Uppdatering

Liket lever?

En ”anon” kommenterade det förra inlägget med att ”högerns” idealstat Tunisen visst föll före Venezuela. Tunisien ja, detta helt avreglerat marknadsliberala sekulära land där människor är fria att fatta sina egna beslut. Allvarligt talat, är detta det bästa vänstern kan åstadkomma?

Tunisien ligger på plats 100 bland världens mest liberala ekonomier, långt efter jämförbara nationer i regionen. Varifrån kopplingen till fri marknadsliberalism kommer förblir oklart, för att säga det minsta.

Sen senast har det ju hänt en del saker i världen. Arabvärldens diktaturer faller, en efter en, och vänstern låtsas som om det är en socialistisk revolution. Nog finns det paralleller att dra till historien, men snarare då till östblockets slutgiltiga kollaps under folkliga protester. Vad som sker härnäst vet ingen, men ett steg bort från förtrycket är taget, och möjligheterna är stora.

Vad som är intressant för oss är Hugo Chávez stöd till Gaddafi. Det hade nog inte vänstern väntat sig, men det ligger så klart helt och hållet i linje med vad vi har skrivit tidigare på den här bloggen. Frågan är hur detta kommer hanteras från vänsterhåll, för inte kan de väl rycka ut till sin stora idols försvar i den här frågan också?

Minns också att detta bara är ännu ett steg närmare Venezuelas totala kollaps. Pengarna är snart slut, och all produktionskraft har skickats ur landet eller lagts ned till förmån för ”gratis” bidrag till de fattiga. Snart nog kommer naturlagarna kliva in och visa att ingen konsumtion är möjlig utan produktion, hur högt man än skriker och vad man än röstar på. Vilket skulle bevisas.

Desperation i Venezuela

Jodå, vi lever, och just nu håller vi främst ögonen på vänsterns stora hopp i världen – Venezuela. Den ironiska bloggen locutus kommenterar den senaste artikeln om landet på sedvanligt socialistiskt vis: dumma Chávez som hjälper de fattiga och inte låter girigheten härja fritt så att de rika kan tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är ju det som är ”bäst för alla”, enligt nyliberalerna.

Locutus är en av de socialister som kommer få oerhört svårt att förklara vad som hände när Venezuela till sist faller. Han kommer likt resten av yttervänstern inte förstå varför det plötsligt inte fanns några mer pengar att dela ut via statsmaskineriet, när all privat industri förstatligats och 2000-talets socialism införts. Staten har väl alltid pengar att fördela efter behov, och om de tar slut kan man ju alltid ta mer från de rika? Eller?

Vi har i ett par åt följt utvecklingen i Venezuela och noterat hur den svenska vänstern är totalt okritisk till allting som händer. All negativ rapportering ses som USA-finansierad propaganda i syfte att tvinga fram en antidemokratisk revolution där den fria marknaden införs med våld, trots att folket inte vill ha den och bara de rika tjänar på den. Det är mycket intressant, och som sagt: när Venezuelas socialistiska experiment väl urartar i fattigdom, misär och våldsamheter ska det bli roligt att höra vänsterns bortförklaringar. Vad kommer de säga? Att det var CIA som förstörde allting genom att… tja, ta pengar från de fattiga och ge till de rika? Ungefär så brukar det ju låta.

Faktum kvarstår att Venezuela är ett av de länder i världen som idag mest hängivet eftersträvar socialism. Man försöker bygga en så omfattande planekonomi som möjligt och tvingar resterande privata företag att acceptera pristak och en mängd olika regleringar, allt i de svagas intresse. När kraschen kommer har vänstern därför egentligen ingenting att klaga på: socialismen är till och med införd på demokratisk väg, av en majoritetsvald ledare.

Vi fortsätter att glädjas åt detta och väntar med spänning på bortförklaringarna.

Uppdatering: djurvetaren Erik på bloggen B&P länkar till en artikel i The Guardian där man försöker ge sken av att Venezuelas ekonomi i själva verket är stark med en låg statsskuld och stabila statsfinanser. Man glömmer dock bort inflationen på nästan 32 %, det faktum att ekonomin i år väntas krympa med 5,5 och nästa år 2,5 %. Det är bara Grekland som ligger sämre till, och även om statsskulden ”bara” är på 18 % av BNP rankas Venezuela som världens mest osäkra kredittagare. Oljan står för över 90 % av exportinkomsterna och 2008 kom nästan all tillväxt från den offentliga sektorn. Tillväxten i investeringar har minskat kontinuerligt sen 2004 och i mars krympte industriproduktionen med 13,3 % samtidigt som lönerna hade fallit med 15 % sen toppen 2007. Landet importerar idag 70 % av sin mat och det råder brist på basvaror i varuhusen.

