Den dogmatiska avgrundsvänsterns upprördhet över att Annie Lööf nu verkar bli ny partiledare för (c) är mycket roande. Professorn i samhällskunskap på Malmö Högskola, Lars Pålsson Syll, skriver exempelvis (i sin vanliga barnsligt aggressiva stil) om Lööfs hyllande av Ayn Rand på SVT Debatt. Rand (och därför också Lööf) står enligt honom för en ”unken, iskall egoism” där mänskliga rättigheter inskränker sig till ”äganderätt och rätten att sköta sig själv”. Ingen ”rätt till välfärd” som Pålsson Syll själv vill ha.
Så vad innebär ett sådant uttalande? Vad betyder det när man säger att människan ska ha ”rätten till välfärd” och inte bara ”rätten till ägande”?
Först och främst kräver rätten till välfärd också rätten till ägande, det är en självklarhet: det man inte får äga kan man inte konsumera, och även välfärd innebär konsumtion, det att konsumera ett värde oavsett om det är en tjänst i form av läkarvård eller kollektivtrafik, eller en vara i form av mediciner.
Vad Pålsson Syll och andra socialister är upprörda över är naturligtvis att någon annans äganderätt till något gör att de själva inte kan äga samma sak. Alltså, om jag äger nog med pengar för att betala för något som Pålsson Syll vill ha så drabbas han av mitt ägande. Han kan inte själv köpa det han vill ha och då är jag en ”iskall egoist” om jag får behålla mina pengar. Pålsson Syll vill därför ha en stat som sätter en pistol mot min tinning och säger att den skjuter om jag inte lämnar ifrån mig mina pengar. Det kallas även ”skatt”. Pålsson Syll får därmed mina pengar och kan köpa det han vill ha, rättvisa har skipats. Eller?
Nej, naturligtvis inte. Det enda som har hänt är att Pålsson Syll, med våld som medel, har gynnat sig själv på min bekostnad. På något vis är detta motsatsen till den kalla egoismen, men hur och varför framgår inte.
Vi kan alltid låtsas om att socialismen egentligen handlar om att människor av egen fri vilja delar med sig och agerar osjälviskt för andras vinning, men så är det inte. Socialismen är ett politiskt medel som går ut på att en stat genom sitt våldsmonopol omfördelar från den ene till den andre. Det gynnar den som får och missgynnar den som blir bestulen. Att det är bra för den som får står helt klart, men är det rättvist? Är det moraliskt gott? Är det motsatsen till egoism?
Egoism i Rands tolkning handlar om att varje enskild människa ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv utan ”inblandning från samhället” som Pålsson Syll kallar det. Denna ”inblandning” är just brukandet av våld. Jag får lägga mig i andras angelägenheter, men jag får inte stjäla deras egendom. Jag får förhandla med dem och på frivilliga grunder samarbeta för att få det jag vill ha av dem, exempelvis genom att ta en anställning på ett företag, men jag får inte tvinga till mig det jag vill ha på andras bekostnad.
Varför det skulle vara egoistiskt att vilja leva av sin egen förtjänst i frivilligt utbyte med andra och motsatsen till det att vilja leva av andra med våld som medel är den stora fråga som socialister står inför. Varför är man en egoist om man vill betala sina räkningar med sitt eget arbete som medel, och en altruist om man vill att någon annan ska tvingas att betala ens räkningar med våld som medel? Varför är Pålsson Syll som har fått sin professorstitel genom att staten har tagit andras pengar och betalat hans utbildning en osjälvisk altruist?