Och CAP?

EU har beslutat att ge mer pengar till fattiga länder så att dessa kan utveckla sina jordbruk. Det är så klart först och främst inte EU:s uppgift, och dessutom finns det en mycket enklare lösning: avskaffa CAP. Som det ser ut nu subventionerar EU:s skattebetalare högre livsmedelspriser samt håller kvar fattiga bönder i fattigdom. Nu ska vi som kryddan på allt betala för effektivare jordbruk i de länder vi diskriminerar med våra handelshinder. Galenskap.

Några rader om hat

Marcus Birro skriver på Newsmill om det anonyma näthatet som fått honom att sluta blogga. Några av kommentarerna till artikeln är av typisk piratsort i stil med “hur ska man lösa problemet då, genom att tvinga alla att identifiera sig innan de skriver kommentarer på nätet?”

Dessa människor missar vilken otroligt enkel lösning det faktiskt finns: sluta hata.

Ingen tror att man genom lagar, regler eller begränsningar kan hindra idioter från att spy ut sitt hat anonymt utan att behöva ta konsekvenserna, lika lite som någon (nåja) tror att man kan stoppa snyltare från att piratkopiera musik genom att använda statens tvångsmakt. I båda fallen handlar det istället om vilken moral vi människor väljer att leva efter. Man kan vara destruktiv gentemot sig själv och andra och ständigt agera på negativa känslor som hat, avund eller missunsamhet. Det är fullt möjligt att kränka andra tack vare den fria viljan, och väldigt svårt att hindra genom lagar.

Man kan också välja en bättre väg och leva sitt liv i en positiv anda med konstruktiva drivkrafter i botten. Man kan välja att inte hata, inte vara destruktiv, inte kränka andra. Det enda som krävs för det är en insikt om vad som är rätt, och en moral som stämmer överens med människans villkor för överlevnad på jorden.

Det är därför det är så oerhört beklagligt att den ideologiska debatten är död. Politiker som framför en åsikt har inga utgångspunkter, inga fundament att bygga vidare på, vilket innebär att de aldrig kan motivera sig. Om ett parti vill sänka skatten och ett annat vill höja den kan de bara argumentera för det genom att säga “vi tycker så”. “Jaha, men vi tycker så här”. Hur kommer man överens i en sådan situation? Jo, genom majoritetens diktatur där den åsikt som vinner mest gehör blir lag även för minoriteten. Det skapas ett samhälle som bygger på principen att majoriteten alltid har rätt gentemot minoriteten, bara för att den består av ett större antal personer. I grunden ligger våldsutövandet som tvångsmedel för att få minoriteten att lyda, alltså någonting fundamentalt negativt.

Så länge varje enskild individ väljer att leva sitt liv efter objektiva premisser och tillämpa en moral som bygger på avsaknandet av våld löser sig de flesta problem av sig själva.

Samma sak med misshandeln av en ung SD-politiker. Ja, han företräder ett avskyvärt parti med antimänskliga åsikter, men den rätta vägen är att inte att misshandla honom, utan att övertyga honom om rätt principer. Han behöver välja att sluta hata, och gjorde han det skulle det inte längre finnas några skäl att hata honom. Observera att han dock inte själv på något sätt bär skulden för misshandeln, men i grunden är det hatet som skapade situationen: både från hans och hans motståndares sida.

Det enda samhället egentligen har ett behov av är en god moral, härledd från objektiva premisser och utövad av individer med fri vilja. Därifrån måste diskussionen utgå, inte från hur man ska försöka stoppa de som hatar och hindra deras handlingar. Det må vara svårt, men det är också absolut nödvändigt.

Majoritetsdiktatur

Det finns många tveksamheter i den rödgröna kartellens utspel i dagens DN. De har beställt en opinionsundersökning som sägs visa att 66 % av svenskarna tycker det är fel att “fem miljarder används till att sänka skatten för den femtedel som tjänar mest, i stället för att investeras som extraresurser till kommuner och landsting”. Det är lite som att fråga en slumpmässigt utvald person om han eller någon annan ska få en hundralapp, men bortom själva det retoriska knepet finns en allvarligare sida: principen.

