h1

Lite perspektiv

mars 17, 2009

Det är intressant hur svartvit världen kan vara för somliga. Bloggen Biology&Politics – som innehas av en man i övre medelåldern – går till frontalangrepp mot det han kallar ”nyliberalism” runtom i världen. Det visar sig enligt honom att ”överallt” där man har använt sig av ”det nyliberala receptet” har saker och ting gått fullständigt åt helvete, och nu har folket tröttnat och röstar istället fram socialistiska frälsare till makten. Exempel på sådana länder är ”Argentina, Venezuela (sic), Chile och nu senast Island och de Baltiska staterna”.

Låt oss börja från början med denna förvirrade härva.

Ekonomisk politik är ingen popularitetstävling. En ideologis framgång beror inte på hur många som röstar på den utan på helt andra saker, som tillväxt, minskning av fattigdom osv. Att därmed påstå att ”nyliberalismen” har ”misslyckats” i Latinamerika eftersom folken där nu röstar fram socialistiska ledare är fel på mer än ett sätt. Vidare finns det ingen ideologi som är imun mot ekonomiska kriser. Eftersom människor har en fri vilja kan de alltid fatta korkade beslut, men ekonomisk liberalism har i det långa loppet visat sig vara överlägsen vad gäller att skapa rikedom. Inte så konstigt med tanke på att socialismen bara innehåller recept på att fördela den rikedom som redan finns och aldrig förklara hur någon ny ska produceras.

Det finns inget land i världen som är ”nyliberalt”, däremot finns det mer och mindre liberala. Liberalt är ett land inte när det genomför reformer utan när ekonomin som helhet fungerar på ett visst sätt. Erik Svensson (bloggen B&P) verkar mena att så fort ett land genomför en ekonomisk reform som bygger på privatisering eller något liknande så är det ”nyliberalism”. Det stämmet givetvis inte, om Venezuela imorgon skulle privatisera det statliga oljebolaget kommer landet och ekonomin som helhet fortfarande vara bland de mest socialistiska i världen. Därför är det bara intressant att jämföra graden av ekonomisk frihet, hur den har förändrats över en längre tid, samt vilka resultat det har givit upphov till. Att enbart stirra sig blind på utvalda reformer utan att se helheten är meningslöst. Låt mig därmed gå igenom alla de exempel som Svensson radar upp som ”nyliberala”.

Jag kommer använda mig av tre rankinginstitut: Heritage, Doing Business (Världsbanken) samt Fraser. Dessa rankar världens länder efter ekonomisk frihet, vilket exempelvis handlar om skattenivåer, korruption, offentlig sektor, penning- och finanspolitik, konkurrens, handel, arbetsmarknad och företagsamhet. Det är alltså inte fråga om några strikt subjektiva bedömningar utan omfattande analyser av hur ekonomisk politik faktiskt bedrivs. Den som vill ifrågasätta dessa analysers värde får gärna göra det, men med sakligheten och substans snarare än löst tyckande.

Argentina: (B&P menar att krisen 2001 berodde på IMF:s ”nyliberala direktiv”.)

Landet rankas idag som 138/179 stycken i världen (Heritage), 113/181 (Doing Business) respektive erhåller 5,9/10 p (Fraser, år 2006). Resultatet av som sämst under militärdiktaturen, steg sedan från början av 80-talet och 10-15 år framåt innan det på sistone radikalt har försämrats.

Argentinas kris berodde först och främst på dess skuldproblem. Mellan 1994 och 2001 ökade landets skuld från 70 miljarder till 141 miljarder dollar medan BNP bara växte med 5 %. President Fernando De la Rúa försökte lösa problemet genom att höja skatterna vilket snarare hindrade utvecklingen, från januari 2000 och framåt. Dödsstöten kom under 2001 när finansminister Domingo Cavallo beslöt sig för att valutan peson inte längre skulle vara knuten till dollarn. Cavallos beslut att införa två växelkurser – en speciell för export – raserade förtroendet för regeringens ekonomiska politik och investerare och privatkunder rusade till bankerna för att ta ut sina pengar. 1 december 2001 frystes alla tillgångar i bankerna. Tillgångar och investeringar tvångskonverterades med felaktiga villkor pga en övervärdering av peson relativt dollarn, efter beslut fattade 6 januari 2002. Detta gjorde enorma privata tillgångar i stort sett värdelösa och drabbade den inhemska industrin hårt. För ett exportberoende land som Argentina var det katastrofalt.

