Jag myser!

För lite drygt ett halvsekel sedan trodde många att den planerade ekonomin och socialismen skulle frälsa mänskligheten. Alla skulle få njuta rikedomens frukter oavsett storlek på plånboken, de skulle få makt över sin egen vardag och den samhälleliga produktionen och förenas i fred och frihet. Med facit i hand gick det inte så bra, de socialistiska projekten havererade ett efter ett, och idag återstår i stort sett bara ett utfattigt Kuba och ett Nordkorea som knappt är värt att nämnas.

Och ändå har somliga inte lärt sig någonting. Vänsterns nya Mesias heter Hugo Chávez, och på World Social Forum, en sammankomst för människor som vill konsumera mer än de vill producera, pratar han om ”den nya värld som är på väg att födas”.

Men planekonomi och den tärande klassens konsumtion på den produktivas bekostnad är ingen nyhet. Latmaskar och parasiter har i alla tider drömt om de arbetsfria inkomster som ska komma av att ”någon annan” gör jobbet åt dem: att företag ska betraktas som naturrersurser som växer upp ur maken vid behov och kan styras lite hur som helst, ”för samhällets bästa”. Dessa människor som tror att rikedom bara kan fördelas och aldrig behöver skapas har fått inflytande över många länder genom historien, och i samtliga fall har de misslyckats kapitalt. Det är inte så jäkla konstigt, av en otroligt enkel anledning: inget land och inget system kan någonsin konsumera mer än det producerar.

De parasiter som tror att de själva bygger samhällets rikedom med sin muskelkraft begriper inte (eller vill inte begripa) att grunden för att deras arbete ska bli möjligt är det rationella tänkandet hos den mest produktiva klassen. När ingen längre tar på sig ansvaret att styra ett företag, utveckla dess affärsidé och relationer, bygga nätverk och investera i effektivitet kommer heller inget muskelarbete finnas kvar. Parasiterna tror att rikedom skapas först när deras fysiska arbete sätter ihop fysiska produkter, men det är tänkandet som lägger grunden för en sådan process. Vem som helst kan arbeta med sin kropp, men det skapar i sig ingen rikedom. Arbetet måste ha ett syfte, och arbetet med att skapa detta syfte – det intellektuella arbetet – är det som leder till verkligt välstånd.

Om ett lands rikedom var korrelerat med arbetskraftens förbränning av kalorier skulle rankingen över BNP/capita se brutalt annorlunda ut än den gör idag. I själva verket är det tvärtom: de länder som gått ifrån primitivt jordbruk och industriproduktion och istället satsat på tjänster och utveckling är de rikaste. Det vill inte parasiterna kännas vid, eller så tror de att de alltid kommer kunna dra nytta av det intellektuella arbetet, oavsett om detta avlönas eller ej. De kanske tror att om svarvarna och plåtslagarna tar över Volvo så kommer ingenting förändras: de kommer även imorgon kunna ta plats vid sina maskiner och tillverka bilar, skillnaden blir den att de tjänar mer pengar eftersom den onda kapitalisten inte får någon del av vinsten.

På denna uppfattning vilar World Social Forum tungt: uppfattningen att man som kroppsarbetare kommer få mer pengar när det intellektuella arbetet försvinner. Dess sympatisörer kommer antagligen (dvs om socialismen får chansen att blomma ut till fullo) än en gång bittert få erfara att utan den produktiva tänkande klassens intellektuella arbete skapas inte längre någon rikedom. I Venezuela har den redan fördrivits, och det statliga oljebolaget får svårare och svårare att med sin sjunkande produktion finansiera Chávez vettlösa sociala reformer. Det är bara en tidsfråga innan bygget rasar ihop, och vänstern får krypa till korset igen. Jag ser verkligen fram emot att höra vilka ursäkterna blir denna gång. Hur kom det sig att socialismen misslyckades med att skapa ändlös rikedom till alla utan att kräva någon arbetsinsats? Hur kom det sig att avskaffandet av ägarklassen och sociala hierakier inte ledde till paradiset den här gången heller? Hur kom det sig att satsandet på det sociala framför det ekonomiska inte avskaffade fattigdom och lidande?

När man ser på World Social Forum kan man inte mer än se fram emot en framtid då socialister måste förklara sig och sitt systems misslyckanden, igen. Vi är en bra bit på väg.

(Till samlingen av socialister som snart ska få stå till svars lägger jag idag Reza Javid)

Lyckans smed

En annan aspekt av det Peter Hultqvist skriver: om man inte ska vara sin egen lyckas smed måste det ju innebära att man ska vara någon annans lyckas smed. All lycka kräver de facto en smed, oavsett vad den går ut på, och vem vet bäst vad som gör en själv lycklig om inte just man själv? Hur kan man då kräva av en individ – vilken som helst – att det moraliska syftet med hennes liv är att hjälpa någon annan att uppnå sin lycka? Om mänsklig lycka över huvud taget är ett mål att eftersträva, hur motiverar man då att det inte är den egna lyckan som ska vara det centrala målet för varje enskild individ? Hur argumenterar man utifrån ett etiskt perspektiv för att hennes främsta syfte är att vara ett medel för andras lycka?

Sådan är effekten av en socialistisk politik: individen tvingas att agera för någon annans vinning snarare än sin egen, dvs hon får inte eftersträva sin egen lycka utan används medelst statens tvångsmakt som ett verktyg för att skapa lycka åt andra människor. Det är vad som menas med ”gemenskap”, ”solidaritet” och alla andra vänsterfloskler. I själva verket betyder de samtliga en och samma sak: individen ska, eftersom inte får vara fri att bestämma över sitt eget liv, inte verka i syfte att göra sig själv lycklig; hon ska först och främst bidra till att göra andra lyckliga.