Vad spelar det för roll om två av tre tycker att staten ska suga ut de rika? Är det ett argument för att så ska se?

Kärnan i den socialistiska idén är majorietens diktatur, det vill säga att vad än majoriteten tycker är rätt, blir rätt. I detta fall handlar det om ett grundantagande, nämligen att en individs pengar aldrig är hennes egna. De tillhör alltid staten, och när en skatt sänks “får” därför någon lite mer pengar från just staten. Det är en gåva som går ut över någon annan (en bidragstagare), och majoriteten måste alltid få bestämma vem det är som ska gynnas medelst dessa statliga gåvor. Vidare säger den socialistiska moralen att den rike alltid ska bestraffas för sin rikedom, samt att den fattige alltid ska belönas för sin fattigdom. Prestation eller arbete är underordnat och saknar betydelse i sammanhanget.

Om en borgerlig allians får regeringsmakten genom en demokratisk omröstning räknas emellertid inte majoritetens åsikt längre. Den gäller bara när den tycker som man ska tycka enligt socialistiskt modell. Majoriteten har ju faktiskt röstat för skattesänkningar och återlämning av stöldgods till dess rättmätiga ägare, men det är inte längre relevant.

Men alltså, det viktiga i denna ekvation är själva principen som argumentet bygger på. Varför har en grupp människor rätt att bestämma över en annan grupp människor bara för att den är större? Varför har de individer som ingår i en majoritet rätt att bestämma över de individer som ingår i en minoritet? Varför har några individer mer omfattande rättigheter än andra?

Majoritetens diktatur bygger alltid på ojämlikhet, nämligen att somliga har en oförtjänt bestämmanderätt över andra. Extra meriterande i tilldelningen av sådana rättigheter är att man är fattiga eller saknar ambitioner och gärna lever på andras ansträngningar. En majoritetsåsikt som går ut på att fördela pengar från rik till fattig är god, motsatsen kan närmast liknas vid en statskupp.

Det är där man måste börja diskutera frågan om skatter: varför har en individer tillhörande en majoritet rätt att bestämma åt individer tillhörande en minoritet vad som ska hända med dessas pengar?

Och observera att svaret “ska minoriteten bestämma över majoriteten istället” inte är giltigt. Ingen ska bestämma över någon, varje enskild individ ska få bestämma över sitt eget liv och sina egna pengar, enbart.

Försök gärna motivera motsatsen.

Är (s) nyliberala?

Via SvD får jag reda på något fullkomligt otroligt. Missnöjda medlemmar har under Almedalsveckan på största allvar frågat om Socialdemokraterna är ”beredda att lämna den nyliberala politiken på riktigt”.

Om Partiets politik av somliga uppfattas som nyliberal, vad skulle de människorna då kalla nattväktarstaten? Nazistisk?

Värderingar

Niklas Ekdal har en bra och intressant poäng när han (delvis) härleder den moderna ungdomsarbetslösheten till kändisdyrkan. Han menar att i en värld där Zlatan Ibrahimovic och Michael Jackson “är norm tar det emot att städa på äldreboendet”.

Budskapet är givet. Det är inte politiken som är lösningen, istället handlar det om något så grundläggande och enkelt som värderingar. Staten har i åratal försökt få ner arbetslösheten bland unga, men misslyckats kapitalt. Till större delen beror det så klart på att de så kallade lösningarna bara har skapat ännu större problem, exempelvis minimilöner och LAS, men det är även den allmänna moralen i samhället som bidrar. När unga uppfostras till att tro att de kan ställa vilka krav som helst utan att prestera något i gengäld är det klart att de inte vill ta vilket jobb som helst bara för att hålla sig över ytan.

Representativt för detta är kommunistiska Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielssons uttalande om att idén med välfärdsstaten är “att man ska kunna få och kräva det där lilla extra”. Det är omöjligt att veta hur utbredd denna uppfattning egentligen är, men överallt i samhället syns mönstret. Folk vill ha en stark stat för att de tror att den ger dem mer än de hade fått på en fri marknad. Det kan det väl vara värt att betala lite skatt för?

