Posts Tagged ‘Ränta’

h1

Marknaden fungerar

maj 6, 2009

Många väljer att se den nuvarande finanskrisen och lågkonjunkturen som ett bevis för att marknaden ”inte fungerar”. Sanningen är att det är precis tvärtom: krisen beror på att marknaden fungerar alldeles utmärkt.

Anledningen till att den globala ekonomin kraschlandar är att den innehåller sjuka element. Marknadens uppgift är att rensa ut sådana, och det är precis det som sker just nu. Att de över huvud taget existerar är däremot inte marknadens ”fel” eller ansvar, av två anledningar: dels är det statliga åtgärder (artificiellt låga räntor, tvångsregler angående utlåning till fattiga osv) som har blåst upp bubblan, och dels kan ingen marknad i världen garantera att människor inte fattar felaktiga beslut.

En fri marknad är som tidigare konstaterats bara ett ramverk som via juridiken sätter gränser för mänskligt beteende. Det ramverket säger i princip att ingen individ får utsättas för tvång och/eller hot om våld. Avtalsrätten gäller som ett absolut. Inom detta ramverk kan individer givetvis göra saker som inte gynnar dem själva, eller andra för den delen. De kan exempelvis plöja ned enorma summor pengar i olönsamma projekt och därmed göra stora förluster, det är inte otillåtet. Att det också sker kontinuerligt är inget bevis för att marknaden ”inte fungerar”, tvärtom. Det faktum att sådana projekt till slut går omkull bevisar att marknaden sköter sitt jobb – det jobb den har. Nämligen: de aktörer som agerar på marknaden – fria individer – bedömer verksamheter efter deras bidrag till välståndsskapandet i samhället. Om ett företag tillverkar usla produkter som ingen vill ha så går det omkull. Detta för att marknaden fungerar, inte för att den inte gör det.

När Riksbanken nu varnar för räntehöjningar beror det också på att Riksbanken vet att marknaden fungerar. Den kommer förr eller senare reagera på alla fiktiva pengar som nu slussas ut i systemet, och värdesätta tillgångar i enlighet med den nya informationen. Bakom varje krona måste det finnas en arbetsinsats, annars är den värdelös. Att trycka nya pengar skapar därför bara inflation så länge de inte bidrar till markant ökad produktivitet och ekonomisk verksamhet. Skräckexemplet är Zimbabwe.

Så, marknaden fungerar, och ekonomiska krascher är straffet för att försöka lura den. Att tro att en fungerande marknad aldrig innebär nedgångar i ekonomin är att missuppfatta logiken, och en farlig utgångspunt för andra politiska alternativ. Om ett företag tillverkar varor ingen vill betala för kan staten på socialistiskt manér försöka stjäla pengar från produktiva sektorer och omfördela dem, för att skona arbetarna på det olönsamma företaget. I längden leder det dock ingen vart, eftersom stora delar av ekonomin bara producerar dödvikt. På samma sätt kan staten trycka pengar och dela ut till fattiga, men eftersom det inte finns någon produktion bakom dessa nya pengar kommer priserna höjas och köpkraften blir densamma, dvs: de fattiga kan inte köpa mer än tidigare eftersom de försöker byta till sig värden med luft.

När en vänstersympatisör hänvisar till krascher som ett bevis för att marknaden inte fungerar så säg att ”jo, det är precis det den gör”. Dess funktion är inte att leverera en aldrig sinande ström av rikedom, utan att värdera tillgångar och allokera dem efter förtjänst. Den som inte förtjänar några pengar kommer heller inte få några, och hans verksamhet går under. Det är en ”krasch”, en utrensning av icke lönsamma element, och ett friskhetstecken för marknaden. Precis som en mänsklig kropp som höjer temperaturen för att döda bakterier. Man får feber och mår dåligt ett tag, men när det hela är över är det fundamentala välmåendet högre. Att låtsas som om bakterierna inte finns är inte ett tecken på att kroppen ”fungerar”, tvärtom.

Vad som också är viktigt att påpeka är att marknaden aldrig ”behöver” en stat som ”räddar” den. Det är bara individer och företag som kan ”behöva” pengar för att överleva, men det gäller alla människor i alla situationer. Om någon inte är produktiv eller lönsam ”behöver” han alltid mer pengar alldeles oavsett system, och även om staten bättre kan lösa det behovet (alltså behovet av oförtjänta pengar) så är det inte marknadsekonomin som räddas; det är de olönsamma, de destruktiva, de värdelösa. Marknaden rensar ut dem, staten belönar dem. Och notera att staten är beroende av produktiva människor för att kunna finansiera de icke lönsamma.

Omfördelning beror alltid av produktion, ofelbart.

