Marknaden är odödlig

Nordkorea är kanske det land i världen som just nu kommer närmast den planerade ekonomin – motsatsen till den fria marknadsekonomin. Det är ett utmärkt empiriskt exempel att studera, inte minst för socialister: systemet inte bara misslyckas kapitalt med att utrota fattigdom och orättvisor, det kräver också ett omfattande slaveri och stenhård kontroll av varje enskild individs handlingar.

Vad som uppenbarligen har hänt är att människor har försökt bryta sig ur statens grepp och starta sina egna verksamheter istället för att tvångsarbeta för usla löner inom de statliga företagen. Dessa verksamheter har fått fungera på en svart marknad utanför den officiella ekonomin, och de har trots detta genererat en del pengar som har sparats. Nu har regimen genomfört en valutareform som har gjort dessa besparingar värdelösa, i ett försök att krossa den informella marknaden och återföra dess aktörer till planekonomin.

Inget av detta borde på något sätt vara överraskande. Det som har skett är bara en naturlig följd av planekonomins korrupta premisser: dess icke-existerande incitament leder till låg motivation för den enskilde arbetaren, monopoliseringen leder till brist på investeringar i utvecklingen av produktionen, och båda dessa faktorer leder tillsammans till en stagnerande ekonomi och en ond cirkel av fattigdom och allmän misär. Misären leder i sin tur till att människor på egen hand försöker bygga upp någonting bättre, och det rimliga alternativet är en informell marknad där mer resurser skapas pga bättre incitament och större frihet. Dessa utbrytningar skadar planekonomin och kräver av staten att den agerar direkt och kraftfullt för att krossa marknaden och återfå den nödvändiga kontrollen.

Att tro att planekonomi ens kan fungera i teorin är att helt ignorera dessa förlopp. Och det är ju så man måste göra för att komma fram till slutsatsen att planekonomi är bra: ändra på premisserna.

Nordkorea är ännu ett bra exempel på hur socialismen misslyckas, men den viktigaste lärdomen är varför den misslyckas samt att den skulle misslyckas igen och igen om den fick fler chanser. Det går inte att i all evighet bortförklara alla dessa misslyckanden med att det inte var planekonomi på riktigt: det är precis det det är! Det går inte att planera en ekonomi och samtidigt tro att individen kan ha någon form av valfrihet, för den valfriheten är raka motsatsen till vad planeringen kräver. Individen måste kontrolleras om ekonomin ska kunna kontrolleras, för utan individer blir det ingen ekonomi. Slaveri är en absolut nödvändighet, vilket fallet Nordkorea (igen) bevisar.