h1

Vänsterretorik

september 1, 2011

Efter Pålsson Sylls hätska angrepp på Annie Lööf igår kommer idag ännu en aggressiv replik där professorn spyr galla omkring sig. Det är mycket roande att höra denna socialist tala om ”invektiv och insinuationer” när det enda argument som presenteras i hela artikeln är att Lööf (och Johan Norberg som inte ens deltar i debatten) står för ”den iskalla egoismen”.

När det gäller just Johan Norberg minns vi gärna debatten mellan de båda på Newsmill angående finanskrisen. Pålsson skrev då ett inlägg fullt av invektiv och insinuationer och fullständigt befriat från argumentationmässig substans. Istället för att angripa det Norberg i sin bok påstod om finanskrisen skrev Syll att det är det är ”patetiskt” att tala om politikens ansvar för krisen, och beskriver Norbergs framställning som ”grodors plums och ankors plask”, uttryck för ”ren tro”, en ”Walt Disney-värld” och en ”unken människosyn” som påminner om ”pellejönsar” och försvarare av ”stalinism”.

Tyvärr är dessa barnsligheter inget undantag utan ett ständigt återkommande inslag i extremvänsterns argumentation. Här på bloggen har vi tampats med zoologen Erik Svensson, som på samma sätt bara vräker ur sig enkelriktat hat och vägrar bemöta argument. Vår debatt om Latinamerika är smått fantastisk. Svensson hävdade att en rad länder i Latinamerika hade tillämpat ”nyliberalism” och ”misslyckats”. När han konfronterades med fakta och argument var han plötsligt inte längre intresserad av att diskutera.

Ett intressant sidospår är varför dessa socialister som klagar över den ”iskalla egoismen” och förespråkar villkorslös kärlek mellan människor är så aggressiva och hatiska. Varför denna totala intolerans och oförstånd inför avvikande åsikter, och varför den djupa avskyn mot friheten som moraliskt och politiskt ideal?

Min gissning är som följer: Pålsson Syll och Erik Svensson är inte rädda för att själva få vara fria, de är rädda för vad som skulle hända om andra människor fick vara det. Pålsson Syll erkänner öppet att han har kommit dit han är tack vare statens omfördelning, och försvarar alltså sina egna privilegier (på en annans bekostnad). Han har med andra ord strikt själviska motiv för att förespråka ofrihet för andra, eftersom han tjänar på det. Att i det läget utmåla andra som iskalla egoister är magstarkt men inte oväntat givet vänsterns inställning till frihet.

h1

Ayn Rand och (c)

augusti 31, 2011

Den dogmatiska avgrundsvänsterns upprördhet över att Annie Lööf nu verkar bli ny partiledare för (c) är mycket roande. Professorn i samhällskunskap på Malmö Högskola, Lars Pålsson Syll, skriver exempelvis (i sin vanliga barnsligt aggressiva stil) om Lööfs hyllande av Ayn Rand på SVT Debatt. Rand (och därför också Lööf) står enligt honom för en ”unken, iskall egoism” där mänskliga rättigheter inskränker sig till ”äganderätt och rätten att sköta sig själv”. Ingen ”rätt till välfärd” som Pålsson Syll själv vill ha.

Så vad innebär ett sådant uttalande? Vad betyder det när man säger att människan ska ha ”rätten till välfärd” och inte bara ”rätten till ägande”?

Först och främst kräver rätten till välfärd också rätten till ägande, det är en självklarhet: det man inte får äga kan man inte konsumera, och även välfärd innebär konsumtion, det att konsumera ett värde oavsett om det är en tjänst i form av läkarvård eller kollektivtrafik, eller en vara i form av mediciner.

Vad Pålsson Syll och andra socialister är upprörda över är naturligtvis att någon annans äganderätt till något gör att de själva inte kan äga samma sak. Alltså, om jag äger nog med pengar för att betala för något som Pålsson Syll vill ha så drabbas han av mitt ägande. Han kan inte själv köpa det han vill ha och då är jag en ”iskall egoist” om jag får behålla mina pengar. Pålsson Syll vill därför ha en stat som sätter en pistol mot min tinning och säger att den skjuter om jag inte lämnar ifrån mig mina pengar. Det kallas även ”skatt”. Pålsson Syll får därmed mina pengar och kan köpa det han vill ha, rättvisa har skipats. Eller?

Nej, naturligtvis inte. Det enda som har hänt är att Pålsson Syll, med våld som medel, har gynnat sig själv på min bekostnad. På något vis är detta motsatsen till den kalla egoismen, men hur och varför framgår inte.

