h1

Vad är socialism?

Jag tänkte följa upp en liten diskussion från bloggen “Röda Malmö”. En av läsarna frågade hur Sverige skulle bli bättre med socialism, och skribenten levererade standardsvaret: eftersom produktionsmedlen står under folkets kontroll kommer produktionen av rikedom användas till att gynna folket snarare än aktieägarna, fritt tolkat. Han skriver bland annat ordagrant:

“Utan dem [kapitalisterna] kan till exempel det jättelika spekulationskapitalet användas för produktiva investeringar till gagn för folkmajoriteten och samhällets utveckling.”

samt:

“Naturligtvis kommer majoriteten, när den en dag får möjlighet, att avskaffa möjligheten för en liten minoritet att skaffa sig fantasilöner, jättelika bonusar, orimliga pensioner och aktieutdelningar.”

Det låter ju fint. Ponera att jag är anställd på Ericsson. Idag går en del av det värde jag producerar till ägarna som dessutom bestämmer över mig. I socialismen går allt värde till mig själv och det är också jag som bestämmer över företaget.

Men stämmer det verkligen? Vem är det egentligen som ska få rösta om vad som ska hända på tex Volvo när det inte längre ägs av kapitalister? Får jag som icke anställd ändå gå och lägga min röst på att en viss del av avkastningen därifrån ska tillfalla mig? Det vore väl inte helt rättvist eftersom jag inte bidrar till skapandet av värde inom Volvo (då skulle jag fungera ungefär som en kapitalist med skillnaden att jag inte ens skjuter till något kapital vid behov), och vad skulle de som faktiskt jobbar där tycka om det?

Ändå rimmar det bäst med påståendet att investeringar ska göras för att gynna “folkmajoriteten”. Om Volvo har ett par tusen anställda som själva ska få bestämma över produktionen så finns det ju ingenting som säger att de kommer fatta beslut som gynnar folkflertalet. Risken är att de istället bestämmer att de ska gynna sig själva, på bekostnad av folket. Vinsterna som genereras lär knappast användas till att tex sänka priserna på bilar så att folk som vill köpa en bil gynnas, för varför skulle de anställda på Volvo plötsligt acceptera lägre löner? Hela poängen med att förespråka socialism bygger ju på att man som anställd ska få högre lön i och med att man får vara med och dela på överskottet som kapitalisterna idag snor åt sig.

De lär heller inte bestämma att avkastningen på deras arbete och investeringar ska gå till ett annat företag som behöver pengar. Varför skulle de anställda på Volvo, som har knåpat ihop bilar och tjänat ihop en summa pengar, låta den summan pengar tillfalla ett företag som inte har lyckats tjäna ihop den? Säg att Ericsson exempelvis har bedrivit en riktigt usel verksamhet och gör stora förluster. De behöver pengar till nya investeringar men saknar helt sådana medel tack vare att förlusterna har gröpt ur kassan. I rimlighetens namn borde de anställda på Volvo – som ju har gjort vinster och har likvida medel att röra sig med – ställa upp med pengar för att de anställda på Ericsson ska få behålla sina jobb. Det vore klart mest solidariskt och samhällsnyttigt, men skulle de verkligen fatta det beslutet om de själva fick välja? Varför skulle deras framgångsrika arbete med Volvo gå till att subventionera Ericssons misslyckanden?

Och säg att det vore som så att bara Volvoanställda bestämmer över Volvo och bara Ericssonanställda bestämmer över Ericsson. I så fall är det ju inte sant att vi bestämmer gemensamt över “samhället”, bara över våra egna arbetsplatser, men då är ju också “samhället” i händerna på ett fåtal. “Samhället” utövar ingen makt över varken Ericsson eller Volvo och har inget inflytande över deras verksamheter. Hur styrs då produktionen, om inte folket får bestämma vad det behöver och sedan får det levererat? Det låter djupt odemokratiskt och orättvist.

Och vad händer om vi föreställer oss att det faktiskt är hela samhället som får bestämma över varje företag? Det är ju en modell som bäst passar med påståndet att folkmajoriteten ska avskaffa rätten för ett litet fåtal att skaffa sig fantasilöner och bonusar. Ja i så fall är de anställda ännu mer förslavade än idag eftersom de alltid kommer utgöra en extremt liten minoritet i alla omröstningar (en minoritet som inte ska ha rätt att ge sig själva fantasilöner med företagets egna pengar, märk väl). Varför skulle 9 miljoner människor i Sverige (jag återkommer till avgränsandet av begreppet “samhälle”) bestämma att all avkastning inom Volvo skulle tillfalla de anställda på Volvo? Det vore ju inte att gynna folkmajoriteten direkt, då har den ingen som helst nytta av den socialistiska samhällsmodellen som kan hindra minoriteter från att gynna sig själva. Om alla Volvos pengar stannar inom Volvo så försvinner hela den omfördelande och solidariska idén med den demokratiska ekonomin.