Detta för att bara nämna några problem.

Socialismen misslyckas – igen

Den här bloggen är egentligen mer eller mindre nedlagd, men vi kan inte låta bli att kommentera tidningarnas senaste artikel om Venezuela – socialisternas sista (?) hopp i ideologiernas ständiga krig. Hur många gånger planekonomin än misslyckas verkar vänstern aldrig vilja begripa. Det råder ju ingen brist på exempel på länder som implementerat statsstyrning och självförsörjning ”efter behov, inte profit”, men vid varje krasch kommer bortförklaringarna som ett brev på posten. Det var ingen ”riktig” socialism, det var egentligen ”statskapitalism” o.s.v.

Kring Venezuela har de bortförklaringarna inte behövts – än – men den här bloggens författare har sedan länge varnat för vad som komma skall. Landet är nu på väg att kraschlanda på riktigt, trots (eller naturligtvis tack vare) socialismen. DN skriver:

I veckan publicerade Världsbanken en rapport som hyllade Sydamerikas starka återkomst efter den ekonomiska krisen. Undantaget är Venezuela som ser ut att gå mot ännu ett år av tydlig recession, enligt Världsbankens beräkningar.

I mars i år kom en annan rapport från 18 ledande ekonomer i Venezuela som förutspår en kollaps och ökad fattigdom i landet. De smular praktiskt taget sönder regeringens ekonomiska politik. Devalveringen i januari har lett till ännu högre inflation – den högsta i Sydamerika. Man pekar också på att nationaliseringen och det kyliga företagsklimatet har gjort att 40 procent av landets privata företag har lagts ned sedan 1998. Valutareserven har dessutom blivit en kassako för presidenten så fort han behöver mer pengar till sina sociala projekt, vilket försvagar den inhemska valutan på sikt, menar författarna av domedagsrapporten.

Det händer alltså spännande saker i Venezuela, precis som en socialist skrev för mindre än ett halvår sen. Frågan är hur dessa händelser ska bortförklaras den här gången. Beror de kanske på att 60 % av de privata företagen fortfarande finns kvar och att landet sålunda bör räknas som nyliberalt? Eller har det nåt med USA att göra? Det brukar ju låta så.

Sanningen är att socialismen har nått vägs ände, igen. Det är inte första gången och sannolikt inte den sista heller. Tills socialister lär sig att förstå kopplingen mellan produktion och konsumtion, mellan arbete och rikedom, kommer de fortsätta att bygga länder som Venezuela kring drömmen om arbetsfria inkomster och ansvarsfri makt, och dessa länder kommer även fortsättningsvis misslyckas. Det finns liksom inga andra alternativ, hur gärna man än vill, hur hårt man än önskar. Vilket skulle bevisas.

Kort Chávezkommentar

Stiltjen på bloggen fortsätter pga tidsbrist, men vi kan inte låta bli att le lite åt Venezuela och Hugo Chávez. Det är synd om vänstern, man har inte lyckats använda det som kallas ”kapitalismens kris” till sin fördel, och nu är favoritlandet på väg att krascha på riktigt. Vi har påpekat det förut, och våra ideologiska motståndare har konsekvent viftat bort kritiken. Det är ju så spännande saker som händer i Venezuela, se hur de fattiga har fått det bättre, se hur den rika eliten förlorar sina privilegier, se hur makten hamnar hos folket! Jodå, vi har sett, och vi har lungt kunnat luta oss tillbaka i väntan på bakslaget. Det var bara en tidsfråga, och nu har det börjat på allvar. Inflationen skjuter i höjden, hjälpt av en desperat devalvering. Den ransonerade tillgången på el räcker inte långt trots enorma naturtillgångar, främst olja, och produktiviteten i de statliga bolagen rasar. Det är inget konstigt, så går det när man vänder på de ekonomiska incitamenten och exploaterar den närande klassen i tron att det gynnar den tärande. Och det kommer fortsätta. Ju värre kris desto hårdare kommer Chávez slå ned sina motståndare, och till sist kommer själva demokratin sättas ur spel. Vi har alltid undrat och fortsätter att nyfiket spekulera kring hur vänstern då kommer försvara sig. Om det inte är socialismen som misslyckas på egen hand, vems fel är det då? USA:s? Kapitalismens? Vädrets?