Vi kan alltid låtsas om att socialismen egentligen handlar om att människor av egen fri vilja delar med sig och agerar osjälviskt för andras vinning, men så är det inte. Socialismen är ett politiskt medel som går ut på att en stat genom sitt våldsmonopol omfördelar från den ene till den andre. Det gynnar den som får och missgynnar den som blir bestulen. Att det är bra för den som får står helt klart, men är det rättvist? Är det moraliskt gott? Är det motsatsen till egoism?

Egoism i Rands tolkning handlar om att varje enskild människa ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv utan ”inblandning från samhället” som Pålsson Syll kallar det. Denna ”inblandning” är just brukandet av våld. Jag får lägga mig i andras angelägenheter, men jag får inte stjäla deras egendom. Jag får förhandla med dem och på frivilliga grunder samarbeta för att få det jag vill ha av dem, exempelvis genom att ta en anställning på ett företag, men jag får inte tvinga till mig det jag vill ha på andras bekostnad.

Varför det skulle vara egoistiskt att vilja leva av sin egen förtjänst i frivilligt utbyte med andra och motsatsen till det att vilja leva av andra med våld som medel är den stora fråga som socialister står inför. Varför är man en egoist om man vill betala sina räkningar med sitt eget arbete som medel, och en altruist om man vill att någon annan ska tvingas att betala ens räkningar med våld som medel? Varför är Pålsson Syll som har fått sin professorstitel genom att staten har tagit andras pengar och betalat hans utbildning en osjälvisk altruist?

h1

Stolligheter om tillväxt

maj 29, 2011

Med anledning av DN:s ledare om tillväxt, och framför allt stollevänsterns kommentarer till den, känns det som ett bra tillfälle att etablera några grundläggande fakta:

1. Det är inte politikerna som bestämmer om vi ska ha tillväxt eller inte. Det är inte och har aldrig varit en grupp människor i regeringskansliet som säger att nu ska ekonomin växa med si eller så mycket. Vänsterstollarna kan försöka att på politisk väg stoppa tillväxten, men det kräver helt andra åtgärder än de de förväntar sig (se nedan).

2. Tillväxt betyder inte ”förbrukning av en större mängd naturresurser”, utan helt enkelt att den samlade arbetsinsatsen i samhället under en given period genererar ett större värde än föregående period. Om man beordrar alla människor att gå ut och bränna ned skogarna förbrukar man mer naturresurser, men man skapar ingen tillväxt.

3. Ekonomin fungerar inte på så vis att den som lägger beslag på störst mängd naturresurser skapar ”tillväxt” och blir rikast. Ja, naturresurser existerar i en begränsad mängd, men det hör inte till saken. De fattiga i världen blir inte rikare av att vi i väst slutar skapa tillväxt. Stollevänsterns tes är att om vi gör det kan de istället ta vara på den rikedom vi låter bli, men så fungerar det inte. Vi är inte rika för att vi förbruka naturresurser, utan för att vi skapar värden för oss själva medelst arbete. Det vi inte skapar skapas inte, punkt, det finns inget nollsummespel som säger att vi måste bli fattiga för att en annan ska kunna bli rikare.

4. Det ”nyliberala” samhälle som stollevänstern gnäller om existerar inte. I stort sett alla ekonomier i hela världen är mer eller mindre socialliberala. I det ingår förvisso att de inte förbjuder tillväxten, men heller inte (som konstaterat ovan) att de skapar tillväxt på politisk väg.

Nyliberalism innebär istället frihet från statligt tvång. Vad människor gör med den friheten är sekundärt, vill de inte ha någon tillväxt så lägger de ned sitt arbete, det krävs inga politiska beslut för en sådan utveckling. Att tillväxten trots allt existerar beror på att människor vill ha bättre liv, en högre standard. Det vill vänsterstollarna också, men deras teori om ökat välstånd är att det är något man röstar sig till, därför vill de ha mer ”demokrati”, så att de kan räcka upp handen när någon frågar ”vilka vill ha ett bättre liv”, och så blir det så per automatik.

Alltså: frågan om tillväxtens fortlevnad är en fråga om människans tillvaro. Vill vi ha det bättre så skapar vi tillväxt automatiskt genom att vi fortsätter att arbeta, att utveckla, att göra saker och ting lite bättre och mer effektiva. Vill vi det inte kan vi lägga ned och flytta i skogen, ingen hindrar oss.

Den politik som krävs för att stoppa tillväxten är förbud mot innovationer och utveckling, och således starkt begränsad frihet.

Att prata om hållbar tillväxt framför tillväxt som ett självändamål är en ickefråga, det finns ingen politik som bygger på evig tillväxt oavsett vad den innebär. Tillväxt är människans strävan efter ett bättre liv, varken mer eller mindre.

h1

Uppdatering

mars 1, 2011

Liket lever?