Antagligen skulle folket vara djupt oense om vem som ska gynnas av vinsterna från företagen. Varför skulle anställda på företag som gör vinster rösta för att de vinsterna skulle gå till att finansiera företag som gör förluster? Varför skulle anställda inom de företag som gör förluster rösta för att de förlusterna skulle betalas av dem själva? De kan ju gynnas – om de är i majoritet – av andra företags vinster.

Poängen här är att när man som i det socialistiska systemet blir rik genom att rösta – när man bestämmer via en röstsedel att man ska tilldelas mer pengar – försvinner alla incitament att göra ett bra arbete och att tjäna pengar på att driva en effektiv verksamhet. Varför skulle Volvos arbetare anstränga sig för att skapa stora vinster inom företaget om de vinsterna ändå hamnar där folkmajoriteten vill att de ska hamna, efter “behov”? Ponera att alla andra företag i samhället gör förluster, då finns det antagligen en överväldigande majoritet i samhället som vill omfördela Volvos vinster till sig själva, för att täcka förlusterna. Vad tjänar Volvos arbetare då på socialismen? Ingenting, tvärtom är risken stor att de kommer förlora oerhört mycket på den. De blir helt makt- och viljelösa slavar under majoriteten, och eftersom man tjänar pengar på att rösta till sig pengar och inte på att göra ett bra jobb kommer till slut ingen vilja göra ett bra jobb. Gör man det blir man ju sannolikt bara “belönad” genom att de som gör förluster röstar till sig ens vinster, så varför göra vinst? När alla företag slutligen gör förluster finns det inga pengar att rösta till sig, och samhället stagnerar och förfaller.

Om vi istället föreställer oss att bara de anställda får bestämma över en verksamhet så har vi ju faktiskt kvar marknadsekonomin, bara det att företagens ägarstrukturer ser lite annorlunda ut. Men vad händer om exempelvis ett gäng människor vill ta sina löner från arbete och skapa ett nytt företag, och dessa människor bestämmer, i samråd med potentiella anställda, att de som startade företaget får en ränta i form av avkastning på kapitalet och som tack för att de tog den första investeringen och skapade arbetsmöjligheten åt de anställda? Vem har rätt att bestämma åt de anställda att de inte får komma överens om en sådan kapitalistisk modell? Samhället? I så fall är tillbaka i ovanstående resonemang igen, där folkmajoriteten får rätten att rösta till sig vad de vill på minoritetens bekostnad. Och varför skulle i så fall någon ta på sig ansvaret att skapa en ny arbetsplats medelst sina egna pengar, om den investeringen ändå aldrig kan ge någon avkastning eller ens pengarna tillbaka? Vem ska starta nya företag i en sådan värld? Kanske ska de företag som gör vinster tvingas att finansiera sådana nya initiativ, men med ett sådant hot, varför ska man då göra vinster? Man kan då lika bra göra förluster och rösta för att någon annan ska betala för dem.

Och var avgränsar man förresten “samhället”? Ska Sverige betraktas som en isolerad och självförsörjande enhet? Rimligen, eftersom hela världen annars måste rösta i alla frågor. Vi svenskar har ju inget reellt inflytande över företag i andra länder om de också genomgår lokala röstningsprocesser. Vad händer tex om Volvos underleverantörer i Indien bestämmer sig för att höja sina priser? Då har den svenska demokratin inte mycket att sätta emot, och blir i praktiken verkningslös. Och gissa vad som händer med Sveriges ekonomi om vi plötsligt ska producera allting vi behöver själva.

Sammanfattningsvis är socialismen uppenbarligen en rejält korkad idé redan på teoristadiet. Flosklerna om folkligt inflytande rimmar illa med idén att enskilda anställda ska få högre avkastning eftersom vinsterna tillfaller dem och inte kapitalisterna: om hela samhället verkligen ska få bestämma gemensamt över ekonomin kan de anställda inom ett företag aldrig få vara ensamma om att bestämma över just det företaget. Får de det har vi marknadsekonomi all over again, och då får också anställda bestämma sig för att starta företag enligt gammal kapitalistisk modell med avkastning till ägare och grundare. Så länge de anställda går med på det har ett demokratiskt beslut fattats och ingen har rätten att ifrågasätta eller ogiltigförklara det.

Om hela folket istället får bestämma över varje företag saknas alla incitament att göra vinster eftersom de vinsterna ändå bara kommer gå till att subventionera förlustgivande verksamheter. När “behovet” styr är det de sämsta som finansieras av de bästa, inte genom frivillighet utan genom det tvång och den stöld som “demokratin” innebär. Ett vinstgivande Volvo kommer tvingas att dela med sig av sina vinster till ett förlustgivande Ericsson, och de anställda på Volvo har därmed jobbat förgäves och blivit lika utsugna som de anser sig vara idag, bara av andra än kapitalisterna.