Fortsättning följer.

Chile på rätt väg

Tidningarna rapporterar nu om att ”högerns” kandidat har vunnit valet i Chile och därmed sätter stopp för årtionden av vänsterstyre. Må så vara, men Chile har alltsedan Pinochets sista tid vid makten varit Sydamerikas mest liberala nation. Man har satsat på marknadsekonomi och öppenhet, precis som Milton Friedman, rekommenderade, och resultatet har varit gott. Att kalla Chiles tidigare regeringar vänster är ganska missvisande, speciellt med tanke på det vurmande för socialism som dominerar i många närliggande länder.

Siffror på det: Chile rankas idag som 11/179 stycken i världen (Heritage), 40/181 (Doing Business) respektive erhåller 8,1/10 p (Fraser, år 2006). Från usla poäng i mitten av 70-talet har trenden varit konsekvent uppåtgående och räknas som det mest liberala landet i regionen. Landet har likt Sverige relativt höga inkomstskatter men desto förmånligare nivåer för företag, samt låga handelstullar och starka juridiska skydd av äganderätt och investeringar. BNP/capita har ökat med nästan 1000 % från Pinochets första år till idag, den förväntade levnadslängden ökade från drygt 60 år 1970 till 76 år 2005, spädbarnsdödligheten från 78/1000 1970 till 10/1000 2002 och fattigdomen har minskat med 50 % de senaste 15 åren. 0,85% levde på under 1 dollar/dag 1998 att jämföra med 14,3 % i Venezuela och 7,69 % i Argentina. Värt att notera är också att Pinochet valdes bort i ett demokratiskt val 1988, och att samtliga presidenter efter honom har fortsatt att öppna upp och liberalisera den chilenska ekonomin – med folkets stöd

Chile har varit på rätt väg länge, och verkar efter dagens val alltså inte vilja vända om. Det är positivt.

Det har börjat

Hur länge har vi sagt att Venezuela är på väg mot avgrunden? Ett par år. Hur länge har vänstern entusiastiskt hejat på galningen Chávez och hans ”nya” socialism? Lika länge.

Nu är det på väg att hända. Den regering som enligt somliga ”…verkligen gjort och gör något för sina fattiga” kombinerar devalvering med pristak i ett desperat försök att rädda en ekonomi i fritt fall. Och detta är givetvis bara början. Man utrotar inte fattigdom genom att bekämpa rikedom, något som socialister aldrig verkar vilja inse. I deras värld kan man bara bli rikare genom att ta från någon annan, men vad händer när det inte längre finns något kvar att ta av? Ja, det kommer vi snart få se i Venezuela, och vi kommer få höra rent vanvettiga bortförklaringar från vänstern. Antagligen kommer de skylla på USA eller den inhemska opositionen som på något sätt saboterar för den godhjärtade socialismen.

Vissa lär sig aldrig.

Ett erkännande

Det har som ni märkt varit stiltje här på bloggen under en period. Det beror dels på tidsbrist och dels på ointresse, men håll utkik, när andan är den rätta kommer det dyka upp inlägg igen.

Tills vidare kan man glädjas över att Nordkorea nu erkänner att planekonomin har misslyckats. Viktigt att påpeka är dock hur detta erkännande bör bemötas: socialister världen över är ju kända för att bortförklara de praktiska konsekvensera av sina idéer med att det inte var någon riktig socialism eller planekonomi. Detta för att planekonomin egentligen inte är en teori om hur ekonomin bör fungera eller kontrolleras, utan en önskedröm om vad den ska resultera i. Tesen är ungefär att om man från statligt håll planerar att alla ska få det bra så blir det så. Argumenten som ska backa upp detta resonemang existerar inte, men ett tafatt försök går ut på att förkasta klassisk nationalekonomi som propaganda snarare än vetenskap. Poängen är alltså att man inte säkert kan veta någonting om ekonomiska sammanhang, och med ett sådant halmstrå kan det ju eventuellt gå att planera ett helt samhälle centralt.