En ”anon” kommenterade det förra inlägget med att ”högerns” idealstat Tunisen visst föll före Venezuela. Tunisien ja, detta helt avreglerat marknadsliberala sekulära land där människor är fria att fatta sina egna beslut. Allvarligt talat, är detta det bästa vänstern kan åstadkomma?

Tunisien ligger på plats 100 bland världens mest liberala ekonomier, långt efter jämförbara nationer i regionen. Varifrån kopplingen till fri marknadsliberalism kommer förblir oklart, för att säga det minsta.

Sen senast har det ju hänt en del saker i världen. Arabvärldens diktaturer faller, en efter en, och vänstern låtsas som om det är en socialistisk revolution. Nog finns det paralleller att dra till historien, men snarare då till östblockets slutgiltiga kollaps under folkliga protester. Vad som sker härnäst vet ingen, men ett steg bort från förtrycket är taget, och möjligheterna är stora.

Vad som är intressant för oss är Hugo Chávez stöd till Gaddafi. Det hade nog inte vänstern väntat sig, men det ligger så klart helt och hållet i linje med vad vi har skrivit tidigare på den här bloggen. Frågan är hur detta kommer hanteras från vänsterhåll, för inte kan de väl rycka ut till sin stora idols försvar i den här frågan också?

Minns också att detta bara är ännu ett steg närmare Venezuelas totala kollaps. Pengarna är snart slut, och all produktionskraft har skickats ur landet eller lagts ned till förmån för ”gratis” bidrag till de fattiga. Snart nog kommer naturlagarna kliva in och visa att ingen konsumtion är möjlig utan produktion, hur högt man än skriker och vad man än röstar på. Vilket skulle bevisas.

h1

Desperation i Venezuela

juli 31, 2010

Jodå, vi lever, och just nu håller vi främst ögonen på vänsterns stora hopp i världen – Venezuela. Den ironiska bloggen locutus kommenterar den senaste artikeln om landet på sedvanligt socialistiskt vis: dumma Chávez som hjälper de fattiga och inte låter girigheten härja fritt så att de rika kan tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är ju det som är ”bäst för alla”, enligt nyliberalerna.

Locutus är en av de socialister som kommer få oerhört svårt att förklara vad som hände när Venezuela till sist faller. Han kommer likt resten av yttervänstern inte förstå varför det plötsligt inte fanns några mer pengar att dela ut via statsmaskineriet, när all privat industri förstatligats och 2000-talets socialism införts. Staten har väl alltid pengar att fördela efter behov, och om de tar slut kan man ju alltid ta mer från de rika? Eller?

Vi har i ett par åt följt utvecklingen i Venezuela och noterat hur den svenska vänstern är totalt okritisk till allting som händer. All negativ rapportering ses som USA-finansierad propaganda i syfte att tvinga fram en antidemokratisk revolution där den fria marknaden införs med våld, trots att folket inte vill ha den och bara de rika tjänar på den. Det är mycket intressant, och som sagt: när Venezuelas socialistiska experiment väl urartar i fattigdom, misär och våldsamheter ska det bli roligt att höra vänsterns bortförklaringar. Vad kommer de säga? Att det var CIA som förstörde allting genom att… tja, ta pengar från de fattiga och ge till de rika? Ungefär så brukar det ju låta.

Faktum kvarstår att Venezuela är ett av de länder i världen som idag mest hängivet eftersträvar socialism. Man försöker bygga en så omfattande planekonomi som möjligt och tvingar resterande privata företag att acceptera pristak och en mängd olika regleringar, allt i de svagas intresse. När kraschen kommer har vänstern därför egentligen ingenting att klaga på: socialismen är till och med införd på demokratisk väg, av en majoritetsvald ledare.

Vi fortsätter att glädjas åt detta och väntar med spänning på bortförklaringarna.

Uppdatering: djurvetaren Erik på bloggen B&P länkar till en artikel i The Guardian där man försöker ge sken av att Venezuelas ekonomi i själva verket är stark med en låg statsskuld och stabila statsfinanser. Man glömmer dock bort inflationen på nästan 32 %, det faktum att ekonomin i år väntas krympa med 5,5 och nästa år 2,5 %. Det är bara Grekland som ligger sämre till, och även om statsskulden ”bara” är på 18 % av BNP rankas Venezuela som världens mest osäkra kredittagare. Oljan står för över 90 % av exportinkomsterna och 2008 kom nästan all tillväxt från den offentliga sektorn. Tillväxten i investeringar har minskat kontinuerligt sen 2004 och i mars krympte industriproduktionen med 13,3 % samtidigt som lönerna hade fallit med 15 % sen toppen 2007. Landet importerar idag 70 % av sin mat och det råder brist på basvaror i varuhusen.

