Who is John Galt?

Mikael Wiehe påminner oss idag i DN (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=800639) om något oerhört viktigt: socialister är socialister för att de anser att de själva tjänar på det. När de fördömer egenintresse och egoism så menar de att den som har pengar inte ska vara en egoist utan att denne ska dela med sig - till socialisterna. När Wiehe nu själv är den som mot sin vilja tvingas dela med sig av sin musik - oavlönat - så passar socialismens lagar plötsligt inte längre.

Detta är inget nytt men det måste ändå påpekas om och om igen: socialister har egenintresset som främsta fokus. De vill ha mer pengar, mer makt, mer rättigheter osv, men skillnaden mot liberaler är att de vill ha det på andras bekostnad. De struntar i andras egenintressen och vägrar att respektera dessa, det viktigaste är att de själva får så mycket som möjligt med så liten insats som möjligt.

Naturligtvis är detta en självmotsägelse, och därför fungerar inte socialismen. När alla vill ha ut mer än de lägger in så räcker inte produktionen till, och utan incitament blir det ingen produktion alls och samhället dukar under i svält och misär. Sådan är socialismen.

Jag hade inte tänkt att blogga på ett ganska bra tag, men när man hamnar hos Ilse-Marie och läser galenskaperna där är det omöjligt att vara tyst. Detta är alltså människan som tror att Sverige är nyliberalt, som blockerar oliktänkande och som vägrar bemöta motargument och -bevis. I ett av de senaste inläggen (http://ilsemarie.wordpress.com/2008/06/25/en-droppe-sunt-fornuft/) börjar hon med att påstå att dessa onda nyliberaler vill ha ökade klyftor och menar att sådana är nödvändiga för att få fler i arbete.

Nej, Ilse-Marie. Det är ingen som påstår det, det är inget “nyliberalt mantra” som du försöker påskina. Jag är ingen motståndare till klyftor och inkomstskillnader, men heller ingen förespråkare av dem. Jag tycker inte att det är upp till “samhället” eller politiken att bestämma vem som får tjäna hur mycket, jag tycker att det är upp till marknaden. Med det menas “upp till människorna”, och vilka människor? De som är berörda. Om jag söker ett jobb är min lön en uppgörelse mellan mig som jobbar och arbetsgivaren som betalar. Ilse-Marie eller hennes verklighetsfrånvända lakejer har ingenting med saken att göra. Om arbetsgivaren vill ge mig en hög lön för att mitt arbete är värdefullt, och om Ilse-Maries arbetsgivare vill ge henne en låg lön för att hennes arbete är värdelöst, så är det ingen orättvisa. Vi får vad vi förtjänar, i frivillighet, och vi kan säga ja eller nej. Ilse-Marie har ingen rätt till de pengar jag tjänar, lika lite som jag har någon rätt till de pengar hon tjänar. De tillhör oss respektive, som ett resultat av våra arbetsinsatser. Det är “nyliberalism”. Rätten att få behålla det man tjänar, oavsett om man tjänar mer eller mindre än någon annan.

Vidare påstår galningen att liberaler förespråkar klassklyftor för att det leder till ett lyckligt samhälle. Åerigen en ren lögn baserad på fördomar och/eller okunskap och önsketänkande. En parasit som inte längre får parasitera blir mindre lycklig, men det är irrelevant. Att Ilse-Marie ska förlora rätten att leva på andras arbete har ingenting med hennes lycka att göra, utan med rättvisa och moral. Den rättvisan och den moralen säger att den som jobbar har rätt till sin egen lön - återigen - orelaterat till vem som blir hur mycket lyckligare av det. Det “nyliberala” samhället har inget kollektivt mål, inget slutstadium där människor känner si och beter sig så. Det är en vision om rättvisa baserad på frånvaron av exploatering, inget annat. Om parasiterna blir olyckliga i en sådan vision så fine, so be it.

Nästa galna påstående: det nyliberala receptet är välbeprövat världen om.

Nej, Ilse-Marie, det är det inte. Det finns inga nyliberala länder, det finns bara mer och mindre socialliberala. De mest liberala är de rikaste, de minst liberala är de fattigaste. Men som socialist anser Ilse-Marie antagligen att jämlik fattigdom är bättre än ojämlik rikedom. Det är att föredra att två människor lever på 1:- var än att en lever på 5:- och den andra på 10. Sådan är den socialistiska logiken: bekämpa rikedom, inte fattigdom.  Galenskap.

Parasiter ska bekämpas, och de ska bekämpas med logik och moral. Deras svammel om att de blir olyckliga av att inte få snylta på andra ska inte accepteras utan måste bemötas och avslöjas i sitt vidriga hyckleri. Frihet leder inte till allas lycka, bara till rättvisa och ett gott samhälle.

För att förstå vad som är syftet med denna blogg, så kan man se denna film om frihetens filosofi. Ger en ganska klar bild över värderingar och tankegångar som representeras på denna sida. Försök hålla era sinnen öppna för budskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, filosofi, liv

Intressant?

Mycket, för att inte säga all ondska utgår ifrån en människosyn som ser människor som kollektiv och inte som individer. De vidrigaste och blodigaste ideologierna, som kommunism och rasism (nationalsocialism) utgår från kollektivt tänkande. Den mildare varianten av kommunism, dvs socialism utgår också från kollektivet. Kollektivismen har i mänsklighetens historia lett till ohyggliga blodbad och anledningen är enkel. Kollektivet har nämligen ställt sig över moralen, och det ”goda” är det som tjänar der godtyckliga och ofta odefinierade ”samhället” (eller kungen, diktatorn, arbetarklassen etc). Den som förklarar detta bäst är Ayn Rand i boken Capitalism – The Unknown Ideal: 

”Since there is no such entity as ”society”, since society is only a number of individual men, this meant in practice, that the rulers of society were exempt from moral law; subject only to traditional rituals, they held total power and exacted blind obedience – on the implicit principle if: The good is what is good for society (or for the tribe, the race the nation) and the ruler’s edicts are its voice on earth” 

Det talas idag ofta om respekt för minoriteter. Det märkliga är dock att det sällan diskuteras om respekt för den minsta minoriteten – Nämligen individen. Det existerar ingen respekt för minoriteter om det inte individen respekteras. Respekt för individen betyder att kollektivet ALDRIG har rätten att sätta sig över individen. För att individen ska respekteras i praktiken är det helt nödvändigt att det finns t.ex privat äganderätt.  

Det finns personer som hävdar att skyddet av äganderätt är en princip. En princip som man kan ändra på om det är praktiskt. Ofta går sådana resonemang ut på att det skulle vara bättre för ”samhället” om äganderätten ibland eller aldrig skulle respekteras. Vad det egentligen betyder är att kollektivet tar sig rätten att godtyckligt disponera individers liv. Respekt för äganderätten betyder att individen är fri från kollektivet, fri från stammen, och har rätten att disponera över sitt eget liv och sitt eget arbete. 

Det enda moraliska syftet för en stat är att skydda människor från fysiskt våld, se till att äganderätt upprätthålls och att (frivilligt) ingångna kontrakt uppfylls. Det viktigaste av allt att komma ihåg är att staten finns för att tjäna individer! Individer ska aldrig behöva tjäna staten! Definitionen på civiliserat samhälle borde egentligen vara att människor kan leva sina liv i frihet, frihet från fysiskt våld, frihet från hot och frihet från tvång från andra människor. När det gäller rättigheter finns det bara en: nämligen rätten att agera (spegelbilden av frihet från tvång). Den kanske viktigaste innebörden i ett civiliserat samhälle är att individerna är skyddade från kollektivet, dvs att kollektivet inte har rätten att godtyckligt använda våld och tvång mot individer. 

Kontentan av detta är:  

Den som säger att äganderätten måste begränsas för att det är praktiskt eller bra för ”samhället” säger egentligen – Ditt liv tillhör inte dig, det tillhör kollektivet!

Enligt skatteverket förutsätter skatt att tvångsmedel kan användas. Det är alltså inte skatt om det inte är tvång. Till er som tvivlade kan vi nog anse saken avgjord - Skatt är tvång. Och vad kallas det när någon avtvingar andra människor pengar med tvång? Stöld kanske?

I de dagliga diskussionerna med socialisten “Anonymosaurus” här på bloggen får vi höra att det svenska systemet är ett resultat av demokratin, och passar det inte kan man flytta. Demokratin är allsmäktig, vad den säger är rätt oavsett om det egentligen är fel. Lev med det eller sök dig annorstädes.

Varför detta dyrkande av demokratin? Tja, hur definierar folk demokratin? Jo, som ett sätt att vara med och påverka, att få säga sitt, att uttrycka sin åsikt. En rättighet helt enkelt, oberoende av tjocklek på plånboken eller andra orättvisa faktorer. En skalle en röst, alla får säga sitt.

Notera att inte ett ord nämns om vilka skyldigheter som följer av detta. Demokratin är bara en rättighet, den innebär endast och enbart att den lilla människan får vara med och påverka. Det finns inga plikter, bara en rätt. Och det är så människor ser på demokratin. De får säga sitt, men bortser från ansvaret. Det tillhör ju de man röstar fram, exempelvis politikerna. Demokratin blir ett sätt att utöva makt utan att ta eget ansvar, vilket är socialismens våta dröm för individen. Hon ska få säga sitt om allt möjligt och sedan utan egen insats få njuta frukterna av vad de som röstas fram att utföra önskningarna åstadkommer.

Problemet är att den som röstar och “säger sitt” ena dagen riskerar att bli framröstad till att ta ansvar i strid med den egna viljan dagen efter. Rätten att rösta innebär också ansvaret att utföra det man blir framröstad att göra, och det bestämmer man så klart inte själv. Så länge man är på majoritetens sida är det en fördel, men förlorar man och tillhör minoriteten sitter man i smeten. Ett bra exempel är Alliansens vinst i senaste valet. Socialisterna upplever sänkningarna av bidrag och hårda krav som något djupt odemokratiskt, men det beror bara på att det drabbar dem själva. I själva verket är detta ett resultat av ett demokratiskt beslut, och minoriteten fick ta ansvaret precis som brukligt är.

Socialisterna ser det alltså som “demokrati” när de får tillhöra den bestämmande majoriteten, men som “ickedemokrati” när de tillhör den förlorande minoriteten. Det är ett intressant förhållningssätt och säger egentligen allt om dessa människor. Gratis konsumtion, ansvarsfri makt, arbetsfria inkomster. Det är demokrati. Men att vara den som måste betala för majoriteten, ta ansvar för deras beslut och jobba för deras inkomster, det är kapitalism och antidemokrati. Tyvärr kommer demokrati alltid innebära att en minoritet får slava för majoriteten, det går inte att kompromissa bort. Det kommer alltid finnas vinnare och förlorare, slavar och slavdrivare.

Därför är den individuella bestämmanderätten så mycket mer moralisk, för den bygger inte på att en minoritet utnyttjas av en majoritet. Den bygger på att varje individ tar anvar för sina egna beslut och skapar sina egna inkomster, till skillnad mot det demokratiska slaveriet. Detta erkänner socialisterna först när de tillhör minoriteten, men då är det plötsligt inte längre någon demokrati. Det är märkligt hur man kan leka med ord och anpassa verkligheten efter sina argument. Vi liberaler gör tvärtom istället, vi utgår från fakta och verklighet och anpassar åsikterna därefter.

Det finns en objektiv verklighet som vi alla lever i. I det samhälle som har skapats i Sverige idag lever många människor långt ifrån denna verklighet. Detta får många att tro att verkligheten inte existerar utan att man kan tänka bort verkligheten eller lura verkligheten på olika sätt. Självklart är detta omöjligt. 

Den objektiva verkligheten är enkel att illustrera genom att tänka sig en ensam skeppsbruten man på en helt öde ö. Som alla människor behöver självklart den skeppsbrutna mat och vatten för att överleva. Verkligheten på ön är dock mycket uppenbar eftersom hans val är att skaffa fram mat och vatten till sig själv eller att dö. Mycket enkelt. Om nu den skeppsbrutna vore en verklighetsförnekare skulle han nog kunna komma på ett tredje alternativ. Det alternativet är att inte arbeta för sin egen överlevnad utan hoppas att någon annan kommer och räddar honom. En räddare i nöden som förser honom med mat och vatten.

Men kommer ingen räddare så kommer verkligheten ikapp vår skeppsbrutne och han kommer att dö. De tre alternativen är alltså:

Arbeta för din överlevnad.

Vänta in verkligheten och dö.

Hoppas att någon annan ska arbeta för din överlevnad. 

Denna situation är inte något speciellt som bara gäller för ensamma skeppsbrutna. Dessa tre alternativ kommer alltid att gälla, varje dag varje år, varje tidsålder, varje samhälle, alltid hela tiden, för de beskriver bara verkligheten! De människor som tycker att människor har ”rätt” att leva bara för att människor råkar vara människor förändrar inte att verkligheten är verklig. Människor måste fortfarande arbeta för sin överlevnad. Om någon lyckas överleva utan att arbeta för det beror det bara på att någon annan människa har gått med på att arbeta för den människans överlevnad när den själv inte gör det.

Socialismen är egentligen ingenting annat än en institutionalisering av alternativ 3, där man med statens tvång och våldsmakt tvingar vissa människor att försörja andra. Att socialister försöker förneka verkligheten innebär att de “vill” och “önskar” och “tycker” att människor ska få försörjning utan att arbeta, vilket i verkligheten är omöjligt. Det enda sättet människor kan överleva utan arbete är om någon annan arbetar åt dem. För att det ska vara möjligt att förneka verkligheten behövs tvång. Det är därför socialismen tvingar vissa att arbeta för att försörja andra, och därför är tvånget är en så central del i socialismen.

Allt välstånd som har skapats i världen finns tack vare två saker, nämligen specialisering och handel. Egentligen är det två sidor av samma sak, för utan den ena existerar inte den andra. Varför är då detta orsaken till välståndet?

Det enklaste sättet att förstå detta är att vända på perspektiven. Utan specialisering och utan handel måste alla människor vara självförsörjande. Detta betyder att allt människor behöver för sin överlevnad måste man skapa själv. Man måste själva odla sin mat, mjölka kossorna, se till att bygga sig tak över huvudet etc. 

Framväxten av kapitalismen är en förutsättning för specialisering och handel. En grundläggande förutsättning är nämligen privat äganderätt. Detta är dels för att det inte går att köpa och sälja något som man inte äger, och dels för att specialisering och handel ska vara genomförbart måste det finnas ett effektivt betalningsmedel. Ett betalningsmedel som gör det möjligt med handel, men som inte förutsätter ren byteshandel (t.ex bonden byter mjöl mot smedens hästskor). 

Den privata äganderätten är den kanske viktigaste förutsättning till det välstånd som finns i världen idag. Utan privat äganderätt skulle det välstånd vi tar för givet i Sverige inte ens ha skapats, och ett upphävande av äganderätten skulle snabbt förstöra allt välstånd som finns. Varför är då äganderätten så central? 

Därför att utan äganderätt kan ingen investera för att uppnå framtida välstånd. Att investera innebär att man inte konsumerar allt man producerat i nuet, utan väljer att spara konsumtion. Denna sparade konsumtion kan sedan användas till investering så att den framtida produktionen kan bli effektivare och därmed öka. Om inte den privata äganderätten respekteras finns det ingen anledning för någon människa att avstå konsumtion för att investera. Detta eftersom man kan då inte veta om den investering ens eget sparande gett upphov till kommer att tillhöra mig imorgon, eller om den kommer att stjälas av någon annan. Varför skulle någon människa avstå sin konsumtion idag, för att sedan bli bestulen på den investering det egna sparandet gett upphov till imorgon? 

Här är en mycket intressant studie som empiriskt belägger att äganderätten är den allra viktigaste orsaken till skillnader i välstånd i världen. Det är sannerligen märkligt, och mycket beklämmande att inte flera människor förstått hur viktig den privata äganderätten är för att skapa välstånd. Petters artikel på SVT visar inte minst på denna totala okunskap. Ibland bara önskar jag att människor kunde förstå vilka konsekvenser deras åsikter har. Tänk vilken värld vi skulle leva i då.

Högre lön ger mer konsumtion, mer pengar ger mer möjligheter att köpa det man vill ha och behöver, eller hur? Därför är det inte mer än rätt att som arbetare kräva påök, även om det marknadsekonomiska systemet försöker pressa tillbaka lönerna för att hålla arbetarklassen på mattan till kapitalisternas vinning.

Är det verkligen så enkelt? För att reda ut en princip och dess implikationer kan det ofta löna sig att renodla den och fokusera på dess kärna.

Tänk dig ett samhälle med två invånare - A som syr byxor och B som syr tröjor. A producerar med sin egen arbetskraft 50 byxor per månad, B producerar med sin egen arbetskraft 50 tröjor per månad. Eftersom både A och B behöver tillgång till mer än vad de själva producerar (A behöver tröjor för att komplettera sin klädsel, och B behöver byxor av samma anledning) idkar de byteshandel. Båda anser att en enhet av deras egen produktion med fördel kan bytas mot en enhet av den andres, dvs ett par byxor mot en tröja och vice versa.

Om detta samhälle inför pengar som medel för byteshandeln kan vi föreställa oss att A får 1:- per producerad byxa i “lön”, och för varje krona kan han köpa en tröja som följdaktligen kostar 1:-. För hela sin produktion på 50 byxor kan han alltså köpa 50 tröjor, och för 50 tröjor kan B köpa 50 byxor.

Säg nu att A kräver “höjd lön”, och vill ha 1.50:- per producerat par byxor. Vad innebär det? I en enkel värld att han istället för 50 byxor nu kan köpa 75, alltså att han kan få mer konsumtion och ett lite bättre liv. Men vad innebär det i praktiken? B som får betalt av A kan ju fortfarande inte köpa mer än 50 byxor eftersom fler inte produceras, så varför ska han plötsligt gå med på att ge ifrån sig 75 tröjor när han bara får 50 byxor i utbyte? Vad gör han åt detta? Jo, han höjer priserna till 1.50:-/tröja. Samhället har fått inflation.

Vad är lärdomen här? Enkelt: höjd lön måste i längden motsvaras av ökad produktion. Den som får mer pengar kan inte handla mer om den höjda lönen inte innebär att han har producerat mer värde. Staten eller facket eller den enskilde arbetaren kan tvinga fram vilka lönenivåer som helst, det kommer ändå aldrig leda till att arbetaren får konsumera mer så länge han inte själv producerar mer. Pengar är det symboliska värdet på produktion och dess värde bestäms inte av dess nominella nivå utan av hur mycket faktisk produktion de motsvarar.

Detta är ingen marknadsekonomisk eller politisk konspiration som kan motverkas av socialism, det är hur verkligheten fungerar. Höjda löner måste motsvaras av ökad produktion, annars är höjningarna meningslösa.

Man kan förvisso införa pristak och tvinga B att ta 1:- betalt för varje tröja, men kommer det leda till att han producerar lika mycket som förut? Antagligen inte, eftersom det inte längre lönar sig. Man kan inte lura ekonomin, konsumtion måste alltid motsvaras av produktion, annars rubbas jämvikten och produktionsnivåerna förskjuts nedåt.

Ärlighet och rättvisa från A:s sida är att han om han vill ha fler tröjor helt enkelt börjar producera fler byxor. Genom att göra det förtjänar han fler tröjor och skapar dessutom mer värde för B som kan konsumera mer. Vill man tjäna mer pengar och konsumera mer måste man producera mer och därmed göra livet lite bättre för en annan människa. I den socialistiska modellen med pristak eller liknande regleringar får A en oförtjänt fördel på B:s bekostnad, och varför är det “rättvist”? Vad har det med “solidaritet” och “medmänsklighet” att göra?

Antag nu att A blir mera effektiv och därmed ökar produktiviteten på sin produktion. Detta möjliggör att A kan producera 100 stycken tröjor på samma tid som tidigare. Detta kommer att förändra relativpriserna på byxor och tröjor. Istället för att ett par byxor byts mot en tröja kommer istället två byxor att bytas mot en tröja. Med pengar innebär det att byxor kommer att kosta 0,50:- medan tröjorna fortfarande kostar 1:-. Att A:s produktivitet ökar kommer alltså att gynna B kraftigt eftersom B nu kan köpa 100 byxor med sin produktion av 50 tröjor. Det kommer också att gynna A som t.ex kan sälja 50 byxor, behålla 50 byxor och köpa 25 tröjor. Notera det viktiga här, att en ökad produktivitet gynnar alla! Både producent och konsument. Produktionen har ökat, alla har blivit rikare, och INGEN har blivit rikare på andras bekostnad.

Ännu bättre skulle det kunna bli om även B:s produktivitet sulle öka (t.ex om A och B utbyter ideér om produktionsteknik). Om B också skulle dubbla sin produktivitet, så även han producerar 100 tröjor per månad, då skulle relativpriserna ändras igen, ett par byxor skulle återigen bytas mot en tröja. Med en bestämd mängd pengar i ekonomin skulle då både byxor och tröjor kosta 0,5 :-. Nu har både A och B blivit dubbelt så rika. Tack vare den ökade produktiviteten har bådas “löner” dubblerats, och de kan nu konsumera dubbelt så mycket som tidigare (de kan också välja att halvera sin arbetstid, men det är mera sällsynt att människor väljer att göra det).

Denna princip förklarar alla skillnader i löner och välstånd som finns i världen. Fattiga länder har låga löner därför att arbetet som utförs där har låg produktivitet. Rika länder har höga löner därför att arbetet som utförs har hög produktivitet.

Visst är mitt exempel väldigt förenklat, men principen är konsekvent korrekt oavsett hur man mycket man bygger på den. Den socialist som vill visa på felaktigheter i mitt resonemang måste bevisa och förklara ett annat samband mellan produktion och konsumtion. Jag kan redan nu varna för att det är omöjligt, men försök gärna.

Johan Ehrenbergs krönika visar på ett enkelt sätt hur vidrig vänsterpolitik är. Det jag talar om är relativismen, dvs att något kan vara vad som helst bara någon tycker att det är det. Ehrenberg ser till exempel inte någon skillnad mellan skattepengar och pengar som människor frivilligt betalar. I verkligheten är skatt är tvång och stöld och det förändras inte av vad någon tycker om det. Ehrenbergs felaktiga resonemang om Stael von Holstein visar på den vidriga relativism som hela tiden verkar vara inbyggd i vänsterresonemang:

”Det har ingen betydelse att Holstein är en motsägelse i sig själv. Han är en man som alltid levt och lekt med andras pengar, som fegt hoppade av sin egen it-bubbla (Icon medialab) i tid och fick pengar nog att kunna flytta till Schweiz.”

Holstein drev ett företag, ett företag som konsumenter frivilligt handlade tjänster av, ett företag som investerare frivilligt investerade pengar i, ett företag där människor frivilligt ville arbeta. Holstein tvingade inte till sig några pengar. Därför har Holstein aldrig (tidigare) ”levt och lekt med andras pengar”.

Pengar tillhör den som skapat pengarna, dvs pengar tillhör den som arbetat ihop dem. För att någon ska kunna hålla på med ”andras” pengar, måste pengarna först stjälas av den som pengarna rätteligen tillhör. Om jag arbetar ihop pengar som jag sedan av fri vilja ger till någon (t.ex investerar, eller konsumerar), håller denna person inte på med ”mina” pengar, utan eftersom transaktionen byggde på fri vilja har pengarna nu bytt ägare.

De enda som leker och lever med andras pengar är de som bestulit andra på deras pengar. Staten tvångsbeskattar männniskor, ett tvång som bygger på ett underliggande hot att den som inte betalar skatt kommer att bestraffas. Statens beskattning vilar ytterst på statens våldsmonopol. Detta gör staten till den vidrigaste tjuven som finns, nämligen tjuven som gjort det lagligt att stjäla. Det är staten som leker och lever med andras pengar, och det är först nu när Holstein är betald av staten och sitter i kulturrådet som Holstein ”leker och lever med andras pengar”!

Ehrenberg förstår överhuvudtaget inte skillnaden mellan pengar som någon betalar frivilligt och pengar som stulits. Istället likställer han statlig finansiering med finansiering från företag:

”Han är som alla dessa män och kvinnor som skriver i Timbros rapporter eller i statliga utredningar om behovet av ”marknadslösningar” fastän de själva aldrig skulle klara sig på ”marknaden” utan helt lever på stipendier, bidrag och företagens ”informationsbudgetar”.”

Hur kan man inte förstå att det är skillnad på någon som arbetar finansierad av ett företag, och någon som är finansierad av staten. Jag kan verkligen inte för mitt liv begripa det.