Den som påstår att socialism bara betyder att man inte ska kunna gynna sig själv oavsett konsekvenserna av det och strunta i alla andra bör fundera lite över hur en fri marknad egentligen fungerar. Om alla individer inom ett juridiskt ramverk ges rätten till självbestämmande och rätten att i frihet från tvång eftersträva den egna lyckan (så som det liberala samhället gör), hur kan då någon samtidigt ha rätt att uppnå lycka på en annans bekostnad, genom tvång och expolatering? Det är just det den fria kapitalismen är till för att motverka: att någon utnyttjar våld och/eller lögner för att skaffa sig oförtjänta fördelar. Att agera på ett sådant sätt är att kränka individens frihet, vilket bara är möjligt i ett system inom vilket individen inte är fri. Att helt utan hot om våld och tvångsmetoder kunna agera för att skapa sin egen lycka åt sig själv är bara möjligt i ett system inom vilket individen är fri. Alla individer.

Vilket system är då det?

Jo, laissez-fairekapitalism.

En fri marknadsekonomi betyder att man måste övertala en annan människa att lämna ifrån sig sina värden (pengar, materiell egendom, arbete, vänskap, kunskap osv), inte med hot om våld som medel utan med rationella argument. Man måste förtjäna det hon har att erbjuda genom att själv erbjuda en motinsats, ett annat värde som hon kan få istället för det hon ger ifrån sig. Man har inte rätt att sätta en pistol mot hennes tinning och säga ”ge mig dina pengar eftersom jag behöver dem”. Man har rätten att försöka övertala henne genom att erbjuda positiva värden i utbyte: en arbetsinsats, en tjänst, en produkt, vänskap. Den man försöker övertala har i sin tur (tack vare den privata äganderätten) möjligheten att acceptera eller avböja. Når man en överenskommelse har båda ansett sig tjäna på utbytet (annars hade det inte ägt rum) och båda har därmed skapat lite mer lycka åt sig själva och den andra parten. Ingenting sker på den andres bekostnad, ingen gynnar sig själv genom att missgynna den andre, använda våld eller på något annat sätt lura och utnyttja henne.

I ett socialistiskt samhälle är inte individen fri. Somliga individer är fria, men de flesta är slavar. Den som är helt fri är den som inte kan eller vill arbeta och heller inte gör det. Hon är oklanderlig och har lagstadgad rätt till allt hon anses behöva utan krav på motinsats. Den som ska stå för arbetet är givetvis inte fri, hon är tvingad att skapa välstånd åt en annan människa än sig själv, med hot om våld som medel för att tvinga fram arbete och uppoffring av de värden som kan och ska göra henne själv lycklig.

(Obs att ovanstående är en helt teoretisk beskrivning, i praktiken skulle naturligtvis även den som inte vill arbete tvingas att göra det, för samhällets bästa)

Om man anser att mänsklig lycka är ett mål värt att eftersträva, hur kan man då förespråka individens skyldighet att offra den egna lyckan för någon annans? Hur kan man kräva av en människa – vilken som helst – att hon ska agera i syfte att gynna någon annan, men inte sig själv? Hur kan man kalla det omoraliskt att hon ska ha den lagstiftade rätten och möjligheten att i fred och frihet eftersträva den egna lyckan, i frivilligt samarbete och fritt utbyte med andra, genom att erbjuda dem positiva värden snarare än hotelser och lögner?

Om man anser att det är fel att gynna sig själv på andras bekostnad, hur kan man då hävda sin rätt till att bemöta andra människor på ett annat sätt än ett som inte inkluderar tvång, våld och lögner? Hur kan man då påstå att en annan moralisk princip än den marknadsekonomiska som bygger på frivilligt utbyte av värden är rätt att tillämpa för den mänskliga existensen?

Hur kan man förespråka något annat än individens frihet och rätt till självbestämmande, som slutar vid den frihet och rätt som en annan människa har till exakt samma sak?

Hur kan man förespråka något annat än laissez-fairekapitalism?

En klassiker

I brist på inspiration sökte jag på ”nyliberalism” på knuff.se och fick bland de första träffarna upp en sosseblogg. Roger Jönsson bekräftar sannerligen alla fördomar man kan ha om socialister. Han skriver:

”Finanskrisen och den nu följande lågkonjunkturen visar med all tydlighet att den politik som George Bush och den svenska regeringen för, där tron på marknaden är i centrum och att marknaden löser allt till det bästa, har varit fel och totalhavererat. Allt vad de stod för, sa och ville genomföra visar sig inte hålla när verkligheten gjorde sig påmind. Den nyliberalism som dem har hämtat inspiration ifrån visar sig inte fungera, skapar inte välstånd, jämnar inte ut välståndet, skapar inte rättvisa, som ökar klyftorna och utanförskapet, som skapar främlingsfientlighet och i förlängningen protektionism. Det är en ideologi som har inget bättre att erbjuda mänskligheten anser jag.”

Sällan har väl någon lyckats få in så många fel i ett enda stycke!

Problemet här är inte först och främst de fullkomligt vansinniga faktafelaktigheterna – rena fantasier helt utan verklighetsförankring faktiskt – utan själva ansatsen. Jönsson svamlar om att marknaden inte ”fungerar”, men vad innebär ”fungera” i hans värld? Ledtråden finns i hans önskedrömmar om vad ett samhällssystem ska erbjuda:

”Istället är det tron på staten, på politiken, på människornas väl och ve som nu får möjlighet att än en gång visa att det är den väg som skapar flest fördelar för alla, som ger hopp och möjligheter, som hjälper till att skapa de rätta förutsättningarna för rättvisa, solidaritet, jämlikhet och framtidstro.”