Annonser
h1

Okunskap

januari 17, 2008

Allt som oftast inkluderar vänstern 90-talskrisen i sin retorik. Då heter det att borgarna drev igenom ett liberalt systemskifte som förstörde den sunda ekonomin som socialdemokraterna hade byggt upp under tiden efter andra världskriget. Senast i raden är vår favoritpopulist Ilse-Marie som hänvisar till en artikel av journalisten Dan Josefsson.

Jag tror inte att vänstern ljuger. Jag tror bara att den inte begriper och inte är intresserad av att begripa. När den hör något som antyder att ”nyliberalism” är ondskefullt och hjärtlöst så sväljer de vad som helst utan att analysera det självständigt. Så var exempelvis uppenbart fallet i debatten om Naomi Klein och Milton Friedman. I den hävdades från vänsterhåll att Friedman ville ha krig för att implementera nyliberal politik i fattiga länder, trots att det bevisligen inte var så. Friedman var en skarp motståndare till interventionism, och uttalade sig många gånger mot både krig och andra statliga ingripanden i ekonomin. Vänstern var dock inte intresserad av att ta reda på vad Friedman egentligen tyckte, det var mycket lättare att okritiskt svälja allt som Naomi Klein påstod eftersom det passade med tesen att alla nyliberaler är onda.

I fallet Dan Josefsson är förhållandet detsamma. Ilse-Marie avfärdar nationalekonomernas argument mot hans nonsensartikel, utan att peka på vad som är fel eller ens vad frågan i sig handlar om. Josefsson är journalist och har ingen ekonomisk bildning, precis som den överväldigande majoriteten av alla socialister. Han har exempelvis försökt misskreditera ekonomipristagaren Edmund Phelps genom att påstå att denne förespråkade en politik som syftar till att hålla uppe arbetslösheten. Det är inget missförstånd utan en ren lögn, men den som accepterar argumentet gör det av brist på själva önskan att begripa. Det hederliga vore att sätta sig in i vad Phelps faktiskt sa och argumentera mot det, även om det är obekvämt för vänstern.

Så till artikeln och påståendena kring finanskrisen: Ilse-Maries ”analys” innehåller två delar. Först och främst ska ekonomin före 90-talet ha varit i toppform utan några som helst problem, och vidare ville det svenska folket inte ha något nyliberalt systemskifte. Låt oss börja med det första argumentet. Det är svårt att veta var man ska börja eftersom Josefssons artikel innehåller så många fel, men jag håller mig till det övergripande och ber att få återkomma med fler detaljer.

Huvudpoängen är att Sverige valde inflationsbekämpning före full sysselsättning i en tid när allt var frid och fröjd, guld och gröna skogar åt alla, gratis det ena och det andra samt ”en mer eller mindre obefintlig inflation”. Det sista påståendet är helt sanslöst. Vad som menas med ”obefintlig” framgår givetvis inte eftersom Ilse-Marie antagligen inte vet vad inflation är för något, men årliga tal från 70-talet på 8-10% och över det under flera år på 1980-talet är inte vad som kan kallas ”obefintlig inflation”. Tvärtom tvingades regeringen devalvera kronan vid fem olika tillfällen med sammanlagt ca 25% fram till och med 1982. Sysselsättningen inom privat verksamhet sjönk mellan 1970 och 1985 från 3,015 miljoner till 2,843 miljoner medan folkmängden ökade från 8 081 229 till 8 358 139 människor. Under samma period ökade antalet sysselsatta inom det offentliga från 0,802 miljoner till 1,400 miljoner. Offentliga utgifter som andel av BNP steg mellan 1970 och 1985 från 21,6 % till 29,3 %, bruttoinvesteringarna sjönk från 22,5,7 % till 18,3 %, och skattetrycket steg från 40,2 % av BNP till 51,8% (där det för övrigt ligger kvar än idag, inget nyliberalt systemskifte alltså).

Vad säger oss detta? Helt enkelt att en oansvarig finanspolitik från den socialdemokratiska regeringen gav upphov till höga inflationstal. Dessa skapade i sin tur stagnation inom det privata näringslivet med minskade investeringar, handel och lägre sysselsättning. Detta doldes utåt genom att skatterna höjdes för att finansiera nya jobb inom den offentliga sektorn.

1980 började man inse det ohållbara i så hög inflation eftersom höjda skatter inte kunde kompensera sysselsättningsbortfallet i det långa loppet. Man började därför ta fram förslag på lösningar, och en var att avreglera kreditmarknaden för att stimulera de privata investeringarna och flödet av pengar.