Detta för att bara nämna några problem.

h1

Socialismen misslyckas – igen

april 25, 2010

Den här bloggen är egentligen mer eller mindre nedlagd, men vi kan inte låta bli att kommentera tidningarnas senaste artikel om Venezuela – socialisternas sista (?) hopp i ideologiernas ständiga krig. Hur många gånger planekonomin än misslyckas verkar vänstern aldrig vilja begripa. Det råder ju ingen brist på exempel på länder som implementerat statsstyrning och självförsörjning ”efter behov, inte profit”, men vid varje krasch kommer bortförklaringarna som ett brev på posten. Det var ingen ”riktig” socialism, det var egentligen ”statskapitalism” o.s.v.

Kring Venezuela har de bortförklaringarna inte behövts – än – men den här bloggens författare har sedan länge varnat för vad som komma skall. Landet är nu på väg att kraschlanda på riktigt, trots (eller naturligtvis tack vare) socialismen. DN skriver:

I veckan publicerade Världsbanken en rapport som hyllade Sydamerikas starka återkomst efter den ekonomiska krisen. Undantaget är Venezuela som ser ut att gå mot ännu ett år av tydlig recession, enligt Världsbankens beräkningar.

I mars i år kom en annan rapport från 18 ledande ekonomer i Venezuela som förutspår en kollaps och ökad fattigdom i landet. De smular praktiskt taget sönder regeringens ekonomiska politik. Devalveringen i januari har lett till ännu högre inflation – den högsta i Sydamerika. Man pekar också på att nationaliseringen och det kyliga företagsklimatet har gjort att 40 procent av landets privata företag har lagts ned sedan 1998. Valutareserven har dessutom blivit en kassako för presidenten så fort han behöver mer pengar till sina sociala projekt, vilket försvagar den inhemska valutan på sikt, menar författarna av domedagsrapporten.

Det händer alltså spännande saker i Venezuela, precis som en socialist skrev för mindre än ett halvår sen. Frågan är hur dessa händelser ska bortförklaras den här gången. Beror de kanske på att 60 % av de privata företagen fortfarande finns kvar och att landet sålunda bör räknas som nyliberalt? Eller har det nåt med USA att göra? Det brukar ju låta så.

Sanningen är att socialismen har nått vägs ände, igen. Det är inte första gången och sannolikt inte den sista heller. Tills socialister lär sig att förstå kopplingen mellan produktion och konsumtion, mellan arbete och rikedom, kommer de fortsätta att bygga länder som Venezuela kring drömmen om arbetsfria inkomster och ansvarsfri makt, och dessa länder kommer även fortsättningsvis misslyckas. Det finns liksom inga andra alternativ, hur gärna man än vill, hur hårt man än önskar. Vilket skulle bevisas.

h1

Kort Chávezkommentar

februari 9, 2010

Stiltjen på bloggen fortsätter pga tidsbrist, men vi kan inte låta bli att le lite åt Venezuela och Hugo Chávez. Det är synd om vänstern, man har inte lyckats använda det som kallas ”kapitalismens kris” till sin fördel, och nu är favoritlandet på väg att krascha på riktigt. Vi har påpekat det förut, och våra ideologiska motståndare har konsekvent viftat bort kritiken. Det är ju så spännande saker som händer i Venezuela, se hur de fattiga har fått det bättre, se hur den rika eliten förlorar sina privilegier, se hur makten hamnar hos folket! Jodå, vi har sett, och vi har lungt kunnat luta oss tillbaka i väntan på bakslaget. Det var bara en tidsfråga, och nu har det börjat på allvar. Inflationen skjuter i höjden, hjälpt av en desperat devalvering. Den ransonerade tillgången på el räcker inte långt trots enorma naturtillgångar, främst olja, och produktiviteten i de statliga bolagen rasar. Det är inget konstigt, så går det när man vänder på de ekonomiska incitamenten och exploaterar den närande klassen i tron att det gynnar den tärande. Och det kommer fortsätta. Ju värre kris desto hårdare kommer Chávez slå ned sina motståndare, och till sist kommer själva demokratin sättas ur spel. Vi har alltid undrat och fortsätter att nyfiket spekulera kring hur vänstern då kommer försvara sig. Om det inte är socialismen som misslyckas på egen hand, vems fel är det då? USA:s? Kapitalismens? Vädrets?

Fortsättning följer.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.