Det vill säga: socialismen är det bästa sättet att gynna ”alla” människor. Varje individ ska få maximal utdelning med hjälp av politik. Och vad är politik? Jo, tvång. Observera förresten att Jönsson tror att det är politiken som skapar välstånd! Det klarar tydligen inte marknaden av. Vad han menar är antagligen att välstånd skapas först i det ögonblick en godtycklig människa får en summa pengar i sin hand, sen om det är en lön eller ett bidrag spelar mindre roll. Det viktigaste är att människor får något, och helst ska alla få ungefär lika mycket. Politiken är bättre på att dela ut pengar utan motkrav och i jämlik mängd, än marknaden.

Detta är alltid det socialistiska perspektivet: maximal avkastning med minimal insats. Individen ska inte behöva ta något ansvar, hon ska tilldelas pengar av staten. Det klarar inte marknaden av, och därför har den inget att erbjuda mänskligheten. Det viktigaste är inte vad som skapas utan hur det fördelas: när ett system ”fungerar” har det gett lika mycket till alla, oavsett vad de gör, i solidaritetens och rättvisans namn.

I verkligheten existerar så klart inte resurser oberoende av mänsklig aktivitet, de måste hela tiden skapas med arbetsinsatser. Detta gillar inte socialisterna, så de fokuserar inte på skapandeprocessen utan räknar med att ”nån annan” tar hand om det. De rika har ju pengar, så om man omfördelar lite från dem blir alla rikare och samhället har ”fungerat” lite bättre.

Varför är detta ett förkastligt perspektiv?

Helt enkelt för att det kräver slaveri. Det sätter upp mänsklig överlevnad som ett eftersträvansvärt mål, men bryr sig inte om vad denna överlevnad kräver i realiteten. Rätten att överleva utan att skapa några resurser kräver förslavandet av andra som också vill och behöver överleva och som faktiskt arbetar för att göra det. Ingen människa kan överleva utan arbete, gör man det inte genom sitt eget så gör man det genom någon annans. Och varifrån kommer rätten att konsumera någon annans välstånd utan att producera ett eget, varför är det något mänskligt gott?

Vad Jönsson säger är i princip att om en människa arbetar och tre slöar så ”fungerar” inte ett system där den som arbetar överlever och de övriga tre går under. Det ”fungerar” först när alla fyra överlever. Tanken med socialismen är att de tre slöande ska få frukten av den fjärdes arbete, så att de också överlever. Men vad är den tanken värd om den fjärde plötsligt inte arbetar längre? ”Fungerar” då systemet med omfördelning av välstånd? Nej, för det finns inte längre något sådant.

Omfördelning skapar inget välstånd, det är alltid mänskligt arbete som är grunden för mänsklig överlevnad.

Hur kan man påstå att aktiviteten att arbeta och skapa överlevad är en skuld gentemot de som inte gör det? Hur kan man påstå att det system som inte exploaterar den som väljer att arbeta för att gynna den som inte gör det är ett system som inte ”fungerar”?

Glöm aldrig detta: en parasit behöver alltid en värd, men en värd behöver aldrig en parasit. Det socialistiska systemet – för att det ska ”fungera” – kräver att någon arbetar och exploateras, dvs att det värde han skapar med sin arbetsinsats omfördelas med hjälp av tvång och hot om våld, utan att personen i fråga får något i utbyte.

Stämmer det? Ja, för om han delar med sig själv helt frivilligt eller får en motinsats för frukten av sitt arbete har han verkat på en fri marknad. Det enda socialismen innebär är tvånget att dela med sig oavlönat och mot ens egen vilja. Ingenting annat. Motståndaren till marknaden och friheten är motståndare till självbestämmande och förespråkare av tvång, enbart. Han förespråkar inte allas rätt att överleva genom konsumtion av värden utan den arbetandes tvångsmässiga skyldighet att föda den som inte arbetar. Systemet ”fungerar” med hjälp av våld, och tack vare att någon väljer att skapa rikedom och välstånd med sin egen kropp och sitt eget intellekt som verktyg.

Är det mänskligt?

Är det gott?

Enligt vilken norm då?

Okunskap Del 2

Jag kan inte undgå att fascineras av texter som Dan Josefssons ”Korståget mot Välfärden”. Möjligen blir jag mera skrämd än fascinerad dock. Det mest uppseendeväckande är nog ändå alla motsägande argument. Vi börjar med detta påstående av Josefsson:

”Nyliberalerna såg sig som objektiva forskare, precis som fysiker och astronomer.”

Erik Åsbrink utmålas av Josefsson som den ”nyliberale” socialdemokratiska kuppmakaren. Enligt Josefsson:

”1981 höll gruppen möte för att bedriva »nyliberala studier«. Åsbrink skrev i ett brev till medlemmarna att syftet med studierna var »… att utröna på vilka punkter vi av ideologiska skäl måste ta avstånd från de nya lärorna respektive på vilka grunder det finns tankegods som kan vara användbart även i en socialdemokratisk politik«.”