När avregleringen väl ägde rum gavs Riksbanken order om att försvara kronkursen, vilket är anledningen till krisen som senare uppstod. Istället för att med hjälp av räntan kontrollera kreditgivningen fick man nu försvara en alltmer urholkad valuta, vilket helt i enlighet med vad tidens nationalekonomer varnade för spädde på inflationen. Det är detta som avses med uttrycket att det svenska folket levde över sina tillgångar. Den ekonomiska uppgången möjliggjordes med lånade pengar, inte ökad produktion, vilket inte är hållbart. Till sist höjdes räntan till 500% i ett desperat försök att försvara valutan innan kursen släpptes fri och saneringsarbetet kunde påbörjas. Det genomfördes av regeringen Bildt som fick ner både inflation och ränta (till ca 10%) innan socialdemokraterna tog över makten och fortsatte på samma väg. Att man senare tog åt sig äran för saneringen och började skylla krisen på borgarna är historierevisionism i den högsta skolan, vilket bla bevisas av rapporter från Konjunkturinstitutet.

Det intressanta med Josefssons artikel är för övrigt att han nämner precis dessa problem, men inte värderar deras effekt på ekonomin. De smusslas istället undan utan att analyserar. Man kan bara undra varför.

Således: den svenska ekonomin var på väg mot en oundviklig kris långt innan 90-talets krasch, genom oansvariga statsfinanser som via inflationen skapade massarbetslöshet inom den privata sektorn. Borgarnas misstag var att försöka försvara kronkursen, något som är både nationalekonomiskt korkat och antiliberalt. Att låta marknaden sätta värdet på valutan är betydligt mer rationellt och också den politik som idag tillämpas över större delen av världen. Att skylla ifrån sig på Bildt är därmed fullständigt felaktigt, speciellt om man vill koppla kraschen till ett ”nyliberalt systemskifte”. Skiftet från den vansinniga socialismen under Palme var nödvändigt, och kraschen hade kunnat undvikas om man hade lyssnat på nationalekonomer som Lars Jonung som varnade för effekterna av ett absurt kronförsvar.

Så långt det tekniska. Nästa tes som bygger på (felaktigheten) att Sverige hade ”obefintlig inflation” och låg arbetslöshet är att svenska folket ville ha det så. Här snuddar vi vid den moraliska frågan ”är allting rätt bara folket tycker det”? Hade det varit rätt att fortsätta ignorera inflationen och höja skatterna mot 100% för att dölja arbetslösheten, om folket nu ville det? Nej, naturligtvis inte, eftersom det hade skadat hela samhället under en väldigt lång period. De åtgärder som vidtogs var rätt och nödvändiga och inte ideologiskt betingade. Utan dem hade Sverige upplevt mycket större kriser och en allvarligare skada på samhällsekonomin med ett ruinerat privat näringsliv. För hur gärna vänstern än vill förneka det är det privata företag som betalar för den offentliga sektorn. Utan dem, ingen ”gratis” vård eller skola för någon.

Walter Korpis (sociolog) påstående att Sverige inte har halkat efter ekonomiskt motbevisas för övrigt här, här och här, för att ge några exempel.

Om det påstådda nyliberala systemskiftet skriver Ilse-Marie såhär:

”Inte heller hade vi släppt tanken på lika vård, skola och omsorg för alla. Vi hade aldrig slagit in på en väg där sjuka, barn och äldre betraktas som konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser och människor av kött och blod. Vi hade aldrig låtit plånboken avgöra och privata vinstintressen få ta över välfärdsbygget och våra gemensamma tillgångar. Inte heller hade vi tvingat sjuka människor att gå till socialen för att överleva – vi hade behållit en sjukförsäkring värd namnet”

Detta är till skillnad från de tekniska resonemangen inget missförstånd, det är en förbannad lögn. Det finns idag inga partier i Sverige som vill gå ifrån den skattefinansierade skolan och sjukvården, den som påstår något sådant ljuger. Den som vill dra populistiska paralleller med USA och deras ”orättvisa” system borde kanske fundera en stund över det faktum att den bäst betalda procenten (1%) av de amerikanska arbeterna står för 39% av de samlade inkomstskatterna, att de fem högst avlönade procenten står för 60% och att de 50% som tjänar minst (alltså mindre än medianlönen) bara står för tre (3) procent av de samlade intäkterna. Orättvisa? Bara i omvända vänstervärlden.

Att ”vi” vidare betraktar ”sjuka, barn och äldre” som ”konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser” är också ett sådant nonsensargument att man blir tårögd. Det är ingen som hindrar dig – Ilse-Marie – från att betrakta människor som människor. Du behöver inte behålla en enda krona av din egen lön, du kan skänka den till vem du vill, men påstå inte för en sekund att du är god och medmänsklig när du kräver av andra människor att de ska agera i enlighet med vad du tycker är rätt. Försök om du vill att hitta på ett argument för varför människans uppgift i livet är att offra sin förtjänst för den oförtjäntes vinning, men släng inte ur dig dessa meningslösa floskler om medmänsklighet utan att motivera dem. Det är beklämmande och äcklande och liknar allra mest fascism. Det är inte din sak att bestämma hur andra människor ska bete sig, varken med moraliska pseudoargument eller vapenmakt. Den rätten tillhör varje enskild individ, och den åsikten är lätt att hitta grund för i den rationella logiken.