Det väsentliga är alltså inte att peka på samtliga planekonomiska misslyckanden och säga ”titta, det fungerade inte”. Man måste istället förklara att själva idén är korrupt och felaktig. Att planekonomin misslyckas är bara en nödvändig konsekvens av det första ledet. Det går inte att planera en konsekvens utan att ta hänsyn till premisserna, man skapar inte välstånd genom att önska sig välstånd. Däri ligger socialismens största problem, och dess största fördel: icke tänkande människor lyssnar på en politiker som säger ”jag ska ge dig ett jobb som du inte behöver gå till men som ger dig en stadig inkomst och trygghet genom hela livet”, de icke tänkande människorna lyssnar och gillar budskapet och röstar fram politikern till makten. Politikern inser snart att det inte fanns så mycket välstånd att dela ut och tvingas ta till hårdhandskarna för att tvinga befolkningen till arbete. Och så har diktaturen uppstått. Vad den producerar blir så klart i slutänden bara misär och elände.

Men socialisterna lär sig aldrig. Drömmen om de arbetsfria inkomsterna och den ansvarslösa makten är för stark, så nu vänder de sina blickar mot nästa galning: Hugo Chávez. Även denna pajas lovar gratis allt till alla, men kommer i sinom tid tvingas krypa till korset och erkänna att hans politik inte fungerade.

Vad kommer vänstern säga då?

Låt oss ställa dem till svars, låt oss avkräva dem ansvar för sina idéer en gång för alla. När Chávez Venezuela faller, låt oss då vara där och fråga socialisterna vad som hände. Och låt oss vara förberedda på ursäkterna och bortförklaringarna. Låt oss se till att de inte kommer undan den här gången. Låt oss visa att det är idén det är fel på, och inget annat.

Pajasen Hugo

Hugo Chávez, vänsterns nya hjälte, anklagar ”kapitalismen” för klimatkrisen. Chávez själv finansierar sin moderna (?) socialism genom att – just det – sälja olja. Det är mycket roande att denna pajas är socialisternas största hopp just nu.

Kulturvänstern och Venezuela

Som bekant är Venezuelas ledare Hugo Chávez vänsterns stora hopp i en värld som går mer och mer mot frihet och öppna marknader. Senast i raden att hylla förstatliganden och kortare arbetsdagar är kultursocialisten Kajsa Ekis Ekman, i DN (var annars?). Hon beklagar sig som brukligt är över högerdominerade medias svartmålning av landet och menar att där pågår minsan en revolution! Folk får det så mycket bättre, och att Chávez alldeles nyligen uppmanade sina undersåtar att duscha kortare tid är väl bara bra, ett friskhetstecken, spara energi? Så gör ju även Stockholm Stad!

Nåja. The Economist rapporterade nyligen om vad som i själva verket är en energikris. De skriver:

Only a quarter of the funds budgeted for power generation have in fact been spent on it, says Víctor Poleo, who was deputy minister for electricity early in Mr Chávez’s decade in power. In 2007 the president compounded the problem by nationalising what remained of the private power industry. Since then there have been half-a-dozen national blackouts. Meanwhile, demand for electricity has grown by an annual average of 4.5%. Thermal plants cannot be used to take up the slack. They have been neglected. Four out of five turbines at the biggest of them, Planta Centro on the Caribbean coast, are out of action.

Venezuela är på väg mot ett totalt ekonomiskt haveri, och det är bara att hoppas att det går hela vägen. Om Chávez får förnyat förtroende av folket i nästa val kommer han fortsätta att dela ut pengar som inte finns och strunta i produktionen av ny rikedom, för det är så socialismen fungerar. Blir han inte omvald kommer vänstern kunna skylla den framtida kraschen på vem som nu får leda landet istället, och låtsas som att nedgången inte hade någonting med socialismen att göra. Därför är det viktigt att Chávez får leda Venezuela vidare, och att han fortsätter med de reformer som vänstern beundrar och vill se i Sverige. När de misslyckas kommer de få ohyggligt svårt att förklara vad som hände, speciellt efter hyllningsartiklar som Ekis Ekmans.

Statskapitalism?

På den här bloggen gillar vi att spekulera i vilka ursäkter vänstern kommer använda sig av när Venezuela kraschlandar efter sina socialistiska experiment. Som vi alla vet var ju Sovjetunionen statskapitalistiskt, Nordkorea har haft otur med vädret och Kuba har typ världens bästa sjukvård. Så vad kommer socialisterna säga efter Chávezeran? Hur förklarar de åtgärder som den att förstatliga risproducenter i syfte att öka produktionen och sänka priserna? Om inte det är socialism och demokrati, vad är det då?

Återstår att se.