Å ena sidan hävdar Josefsson att ”nyliberalismen” är en trosuppfattning, vilket han förefaller tycka är negativt. Å andra sidan verkar Josefsson tycka att det är fel att överhuvudtaget överväga att nytt tankegods kan användas istället för ideologi, det förefaller som att Josefsson mena att det hade varit bättre att hålla sig till den socialdemokratiska ideologin. Jag måste erkänna att jag inte finner det tydligt vad Josefsson egentligen menar. Men om man med ”nyliberal” politik menar t.ex att bekämpa inflationen då talar man knappast om en trosuppfattning, utan om insikten att hög inflation är mycket skadligt för en ekonomi. Socialdemokratisk ideologi framstår i jämförelse endast som en tro, utan minsta backning av fakta. Frågan uppstår om Josefsson anser att det är dåligt med trosuppfattningar, eller om det bara är dåligt med ”fel” trosuppfattning. Det ligger nära till hands att hävda att Josefsson har en mycket relativ syn på kunskap där det inte finns någon sanning eller något som egentligen är rätt eller fel. Istället finns det bara olika trosuppfattningar t.ex socialdemokratisk ideologi och ”nyliberalism”, och det enda som betyder något är att få så många som möjligt att tro på ”rätt” sak. Något som jag tycker förstärks av att mycket av Josefssons argument utgår ifrån att ”nyliberalismen” har genomförts för att den haft så starka och kapitalstinna anförare, en och annan ”kuppmakare” och att det är en ”revolt av den svenska eliten”. Dessutom tyder slutsatsen,

”Det är majoriteten som bestämmer, och majoriteten har aldrig velat leva i något annat än en välfärdsstat.”

på att Josefsson tror (tycker) att det som majoriteten tror på är rätt.

Sedan gör Josefsson en uppvisning i konsten att slå knut på sig själv. Han hävdar: ”Novemberrevolutionen är en uppvisning i konsten att kringgå demokratin.” Avregleringen av kreditmarknaden är det som blir kallat novemberrevolutionen, och det skulle alltså vara ett kringgående av demokratin. Låt oss då fundera lite över detta. Den demokratiskt valda regeringen, har en demokratiskt vald finansminister (Kjell Olof Feldt), som dessutom är invald i Riksdagen (jmf med Perssons regering t.ex). Feldt utser chefen för Riksbanken (Bengt Dennis) och ordföranden (Erik Åsbrink). Riksbanken är vid denna tidpunkt underordnad Sveriges Riksdag, och är alltså politiskt styrd av den folkvalda Riksdagen, i praktiken kanske mera styrd av den folkvalda Regeringen. En folkvald minister i en folkvald regering genomför en reform. I Josefssons ögon blir reformen ett kringgående av demokratin. Som ett argument tycks Josefsson anföra att:

”De berättade inte för den socialdemokratiska riksdagsgruppen vad som pågick och inte för partistyrelsen heller.”

Nu förefaller plötsligt ”demokratin” vara den socialdemokratiska riksdagsgruppen (åtminstone folkvald) och den socialdemokratiska partistyrelsen (knappast folkvald). Det bör också påpekas att om det är ett problem med att folkvalda kan ”kuppa” igenom stora reformer eller har för mycket utnämningsmakt är den enda lösningen att minska statens makt.

Josefsson hävdar vidare att det var oljekrisen som var räddningen för ”nyliberalismen”. Likheten med Kleins chockdoktrin är slående. ”Nyliberalismen” behöver tydligen en kris för att kunna implementeras. Enligt Josefsson kapitulerade många länder och började bekämpa inflationen istället för arbetslösheten. Sverige däremot fortsatte med Keynesianismen, som enligt Josefsson ”fungerade”.

I verkligheten hade ekonomer börjat förstå att den trade-off mellan arbetslöshet och inflation som Keynesianismen byggde på inte gällde på lång sikt, utan endast på kort sikt. 1970 talet visade att sambandet brutits ner, då massor av länder drabbades av stagflation, dvs hög inflation och ingen tillväxt och hög arbetslöshet. Ett tillstånd de flesta ekonomer trodde vara omöjligt vid den tiden. Keynesianismen kunde helt enkelt inte förklara detta. Det som förklarade detta var teorin om den naturliga arbetslösheten. Dessutom började många förstå de gigantiska skadeverkningar på ekonomin som hög och varierande inflation orsakar (recession hög arbetslöshet etc). Därför skedde ett systemskifte där OECD och de flesta medlemsländerna insåg att inflationen måste bekämpas för att förbättra ekonomin på lång sikt. Sverige vägrade acceptera detta samband.

Sverige satsade istället på att förneka verkligheten. Krisen skulle lösas genom expansiv finanspolitik (ökad statlig konsumtion) och expansiv penningpolitik (tryck mera pengar), vilket i praktiken gjordes med devalveringar. I Sverige hade man nämligen mycket god erfarenhet av den stimulerande effekten av devalveringar, från devalveringspolitiken som genomfördes på 1930 talet. Det är denna politik, med början i devalveringen 1976 som lade grunden för 90 talskrisen och Sveriges eftersläpning i välstånd.

Devalveringar av valutan gör att Sveriges varor och tjänster blir billigare i utlandet. Detta stimulerar den svenska exporten och hela ekonomin. Problemet är bara att inflationen fortfarande är hög i Sverige. I takt med inflationen blir Sveriges varor och tjänster dyrare, vilket dämpar den Svenska exporten. Med en hög inflation (högre än inflationen i det land valutan är knuten till) krävs återkommande devalveringar för att bibehålla Sveriges internationella konkurrenskraft. Den första devalveringen 1976, följdes av två devalveringar 1977, en tioprocentig devalvering 1981, och till sist sossarnas ”big bang” devalvering med sexton procent efter att de vunnit valet 1982. Att Sverige levde över sina tillgångar betyder alltså att vi hade alldeles för höga lön och prisökningar som inte överensstämde med produktivitetsökningar. Istället krävdes ständiga devalveringar för att behålla Sveriges internationella konkurrenskraft. Glöm då inte att varje devalvering gör att kronan blir mindre värd, dvs hela Sverige blir fattigare jämfört med omvärlden i ett slag.