Problemet är som vanligt att rikedomen i ett samhälle vid ett givet ögonblick är begränsad. För att någon ska kunna konsumera mer än sin produktion måste någon annan konsumera mindre än sin produktion. När detta sker i ofrivillighet med statligt tvång kallas det omfördelning. När omfördelningen i sin tur krockar med uppfattningen att man som enskild individ ska få göra vad man vill och dessutom överleva på det, uppstår stora problem. Ungdomsarbetslösheten är ett exempel. Unga idag presterar sämre och sämre i skolan men vill ändå ha bättre jobb, högre lön, längre semester, mer makt och så vidare. Och mindre eget ansvar, så klart.

På så vis hänger politiken och värderingarna ihop. Den förra när de senare, de senare ger mer föda åt de förra, och så bildas en ond cirkel. Mycket vill ha mer, och när en ny generation uppfattar sig själv som sämre lottad än den föregående ställer den högre krav på att staten ska kompensera. Men var är självinsikten? Varifrån kommer dessa krav när den egna insatsen bara blir svagare som moralisk ståndpunkt? Här kan säkert kändiskulten spela en roll. Unga ser kändisar på TV dagligen, läser om dem på Internet, diskuterar dem på olika siter. Och allt verkar ju så enkelt. Man blir inte längre känd genom hårt arbete utan genom att skämma ut sig offentligt, i Idol eller Robinson eller något liknande program. Så om man bara lyckas ta sig till TV har man lyckats, då är framtiden säkrad. I väntan på det kan man gott studera något meningslöst och tacka nej till tråkiga jobb.

Därmed inte på något sätt sagt att man inte ska eftersträva kändisskap, men synen på vad som krävs av en själv måste revideras. Att bli känd borde ha något att göra med vad man åstadkommer, och detta något saknar ofta helt värde i dagens samhälle. Hårt arbete ligger sällan bakom någonting, och gör det det är det ändå själva kändisskapet som beundras, inte insatsen. Det är ett klassiskt exempel på en moral som säger att man har rätt till mer än man lägger in. Den grundades av vänstern och förs vidare av alla etablerade partier, med den rödgröna röran som ivrigaste förespråkare.

Kändiskulturen bidrar säkert i viss mån till detta, när den i sig egentligen inte är något negativt. Det gäller bara att få de unga att förstå och respektera dels arbetet som borde krävas för att bli känd, dels det faktum att alla inte kan bli kända. Det är ingen rättighet att synas i TV och dessutom dra in massa pengar på det, lika lite som det är en rättighet att göra anspråk på andra människors pengar bara för att man råkar leva i en kleptokrati. Uppfattningen att det finns en massa gratis luncher bara staten kliver in och lagar maten är samhällets värsta fiende, och den kan bara bekämpas med rationaliteten som vapen.

Vilken groda

Lars Ohly talar sig inte oväntat varm för mer socialism under Almedalsveckan. Argumentet för statliga banker och mer regleringar är att de (Vänsterpartiet) “inte tror på marknadens självreglering”. I samma tal säger Ohly “att driva en affärsbank har blivit det bästa som finns, banken tar alla vinster när det går bra och låter skattebetalarna betala när det går dåligt.”

Undrar om han själv ser motsägelsen.

Den där verkligheten

Humanisternas kampanj “Gud finns nog inte” blev utgångspunkt för en intressant och viktig debatt som idag förs vidare i DN (artikeln finns inte online, än). Den handlar om varför man betraktas som djup och reflekterande om man bekänner sig till religion, men som fanatisk och troende om man är ateist. Varför skulle man vara en speciellt vidsynt människa om man grundar hela sin verklighetsuppfattning i påståendet att vi inte vet – och inte kan veta – någonting?

Lena Andersson driver debatten förtjänstfullt på DN:s ledarsidor. Där talar hon om verklighetens objektiva beskaffenhet som människorna måste anpassa sig efter om de vill leva vidare som människor. Det påminner om en viss författarinna som grundade en hel filosofi på den premissen. Att debatten är viktig beror så klart inte bara på att Gud inte finns och att religionen är skadlig, utan på att hela samhället är uppbyggt kring principen att verkligheten är man vill att den ska vara.