IMF:s roll i det hela är marginell men ändå relevant. Argentina borde ha låtit valutan vara knuten till dollarn, alternativt infört dollar som egen valuta och slutat försöka mixtra med växelkurserna. IMF:s ekonomer gav inte det rådet utan såg det som likvärdigt att låta peson flyta fritt. Ingenting av detta har med någon ”nyliberalism” att göra, speciellt som alla råd handlade om penningpolitiken och inget om skatterna eller den enorma skuldsättningen.

Venezuela:

Landet rankas idag som 174/179 stycken i världen (Heritage), 174/181 (Doing Business) respektive erhåller 4,8/10 p (Fraser, år 2006). Utvecklingen har varit ganska konsekvent negativ sedan 70-talet, med små uppåthopp i början av 2000-talet. Specifikt finns knappt något skydd alls för egendom och investerare, vilket är väsentligt för att ett privat näringsliv ska kunna fungera. Venezuela är ett av de mest antiliberala länderna i världen, och har aldrig varit i närheten av någon ”nyliberalism”.

Chile:

Landet rankas idag som 11/179 stycken i världen (Heritage), 40/181 (Doing Business) respektive erhåller 8,1/10 p (Fraser, år 2006). Från usla poäng i mitten av 70-talet har trenden varit konsekvent uppåtgående och räknas som det mest liberala landet i regionen. Landet har likt Sverige relativt höga inkomstskatter men desto förmånligare nivåer för företag, samt låga handelstullar och starka juridiska skydd av äganderätt och investeringar. BNP/capita har ökat med nästan 1000 % från Pinochets första år till idag, den förväntade levnadslängden ökade från drygt 60 år 1970 till 76 år 2005, spädbarnsdödligheten från 78/1000 1970 till 10/1000 2002 och fattigdomen har minskat med 50 % de senaste 15 åren. 0,85% levde på under 1 dollar/dag 1998 att jämföra med 14,3 % i Venezuela och 7,69 % i Argentina. Värt att notera är också att Pinochet valdes bort i ett demokratiskt val 1988, och att samtliga presidenter efter honom har fortsatt att öppna upp och liberalisera den chilenska ekonomin – med folkets stöd.

Ett nyliberalt misslyckande? Nej, men en relativt liberal framgångssaga.

Island:

Landet rankas idag som 14/179 stycken i världen (Heritage), 11/181 (Doing Business) respektive erhåller 7,8/10 p (Fraser, år 2006). Utvecklingen tog fart under 1980-talet men avstannade i början av det nya milenniet. Från 1980 har BNP/capita ökat med drygt 400 %. På sistone har landet hamnat i stora problem och BNP väntas sjunka med 10 % 2009. Problemet beror på att Island har satsat hårt på finansiella företag och bankverksamhet, som ju är grunden till den ekonomiska krisen. Väsentligt är också att när bankerna privatiserades fick de bara köpas av islänningar, vilket ofta betydde gamla politiker. Sådana har givetvis ingen kompetens vad gäller att driva banker (eller andra företag för den delen), och på så sätt liknar privatiseringen mer den privilegieutdelning som Ryssland genomförde efter murens fall i början av 1990-talet. En privatisering är alltid mer liberal än en socialisering, men för att räknas som sant liberal måste den vara rättvis och marknadsmässig. Att dela ut privilegier lokalt utan utländsk konkurrens är motsatsen till det.

Dessutom, nog för att ekonomin befinner sig i en djup kris, men en uppgång i BNP/capita på 400 % under en trettioårsperiod är knappast att betrakta som ett misslyckande. Baserat på data från 2005 låg också Island etta på UNDP:s Human Development Index 2007/2008.