Oavsett vilket alternativ för “demokratisk styrning” av ekonomin socialisterna väljer sitter de fast i ganska knepiga problem. Att tro att individer blir friare och rikare i ett sådant samhälle, oavsett hur det utformas, är att ljuga för sig själv. Givetvis innebär majoritetens rätt att bestämma över minoriteten att minoriteten blir gravt förslavad och tappar alla incitament att skapa värden. Röstsedelns makt leder bara till misär eftersom elände och fattigdom inte botas medelst arbete utan genom att man röstar till sig någon annans pengar. Vad det innebär för hela samhällets ekonomi och folkflertalet torde vara uppenbart.

Fortsättning: vad är socialism?

Jag förväntade mig inte ett ärligt och genomarbetat svar på mitt inlägg “vad är egentligen socialism?”, men jag hoppades nog på lite mer än jag fick från måltavlan. På hans blogg ställde jag bland annat frågan varför socialister inte kan starta sina egna företag, med tanke på att kapitalister och höga chefer inte fyller någon funktion i produktionen av varor och tjänster. Om det stämmer så är det ju lätt för vem som helst att starta och driva ett framgångsrikt företag, och ett arbetarägt sådant skulle ha en rad fördelar gentemot dagens kapitalistiska:

* Högre löner
* Mer inflytande för de anställda
* Kortare och mer stimulerande arbetstid
* Mer pengar till investeringar

…vilket kommer göra att alla utsugna stackare som idag jobbar på kapitalisternas företag hellre kommer jobba på socialisternas. Dessutom:

* Lägre priser
* Mer kundanpassat utbud
* Enorm goodwill i form av en human och samhällsnyttig verksamhet

…vilket kommer göra att kunderna rusar till för att köpa socialisternas produkter och tjänster. Varför skulle de inte, om de kan välja mellan att handla från ett företag som sätter samhällets bästa och medmänskligheten först, och ett som ägs av slavdrivare som exploaterar vanliga människor i jakt på mer profit? Det är ju trots allt bara en liten elit som vill ha ett kapitalistiskt samhälle och som tjänar på det, folkflertalet är i överväldigande majoritet och har ett enormt inflytande i och med att de utgör den sk marknaden.

Så vad skulle de kapitalisiska företagen ha för egenskaper som ger dem chansen att “dominera” inom varje bransch, som den socialistiske skribenten uttrycker det?

Lägre priser? Nej, på så sätt skapar man inte maximal profit, det gör man genom att suga ut folket och inte genom att ge marknaden vad den efterfrågar och kan betala för.

Högre löner? Verkligen inte, tvärtom! Lägst anbud vinner alltid i konkurrensen om de övertaliga arbetarna.

Mer investeringar i effektivitet? Inte det heller, pengarna går ju bara till att göda kapitalisternas plånböcker.

Större popularitet? Knappast, hur kan folket uppskatta bolag som ägnar sig åt utsugning och hänsynslös profitjakt?

De kapitalistiska företagen har inga fördelar alls: de kan inte locka kunder med bättre produkter och priser eftersom de inte tänker på folkets bästa, de kan inte locka arbetare med högre löner och bättre villkor eftersom deras profitjakt bygger på exploatering, och de kan inte investera mer pengar i produktionen eftersom en stor del av intäkterna försvinner ner i kapitalisternas fickor utan att gynna folkflertalet.

Så vad är problemet?

På bloggen svarar skribenten “KAPITALISM” (sic), och vägrar sedan fortsätta diskutera saken pga att nivån har blivit “för låg”.

Kapitalism betyder att privat äganderätt existerar och skyddas av staten. Det borde i den här frågan snarare innebära en möjlighet än ett problem, och varför? Som jag skrev i mitt inlägg om socialism skulle de arbetarägda företagen antagligen vara utsatta för “demokratin” på så sätt att alla människor i ett samhälle skulle få bestämma över deras verksamheter. Arbetarna på tex Volvo skulle troligen inte få mycket att säga till om och heller inte få behålla någon större del av sina eventuella vinster. I det kapitalistiska samhället skulle å andra sidan de socialister som startar ett nytt företag – tack vare äganderätten – få bestämma över det helt och fullt. Då kunde de exempelvis bestämma att alla arbetare får 10% högre lön än på de kapitalistiska företagen, samtidigt som priserna sänks med 10% och arbetstiden kortas med 10%. Mellanskillnaden kan enkelt finansieras med de pengar som annars skulle utgjort kapitalisternas andel.

