Hycklaren Rosenberg, en av många

Varför Göran Rosenberg tillåts skriva på DN:s ledarsida övergår mitt förstånd, men det gör han hur som helst. Från att ha varit en hyfsat intellektuell debattör har han helt spårat ur de senaste åren och framstår som lite av en religiös fanatiker: han vet allt om världen men kan inte förklara någonting.

Nu har han gett sig in i debatten om offentligt respektive privat finansierad vård och ställer sig föga förvånande på vänstersidan. Han ondgör sig över vinster som enda drivkraft inom vården i ett fritt samhälle, och propagerar därför för skattefinansiering. Samtidigt skriver han dock att ”vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi som samhälle mår bättre av det.”

Ja men så vad är problemet då? Om vi vårdar varandra för att vi bryr oss behövs väl inget tvång, inga statliga monopol, inga skatter? I så fall kommer ju människor av egen fri vilja och självuppoffrande moraliska ställningstaganden vårda de som behöver, för att de behöver det. Vad. Är. Problemet?

Jo, problemet är det gamla vanliga. Alla människor, även Göran Rosenberg, har ett egenintresse av att inte förlora pengar. De vet att om de offrade sig själva och vårdade andra efter behov skulle de förlora ruskigt mycket pengar, och det har de ingen lust med. Deras möjliga frivilliga insats hänger alltså på ett vinstintresse, och hyckleriet är avslöjat. Det är ju enkelt att kräva av andra att de ska agera på ett visst sätt, men desto svårare att göra det själv. Rosenberg kräver att någon, oklart vem, ska vårda de behövande utan vinstintresse, men skulle antagligen aldrig göra det själv om han fick chansen på en fri marknad. Helt enkelt för att han som alla andra har ett eget vinstintresse som han inte låtsas om.

Rosenberg tar upp ett par argument för vinstdriven vård och bemöter dem, men de är den socialliberala borgerlighetens argument. De är något bättre än vänsterns men långt ifrån tillräckliga. Båda grupper utgår från att gratis vård är någon sorts rättighet för alla, men så är det inte. Det bästa argumentet för privat sjukvård är att ingen människa har rätten att leva på en annans bekostnad. Den offentliga vården är inte ”solidariskt” finansierad som Rosenberg uttrycker det, den är finansierad med stöldgods. Tvånget är den enda utmärkande faktorn, allt annat är bortförklaringar.

Det mest intressanta är att så otroligt många blir så otroligt upprörda av blotta tanken på att tvånget skulle försvinna, men vad säger det egentligen? Säger inte det att alla dessa människor av egen fri vilja skulle betala vården för de behövande, precis som de gör idag, om skatten avskaffades? Om det inte gör det, vad är då all denna upprördhet värd? Ingenting, inte ett öre. Inte respekt, inte beröm, absolut ingenting. Om det är så att en fri marknad skulle resultera i att de behövande inte fick någon vård, ja, då beror det endast på att folk i allmänhet vill ha det på det sättet. Och då lovar jag att en stor mängd människor ändå upprört skulle kräva offentlig finansiering för de behövande, vilket innebär att någon annan ska betala. Sådan upprördhet bottnar bara i en sorts missriktad vilja att verka ”god”, och ”god” är man i vänsterns värld om man tycker något som är gott: om man tycker att en fattig ska få vård så är man god, och stjäl man någon annans pengar och betalar för en tredjes vård är man nästan ett helgon.

Mycket snack och lite verkstad alltså, som vanligt på vänsterkanten.