Baltstaterna:

Liksom Island har baltstaterna upplevt enorma framgångar de senaste 20 åren. Lettland – som har de största problemen just nu – är intressant nog det sämst rankade landet hos både Heritage (45, Estland 13, Littauen 30), Världsbanken (29, Estland 22, Litauen 28) och Fraser (7,3, Estland 7,9, Litauen 7,4). Estland har också BNP/capita ca 20 % högre än Lettland. Fattigdomen är nästan utrotad: 0,8 % lever på under 1 dollar/dag i Estland, 1,53 % i Lettland, 0,59 % i Litauen. Estland är också det land som väntas klara krisen bäst med en nedgång i BNP på 5 % under 2009 mot drygt 10 % för Lettland, och de har den lägsta inflationen (3,4 % mot 9,6 % i Lettland) samt det lägsta budgetunderskottet (3,4 % mot 6 %).

Krisen beror som bekant på expansiv utlåning och har förvärrats av budgetunderskott och hög inflation. Det visar sig dock att det mest liberaliserade landet med den bästa ekonomisk-finansiella politiken klarar sig bäst, och vice versa. Baltländerna står inför stora problem, men de har också upplevt många år av framgång som en följd av anpassning till västvärlden.

Inget av B&P:s förslag på nyliberala misslyckanden stämmer alltså speciellt väl. De mest liberala länderna i hans uppradning är Chile (bästa resultaten i hela Sydamerika), Island (400 % tillväxt och bästa land att leva i enligt UNDP 2007/2008) samt nämnda baltstater som tagit sig från planekonomisk misär till marknadsekonomisk framgång och rikedom på knappt 20 år. Argentina är ett typexempel på dålig ekonomisk politik och Venezuela ett av de mest antiliberala länderna i hela världen.

Annars är de absolut bästa exemplen på sund liberal politik hela västvärlden. Den nuvarande finanskrisen har orsakats av klåfingriga politiker och centralbankschefer som har försökt manipulera ekonomin med konstgjort billiga pengar (det var också de nyliberala ekonomerna från den österrikiska skolan som först varnade för kreditexpansionen och den kommande krisen), men i stort är det just västvärlden som leder välståndsligan överlägset. Två andra bra exempel på länder som har öppnat upp från total planekonomi och fattigdom till relativt sett mer marknadsanpassad politik, vilket har borgat för enorma framgångar i fattigdomsbekämpning, är Indien och Kina. I det senare har – efter de senaste justerade siffrorna – andelen i absolut fattigdom minskat från 50 % till 25 % mellan 1980 (när de ekonomiska reformerna inleddes) och 2008, medan antalet har minskat med 200 miljoner människor samtidigt som befolkningen har vuxit med 300 miljoner. Denna utveckling är fullständigt unik i världshistorien. Under perioden 1980 till 2005 steg HDI-index från 0,557 till 0,762 och den förväntade medellivslängden med nästan 10 år.

Den som om 10 år påstår att Kinas och Indiens liberaliseringar var misslyckade, att västvärlden har stagnerat och att stafettpinnen har plockats upp av Venezuela och Bolivia kommer garanterat bli utskrattad. Min förutsägelse är att västvärldens ekonomier kommer börja växa igen inom ett år och fortsätta på samma bana som förut, att Kina och Indien kommer fortsätta liberalisera och öppna upp och därmed också radikalt minska fattigdomen, samt att Venezuela och Bolivia kommer framstå som två skräckexempel på socialism i praktiken: socialiseringar av det privata näringslivet tillsammans med hög inflation och isolationism kommer leda till utbredd fattigdom och socialt kaos, kanske med en omvänd revolution där Morales och Chávez med våld kastas ut från sina presidentpalats.

Kom ihåg var ni läste det först.

13 kommentarer

  1. Det var en lång drapa! Av tidsskäl har jag inte möjlighet att bemöta dig i detalj. Några kommentarer:

    1. ”En man i övre medelåldern”: Jag vet inte var gränsen för övre medelåldern ligger, men 42 vet jag inte om det innefattar. Även om det skulle göra det så är det inte ett relevant argument mot mitt inlägg. Personers ålder, etnicitet eller könstillhörighet borde vara irrelevanta i seriösa och intellektuella diskussioner. De är det för mig, men kanske inte för dig. Kanske beroende på att du varken är seriös eller intellektuell?