Vilka arbetare skulle i ett sådant läge välja lägre lön och mindre inflytande hos en kapitalist? Vilka kunder skulle i ett sådant läge välja högre priser och sämre produkter från ett kapitalistiskt företag?

De socialistiska företagen skulle enkelt konkurrera ut de kapitalistiska, eftersom de gynnar folkflertalet och inte bara eliten som lever på utsugning. Äganderätten utgör bara en möjlighet och inget hot eftersom den ger socialisterna chansen att bestämma över den egna verksamheten utan att behöva ge upp makt till varken kapitalister eller demokrati.

Så vad är problemet?

Vad är socialism: facit

Under en tid har jag (Francisco) följt en diskussion som började på bloggen Röda Malmö. Där propagerades det för en arbetarstyrd ekonomi, och jag och en del andra kommentatorer ifrågasatte vad det egentligen betyder och vad det skulle leda till. När jag påpekade att de kapitalistiska företagen inte har några fördelar gentemot de socialistiska (de betalar ju lägre löner och gör ingen samhällsnytta) ställde jag följfrågan vad problemet är, och blogginnehavaren svarade då “KAPITALISM”.

Alltså, arbetare kan i teorin starta företag som ägnar sig åt att gynna samhället med bra produkter och låga priser, och som samtidigt betalar höga löner och låter de anställda bestämma som de vill över sin arbetsplats. Problemet som står i vägen för sådana företag är “kapitalism”, men vad innebär det?

Jo, det innebär att socialismen inte alls handlar om att starta företag utan om att ta över de som redan finns. Att kapitalismen är i vägen innebär att socialisterna inte vill konkurrera på marknadens villkor, det vill säga: de vill inte ta ansvaret och investeringen att starta ett nytt företag och på så sätt genom förtjänst locka till sig kunder och anställda. De vill bara överta det ansvar och den investering som någon annan har gjort utan att erbjuda en motinsats, för att det gynnar dem själva. De vill inte driva företag för samhällets intressen och de vill inte dela med sig av varken makt eller pengar, vad de kräver är att kostnadsfritt få ta del av det någon annan väntas “dela med sig” av.

Det enda socialismen sålunda innebär är en ägarrokad. Istället för att tillhöra kapitalisten ska företaget ägas och styras av arbetarna, och varför det? För att arbetarna då tror sig få tillgång till mer pengar i och med att den del av intäkterna som ägaren tar som “profit” istället delas upp bland de inställda.

Vad det bevisar är ju faktiskt att kapitalisten, i motsats till vad socialisterna påstår, gör nytta. Hans funktion är att ta på sig ansvar och risk och med sina egna pengar starta ett företag. “Kapitalismen” ger honom sedan rätten att äga och bestämma över just det företaget. Det är både logiskt och rimligt eftersom det är hans förtjänst att det existerar. Om det var så att det är arbetarna som skapar företaget så är ju “problemet” ur världen: då är det bara att skapa ett utan den parasiterande kapitalisten, och sedan konkurrera ut honom medelst högre löner, lägre priser, bättre produkter och ett bättre anseende bland vanliga människor. Det faktum att socialisterna inte vill konkurrera på det sättet bevisar med all önskvärd tydlighet att kapitalisten behövs: utan honom finns inga företag att ta över.

Så vem är det som är parasiten egentligen? Den som vill ta över ett företag som redan existerar och som skyr alternativet att starta ett eget trots argumentationen om att det är han själv som har byggt upp det, eller den som inte använder någon form av tvång utan erbjuder anställningar på frivillig basis?

Dessutom, om socialismen ska ha någon form av trovärdighet måste samma regel tillämpas på alla former av företagande. Om jag som anställd på ett arbetarstyrt företag vill sluta, ta med mig min lön, använda den lönen till att köpa maskiner i frivillighet, sätta ihop dem till en producerande enhet och erbjuda andra att arbeta där mot en bestämd ersättning, då måste någon kontrollerande myndighet upphäva mitt ägande och omfördela det till de som söker anställning hos mig. Och varför det? Företaget som de söker sig till finns pga att jag har tagit mina egna pengar och byggt upp det. Måhända är det inte mitt fysiska arbete som har satt ihop maskinerna, men de som gjorde det har accepterat ett pris och låtit mig köpa dem. Varför skulle det inte ge mig rätt att bestämma över dem? Vem äger i så fall den rätten, och varför?

Vidare uppstår en del problem om det är så att ägandet ska tillfalla de anställda. Det är ju också en form av kapitalism som bygger på att ett specifikt företag tillhör en grupp specifika personer. Har de rätt att bestämma över företaget så borde de rimligen ha rätten att exempelvis erbjuda nyanställda lägre löner, vilket också är rimligt med tanke på att de själva antagligen har avstått löneutrymme för att ta investeringar osv. Kapitalismen skulle fortfarande leva kvar i och med den begränsade äganderätten, och de mänskliga besluten (som det att bevilja sig själv en högre lön för att man har tagit på sig ansvar och investeringar) skulle heller inte förändras per automatik.

