Sparbankerna

Som bekant är det ju den otyglade spekulationskapitalismen som har skapat finanskrisen, men konstigt nog har en av de banker som drabbats hårdast i Sverige sitt ursprung i den gamla sparbanksmodellen. Den uppstod i början på 1800-talet som en form av social reform, och gick ut på att bankerna visserligen skulle vara vinstdrivande men att ägarformen (snarast bristen på ägare) skulle gynna kunderna genom låga räntor och förmånliga lånevillkor samt donationer till samhällsviktiga verksamheter. Redan under 90-talskrisen visade sig flera av dessa idealistiska sparbanker vara insolventa och tvingades till omstruktureringar. I den vevan introducerades Sparbanken Sverige på börsen, och kunde därmed räddas genom en nödvändig nyemission. Senare gick den ihop med Föreningsbanken och bildade Föreningssparbanken, numera Swedbank.

Swedbanks största ägare har länge varit Sparbanksstiftelserna, men i och med kursraset på sistone har Folksam nu ungefär 15% av rösterna. Folksam är i sin tur ett försäkringsbolag byggt på socialistiska principer om hållbarhet och rättvisa, och i dess styrelse sitter bland annat KF, LO och TCO. Bolagets VD är sedan 2004 den socialdemokratiske politikern Anders Sundström. En annan storägare är AMF Pension som till 50% ägs av LO.

Långsiktigheten är visst lite närsynt.

Fel utgångspunkt

Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålberg förespråkar i SvD lägre skatter på arbete med argumentet att Sverige måste locka till sig kompetens för att klara välfärden. Tyvärr är det ett argument som inte biter på svenskarna. I det här landet är en kompetent och högavlönad människa bara någon som stjäl pengar från den gemensamma potten som borde delas lika mellan alla som behöver den. När någon tjänar pengar betyder det att någon annan som behöver dem bättre inte tjänar dem (teorin om nollsummespelet). Mängden pengar i samhället är nämligen konstant, den kan bara fördelas på olika sätt, och därför ska de som tjänar mest beskattas hårt så att de inte tjänar lika mycket får mer. Att minska klyftorna är samhällets viktigaste mål, ingen ska få mer än någon annan oavsett vad de sysslar med.

Det är ledsamt att behöva konstatera det, men så lågt har den intellektuella nivån sjunkit i den svenska debatten. Förtjänst, tillväxt, kompetens, kunskap och ambitioner är skällsord medan sjukdom, arbetslöshet, förtidspensionering, inkompetens och behov är dygder som ska belönas och uppmuntras. Trösten är att landet med en sådan inställning till verkligheten i längden är chanslöst i konkurrensen med Kina och Indien. Det kommer helt enkelt att gå illa, av den enkla anledningen att man inte kan lura ekonomin. Man kan inte konsumera mer än man producerar oavsett hur gärna man vill det, och det kommer svenskarna bittert få erfara. Ska bli intressant att höra vad socialisternas ursäkter blir när det väl händer.