    2. Du argumenterar för liberalismen som ekonomisk system för att det är ”moraliskt överlägset” andra system som t. ex. socialismen. Jag antar att du gör det utifrån dina ”objektivistiska” utgångspunkter. Låt mig slå fast att jag förkastar metafysiska påståenden om någon slags ”objektiv moral”. Som naturvetare accepterar jag inte att värdeomdömen kan vara sanna eller falska, en filosofisk utgångspunkt som jag delar med Axel Hägerström.

    3. Vill man argumentera för ett ekonomiskt system så är det alltså en värdediskussion: hur värderar man t. ex. jämlikhet, miljö, möjlighet att bli rik etc. Det går inte, att hävda att en ideologi är mer ”vetenskaplig”, det försökte marxist-leninisterna i Sovjetunionen och Östeuropa under 1980-talet. Och misslyckades som bekant. Förespråkare för liberalismen som du erkänner inte andra ideologier som legitima, och följden blir ett teknokratsamhälle där vissa ekonomer ska styra.

    4. Jag har ingen anledning att ta dina nationalekonomiska utsvävningar ovan på allvar eller hålla dem för mer trovärdiga än andras. Du representerar en extrem liberrariansk högerinriktning (objektivismen, Ayn Rand) som förkastas av många seriösa nationalekonomer, inte bara de socialistiska. Följdaktligen är du bara EN röst i debatten. Och inte en av de mer intressanta, enligt min uppfattning


  2. JAg kommer ihåg att jag läst det här! Det är inte rocket science precis då facit finns i alla länder som provat socialism har det gått åt helvete. Bra underlag och fint skriven bloggpost!

    Jag tror personligen att Sydamerika är Svenska Vänsterns sista romantiska utpost. Långt borta, kul kultur med dans osv och så hade dom ju den astmatiske psykopaten Che som dog för sin sak och därmed har blivit upphöljd till en mytisk figur.

    Chavez är inget annat än en pajas och en farlig sådan. Han satt fängslad för militärkupp och borde aldrig ha släppts ut.


  3. Tack Nils!

    Erik, jag hade faktiskt hoppats på lite mer substans i ett såpass långt svar, men okej.

    1. Jag är mycket seriös, men din retorik påminner mer om en tonårings än om en medelålders vetenskapsmans.

    2. Intressant, du menar alltså dels att det är likgiltigt för dig huruvida du dör eller ej om du äter en vit flugsvamp, och att det därmed inte spelar någon roll vem som beslutar något rörande det egna livet. Ett ställningstagande av den typen omöjliggör i själva verket hela begreppet värdeomdöme eftersom ett sådant om det inte baseras på något inte kan existera. Du vet ATT du tycker något men har ingen aning om VARFÖR, och i så fall spelar det ju ingen roll om du får som du vill eller inte. Märkligt då att du med sådan frenesi deltar i debatten om nyliberalismen, det borde ju vara likgiltigt om den används som samhällssystem eller ej.

    3. Nja, det är sant att jag inte erkänner pöbelns rätt att förtrycka mig bäst den vill bara för att den värderar det, men det innebär inte att jag vill att ”vissa ekonomer ska styra”. Jag vill att varje människa ska få bestämma över sitt eget liv och aldrig behöva vara redskap för en annans målsättningar. Du anser motsatsen och bör därmed motivera varför en människas rätt till eftersträvande av ett mål ska värderas högre än en annans.

    4. Du har ”ingen” anledning till det? Varför inte? Det var du som tog uppden påstådda nyliberalismen i Latinamerika, och den här texten syftar till att motbevisa dig. Menar du att nyliberalism eller ej också är ett värdeomdöme, att nyliberalismen inte har några objektiva egenskaper utan blir vad man vill att den ska vara? Om jag som en röst i debatten hävdar att Nordkorea är nyliberalt så är det en åsikt bland alla andra, lite legitim som de?

    Kom igen, bättre än så kan du. Du hävdade att nyliberalismen har misslyckats i ett antal länder, och då får du minsann också visa att 1) de länderna faktiskt är eller var nyliberala enligt någon objektiv måttstock och 2) att de har ”misslyckats” efter någon objektiv måttstock. Klarar du inte det kanske du ska dra tillbaka både den och alla andra ståndpunkter eftersom allt ändå bara är värdeomdömen. Det är upp till dig.


