Egoistiskt förnuft

Det är svårt att förstå vänsters upphetsning över Elinor Ostrom. Senast ut är Göran Greider som förundras över att människor kan samarbeta på frivilliga grunder. Ja, det är sant. Han kallar detta ”kollektivt handlande” och ”förnuftig kollektivism” i motsats till nationalekonomins brutala ”rationella egoism” där människan gör allting för att gynna sig själv och ger blanka fan i alla andra. Men vem är det egentligen som har hävdat detta? Och vad är Greiders poäng? Finns det någon politisk eller filosofisk riktning som förespråkar det helt blinda och ytterst kortsiktiga egenintresset, eller påstår att det skulle vara speciellt ”rationellt”?

Greider spinner vidare på tesen att liberalism handlar om att bara tänka på sig själv och socialism om att tänka på andra. Det är en helt vanvettig tolkning, och att han tror sig finna stöd för den uppfattningen (implicit) i Ostroms forskning är ännu mer vanvettigt. Vad Ostrom har visat är att när en grup människor tillsammans förfogar över en begränsad resurs så lyckas de ofta lösa problem med potentiellt överutnyttjande genom inbördes regler, på ett ganska sofistikerat sätt. Vad detta har med politik att göra är helt obegrepligt, däremot är det intressant ur ett moraliskt perspektiv: det visar att människan faktiskt har förmågan att tänka längre än näsan räcker.

I Greiders värld är den mest ”rationella egoisten” den som snor åt sig mest pengar på kort tid genom att luras, stjäla och bete sig allmänt destruktivt. Men det är ingalunda rationellt: förr eller senare blir denna person påkommen och hans rykte förstörs vilket innebär att han inte kan skaffa sig några fördelar i framtiden. Han hamnar antagligen till och med i fängelse och förlorar sin rikedom. Tills dess får han leva med rädslan för att åka fast samt skammen över att berika sig på andras bekostnad. Det är djupt irrationellt och snarare ett uttryck för altruism än för egoism: man ser ju andra människor som medel för ens egna målsättningar, som mjölkkor man kan tappa på pengar utan att ge något tillbaka.

Tyvärr är detta en ganska vanlig uppfattning, illustrerad av vänsterns sarkastiska slagord för friheten: ”sköt dig själv och skit i andra”. Vad detta egentligen betyder är ”offra inte din egen lycka för någon annans”, men den förkläs i nån sorts skuldparadigm som går ut på att man bara kan hjälpa andra genom att missgynna sig själv. Det är inte sant. De som gemensamt förfogar över en begränsad resurs tjänar ju konsekvent på att respektera regler och använda den ansvarsfullt. Godtar man att man själv roffar åt sig godtar man att alla andra också gör det, och till slut är källa tömd och kan aldrig användas igen. Med regler som begränsar roffande tjänar alla långsiktigt, precis som på den fria marknaden. Man gör sig inte rik genom att luras och förstöra för andra, utan genom att se till deras intressen och erbjuda dem ett värde i utbyte mot ett annat värde. Byteshandeln är ömsesidig positiv för att den är ömsesidigt rationell.

Det finns inget som heter ”kollektivt förnuft”, ett kollektiv kan alltid reduceras till dess minsta beståndsdelar (individerna) och bara dessa kan vara förnuftiga. Det innebär inte att roffa åt sig den största delen av kakan innan någon annan gör det, utan att långsiktigt skapa värde i frivilligt samarbete med andra. Regler och begränsningar kring hur gemensamma tillgångar får användas har ingenting med politik att göra, de är bara en konsekvens av att människor faktiskt klarar av att vara individuellt rationella i en kollektiv kontext, i frivillighet. I annat fall skulle ju anställda på ett företag hela tiden försöka sno så mycket som möjligt och lata sig istället för att arbeta, men det gör de inte (även om vissa vänstergrupper har uppmuntrat ett sådant beteende). De vet att de tjänar mest på att vara ärliga och faktiskt göra en insats, det är bara så resurser skapas och det är bara så de kan få behålla jobbet en längre tid samt vara stolta över vad de åstadkommer.

Ostroms forskning är inte politisk, men den kan användas som intyg på att människan inte är korkad och blint kortsiktig.

Och världen skälvde

Varför är hatet mot Ayn Rand så intensivt? De som inte har läst henne men ändå har en åsikt är sällan eller aldrig speciellt sakliga, utan anser utan omsvepelser att hon var en ond fascist som ville utrota alla fattiga. Vad den uppfattningen bygger på framgår inte av deras resonemang, istället handlar vänsterns ”recensioner” av hennes böcker och åsikter oftast om rena oväsentligheter.

Den intellektuelle giganten Göran Greider har i princip en invändning mot idéromanen Och världen skälvde, i vilken den objektivistiska filosofin presenteras: huvudpersonerna är ”oftast” blonda. Piken är uppenbar (Rand var nazist) och det bakomliggande budskapet än mer uppenbart. Greider har läst hela boken, och antingen har han inte begripit den (ganska troligt) eller så kan han inte försvara sig mot dess innehåll (mer troligt). Istället för att argumentera mot filosofin känner han sig tvungen att svartmåla författarinnan och hitta på egna kopplingar till nazismen.

En annan recension finns i ”Tidningen Blaskan” (det är inte helt enkelt att hitta kritiska röster) och bygger på samma tanke: bokens omslag pryds av en ”övermänniska som står som själva sinnesbilden av vita rasen överlägsenhet”. Inte ett ord om själva filosofin förutom att den benämns som ”falsk” (på vilket sätt?). Rand anklagas för att förakta svaghet, men vem som helst som har läst boken vet att sanningen är att Rand föraktade moralisk svaghet. Den människa som slänger bort en stor talang är klandervärd, den klent begåvade som gör sitt bästa efter de förutsättningar hon har är det inte.

Båda dessa recensenter är uppenbart hatiska gentemot Rand, men kan inte presentera någon relevant kritik mot hennes idéer. De har antagligen inte ens varit intresserade av att granska dem, eftersom de redan har en klar bild av vad de vill att de ska gå ut på: den vita rasens överlägsenhet och dess rätt att sparka på alla svaga. Så brukar vänstern fungera, de har en åsikt och anpassar verkligheten efter den, istället för tvärtom vilket är vad varje hederlig debattör borde göra. Ställs man inför ett argument man inte kan bemöta har man en skyldighet att tänka efter och kanske modifiera sin åsikt, men vänstern låtsas hellre som om de argumenten inte finns. De påstår att Rand var nazist (eller åtminstone hyste nazistiska åsikter), inte för att de på allvar tror det utan för att det ger dem en chans att undvika pudelns kärna. Det är lättare att stoppa huvudet i sanden än att behöva konfronteras med konsekvenserna av ens egna ologiska resonemang.

Eller som det uttrycks i Och världen skälvde:

It is not advisable, James, to venture unsolicited opinions. You should spare yourself the embarrassing discovery of their exact value to your listener