Som de flesta objektivister känner till slutar debatter med oliktänkande oftast med att ens motståndare påstår att allt ju bara är åsikter, så det finns inga rätta eller fel svar. Men om så är fallet behövs ju inga debatter, inga ställningstaganden, inga analyser. Om allting människan tar sig för beror på vad hon tror och tycker om saken spelar ingenting längre någon roll. Om du vill att något ska hända, då händer det bara för att du vill det. Ser betingelserna för mänsklig existens verkligen ut så?

Nej, givetvis inte. Människan måste observera, analysera och handskas med objektivt givna förutsättningar som hon inte kan ändra på genom att ha en avvikande åsikt. Gud börjar inte existera bara för att de troende vill att Han ska göra det, lika lite som pengar kommer finnas i obegränsad mängd bara för att Lars Ohly vill det. Det finns vissa saker som är givna, och från dessa måste diskussionen om rätt och fel, mänskligt och omänskligt, utgå.

Just Lars Ohly uttalar sig idag om vänsterblockets politik, också i DN. Han säger sig ett samhälle som slits isär, och lösningen är en offentligt finansierad välfärd där de som “har” mest betalar mest. Med andra ord: den som är rikast har en skyldighet att skyffla över pengar till den som är fattigast, eftersom minskade klyftor är ett självändamål för “samhället”.

Men förutsättningarna för mänsklig överlevnad på jorden är inte sådana. Man överlever inte genom att “ha” något eftersom detta något först måste skapas. Det som alltid krävs av människan är produktivt arbete, ägandet av frukterna av detta arbete är bara en logisk följd av det. Ohly tror att han skapar förutsättningar för överlevnad genom att stjäla från de produktiva och ge till de tärande, men det är inte han som är upphovet till rikedomen. Den finns för att de produktiva har skapat den, och kan inte omfördelas innan så har skett. Att omfördela den är i sin tur inte något mänskligt gott, eftersom omfördelning alltid gynnar någon på en annans bekostnad. Att stjäla pengar från någon gör denne någon fattigare, och gör att han eller hon får ett lite sämre liv. Detta trots att det är han eller hon som självmant har skaffat sig förutsättningar för en viss levnadsstandard genom att arbeta. Omfördelning är alltså ett sätt att straffa överlevnad och belöna död.

Draget till sin spets naturligtvis, men sådan är principen. Människan måste skapa värden för att överleva. Den som skapar har en skyldighet att ersätta den som inte gör det: omfördelningen missgynnar den som skapar och gynnar den som inte gör det, eller: belönar det onda och straffar det goda. Att överlevnad är något gott även i omfördelarnas ögon bevisas av det enkla faktum att omfördelningen är tänkt att gynna överlevnad, men det gör den som synes inte, tvärtom.

Och kom inte med bortförklaringen att man måste acceptera en del modifikationer av verkligheten för att uppnå ett “bra “samhälle. Antingen bekänner man sig till objektiva premisser eller så gör man det inte. Varje liten kompromiss öppnar upp för ännu fler kompromisser eftersom man i princip säger att “verkligheten är beskaffad på det här sättet, men det behöver vi inte ta hänsyn till fullt ut”. Jaså, så var sätter man gränsen? Den som gör avkall på sina principer har inga hederliga argument kvar när han ska försvara sin ståndpunkt. Om Moderaterna säger att man ska sänka skatten med x promille har de inga argument för varför, eftersom grunden är en modifikation som i sin tur kan modifieras. Det enda konsekventa ställningstagandet är mot skatt på ett principiellt plan, med argument baserade på objektiva förutsättningar. Att förespråka 1 % eller 99 % skatt utgår från samma subjektivistiska grundantaganden, och kan därmed aldrig försvaras med andra argument än “jag tycker så”.

Debatten om Gud och vad människan vet om sina förutsättningar kan och bör alltså appliceras på samhället i stort. Trots vår förment sekulariserade politiska sfär utgår i stort sett all politik från subjektivism och fantasier. Det är inte så konstigt: den politiker som säger åt varje individ att hon måste ta ansvar för sitt eget liv och skapa sin egen överlevnad är dödsdömd i opinionen. Politik är en popularitetstävling där det gäller att säga det människor vill höra. Att säga åt dem att om de skapar 100:- har de bara rätt till 100:- kan aldrig vinna över att säga att de har rätt till 1000:- om de skapar 100:-. Gratis är gott, och verkligheten förpassas till den intellektuella sophögen.