För att kunna upprätthålla socialismen måste det först avgöras vem som ska “äga” vad. Är det arbetarna som ska äga det företag de arbetar på så måste man slopa tanken på att “samhället” kontrollerar ekonomin, eftersom de utanför ett specifikt företag i så fall inte har något att säga till om vad gäller dess affärer. Dessutom måste man bestämma sig för huruvida alla som anställs har samma ägandeandel som de som har jobbat där en längre tid. Att hindra de som tagit investeringar och ansvar i en svår fas att ta ut en högre lön än den som kommer in i brinnande högkonjunktur och bara rider med är att inskränka just äganderätten.

Tydligast inskränker man demokratin: tänk att 10 anställda har tagit en jätteinvestering som börjar ge avkastning precis när företaget anställer 5 nya personer. Den demokratiska modellen säger att de 10 i allra högsta grad har rätt att belöna sig själva med en större del av vinsten, men då måste man också modifiera antagandet att de anställda bestämmer på företaget. Förhållandet blir då återigen som det mellan proletär och kapitalist, så länge de som har tagit investeringarna är i majoritet kan de bestämma lite som de vill.

Alltså, kapitalisten behövs, utan honom finns det bevisligen inga företag eftersom arbetarna inte godkänner förslaget att de själva kan starta vilka företag de vill och konkurrera på marknaden. Detta trots att arbetarna argumenterar som om kapitalisten bara utgör en börda. De borde kanske fundera över var de hade jobbat utan exempelvis Ingvar Kamprad eller Stefan Persson. Hade deras arbetsplatser existerat utan dessa kapitalister? Om inte, varför ska de då inte ha någon bestämmanderätt alls?

Dessutom krävs äganderätt, alltså kapitalism, för att arbetarna ska kunna kontrollera det företag de jobbar på. Utan en äganderätt har de ingen rätt att fördela vinster mellan sig, då kan de lika gott tillfalla vem som helst som anser sig vara i majoritet i “samhället”, hur man nu avgränsar ett sådant.

Med denna äganderätt följer antagligen att de arbetare som anser sig ha jobbat hårdast, tagit flest investeringar och mest ansvar också belönar sig själva med högre lön. Detta för att de gör nytta och ser till att arbetsplatsen existerar så att människor kan jobba där, precis samma nytta som en kapitalist gör idag.

Så när man argumenterar för “arbetarstyrda” företag genom någon sorts altruistisk moral om rättvisa så argumenterar man egentligen bara för sin egen rätt att parasitera på någon som har utfört ett arbete man själv inte vill ta på sig. Man kan starta ett eget företag genom att ta ansvar, risk och investeringar, men man vill inte eftersom det är bekvämare att ta över ett som redan finns. Mer avkastning och mindre insats, för att gynna sig själv.

Just detta “gynna sig själv” är vad socialisterna argumenterar mot när de säger att kapitalisten suger ut dem, men de missar att de vill göra exakt samma sak själva: suga ut någon för att gynna sig själva. Sådan är socialismen: ett enda stort stinkande hyckleri.

Logiken bakom äganderätten är att den som producerar något också äger rätten till det. Att kapitalisten äger rätten till avkastning från sitt företag beror inte på att kan med fysiskt arbete skapar de produkter som säljs, utan på att han med sina pengar har skapat de maskiner som bidrar till produktionen. Han skulle kunna skänka bort dessa till arbetarna och låta dem ta alla intäkter som lön, men han vill inte det av samma anledning som socialisterna inte vill starta sina egna företag och ge bort dem till samhället: det vore att missgynna sig själv på ett ganska korkat sätt.

Den socialist som påstår att en kapitalist bara tär på arbetarna borde alltså besvara frågan varför han själv inte startar ett företag att bestämma fritt över, om kapitalisten nu inte tillför något värde.

Han borde också som en följd av sin argumentation om rättvisa och uppoffring svara på huruvida han skulle låta en nyanställd få lika stor del av företagets intäkter som den som redan från början var med och tog stora investeringar och förluster för att kicka igång verksamheten.

Och slutligen borde han svara på om argumentet att det ska vara folket som ska kontrollera ekonomin i själva verket innebär att han själv som anställd på ett företag inte har rätt att bestämma över det utan är i händerna på demokratin.

När han på ovanstående frågor svarar att kapitalisten kanske visst fyller en funktion men att han som arbetare ändå borde få ta över företaget och bestämma över dess vinster, påpeka då att han förespråkar kapitalism, men att han bryter mot kapitalismens grundläggande regel om frivilligt utbyte och avslöjar sig själv som en parasit som vill leva på andras insatser snarare än att stå dem själv.