Vid en fast växelkurs används räntan endast till att försvara växelkursen. Avregleringen av kreditmarknaden, med en ränta som endast används för att försvara växelkursen bådade inte gott. Svenska banker saknade dessutom helt erfarenhet av riskhantering eller riskmodellering, eftersom de inte hade någon erfarenhet av fri utlåning. Politikerna förstod inte faran av detta överhuvudtaget. Fast växelkurs tillsammans med kreditavregleringen och förväntningar på framtida devalveringar hade skapat en giftig cocktail som i princip bara kunde leda till en sak, nämligen KRIS. Notera att denna kris är helt och hållet skapad politiskt genom att politikerna förde oansvarig och ohållbar ekonomisk politik. Detta fungerade på 70 och 80 talet när kapitalmarknaderna var reglerade, men var fullkomligt ohållbart i en värld med fria kapitalflöden. Krisen var oundviklig.

Okunskap

Allt som oftast inkluderar vänstern 90-talskrisen i sin retorik. Då heter det att borgarna drev igenom ett liberalt systemskifte som förstörde den sunda ekonomin som socialdemokraterna hade byggt upp under tiden efter andra världskriget. Senast i raden är vår favoritpopulist Ilse-Marie som hänvisar till en artikel av journalisten Dan Josefsson.

Jag tror inte att vänstern ljuger. Jag tror bara att den inte begriper och inte är intresserad av att begripa. När den hör något som antyder att ”nyliberalism” är ondskefullt och hjärtlöst så sväljer de vad som helst utan att analysera det självständigt. Så var exempelvis uppenbart fallet i debatten om Naomi Klein och Milton Friedman. I den hävdades från vänsterhåll att Friedman ville ha krig för att implementera nyliberal politik i fattiga länder, trots att det bevisligen inte var så. Friedman var en skarp motståndare till interventionism, och uttalade sig många gånger mot både krig och andra statliga ingripanden i ekonomin. Vänstern var dock inte intresserad av att ta reda på vad Friedman egentligen tyckte, det var mycket lättare att okritiskt svälja allt som Naomi Klein påstod eftersom det passade med tesen att alla nyliberaler är onda.

I fallet Dan Josefsson är förhållandet detsamma. Ilse-Marie avfärdar nationalekonomernas argument mot hans nonsensartikel, utan att peka på vad som är fel eller ens vad frågan i sig handlar om. Josefsson är journalist och har ingen ekonomisk bildning, precis som den överväldigande majoriteten av alla socialister. Han har exempelvis försökt misskreditera ekonomipristagaren Edmund Phelps genom att påstå att denne förespråkade en politik som syftar till att hålla uppe arbetslösheten. Det är inget missförstånd utan en ren lögn, men den som accepterar argumentet gör det av brist på själva önskan att begripa. Det hederliga vore att sätta sig in i vad Phelps faktiskt sa och argumentera mot det, även om det är obekvämt för vänstern.

Så till artikeln och påståendena kring finanskrisen: Ilse-Maries ”analys” innehåller två delar. Först och främst ska ekonomin före 90-talet ha varit i toppform utan några som helst problem, och vidare ville det svenska folket inte ha något nyliberalt systemskifte. Låt oss börja med det första argumentet. Det är svårt att veta var man ska börja eftersom Josefssons artikel innehåller så många fel, men jag håller mig till det övergripande och ber att få återkomma med fler detaljer.

Huvudpoängen är att Sverige valde inflationsbekämpning före full sysselsättning i en tid när allt var frid och fröjd, guld och gröna skogar åt alla, gratis det ena och det andra samt ”en mer eller mindre obefintlig inflation”. Det sista påståendet är helt sanslöst. Vad som menas med ”obefintlig” framgår givetvis inte eftersom Ilse-Marie antagligen inte vet vad inflation är för något, men årliga tal från 70-talet på 8-10% och över det under flera år på 1980-talet är inte vad som kan kallas ”obefintlig inflation”. Tvärtom tvingades regeringen devalvera kronan vid fem olika tillfällen med sammanlagt ca 25% fram till och med 1982. Sysselsättningen inom privat verksamhet sjönk mellan 1970 och 1985 från 3,015 miljoner till 2,843 miljoner medan folkmängden ökade från 8 081 229 till 8 358 139 människor. Under samma period ökade antalet sysselsatta inom det offentliga från 0,802 miljoner till 1,400 miljoner. Offentliga utgifter som andel av BNP steg mellan 1970 och 1985 från 21,6 % till 29,3 %, bruttoinvesteringarna sjönk från 22,5,7 % till 18,3 %, och skattetrycket steg från 40,2 % av BNP till 51,8% (där det för övrigt ligger kvar än idag, inget nyliberalt systemskifte alltså).

Vad säger oss detta? Helt enkelt att en oansvarig finanspolitik från den socialdemokratiska regeringen gav upphov till höga inflationstal. Dessa skapade i sin tur stagnation inom det privata näringslivet med minskade investeringar, handel och lägre sysselsättning. Detta doldes utåt genom att skatterna höjdes för att finansiera nya jobb inom den offentliga sektorn.

1980 började man inse det ohållbara i så hög inflation eftersom höjda skatter inte kunde kompensera sysselsättningsbortfallet i det långa loppet. Man började därför ta fram förslag på lösningar, och en var att avreglera kreditmarknaden för att stimulera de privata investeringarna och flödet av pengar.

När avregleringen väl ägde rum gavs Riksbanken order om att försvara kronkursen, vilket är anledningen till krisen som senare uppstod. Istället för att med hjälp av räntan kontrollera kreditgivningen fick man nu försvara en alltmer urholkad valuta, vilket helt i enlighet med vad tidens nationalekonomer varnade för spädde på inflationen. Det är detta som avses med uttrycket att det svenska folket levde över sina tillgångar. Den ekonomiska uppgången möjliggjordes med lånade pengar, inte ökad produktion, vilket inte är hållbart. Till sist höjdes räntan till 500% i ett desperat försök att försvara valutan innan kursen släpptes fri och saneringsarbetet kunde påbörjas. Det genomfördes av regeringen Bildt som fick ner både inflation och ränta (till ca 10%) innan socialdemokraterna tog över makten och fortsatte på samma väg. Att man senare tog åt sig äran för saneringen och började skylla krisen på borgarna är historierevisionism i den högsta skolan, vilket bla bevisas av rapporter från Konjunkturinstitutet.

Det intressanta med Josefssons artikel är för övrigt att han nämner precis dessa problem, men inte värderar deras effekt på ekonomin. De smusslas istället undan utan att analyserar. Man kan bara undra varför.

Således: den svenska ekonomin var på väg mot en oundviklig kris långt innan 90-talets krasch, genom oansvariga statsfinanser som via inflationen skapade massarbetslöshet inom den privata sektorn. Borgarnas misstag var att försöka försvara kronkursen, något som är både nationalekonomiskt korkat och antiliberalt. Att låta marknaden sätta värdet på valutan är betydligt mer rationellt och också den politik som idag tillämpas över större delen av världen. Att skylla ifrån sig på Bildt är därmed fullständigt felaktigt, speciellt om man vill koppla kraschen till ett ”nyliberalt systemskifte”. Skiftet från den vansinniga socialismen under Palme var nödvändigt, och kraschen hade kunnat undvikas om man hade lyssnat på nationalekonomer som Lars Jonung som varnade för effekterna av ett absurt kronförsvar.

Så långt det tekniska. Nästa tes som bygger på (felaktigheten) att Sverige hade ”obefintlig inflation” och låg arbetslöshet är att svenska folket ville ha det så. Här snuddar vi vid den moraliska frågan ”är allting rätt bara folket tycker det”? Hade det varit rätt att fortsätta ignorera inflationen och höja skatterna mot 100% för att dölja arbetslösheten, om folket nu ville det? Nej, naturligtvis inte, eftersom det hade skadat hela samhället under en väldigt lång period. De åtgärder som vidtogs var rätt och nödvändiga och inte ideologiskt betingade. Utan dem hade Sverige upplevt mycket större kriser och en allvarligare skada på samhällsekonomin med ett ruinerat privat näringsliv. För hur gärna vänstern än vill förneka det är det privata företag som betalar för den offentliga sektorn. Utan dem, ingen ”gratis” vård eller skola för någon.

Walter Korpis (sociolog) påstående att Sverige inte har halkat efter ekonomiskt motbevisas för övrigt här, här och här, för att ge några exempel.

Om det påstådda nyliberala systemskiftet skriver Ilse-Marie såhär:

”Inte heller hade vi släppt tanken på lika vård, skola och omsorg för alla. Vi hade aldrig slagit in på en väg där sjuka, barn och äldre betraktas som konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser och människor av kött och blod. Vi hade aldrig låtit plånboken avgöra och privata vinstintressen få ta över välfärdsbygget och våra gemensamma tillgångar. Inte heller hade vi tvingat sjuka människor att gå till socialen för att överleva – vi hade behållit en sjukförsäkring värd namnet”

Detta är till skillnad från de tekniska resonemangen inget missförstånd, det är en förbannad lögn. Det finns idag inga partier i Sverige som vill gå ifrån den skattefinansierade skolan och sjukvården, den som påstår något sådant ljuger. Den som vill dra populistiska paralleller med USA och deras ”orättvisa” system borde kanske fundera en stund över det faktum att den bäst betalda procenten (1%) av de amerikanska arbeterna står för 39% av de samlade inkomstskatterna, att de fem högst avlönade procenten står för 60% och att de 50% som tjänar minst (alltså mindre än medianlönen) bara står för tre (3) procent av de samlade intäkterna. Orättvisa? Bara i omvända vänstervärlden.

Att ”vi” vidare betraktar ”sjuka, barn och äldre” som ”konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser” är också ett sådant nonsensargument att man blir tårögd. Det är ingen som hindrar dig – Ilse-Marie – från att betrakta människor som människor. Du behöver inte behålla en enda krona av din egen lön, du kan skänka den till vem du vill, men påstå inte för en sekund att du är god och medmänsklig när du kräver av andra människor att de ska agera i enlighet med vad du tycker är rätt. Försök om du vill att hitta på ett argument för varför människans uppgift i livet är att offra sin förtjänst för den oförtjäntes vinning, men släng inte ur dig dessa meningslösa floskler om medmänsklighet utan att motivera dem. Det är beklämmande och äcklande och liknar allra mest fascism. Det är inte din sak att bestämma hur andra människor ska bete sig, varken med moraliska pseudoargument eller vapenmakt. Den rätten tillhör varje enskild individ, och den åsikten är lätt att hitta grund för i den rationella logiken.

Klein och falskhetens chock

Vi har tidigare skrivit om hur Norberg är en ärlig debattör. När han recenserar Klein uppmanar han samtidigt till att läsa boken för att man själv ska skapa sin uppfattning. Det handlar om att inte lita på andrahandsinformation. Genomgående när Norberg argumenterar handlar det om att teckna en så bred och sann bild som möjligt. Skillnaden är slående mot just Klein. Det var därför högst förvånande att läsa LO skribenten John Swedmark i mycket selektiva ordalag beskriver Norbergs recension. Speciellt intressant är det eftersom jag och Swedenmark fick höra samma budskap. Lärde sig inte Swedenmark något av Norbergs ärliga argumentation. Svaret är nej, vilket jag nu ska visa.

Swedenmark börjar artikeln på följande sätt.

”Vilken är politikens roll i dagens globala samhälle? Naomi Klein ger i boken Chockdoktrinen ett intressant svar på den frågan: Ett slags tvångsvård. Såväl folkvalda som diktatorer verkar mot folkets vilja, men för dess eget bästa.Genom att påvisa likheterna mellan medicinska chockbehandlingar och nyliberalismens nedmontering av staten målar Klein upp en bild av en värld styrd av kallhamrade experter i vita rockar.”

Folkvalda och Diktatorer handlar mot folkets vilja för dess eget bästa, enligt Klein. Är detta då ett argument mot nyliberalismen? För den som har förstått vad nyliberalismen står för ter sig detta märkligt. Nyliberalismen vill att makten ska flyttas till individen, från folkvalda (och från diktatorer), för att människor själva ska få fatta beslut. Ingen annan ska ha rätten att mot min vilja tvinga på mig det som de anser vara mitt bästa. Mitt bästa ska jag få avgöra själv. Om Klein kritiserar att beslut fattas mot människors vilja, har hon egentligen allierat sig med nyliberalismen. Vidare måste man inse att om människor önskar kollektiva lösningar kan det ordnas utan statlig inblandning. Den enda skillnaden är förstås att ingen kan tvingas till att ingå i de kollektiva lösningarna. Detta är också en av de fundamentala missgreppen i Kleins bok. Nämligen att statliga ingrepp mot människors vilja är dåliga om det handlar om privatiseringar eller ”nyliberalism” men statliga ingrepp mot människors vilja är bra om det innebär mera kollektiva lösningar, skyddsmurar, skatter etc, dvs den politik som Klein gillar. Det är alltså inte statliga beslut mot människors vilja som Klein ogillar, utan hon ogillar politik som inte överenstämmer med hennes åsikter. Allt detta diskuterades av Norberg, men det nämner förstås inte Swedenmark.

LO artikeln forsätter:

”Att som Stefan Jonsson i DN den 28 november påpeka den religiösa undertonen i Norbergs karisma är rena rama konsumentupplysningen. Ja – ska jag likna den här tillställningen vid nånting så är det ett möte i Filadelfia Sundsvall. Välklädda radiohandlare som får höra att just deras livsstil har den store gudens välsignelse.”

Detta härrör till den så kallade ”Jonssonaffären”. Norberg skrev en debattartikel i Expressen fullspäckad med falsifierbar empiri och fakta, varpå Jonsson i ett personangrepp i DN kultur kallar Norberg för ”religiös”. DN kultur vägrar sedan Norberg en replik. Lustigt att överhuvudtaget ta upp detta som ett argument mot Norberg, inte minst med tanke på Norbergs nedmontering av Jonsson sam indjudan till debatt som Jonsson inte vågat nappa på. Swedenmark ville kanske vara ”solidarisk” med sin kulturkollega. Speciellt märkligt är det dock att ta upp detta, eftersom Norberg recenserade en bok. Det var knappt något tal överhuvudtaget om livstil eller att marknader är bättre än staten, eller något speciellt ”nyliberalt”. Förutom kanske då Boris Benulic som beskrev hur effektiva privata företags katastrofinsatser var efter orkanen Katarina, och hur fruktansvärt ineffektiva den statliga katastrofmyndigheten FEMA var.

Swedenmark fortsätter:

”Friedman ej roten till allt ont
Norbergs kritik inriktade sig på att vederlägga Naomi Kleins teori om att allt ont i världen härrör från Milton Friedman och Chicagoskolan inom nationalekonomin.

Han fick stöd av den röde elbolagsdirektören Boris Benulic, vilken såg Chockdoktrinen som ett bevis på att vänstern övergivit fakta och logik och blivit new age.

(Benulics huvudinvändning mot boken var att den recensent i DN som skrev mest uppskattande en gång fotvandrande som pilgrim till Santiago de Compostela. Tja – på sätt och vis var hela mötets grundstämning en upprörd protestaktion mot DN:s kultursida.)”

Intressant att notera att alla de argument Norberg använde mot Klein inte ens nämns av Swedenmark. Kleins alla felciteringar, klippande och klistrande för att förvrida saker som Friedman sagt så att något helt annat framstår, alla faktafel och felaktig tidsordning av händelser etc, det berör inte Swedenmark. Kanske hade det varit alltför upprörande för LO tidningens läsare att se favoritboken monteras ned, de hade väl satt morgonkaffet i halsen. Sedan gör Swedenmark något mycket falskt, när han påstår att Benulics huvudinvändning var Kärnborgs pilgrimsresa. Det var snarare en del i presentationen som mest var humoristisk. Dessutom använde Benulic detta främst för att framlägga en tes varför Kulturskribenter och andra sväljer Kleins bok trots alla de (uppenbara?) felaktigheter den innehåller. Kärnborg säger nämligen själv (i sin bok?) att hon förkastat allt rationellt tänkande. Det torde också vara den bästa anledningen varför någon skulle ta Kleins bok på allvar, förutom ren okunnighet då. Benulic starka argument var t.ex att tvärtemot vad Klein skriver så är det inte någon ny företeelse att chocka fångar. Kleins påstående att den nya militärtaktiken numera går ut på att chocka cilvilbefoklningen visade Benulic också är helt fel, snarare har taktiken ändrats till att skona civilbefolkningen, speciellt i jämförelse med taktiken under WW2. Detta missade tydligen Swedenmark, medvetet eller omedvetet kan man undra?

Under rubriken ”Eviga sanningar” skiver Swedenmark:

”Jag håller med om att vänstern inte är betjänt av konspirationsteorier. Det behövs inga onda djävlar som förklaring till kapitalismens mekanismer. Det ligger i själva dess natur att exploatera allt som låter sig exploateras för att skapa rikedom åt ett fåtal.

Förmodligen gör Klein ett tankefel när hon ser kapitalismen (eller dess representanter) som uppsåtlig anstiftare av politiska kriser. Det är snarare en evig sanning att den som sitter inne med resurserna till slut kan sko sig på andras olycka. Och det var därför statsmakten uppstod, som fördelare av rättvisa.