  4. John Galt/Francisco (eller vad du nu kallar dig):

    JAG är inte så värst intresserad av den här diskussionen och dina (kvasi)filosofiska utredningar om flugsvampar o. dyl. Jag har bara uttryckt mina ståndpunkter på min blogg. Jag väljer när jag vill gå in i en längre diskussion med någon, vilket jag inte vill den här gången. Mest för att jag betraktar er objektivister som omöjliga att föra någon som helst intressant diskussion med. I det sammanhanget så struntar jag fullkomligt om du tycker att min text påminner om en tonårings alster eller någon annans.

    Jag skulle också kunna gå igenom ett antal fall där nyliberala ekonomiska recept har provats och misslyckats, men väljer att inte göra det denna gång. Du kan finna sådana exempel bland mina tidigare blogginlägg. Jag konstaterar bara att nyliberalismen som politisk ideologi är närmast ofalsifierbar (om vi ska använda popperianska kriterier): så fort den kritiseras så skyndar sig dess supportrar att deklarera att det minsann inte var ”äkta” nyliberalism som tillämpades. En klar parallell till de kommunister som fortfarande försöker bortförklara misslyckandet i Sovjetunionen genom att hävda att det inte var ”äkta” kommunism som provades.

    Så jag hoppas att du nöjer dig med detta och jag önskar dig lycka till med din blogg i framtiden, men jag kommer inte att engagera mig mer i den. Jag utnyttjar alltså min liberala rätt att avstå från att diskutera med dig.


  5. Jo då, jag förstår mycket väl varför du inte vill diskutera: du har kommit fram till att dina ståndpunkter är ohållbara. Du hävdade att ”nyliberalismen” har ”misslyckats”, men vägrar utveckla det uttalandet när du får svar på tal. Efter det väljer du att kalla MIG omöjlig, vilket får ses som stor humor i sammanhanget. Vad gäller det ”kvasifilosofiska” så uttrycker du vissa saker som inte hänger ihop med varesej varandra eller verkligheten, och då får du räkna med att bli bemött även på de punkterna.


  6. […] övriga lögner om Argentina, Island och Baltikum har också blivit motbevisade (länk). När du konfronterades med våra argument sa du plötsligt att du inte var så intresserad av den […]


  7. […] att de därför hade “misslyckats”, helt utan argument och grund för någonting. Jag svarade och försökte med hjälp av statistik och fakta förklara varför B&G hade fel. Som svar fick […]


  8. […] Vi tittade på fakta och statistik och publicerade ett svar på påståendet att “nyliberal” politik har […]


  9. […] gäller Erik har han varit inblandad i våra diskussioner, och resultatet av dem finns sammanfattat här och […]


  10. […] * Han hävdade att ”nyliberal” politik i Sydamerika har ”misslyckats”, men vägrade ta debatten när han motbevisades. […]


  11. Jag vet inte om det är jag som går runt och är subjektiv nu igen, men jag tycker det känns som om Erik har mer kött på benen i denna diskussionen. Han hänvisar ju faktiskt till sin blogg angående de misslyckade nyliberala exprimenten, precis som ni brukar hänvisa till gamla inlägg och externa länkar för info om objektivismen.


  12. Ja visst, och du är fri att läsa de inläggen för att se vilka som är mest relevanta: hans eller våra. Poängen är att han påstod något om så kallad nyliberalism, och när han blev besvarad valde han att hålla tyst istället för att bemöta de argumenteten (de som finns i det här inlägget). Hade han faktiskt haft mer ”kött på benen” hade han enkelt kunnat presentera detta kött, men det gör han inte. Det beror på att han inte har en susning om vad nyliberal politik innebär, utan utgår från att om något är dåligt och orättvist är det nyliberalt, om något är bra och rättvist är det socialism. Så argumenterar en 12-åring, inte en medelålders professor.


  13. […] som på samma sätt bara vräker ur sig enkelriktat hat och vägrar bemöta argument. Vår debatt om Latinamerika är smått fantastisk. Svensson hävdade att en rad länder i Latinamerika hade […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: