Kulturvänstern och Venezuela

Som bekant är Venezuelas ledare Hugo Chávez vänsterns stora hopp i en värld som går mer och mer mot frihet och öppna marknader. Senast i raden att hylla förstatliganden och kortare arbetsdagar är kultursocialisten Kajsa Ekis Ekman, i DN (var annars?). Hon beklagar sig som brukligt är över högerdominerade medias svartmålning av landet och menar att där pågår minsan en revolution! Folk får det så mycket bättre, och att Chávez alldeles nyligen uppmanade sina undersåtar att duscha kortare tid är väl bara bra, ett friskhetstecken, spara energi? Så gör ju även Stockholm Stad!

Nåja. The Economist rapporterade nyligen om vad som i själva verket är en energikris. De skriver:

Only a quarter of the funds budgeted for power generation have in fact been spent on it, says Víctor Poleo, who was deputy minister for electricity early in Mr Chávez’s decade in power. In 2007 the president compounded the problem by nationalising what remained of the private power industry. Since then there have been half-a-dozen national blackouts. Meanwhile, demand for electricity has grown by an annual average of 4.5%. Thermal plants cannot be used to take up the slack. They have been neglected. Four out of five turbines at the biggest of them, Planta Centro on the Caribbean coast, are out of action.

Venezuela är på väg mot ett totalt ekonomiskt haveri, och det är bara att hoppas att det går hela vägen. Om Chávez får förnyat förtroende av folket i nästa val kommer han fortsätta att dela ut pengar som inte finns och strunta i produktionen av ny rikedom, för det är så socialismen fungerar. Blir han inte omvald kommer vänstern kunna skylla den framtida kraschen på vem som nu får leda landet istället, och låtsas som att nedgången inte hade någonting med socialismen att göra. Därför är det viktigt att Chávez får leda Venezuela vidare, och att han fortsätter med de reformer som vänstern beundrar och vill se i Sverige. När de misslyckas kommer de få ohyggligt svårt att förklara vad som hände, speciellt efter hyllningsartiklar som Ekis Ekmans.

Pragmatiska socialister?

Det är svårt att ta sig an en kommunist som Åsa Linderborg när hon skriver om sin sorg över Berlinmurens fall, för man vet inte var man ska börja. Kanske är ändå den bästa infallsvinkeln frågan om dogmatism och pragmatism. Socialismen framställs ofta som ett slutgiltigt resultat där alla människor är jämlika och har vad de behöver, och kan på så vis sägas vara pragmatisk. Det viktiga är vad som ska åstadkommas, hur vanligt folk ska gynnas. Men så finns det riktigt skrämmande dogmatiker som Linderborg som uppenbarligen inte bryr sig om utfallet. Att hon sörjer kommunistblockets fall beror så klart uteslutande på att hon är så ideologiskt förblindad att hon föredrar lidande och terror om det sker i socialismens namn, framför en liberal frihet som leder till bättre resultat.

Att på detta sätt inte bry sig om praktiska konsekvenser är ett för vänstern historiskt utmärkande drag. När nyheten kommer om att 1 miljard människor svälter i världen ska man minnas att de länder där dessa människor finns i stor utsträckning är socialistiska ideologiska experiment. Precis som östra Europa styrdes många nationer söder om Sahara av olika former av kommunistiska regimer efter självständigheten. Påhejade av den rika världens vänster nationaliserade de naturresurser och industrier och slöt sig utåt för att slippa exploateras av multinationella företag. Självförsörjning var modellen, och resultatet ser vi idag. De fattigas problem är att de har utsats för lite för globaliseringen, som Kofi Annan har sagt. Att i det läget skylla fattigdom på kapitalismen och väst är oärligt på gränsen till lögnaktigt. Istället borde vänstern inte bara ta ansvar för sina misslyckanden, utan också dra lärdom.

Att socialistiska experiment gång på gång misslyckas är ingen slump. Systemet är korrupt och bygger på felaktiga premisser. Nästa exempel är Venezuela som idag hyllas som ett socialistiskt föredöme. Vi väntar alla på vilka ursäkter vänstern kommer klämma ur sig den gången.

Nej till byteshandel?

DN-Kultur gottar sig så klart i vad de tror är en stark röst för socialism, men som vi tidigare skrivit är detta en missuppfattning. Det är inte konstigt att människor mitt uppe i en allvarlig ekonomisk kris anser att systemet inte ”fungerar”, men egentligen är det precis det det gör. Vad som har hänt är ju att staten försökte lura logiken och trycka pengar så att vanligt folk kunde köpa sina bostäder, men detta knep avslöjades av – just det – marknaden, som skrev ned värderingarna på de banker som länge levt på falska premisser. Om marknaden inte hade fungerat hade krisen aldrig uppstått, men det är en praktisk omöjlighet. Det går inte att äta kakan och ha den kvar på samma gång, vilket är precis vad marknaden avslöjade.

Att människor inser att blandekonomin inte fungerar följer av empirin, men det viktiga är nu att diskutera alternativen. Att så många tror att man löser problemen med regleringar bevisar ingenting annat än att de inte har adekvata kunskaper i ekonomi. De vet inte vad krisen beror på och de förstår inte hur den ska lösas. Det är heller inte så intressant, frågan är snarast om en stor majoritet av världens befolkning är motståndare till byteshandel. Svaret är med största säkerhet nej, det är inte planekonomins återkomst som ska tolkas in i denna opinionsundersökning.

Tyvärr har vänstern för vana att argumentera med lögner och fantasier, ungefär som Tomas Östros gör när han påstår att de rika inte är med och ”bidrar”. Det är de, på alla möjliga sätt. De betalar mer skatt i både absoluta och relativa tal än ”vanliga” människor, och de skapar dessutom mer rikedom och fler arbetstillfällen än sossarnas favoritgrupp bidragstagarna. En återinförd förmögenhetsskatt skulle bara driva kompetens och kapital ur landet, vilket visserligen vore nyttigt på ett ideologiskt plan: då kanske svenskarna slutligen skulle tvingas se vilka det är som har byggt upp den rikedom som den vanliga medborgaren tar för given.

Socialism är ofrihet

Att socialismen föll med muren i Berlin för 20 år sedan är naturligtvis värt att fira, men det är också läge att börja diskutera mekanismerna bakom en av historiens mest korrupta ideologier.

Det är enkelt att avfärda östblockets misslyckande med att det inte var någon riktig socialism, men det är både farligt och felaktigt. Kollektivism kräver ofrihet, och ofrihet kräver ständig övervakning och begränsning. En fullgod socialism måste ständigt upprätthållas med statlig kontroll, den kan omöjligen växa fram i fred och frihet. Detta för att om alla ska med måste alla också fösas med.

Socialister ser gärna socialismen som ett sätt för dem själva att få mer makt och inflytande, men de glömmer att någon också måste ta ansvar och förverkliga alla demokratiska beslut. De ser framför sig ett samhälle där ett smörgåsbord av alternativ läggs framför deras ögon, och så får de gemensamt rösta på det alternativ de tror gynnar dem mest. Men vem är det som ska ta fram dessa alternativ? Vem är det som ska se till att det folket vill ska ske också faktiskt sker? Märk väl att socialister aldrig talar om detta, de nämner aldrig ansvaret, arbetet och insatsen som krävs för att en ambition faktiskt ska bli verklighet. Ibland kan de kort tala om någon demokratiskt vald styrelse som ska genomföra alla planer, till en demokratiskt satt lön givetvis, men varför någon skulle ställa upp i dessa val framgår inte. Varför vara den som får ta ansvaret och utföra arbetet när man lika bra kan fylla i en ruta på en röstsedel och på så sätt få sin vilja igenom, förverkligad av ”någon annan”?

Socialismen vänder upp och ned på alla incitament. Den som arbetar och tar ansvar belastas med skyldigheten att dela med sig, den som inte gör det belönas med rättigheten att ta del av både makt och rikedom. Att kommunistblocket blev utfattigt beror på ideologin bakom, på att ingen vill arbeta för ”samhällets” intresse när man blir belönad just för att inte göra det. Ingen vill lyfta ett finger för någon annans skull och ta ansvar för den som väljer att bara utöva makt. Det är ingen mänsklig svaghet, tvärtom en styrka, ett tecken på att överlevnad för individen faktiskt är något viktigt.

Människan vill inte vara ett offerlamm, en verktyg som vem som helst kan använda sig av för att nå fram till sina egna drömmars mål. Hon vill vara ett mål i sig själv, och det kan hon aldrig vara i en planerad ”demokratisk” ekonomi. Där kommer hon alltid bara vara ett medel för ett större mål, och hon kommer aldrig belönas för vad hon faktiskt uträttar. Den enes ofrihet i ett sådant samhälle betyder också allas ofrihet. Det finns inget sådant som ansvarslös makt eller arbetsfria inkomster. I ett system som bygger på slaveri som yttersta princip kan ingen vara något annat än just en slav. Och en slav har all rätt att vägra föda den som piskar henne för sin egen vinnings skull. Kommunismen bröt samman just därför, för att ingen längre ville göda det system som exploaterade den som hade ambitionen att åstadkomma något gott.

Det är detta som är viktigt att belysa nu när vi firar ofrihetens fall i Berlin. Det är socialismen som idé som ger uppov till samhällen som Östtyskland, dess misslyckande beror inte på någon korrupt ingrediens som inte borde finnas där, utan på att hela ideologin som sådan är korrupt. Den bygger på drömmen om ansvarsfri makt och arbetsfria inkomster, men missar det faktum att för att ett fattat beslut ska bli verklighet måste någon ta ansvar och arbeta. Ingen vill göra det i ett system som belönar behov och bestraffar förtjänst. När socialisterna kräver mer makt och mer pengar betyder det att de samtidigt vill ta mindre ansvar och jobba färre timmar, om ens några alls. Förverkligandet av de folkliga ambitionerna ska genomdrivas av ”någon annan”, det enda socialisterna vill är att bestämma vad som ska hända. Självklart med målet att allt som sker ska gynna dem själva maximalt.

Det är det socialistiska systemet det är fel på, inte människorna inom det. Att den misslyckas gång på gång beror inte på några felsteg, utan att de steg som tas är precis i linje med vad ideologin kräver. Ofrihet är en förutsättning för att systemet ska kunna leverera pengar och makt till den som inget ansvar tar och som inte arbetar, det kräver slaveri, och är en slav är alla slavar, under systemet. Detta må vi aldrig glömma, och aldrig ska vi sluta ställa socialisterna till svars för sina idéer. De får aldrig komma undan med bortförklaringen att kommunistblocket föll på att läran inte följdes till punkt och pricka, istället måste de konfronteras med det logiska i att korrupta premisser leder till korrupta resultat.

Igår, idag, imorgon.

Vidare läsning: Vad är socialism?

Blandekonomins seger ifrågasatt

SvD (nu även i DN) publicerar en oerhört missvisande artikel där de påstår att 11 % tycker att ”den fria marknadskapitalismen fungerar väl”, och drar slutsatsen att kommunistblockets fall kanske inte innebar slutet på statliga ingrepp i ekonomin. Nej, det är väl helt uppenbart att det inte gjorde? Både 90-talskrisen och den nuvaranda finanskrisen har varit resultat av statens inblandning på en halvfri marknad, och att människor uppfattar detta system som icke fungerande är bara sunt. Om lösningen ligger i mer eller mindre regleringar har de däremot naturligtvis ingen kompetens att avgöra, så vad 61 % av ryssarna anser om Sovjetunionens fall är helt otroligt ointressant i sammanhanget.

En annan undersökning utförd av Pew i november i år visar att frågan ”har folk det bättre i en fri marknadsekonomi” besvaras med ett ganska klart ja i en rad olika länder: 80 % i Indien och Kina som nyligen har provat på socialism, exempelvis. År 2007 svarade 71 % av svenskarna ja på den frågan. Även handel är populärt: stödet är långt över 90 % i Indien och Kina.

Att människor inte anser att dagens system fungerar betyder inte att de är motståndare till fria marknader. Och även om de gjorde den kopplingen är den felaktig: den nuvarande krisen kan inte skyllas på fria marknader utan på statliga ingrepp och regleringar. Det är viktigt att hålla isär dessa faktorer.

Ayn Rand

Johan Wennströms trist förutsägbara ledare om Ayn Rand spär på uppfattningen om hennes kritiker: de har inga relevanta argument. Istället för att bemöta filosofin börjar de svamla om Rands personlighet och andra ovidkommande faktorer, som om det var nog. Det är lite som att avfärda kommunismen för att Karl Marx hade ett äckligt skägg. Men kunde önska sig en ärligare kritik, en där folk uppmanas att ta till sig argumenten från källan snarare än avråds från att alls bry sig om dem. Wennström menar att Rands böcker är ”illa skrivna” och jämför med Dan Brown, vilket är ungefär vad socialister brukar säga. Pinsamt var ordet.

Finanskrisen igen

Debatten om finanskrisen har pågått länge och på många olika platser, och den präglas ständigt av samma utmärkande drag: ”högern” förklarar att man inte kan skylla på kapitalismen och den fria marknaden eftersom det var statens medvetna och aktiva politik som blåste upp lånebubblan. ”Vänstern” å andra sidan svarar att ja ja, så kanske det var, men det är ändå kapitalismen det är fel på. Ungefär som att acceptera ett argument samtidigt som man förkastar det. Här på bloggen går diskussionen just så, och bland kommentarerna till Johan Norbergs senaste artikel på Newsmill är mönstret detsamma fast värre. Här börjar vänstern istället för finanskrisen prata om låga löner och fattigdom i USA, när diskussionen handlar om statens inblandning i och skuld till den nuvarande krisen. Det är ett bekvämt sätt att slippa svara på argument, men inte vidare ärligt.

Signaturen Eva Berglund går längst i detta genom att berätta om kvinnliga piloters löner. Jaha? Än sen?

David T menar att Michael Moore kanske har fel i sin redogörelse (ja, det har han), men att han har rätt i att vara arg på systemet. Ja visst, men varför då påstå att filmen handlar om kapitalismen? Det gör den inte.

karlsson drar klassikern att kapitalismens försvarare skyller ifrån sig på samma sätt som kommunister bortförklarar Sovjetunionen, genom att påstå att det inte var någon riktig kapitalism/kommunism. Nej visst, det är sant, men skillnaden är att kapitalismen bara är ett ramverk medan kommunismen är en sorts sluttillstånd, en utopi helt utan verklighetsförankring.

Låt mig använda en liknelse. Säg att ett samhälle bygger på den moraliska övertygelsen att varje individ ska vara fri att bestämma över sitt eget liv. I detta samhälle uppstår spontant byteshandel där människor på frivillig basis byter värden och arbetsinsatser med varandra. Denna byteshandel får namnet ”Pelleism”. Plötsligt kommer ett gäng bråkmakare till samhället och låser in alla invånare i ett stort hus. Produktionen av värden faller ihop och alla dör av svält. I ett annat samhälle sitter en socialist och konstaterar att Pelleismen har misslyckats.

Detta är en ungefärlig översättning av dagens debatt om kapitalismen. Kapitalism och marknadsekonomi förutsätter frihet, det är själva grundkriteriet. Utan frihet – ingen fri marknad, och ingen kapitalism. Allt som innebär ofrihet och som går ut över friheten kan leda till problem, och att då skylla dessa problem på friheten är absurt. Som att hävda att fångarna i liknelsen ovan var fria att handla med varandra, men det gjorde de inte och därför är det fel på friheten. Nej! De var inte fria! De var inlåsta! Begränsade! Ofria! I USA rådde inte fri marknadsekonomi, istället gick staten in och dikterade villkoren, pressade ned räntorna till artificiellt låga nivåer och lånade via halvstatliga låneinstitut ut pengar till icke kreditvärdiga, samt lovade att stå för alla eventuella förluster. Att det skapade en bubbla är självklart, att skylla det på den fria marknaden är helt enkelt fel.

Därför blir det också fel när Jonas Bååth skriver att ”Moores åsikt är lika sann som din. rent krasst så var det ju jakten på att tjäna pengar som skapade finanskrisen, den drivkraft som kapitalismen i sin grund bygger på”. På så vis kan man ju skylla var som helst på ”kapitalismen”, även inom ett system som är uppenbart planekonomiskt. Kapitalismen bygger inte på någon drivkraft, och den drivkraften kan inget system radera ut (även om många har försökt). Kapitalism innebär att privat ägande är tillåtet, sen får folk göra vad de vill med det ägandet. Att staten via sitt ägande går in på marknaden och manipulerar efter eget sinne är inte kapitalism.

Detta är tyvärr symptomatiskt för vänstern. När de möter ett sakligt argument blir de antingen sura och gnäller över att man tror att man vet allting, eller för in diskussionen på helt andra ämnen. Egentligen finns det ju ett enkelt sätt att bemöta sakliga argument: visa på att de är felaktiga. Vill socialister visa att finanskrisen är ”kapitalismens” fel så måste de antingen förklara varför statens åtgärder a) inte hade nån effekt på ekonomin b) aldrig ägde rum eller c) tillhör det kapitalistiska systemet. De kommer få problem oavsett vilket alternativ de väljer, men dessa är de enda möjliga utvägarna. Allt annat är som vanligt bara irrelavanta bortförklaringar.

Kulturelitens ständiga hyckleri

Sverker Lenas, skribent hos oberoende socialistiska DN Kultur, angriper återigen den fria ekonomin och tillväxten. Som vanligt bygger argumentationen på en barnslig låg kunskapsnivå vad gäller ekonomi, samt ett vanvettigt hyckleri. Lenas vill så klart begränsa konsumtionen för att man på så sätt släpper ut mindre gifter och producerar mindre avfall, och det är bra för miljön. Längre än så sträcker sig inte hans analysförmåga. I hans värld betyder nämligen ”tillväxt” det att ”använda en större mängd naturresurser och släppa ut mer dumma grejer som förstör miljön”. Det är häpnadsväckande men knappast överraskande att en socialist på Sveriges största morgontidning argumenterar på viset.

Först och främst, kunskapsbristen: tillväxt innebär att man skapar en större mängd rikedom – ett större värde – under period 2 än man gjorde under period 1. Det betyder inte nödvändigtvis (obs detta) att man förbrukar mer resurser, bara att man använder dem mer effektivt och förädlar dem bättre. Exempelvis kan man med samma mängd kiselsand skapa en golfbunker eller en oerhört stor mängd datachip. Det förra är mindre värdefullt än det senare, och producerar man bara bunkrar i period 1 och bara chip i period 2 har man skapat en enorm tillväxt, utan att ha förbrukat mer resurser.

En ekonomi utan tillväxt – om det är ett politiskt påtvingat val – är en ekonomi som tar bort alla incitament till utveckling och som därför stagnerar. Ingen vill göra något mer eller bättre eftersom det i princip är straffbart, eller åtminstone otillåtet, och samhället står i bästa fall och stampar. Risken är större att den utvecklas bakåt, vilket bland annat innebär att ingen satsar på mer miljövänlig teknik utan använder det lilla som finns tillgängligt, oavsett vad det är. Tillväxt – skapandet av mer rikedom – ger å andra sidan upphov till utrymme för satsningar på bättre teknik, mer miljövänliga alternativ och mer effektivt resursutnyttjande. Om obildade pratmakare som Lenas får bestämma och med lagar begränsar tillväxten händer två saker: fattigdomen ökar för alla, och färre får arbeten som gör att de kan överleva, vilket för oss över till hyckleriet:

Lenas är en socialist, och eftersträvar som sådan antagligen full sysselsättning och mer pengar till alla utom kapitalisterna. Högre löner betyder mer konsumtion som betyder mer produktion, något som Lenas är motståndare till. Hur löser man denna självmotsägelse?

Genom lite kreativ omdefiniering av verkligheten. Lenas förstår likt andra socialister inte kopplingen mellan produktion och pengar, mellan välstånd och arbete. Han tror att bara staten trycker upp tillräckligt med pengar så kan dessa delas ut och så får alla ett bra liv. Men pengarna måste motsvara ett värde – ett producerat värde – och detta producerade värde måste konsumeras. Det är så rikedom skapas och upprätthålls, några andra sätt är inte möjliga. Mer pengar till alla betyder mer produktion, och poängen med mer pengar är mer konsumtion. Att öka den nominella mängden pengar utan att effektivisera produktionen betyder bara en sak, nämligen inflation. Att höja lönerna utan att mer rikedom produceras gör inte att man kan köpa mer för sina pengar, och höjningen blir i praktiken meningslös.

Så Lenas och andra socialister måste välja: tillväxt och arbeten som ger mer pengar, eller planekonomi utan tillväxt och med färre arbeten och mindre rikedom åt alla? Det går inte att äta kakan och ha den kvar på samma gång, så vilket alternativ blir det?

Moore capitalism, please

Gycklaren Michael Moore har kommit ut med en ny propagandafilm där han angriper allt som är dåligt i världen och kallar det ”kapitalism”. Tyvärr finns det många människor som tar honom på allvar och inte förstår att hans filmer i bästa fall är fantasifulla omskrivningar av verkligheten. Medan SvD:s recensent är ärlig och förklarar att man kanske ska ta Moores inlägg med en nypa salt är DN:s TV-krönikör Johan Croneman betydligt mer lyrisk. Han menar att även om det inns tveksamheter i Moores metoder så är helheten godhjärtad, nämligen ansatsen att avslöja det onda kapitalistiska systemet som förstör världen och ”gör de rika rikare och de fattiga fattigare.

Croneman har uppenbarligen inte förstått så mycket av den senaste tidens debatt om finanskris och politik, men han har en poäng: om nu Moore är en sådan osaklig propagandist, varför är det då ingen som vill prata med honom?

Svaret är givetvis att Moore inte kommer behandla motargument med någon som helst respekt. Istället kommer han klippa intervjuer som det passar hans syften och med andra lögnaktiga metoder försöka vinkla allt som sägs åt vänster. Med detta sagt är det ändå värt att återigen påpeka vilka faktafel hans analys lider av. Det här är för dig, Croneman:

* Först och främst skapades finanskrisen till stor del av politik, närmare bestämt av den amerikanska regeringens medvetna försök att få icke kreditvärdiga att köpa sina bostäder genom att pressa ned räntorna under marknadsnivå och tvinga banker att låna ut pengar till alla som ville låna.

* Folksam är inget aktiebolag utan ett kundägt kooperativ med fackföreningar i styrelsen.

* Att Michael Moore vill ta tillbaka skattebetalarnas pengar från bankerna bevisar ingenting annat än att staten är inblandad i den nuvarande situationen: den fria marknaden är satt ur spel när olönsamma företag subventioneras genom skattemedel.

* Samma sak gäller de bonusar som bankerna delat ut. Pengarna kommer från statliga stödpaket, något som är otänkbart på en fri marknad.

* Att bankerna spelar roulett med ”de amerikanska arbetarnas pengar” beror till stor del på att de blivit påtvingade dessa pengar. När de tvingades låna ut till icke kreditvärdiga gjorde de allt för att minimera riskerna genom att skapa nya derivat som ingen förstod sig på.

Vad Michael Moore möjligen visar är att det system som råder idag är korrupt på många sätt. Det är ingen nyhet, men det har lite eller inget med kapitalism att göra. Att skylla på den fria marknaden när man samtidigt talar om hur staten pumpar in skattepengar i olönsamma företag är befängt, och det krävs väl en TV-kritiker för att missa självmotsägelsen.

Moore är en person som bara skulle fungera på vänsterkanten där anhängarna tar till sig all propaganda okritiskt för att det är vad de vill höra. De bryr sig inte om fakta eller sakliga argument, de vill höra att alla problem är någon annans fel, och att systemet måste omformas så att de själva får mer arbetsfria inkomster och ansvarslös makt.

Bidragslinjen

(S) går som bekant till val på högre skatter och bidrag. Detta kallas uppenbarligen jobblinje. Hur det går ihop förstår ingen, och få bryr sig nog. På kongressen lades flera motioner om 90 % a-kassa fram, vilket ytterligare hade suddat ut linjen mellan arbete och bidrag. Och man undrar ju: om en i stort sett oubildad socialdemokrat som arbetar inom den offentliga sektorn kan välja mellan att arbeta och få 90 % av lönen som ersättning för ledighet, vilket lockar då mest? Är det nån som på allvar tror på snacket om solidaritet och att man ska ta hand om varandra? Självklart är det skitsnack, s-väljarna vill ha högre löner med hjälp av fackets utpressningsmetoder, och högre ersättning för ledighet. Mer pengar, kort och gott. Det börjar bli tröttsamt att påpeka detta, men i Sverige är det fortfarande en nödvändighet: de som allra mest tänker på sig själva och sitt eget är vänsterväljarna, allt annat är lögn.