifierar de inte sina idéer när de ser vart de leder?

Skulden lever vidare.