Ni kan plocka fram den i finrummet igen, bara genom att driva debatten vidare. Vägra acceptera subjektivismen, inte bara vad gäller religionen utan överallt där den visar sitt fula, ologiska tryne.

Och förresten, ett stort grattis till alla “liberaler” som röstade på Piratpartiet i tron att de först och främst värnar individens frihet.

Atlas

Den här bloggen hämtar ju mycket inspiration från en bok, Atlas Shrugged. Vi har gjort vårt bästa för att sprida ordet, och nu undrar vi vilken relation ni läsare har till denna bok. Kände ni till den innan ni hittade bloggen, har ni läst den efteråt, kanske som ett resultat av vår propaganda? Vad tycker ni om den, har den revolutionerat era liv eller ser ni den bara som förströelse?

Kommentera och informera oss!

Skatter behövs inte!

Glädjande va? En stor andel av svenskarna föredrar enligt en ny undersökning höjda skatter framför nedskärningar inom vissa områden i välfärden. Speciellt skolan är känslig – 5 % av Alliansväljarna respektive 7 % av Oppositionssympatisörerna tycker att kostnaderna kan minskas, medan 63 respektive 66 % hellre ser höjda skatter. För sjukvården är siffrorna 14 respektive 9 % mot 56 respektive 72 %.

Så vad säger detta oss? Att skatter är bra?

Tvärtom. Om de människor som svarat på denna undersökning är ärliga behövs inga skatter alls. I så fall är ju en stor majoritet av dem beredda att betala för välfärden även utan tvång. Så vem kommer hindra dem?

Att vara liberal (alltså inte liberal i meningen Alliansväljare i Sverige) innebär inte att man är motståndare till skola, sjukvård, pensioner eller arbetslöshetsersättningar. Det innebär bara att man motsätter sig en tvångsbaserad finansiering av sådana förmåner. Ett liberalt samhälle med låga eller icke existerande skatter skulle inte innebära att varje individ tvingas bära sina egna kostnader som klumpsummor varje gång han eller hon har behov av sjukvård, exempelvis, så som många verkar tro. Det skulle bara innebära att istället för tvingande skatter betalar varje enskild människa en frivillig premie till ett valfritt företag som erbjuder de tjänster den tärande sektorn idag står för: sjukvård, skola, ersättning vid arbetslöshet och så vidare.

Inget av detta är idag “gratis”, förutom möjligen för den som aldrig arbetat och betalat skatt. Så fort man lyfter ett finger för att klara sin egen försörjning tvingas man dessutom att finansiera sin egen och andras så kallade välfärd via ett skattetryck på drygt 50 % av BNP. Med andra ord: för varje timme du arbetar går en halvtimme åt till att betala för det du tror är “gratis”. Utan skatten skulle du kunna använda pengarna du tjänar på den halvtimmen precis som du själv vill. Vill du köpa x antal kilo plockgodis så gör det, vill du resa till Nordkorea så gör det, vill du betala en sjukförsäkring så gör det. Den markanta skillnaden är valfriheten: du väljer själv vad du vill göra med dina egna pengar.

Och så återkommer vi till den poäng som egentligen är så självklar men som ändå ständigt måste upprepas: resurser skapas bara genom arbete. Utan att de skapas kan de aldrig omfördelas.

Vad betyder det för den här diskussionen? Helt enkelt följande:

Ingenting är gratis. Ta sjukvården som exempel. Idag låtsas de ledande socialliberalerna som att varje enskild individ i Sverige har tillgång till sjukvård utan kostnad. Det är en förbannad lögn. För att någon ska kunna konsumera sjukvård måste sjukvård först produceras, och det sker genom arbete. Läkarens och övrig sjukvårdspersonals insatser, medicinsk utrustning, lokaler, logistik, allt detta kostar pengar. Det uppstår inte bara ur tomma intet för att regeringen kallar sig socialdemokratisk eller socialliberal. Den enda skillnaden är vem som betalar samt hur. I det skattefinansierade exemplet tar staten med våld 50 % av alla dina ihoptjänade pengar och betalar med dessa pengar för verksamheten du sedan har tillgång till. I det fria, privata exemplet väljer du själv hur stor del av dina egna pengar du ska lägga på “trygghet”, alltså i princip på försäkringar.