Epilog: egenintresse

Röda Malmö har av förklariga skäl inte accepterat min inbjudan att skärskåda socialismen, men tillåt mig att ändå spekulera lite kring potentiella svar och motargument. Diskussionen har alltså handlat om hur ett framtida arbetarstyrt samhälle ska se ut. Vem ska bestämma, på vems bekostnad, vilka incitament finns och vilka saknas. Det svar jag har fått är att “kapitalismen” står i vägen för framväxten av socialistiska företag som agerar för samhällets bästa och aldrig bryr sig om den egna profiten. Vad jag inte har fått veta är hur man som socialist kan marknadsföra sig som altruist, när socialismen så tydligt handlar om att gynna en grupp framför en annan. Jag tänkte därför formulera några tänkbara repliker baserade på erfarenhet av vänsterargumentation, och givetvis bemöta dem.

Man kan inte veta hur ett socialistiskt samhälle kommer se ut så det är ingen idé att spekulera. Vad vi kan konstatera är att dagens samhälle är orättvist, och vi måste skapa ett alternativ.

Det är helt och hållet sant att ingen kan veta exakt hur socialismen kommer te sig, men det är inget skäl för at inte ens diskutera frågan. Det vore lite som att säga att man ska försöka cykla över Atlanten, undrar hur det kommer gå, ingen vet. Jo, man vet med ganska stor säkerhet att personen i fråga kommer cykla till stranden, ta sig ned i vattnet och sedan drunkna av den enkla anledningen att cyklar inte flyter på vattnet.

På samma sätt kan man ganska enkelt analysera socialismen efter de argument som socialister för fram: påstår de att “folket” ska bestämma över ekonomin så blir det fullkomligt omöjligt för arbetarna på ett specifikt företag att bestämma över just det företaget, eftersom de kommer vara i minoritet i alla frågor. Om de istället menar att det är just arbetarna som ska bestämma över sin egen arbetsplats undrar man vilken den stora skillnaden mot dagens ekonomi blir. Det finns ju ingenting som i ett sådant läge säger att företag kommer att användas för samhällets bästa och agera altruistiskt för andras vinnings skull. Om man försvarar sig med att folket kommer välja bort de företag som inte agerar korrekt enligt socialistiska principer genom att helt enkelt inte köpa deras varor så är det svårt att förstå varför det inte skulle kunna ska redan idag. Det är ju just det den fria marknaden går ut på: att kunna välja varifrån man vill köpa sina produkter, var man vill arbeta, vilka aktörer man vill stödja med sina pengar och sitt arbete.

Människan är en social varelse, vi måste samarbeta, ingen klarar sig ensam

Också sant, men inget argument för socialism. Varför är människan en social varelse? Helt enkelt för att man som individ har nytta av andra människor. Om jag är jättebra på att bygga hus men usel på att sy kläder så har jag nytta av någon som är bra på att sy kläder men usel på att bygga hus. Om vi samarbetar kan jag bygga hus åt oss båda medan den andre syr kläder, och så kan vi byta till oss det vi själva är dåliga på att producera. Båda tjänar på ett sådant utbyte eftersom vi annars hade fått lägga ned onödig tid och energi på att producera sådant vi är dåliga på men ändå efterfrågar eftersom vi behöver det. Få människor kan bygga sin egen TV, dator eller iPod, men eftersom det finns företag som tillverkar just sådana prylar behöver vi andra inte bekymra oss över det. Vi kan istället syssla med det vi är duktiga på och byta till oss andra nödvändigheter.

På så sätt kan man använda människor som redskap för sitt eget välmående. Någon producerar något jag vill ha, och jag förvärvar det genom att erbjuda honom något som han vill ha.

Men socialism handlar ju om att kämpa för arbetarnas intressen över kapitalets. Det är sant att vi vill gynna oss själva, men vi är en stor grupp och inte enskilda individer.

Uppenbarligen en modifikation av ovanstående argument. Och en riktig sådan, socialism handlar nämligen inte om samarbete, utan om tvång och ensidig vinning. När socialister pratar om att använda produktionsmedel och företag för samhällets bästa så menar de just det: att använda andra människor som redskap för det egna välmåendet, men utan att erbjuda en motinsats. Istället för att bygga ett hus åt den som syr kläder tar man hans kläder och använder dem för sin egen vinnings skull. När man har gjort det försvarar man med att det var för samhällets bästa. Men faktum kvarstår, man har exploaterat en annan människa och använt resultatet av hans arbete för sig själv utan att ersätta honom. Han har därmed förlorat den rikedom som en annan har vunnit: den enes bröd är den andres död.