Däremot består den värsta krisen i mannaminne just nu i just detta att politiken har tagits över av makthavare  som säger sig arbeta för allas bästa, men i själva verket bara gynnar några.

Kortsiktigt hokus pokus. Det är det som är chockdoktrinen. Världen över, men också här hemma: i varje utförsäljning av gemensamt ägda institutioner till skumma aktörer med inget annat än framtida avkastning för ögonen.

Det är inte Milton Friedman som överväger att överta dina barns skola för en spottstyver och avskeda så många personal som möjligt. Det är lokala entreprenörer som är medlemmar av samma Rotaryklubb som dina kommunalråd.” 

Kapitalismens natur är att exploatera allt som låter sig exploateras för att skapa rikedom åt ett fåtal. Det är tydligen en evig sanning som inte behöver vederläggas eller motiveras. Låt mig stilla undra om detta inte skrivs mera utifrån en strikt egenintresse. Detta är helt enkelt en fantasi LO hela tiden måste trycka på, som de måste argumentera utifrån, för annars skulle det inte finnas någon anledning till LO:s existens.

Den som sitter inne med resurserna kan sko sig på andras olycka, och statsmakterna ”uppstod” som fördelare av rättvisa, de är andra eviga LO sanningar. Utan att leta upp någon källa vågar jag gissa mig till att statsmakter under en förkrossande majoritet av staters existens, har letts av kungar eller diktatorer som använt sig av statens makt och vålds- resurser för att berika sig själva och sina allierade (adeln t.ex) på folkets bekostnad. Dessutom torde det mest effektiva sättet att sko sig på andra vara att använda sig av statens våldsmonopol. Att staten skulle vara någon fördelare av ”rättvisa”, det kommer endast  att stämma om det är staten som också bestämmer innebörden i ordet ”rättvisa”.  I marknadsekonomin är det som bekant för läsare av denna bloggen, omöjligt att sko sig på någon annans bekostnad eftersom transaktionerna bygger på frivillighet.

”Makthavare som säger sig arbeta för allas bästa men sedan bara gynnar ett fåtal”. Detta är ett fullkomligt ofattbart argument för att komma ifrån en LO anställd. LO som är ett rent särintresse för sina medlemmar, om ens det. Eftersom LO ensidigt stöder socialdemokraterna bortser man från alla sina medlemmar som röstar på andra partier, LO kanske istället borde sägas företräda den lilla elit som styr LO. I det stora hela handlar det om att LO sponsrar socialdemokratin med en otrolig mängd pengar, samt massa gratis valarbete och allmän propaganda. Självklart i utbyte mot ett gigantiskt inflytande i politiken. Socialdemokraterna och LO, är om något ett exempel på hur särintressen har kunnat styra politiken i Sverige.

Sen är det inte ”den onde” Friedman som överväger att överta din lokala skola för en spottstyver och avvskeda personalen, det är din lokala ”onda” entreprenör. Som dessutom fraterniserar med politikerna. Detta låter som konservatism eller korporativism, där företag använder sina kontakter och resurser med politiker för att gynna sig själva. Detta är något som Friedman och nyliberalismen är emot, och dessutom är det ett mycket starkt argument för en liten stat. Anledningen är självklart att en stark stat som tas över av särintressen kan göra alldeles för mycket skada. Mycket bättre då att makten är flyttad så att människor själva får fatta beslut om det som rör dem.

Sen är det en rent löjeväckande avslutning på artikeln:

”Norberg är oerhört lärd och hittade ett antal grova sakfel i Kleins bok, varav toppnumret var att den tankesmedja där han fått sin skolning, Cato, räknades som ett näste för konservativ högerideologi. Detta påstående fick Timbrofolket att guppa av skratt. Jag förstod inte riktigt varför.

Däremot så smålog jag under frågestunden, när det visade sig att det mått på Frihet som Norberg stolt visat upp i sina diagram över kapitalismens godartade effekter inte alls mätte frihet i vanlig mening utan frihet i bemärkelsen frihet från skatter, tullar och pålagor.

En rent ekonomisk definition på frihet, utan några människor i. Tack, doktorn!”

Swedenmark förstår inte varför ”Timbrofolket” skrattar när man kallar tankesmedjan Cato för konservativ högerideologi. Jag föreslår att Swedenmark använder sig av internet och läser på Cato:s hemsida. Detta är dock ett vanligt förekommande fenomen, att människor inte ser skillnad på neo-konservatism och nyliberalism. Ska försöka återkomma till detta i ett kommande inlägg. En försmak är det som Cato själva skriver (bara en del de skriver mera):

”The Jeffersonian philosophy that animates Cato’s work has increasingly come to be called ”libertarianism” or ”market liberalism.” It combines an appreciation for entrepreneurship, the market process, and lower taxes with strict respect for civil liberties and skepticism about the benefits of both the welfare state and foreign military adventurism.”

Jag smålog också när jag läste din artiken Swedenmark, när det visar sig att du argumenterar emot något som Norberg redan sagt. Norberg visade det diagram du frågar efter redan under presentationen, vilket han också säger själv. Liksom med Klein undrar man om du ljuger medvetet för att framställa Norbers som oärlig för LO:s läsare, eller om du helt enkel var ouppmärksam eller bara inte förstod?

För övrigt vill jag rekommendera en mycket intressant bloggdebatt som uppstod i samband med blogginlägg om Norbergs recension. Debatten handlar om hur delar av vänstern har en relativistisk syn på kunskap. Eller med andra ord en brist på sanningskrav, eftersom de anser att det inte finns någon objektiv eller oberoende sanning, bara olika åsikter. Debatten finns hos HAX, och Kaffepaus har skrivit ett mycket intressant inlägg baserat på debatten.