Jämför med en hemförsäkring. Den är idag helt och hållet frivillig: du måste inte betala för den, och om du inte gör det får du stå för kostnaden själv om ditt hus brinner ner eller om du blir bestulen. Betalar du en premie varje månad är du skyddad om det händer något, då står försäkringsbolaget för kostnaden med hjälp av de pengar det samlat på sig i och med andras premier. Det är en sorts frivillig omfördelning av resurser: du betalar för tryggheten att ha ett skydd när något väl händer. Precis samma princip som med skatter, men frivilligt. Utan tvång. Inte i något av fallen är ditt skydd gratis, den enda skillnaden är just frivilligheten.

Varför skulle inte sjukvård eller någon annan offentlig service kunna fungera på exakt samma sätt? Uppenbarligen vill ju folk betala skatt, alltså avgifter som gör att de har tillgång till skydd när de behöver det. Skulle de inte göra det om de inte tvingades? Jo, antagligen. Och de som inte vill, varför ska de då tvingas?

Att offentlig service i Sverige är gratis är en av de största politiska lögnerna, och hur dum den än är verkar folk gå på den. Det finns inga legitima argument för skattefinansierad “trygghet”, varken ur moralisk eller ekonomisk synvinkel. Moraliskt för att tvång aldrig är acceptabelt, ekonomiskt för att monopol aldrig leder till effektivisering som i sin tur innebär sänkta kostnader och högre kvalitet.

Att privatisera tryggheten skulle antagligen innebära mindre börda på individen jämfört med idag, med tanke på att ett företag som drivs i vinstsyfte tvingas effektivisera verksamheten om det vill klara sig i konkurrensen. Ett statligt monopol har inte de incitamenten, dels för att det inte finns några alternativ och dels för att det inte är beroende av folks välvilja. De får sina pengar oavsett, det är bara för politikerna att höja skatterna om det behövs mer resurser. Vem kan på största allvar tro att en sådan verksamhet aktivt jobbar för att optimera effektiviteten och spara pengar åt finansiären, alltså individen?

Ett liberalt samhälle skulle innebära att människor har tillgång till exakt samma tryggheter som idag, men att de slipper betala för dödvikt och byråkrati samt för sådant de inte vill ha tillgång till. Det skulle innebära en frihetsresvolution som gagnar individen både moraliskt och ekonomiskt, och som är fullt realistisk med tanke på människors preferenser angående att betala för välfärden.

Motargumenten är både ogiltiga och lögnaktiga.

“Gratis” kostar

Det finns kanske inte så många Kubavänner kvar i världen, men ön tas ändå ibland upp som ett bra exempel på fungerande socialism. Argumentet är att skola och utbildning är “gratis”. Tja, det är de i Sverige också, och vi tillämpar en förhållandevis fri marknadsekonomi. Dessutom, som bloggaren Yoani Sanchez påpekar:

“Jag tror inte att de där sakerna är gratis. De betalas istället med bristen på frihet och med varje otillräcklig månadslön.”

Det låter som en enkel insikt, men den är icke desto mindre väsentlig i kampen mot alla former av socialism och kollektivism. Ingenting är gratis. Om du inte betalar själv med egna pengar och eget arbete kan du vara säker på att någon annan tvingas göra det åt dig, och nästa gång är det kanske din tur. I det socialistiska samhället har inte individen rätt till allt som utlovas, hon är bara en kugge i det stora maskineri som belönar de sämsta på de bästas bekostnad. Varje egen ansträngning bestraffas, och därför skapas i längden ingen rikedom oavsett vad systemet har för premisser. Priset som betalas av alla medborgare i ett sådant samhälle är inte priset för att få något gratis, utan priset för att “få” vara del i en kollektivistisk och statsstyrd ekonomi. Som om det vore något positivt.

Så kommer det alltid se ut, var än socialismen testas. När ska människorna lära sig?