Det är hyckleri att säga att en ideologi syftar till att gynna sig själv och en annan till att gynna “samhället”. Samhället går alltid att dela upp i individer, och det är alltid någon individ som ska gynnas av en specifik politik. Socialister är generellt sett inte socialister för att gynna någon annan, utan för att de tror att de som medlemmar av en klass ska vara med och tjäna på det bästa för kollektivet. Det som gör socialismen omoralisk är just att den bygger på konceptet att någon ska tjäna på en annans bekostnad. Att man försöker dela in individer i klasser med påstått motstridiga intressen är bara en dimridå designad för att dölja detta syfte. I själva verket är en människas ambitioner aldrig ett hinder för en annans så länge marknaden är fri.

Låt oss börja från början i ett “samhälle” och kartlägga olika fria respektive ofria skeenden.

Säg att alla människor äger och brukar en liten jordplätt för sin egen familjs försörjning. Detta kan tyckas omodernt och ociviliserat i dagens moderna värld, men så såg det ut för inte speciellt länge sedan och ser fortfarande ut i många fattiga länder. I en sådan situation är det inte kroppsarbete som gör skillnaden mellan att producera mycket mat och att producera lite. Det är heller inte i längden relevant hur vädret ser ut, vem som har den bästa jorden osv. Vad som spelar roll är innovationsförmågan. En familj kanske kommer på den geniala idén att bygga verktyg som underlättar arbetet. Istället för att plöja för hand bygger man ett redskap som kan dras efter en häst, och i och med det fördubblar man effektiviteten. Det gör i sin tur att man kan anställa en person från en annan jordlott, slå ihop de två och bruka marken enligt den nya mer effektiva modellen. De två jordarna kan nu producera dubbelt så mycket mat på samma tid som tidigare.

Samma familj (hädanefter Företaget 1) med den anställde uppfinner flera andra maskiner som bidrar till att öka effektiviteten och avkastningen på marken, och till slut har man en sådan överkapacitet att man kan försöja även andra familjer med sin produktion. Företaget 1 specialiserar sig på matproduktion, vilket gör att någon som brukar sin egen mark hälften så effektivt istället gärna ägnar sig åt att sy kläder. Han uppfinner en rad maskiner som effektiviserar produktionen och kan därmed producera mer än han behöver för sitt eget bruk. Han använder överskottet till att byta till sig mat som han inte längre producerar själv. Han och Företaget 1 har därmed med samma arbetstid lyckats försörja sig själva både vad gäller mat och kläder.

Skräddaren skickar ut en förfrågan bland de andra gårdarna. Han har ledig kapacitet inom sin produktion och undrar om någon vill komma och sy kläder som de gemensamt kan byta mot mat och andra nödvändigheter. Några nappar på erbjudandet eftersom de genom ett sådant agerande kan få tillgång till mer mat än de kunde om de producerade den själva. Tack vare maskinerna som underlättar produktionen av kläder kan de nu få tillgång till dubbelt så mycket mat som tidigare. Villkoret är att uppfinnaren och innehavaren av maskinerna får en hyra i form av en lite större del av den mat som jobbas ihop. De som söker anställning anser det vara värt den uppoffringen eftersom de fortfarande får tillgång till mer rikedom än tidigare. Företag 2 har startats och specialiserar sig på klädproduktion.

I en annan del av samhället bygger en bonde upp en produktion av boenden och startar Företag 3 där några söker anställning på samma villkor som hos skräddaren och matproducenten.

Till slut har i stort sett alla tidigare självförsörjande människor sökt anställning där de anser att de gör mest nytta. De sykunniga inom klädindustrin, de starka inom matproduktionen, de händiga inom boendebyggandet osv. Alla producerar genomsnittligt mer rikedom åt sig själva än tidigare eftersom de har tillgång till maskiner som underlättar arbetet samt till andra människor som de kan samarbeta och dela arbetsbördan med.

Så har vi skapat ett liberalt, kapitalistiskt samhälle. Entreprenörerna började med att bygga maskiner och skapa utrymme för ökad effektivisering med sin innovativa förmåga. De analyserade förutsättningarna och kom fram till att man kunde utföra ett visst arbete på ett bättre sett med hjälp av vissa hjälpmedel. De lockade till sig andra människor med löften om mer rikedom, och gynnade samtidigt sig själva genom avkastningen på sina investeringar = vinsterna. Alla tjänade, alla i samhället blev rikare.

Och så kommer socialisterna. Några individer påpekar att entreprenörerna tjänar mer än arbetarna eftersom de tar hand om en stor del av den extra produktionen. Detta är djupt orättvist, maskinerna som effektiviserar produktionen måste ju användas för samhällets bästa, inte för att gynna en liten elit. Medelst våld erövrar socialisterna företagen ett efter ett och börjar ta hand om all rikedom själva.

Varför är det omoraliskt? Helt enkelt för att de tar utan att ge. De nyttjar den rikedom som entreprenörerna skapade – maskinerna, idéerna, lokalerna, materialet – men ger ingenting tillbaka. Istället använder de de uteslutande för att gynna sig själva. Det är inget utbyte utan en strikt omfördelning: den enes bröd är den andres död. Istället för att säga “jag ger dig möjligheten att arbeta på mitt effektiva företag så att du kan producera och konsumera mer rikedom än tidigare, mot att du betalar mig en hyra varje månad för att du får den möjligheten” säger socialisterna: “du har skapat ett företag som ger oss möjligheten att producera mer rikedom än tidigare. Nu tar vi över det företaget och tar hand om all rikedom själva, du får inte ett öre i utbyte din utsugare”.

Men företaget hade ju inte existerat utan entreprenören. Utan honom hade socialisterna fått jobba kvar på sina egna gårdar och producerat häften så mycket rikedom. Att de kan producera dubbelt beror på entreprenören, på hans arbete, investeringar och idéer. Att inte erbjuda honom en motinsats för det arbetet är att gynna sig själv på hans bekostnad på samma sätt som man gör när man stjäl något från en butik eller rånar en annan människa. Den enes bröd är den andres död.

Så fungerar alltid omfördelning. Den skapar i sig ingen rikedom utan tar bara från den ene och ger till den andre. Den syftar till att gynna någon på en annans bekostnad. Det fria liberala kapitalistiska samhället bygger inte på omfördelning utan på produktion. Det tar inte sin utgångspunkt i att rikedom finns och att den bör fördelas, utan i att den inte finns och därmed måste skapas. Att det skapas mer och mer beror på att somliga är mer produktiva än andra och skapar bättre förutsättningar, inte att någon tar från en annan. I ett sådant samhälle gynnar man sig själv genom att samarbeta på frivilliga grunder och erbjuda andra människor ett positivt värde i utbyte mot rikedom. Vill jag ha mat måste jag erbjuda den som producerar mat en tröja eller något annat, så jag gynnar både honom om mig genom att producera värde.

Man gynnar sig själv genom att erbjuda andra människor en chans att skapa mer rikedom åt sig själva på ens företag. Samarbete på frivilliga grunder.

I den socialistiska värden gynnar man sig själv genom att erbjuda andra ett negativt värde: ett hot om våld och plundring. Man gynnar sig själv genom att ta över den produktionsapparat en annan människa har skapat utan att erbjuda honom ett annat värde.

Att kalla det ena egoism och det andra altruism är ett hyckleri utan dess like. Socialismen handlar inte om att gynna andra framför sig själv, tvärtom. Det enda sättet att gynna andra är genom att antingen frivilligt ge bort det man själv äger, eller genom att erbjuda dem ett värde mot ett annat värde, dvs fri byteshandel som bara är möjlig i ett liberalt samhälle. Att använda andra som ett redskap för sin egen vinning är centralt inom både kapitalism och socialism, men när man i det första systemet gör det i frivillighet genom att ömsesidigt gynna varandra för man det i det andra genom att stjälva och omfördela rikedom som någon annan har skapat till sig själv. Den enes bröd är den andres död.

Kontentan är att rikedom alltid måste skapas innan den kan omfördelas. Att gynna sig själv genom omfördelning är att gynna sig själv som ickeproducerande på bekostnad av den producerande. Att använda socialismen för sin egen vinning innebär att man exploaterar andra genom att ta den rikedom de har skapat utan att erbjuda något i utbyte. Att använda kapitalismen för sin egen vinning innebär att man byter värde mot värde och gynnar sig själva samtidigt som man gynnar andra. Socialism är tvång, utnyttjande och omfördelning, kapitalism är frivillighet, ömsesidighet och produktion.

Oavsett vilka floskler om samhällets bästa man använder sig av kvarstår detta faktum. Ett samhälle som bygger på frivilligt utbyte och gemensamma vinster för alla individer är alltid mer moraliskt än det som bygger på några individers vinning på några andras bekostnad genom stöld och ensidighet. Socialister är inte mer altruister än några andra, tvärtom, de vill berika sig själva men inte genom att berika andra utan genom att göra dem fattigare. Sådant är resultatet av omfördelning snarare än produktion som ledord, och det är grunden för en omoralisk och ond ideologi.

2 kommentarer

  1. Utmärkt redogjort! Detta cirkulerar även kring den springande punkten på skillnader mellan liberalism och socialism. I en liberal (libertariansk) stat kan det existera kommunistiska samhällen/enklaver/kommuner, men i en kommunistisk stat kan det omöjligt existera liberala diton. Liberalism är mångfald, socialism är enfald. Liberalism skapar positiva exempel, socialism genererar enbart icke-konstruktiv kritik men skapar inget.


  2. […] Vidare läsning: Vad är socialism? […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: