Kort Chávezkommentar

Stiltjen på bloggen fortsätter pga tidsbrist, men vi kan inte låta bli att le lite åt Venezuela och Hugo Chávez. Det är synd om vänstern, man har inte lyckats använda det som kallas ”kapitalismens kris” till sin fördel, och nu är favoritlandet på väg att krascha på riktigt. Vi har påpekat det förut, och våra ideologiska motståndare har konsekvent viftat bort kritiken. Det är ju så spännande saker som händer i Venezuela, se hur de fattiga har fått det bättre, se hur den rika eliten förlorar sina privilegier, se hur makten hamnar hos folket! Jodå, vi har sett, och vi har lungt kunnat luta oss tillbaka i väntan på bakslaget. Det var bara en tidsfråga, och nu har det börjat på allvar. Inflationen skjuter i höjden, hjälpt av en desperat devalvering. Den ransonerade tillgången på el räcker inte långt trots enorma naturtillgångar, främst olja, och produktiviteten i de statliga bolagen rasar. Det är inget konstigt, så går det när man vänder på de ekonomiska incitamenten och exploaterar den närande klassen i tron att det gynnar den tärande. Och det kommer fortsätta. Ju värre kris desto hårdare kommer Chávez slå ned sina motståndare, och till sist kommer själva demokratin sättas ur spel. Vi har alltid undrat och fortsätter att nyfiket spekulera kring hur vänstern då kommer försvara sig. Om det inte är socialismen som misslyckas på egen hand, vems fel är det då? USA:s? Kapitalismens? Vädrets?

Fortsättning följer.

Chile på rätt väg

Tidningarna rapporterar nu om att ”högerns” kandidat har vunnit valet i Chile och därmed sätter stopp för årtionden av vänsterstyre. Må så vara, men Chile har alltsedan Pinochets sista tid vid makten varit Sydamerikas mest liberala nation. Man har satsat på marknadsekonomi och öppenhet, precis som Milton Friedman, rekommenderade, och resultatet har varit gott. Att kalla Chiles tidigare regeringar vänster är ganska missvisande, speciellt med tanke på det vurmande för socialism som dominerar i många närliggande länder.

Siffror på det: Chile rankas idag som 11/179 stycken i världen (Heritage), 40/181 (Doing Business) respektive erhåller 8,1/10 p (Fraser, år 2006). Från usla poäng i mitten av 70-talet har trenden varit konsekvent uppåtgående och räknas som det mest liberala landet i regionen. Landet har likt Sverige relativt höga inkomstskatter men desto förmånligare nivåer för företag, samt låga handelstullar och starka juridiska skydd av äganderätt och investeringar. BNP/capita har ökat med nästan 1000 % från Pinochets första år till idag, den förväntade levnadslängden ökade från drygt 60 år 1970 till 76 år 2005, spädbarnsdödligheten från 78/1000 1970 till 10/1000 2002 och fattigdomen har minskat med 50 % de senaste 15 åren. 0,85% levde på under 1 dollar/dag 1998 att jämföra med 14,3 % i Venezuela och 7,69 % i Argentina. Värt att notera är också att Pinochet valdes bort i ett demokratiskt val 1988, och att samtliga presidenter efter honom har fortsatt att öppna upp och liberalisera den chilenska ekonomin – med folkets stöd

Chile har varit på rätt väg länge, och verkar efter dagens val alltså inte vilja vända om. Det är positivt.

Tillväxt, usch!

Som nyliberal tror man på förnuftet. Man tror på människan och hennes enorma potential att resonera och ständigt skapa nya värden. Man är till och med så pass intellektuellt hederlig att man gärna utmanar sina egna åsikter och ståndpunkter och faktiskt välkomnar debatt med oliktänkande. Därför är det så tråkigt och nedbrytande att hela tiden stöta på den antiintellektuella kulturvänster som står för raka motsatsen: dogmatiska och irrationella känsloyttringar ersätter där sansad argumentation och analys. Fakta är oviktigt, det kanske inte ens finns några sådana, allt som spelar roll är vad man känner om hur saker och ting borde vara.

En sådan ”debattör” är Sverker Lenas på DN kultur. Hans senaste nonsensartikel utgår ifrån att ”nyliberal” politik går ut på att en liten elit bestämmer att samhället ska ha evig tillväxt, men Lenas med sitt stora hjärta har förstås känt efter och på så vis insett att det är omöjligt i en ändlig värld. Han har omkullkastat hela den nationalekonomiska forskningen genom denna finurliga insikt: eftersom det bara finns x antal resurser på jorden kan ekonomin aldrig växa bortom x, och därför är oändlig tillväxt omöjlig och nyliberalismen är odudlig. Länge leve socialismen! Typ.

Jag tänker inte bemöta ”argumenten” i Lenas text, de är inte värdiga ett vederläggande, jag vill bara uttrycka min frustration inför dessa människor. Vad är det som får dem att låtsas att världen av idag är ”nyliberal” och att ”systemet” är ”odugligt”? Vad är det för sorts analys de ägnar sig åt? Hur väger de sina slutsatser? Varifrån kommer den här dagisretoriken och den totala oviljan att öppna sina sinnen? Lenas har ju inte bedömt verkligheten, analyserat den och dragit slutsatser, han har bestämt sig för att allt är värdelöst och att det är ”nyliberalismens” fel. Alltså måste vi eftersträva något annat som är ”bättre”. Ett barn resonerar på exakt samma nivå men kommer antagligen fram till något betydligt mer begåvat. Och detta är skribenter på en av Sveriges största och mest renomerade tidningar.

Ja, vad är det för fel på kulturvänstern? Är det någon som begriper och kan förklara?

Det har börjat

Hur länge har vi sagt att Venezuela är på väg mot avgrunden? Ett par år. Hur länge har vänstern entusiastiskt hejat på galningen Chávez och hans ”nya” socialism? Lika länge.

Nu är det på väg att hända. Den regering som enligt somliga ”…verkligen gjort och gör något för sina fattiga” kombinerar devalvering med pristak i ett desperat försök att rädda en ekonomi i fritt fall. Och detta är givetvis bara början. Man utrotar inte fattigdom genom att bekämpa rikedom, något som socialister aldrig verkar vilja inse. I deras värld kan man bara bli rikare genom att ta från någon annan, men vad händer när det inte längre finns något kvar att ta av? Ja, det kommer vi snart få se i Venezuela, och vi kommer få höra rent vanvettiga bortförklaringar från vänstern. Antagligen kommer de skylla på USA eller den inhemska opositionen som på något sätt saboterar för den godhjärtade socialismen.

Vissa lär sig aldrig.

Den naturliga marknaden

Någon undrade varför den här bloggen lägger energi på att argumentera mot planekonomin, det är ju ingen som propagerar mot den. Må så vara, men planekonomin är socialismens själva kärna. Det som måste klargöras är att små inskränkningar i den fria marknaden inte är socialism, det är socialliberalism. Det är illa nog, men någon som på allvar kallar sig socialist borde fundera lite längre över vad han eller hon egentligen står för. Och i grund och botten är den en diskussion om och en kamp mellan idéer.

Den socialistiska idén är att kollektivet ska gå före individen. Alla enskilda människor kan och ska användas för att uppnå det samhälleligt bästa, det som gynnar flertalet. Det är naturligtvis omöjligt så länge varje människa får bestämma över sig själv, och därför måste tvånget vara den övergripande metoden i varje socialistiskt samhälle. Ju mer socialism ju mindre frihet och vice versa.

Konsekvenserna av denna idén kan observeras i länder som Nordkorea. Här är människor inte fria, de är tvingade att lyda de order som staten ger och som ska skapa en önskvärd effekt. Vad den enskilda individen har att säga om saken är fullständigt ovidkommande.

Det är inte överraskande att den socialistiska ideologin dragen till sin spets misslyckats. Vad som är intressant är att diskutera varför, och svaret är givetvis att det beror på ofriheten. Se bara på vad som händer i en sådan ekonomin: enskilda människor försöker på egen hand genom egna beslut och egna insatser skapa ett bättre liv, och genast stoppas de med våld av staten. Det är inte konstigt, det är en absolut nödvändighet. Individens frihet gör att individen naturligt beter sig marknadsmässigt, det vill säga efter eget huvud och egna preferenser. Sådant kan inte tillåtas i en planerad ekonomi, då faller planen.

Det är lätt att vifta bort Nordkorea och säga att det är ett exempel, men det är fortfarande ett exempel. Det är samma idé som omhuldas av socialister i alla länder, bara i varierande skala. Och det är idén det är fel på, inte skalan. Nordkorea är bara ännu lite mer konsekvent än andra socialistiska länder, ideologin är inte unik.

Därför är det viktigt att visa vart de socialistiska idéerna leder. De leder till Nordkorea på grund av den galenskap de bygger på. Man kan inte ursäkta en galen idé med att den är för konsekvent, antingen är den galen eller så är den det inte.

Ett erkännande

Det har som ni märkt varit stiltje här på bloggen under en period. Det beror dels på tidsbrist och dels på ointresse, men håll utkik, när andan är den rätta kommer det dyka upp inlägg igen.

Tills vidare kan man glädjas över att Nordkorea nu erkänner att planekonomin har misslyckats. Viktigt att påpeka är dock hur detta erkännande bör bemötas: socialister världen över är ju kända för att bortförklara de praktiska konsekvensera av sina idéer med att det inte var någon riktig socialism eller planekonomi. Detta för att planekonomin egentligen inte är en teori om hur ekonomin bör fungera eller kontrolleras, utan en önskedröm om vad den ska resultera i. Tesen är ungefär att om man från statligt håll planerar att alla ska få det bra så blir det så. Argumenten som ska backa upp detta resonemang existerar inte, men ett tafatt försök går ut på att förkasta klassisk nationalekonomi som propaganda snarare än vetenskap. Poängen är alltså att man inte säkert kan veta någonting om ekonomiska sammanhang, och med ett sådant halmstrå kan det ju eventuellt gå att planera ett helt samhälle centralt.

Det väsentliga är alltså inte att peka på samtliga planekonomiska misslyckanden och säga ”titta, det fungerade inte”. Man måste istället förklara att själva idén är korrupt och felaktig. Att planekonomin misslyckas är bara en nödvändig konsekvens av det första ledet. Det går inte att planera en konsekvens utan att ta hänsyn till premisserna, man skapar inte välstånd genom att önska sig välstånd. Däri ligger socialismens största problem, och dess största fördel: icke tänkande människor lyssnar på en politiker som säger ”jag ska ge dig ett jobb som du inte behöver gå till men som ger dig en stadig inkomst och trygghet genom hela livet”, de icke tänkande människorna lyssnar och gillar budskapet och röstar fram politikern till makten. Politikern inser snart att det inte fanns så mycket välstånd att dela ut och tvingas ta till hårdhandskarna för att tvinga befolkningen till arbete. Och så har diktaturen uppstått. Vad den producerar blir så klart i slutänden bara misär och elände.

Men socialisterna lär sig aldrig. Drömmen om de arbetsfria inkomsterna och den ansvarslösa makten är för stark, så nu vänder de sina blickar mot nästa galning: Hugo Chávez. Även denna pajas lovar gratis allt till alla, men kommer i sinom tid tvingas krypa till korset och erkänna att hans politik inte fungerade.

Vad kommer vänstern säga då?

Låt oss ställa dem till svars, låt oss avkräva dem ansvar för sina idéer en gång för alla. När Chávez Venezuela faller, låt oss då vara där och fråga socialisterna vad som hände. Och låt oss vara förberedda på ursäkterna och bortförklaringarna. Låt oss se till att de inte kommer undan den här gången. Låt oss visa att det är idén det är fel på, och inget annat.

Pajasen Hugo

Hugo Chávez, vänsterns nya hjälte, anklagar ”kapitalismen” för klimatkrisen. Chávez själv finansierar sin moderna (?) socialism genom att – just det – sälja olja. Det är mycket roande att denna pajas är socialisternas största hopp just nu.

Go for it!

Ledsen att det har varit lite ödsligt här på sistone, jag har varit upptagen på annat håll.

Vad skulle hända med Sverige om vi gick med på de afrikanska ländernas krav på att 5 % av vår BNP (+ bistånd får man förmoda) ska gå till att finansiera deras kamp mot de sk klimatförändringarna, samtidigt som Mona Sahlin och Bidragsdemokraterna kom till makten och lovade generösare ersättningar för de icke arbetande, högre lön till alla låginkomsttagare samt kraftigt höjda skatter för de rikaste?

Se där, en julnöt att fundera över så här i de mörkaste av tider.

Om dåliga idéer

Lars Linder klagar i DN över att vänstern så tydligt saknar idéer. De borde ju ha ”öppet mål” nu när kapitalismen har kraschat och världen är på väg att gå under. Märkligt då att just vänstern tappar i opinionen samtidigt som Moderaterna inger mest förtroende, åtminstone i Stockholm.

Eller?

Nja, sanningen är ju den att socialismen dog för åtminstone 20 år sedan. När muren föll avslöjades den socialistiska idéns konsekvenser med brutal tydlighet, och planekonomin försvann som trovärdigt alternativ. Nu för tiden är vänstern socialdemokratisk i värsta och socialliberal i bästa fall. Det finns ytterst få partier i hela västvärlden som vill avskaffa marknadsekonomin. Att i det läget presentera den nya fräscha idén om att planera ekonomin demokratiskt vore politiskt självmord. Dels för att minnet av Sovjetblocket är färskt och dels för att den någorlunda fria marknaden så uppenbart levererar resultat. Finanskrisen i all ära, men den har inte lett till svält och massdöd som de socialistiska kriserna i länder som Nordkorea. Normalbegåvade människor förstår att ekonomin går upp och ned, det går inte att planera och kontrollera 6 miljarder individers respektive handlingar så att kriser aldrig uppstår.

Att socialismen förnärvarande är död är positivt, men liket kan fortfarande vakna om man ignorerar det. Just nu utbildas en hel generation av ungdomar som inte var födda när muren föll, för dem är Sovjetunionen bara ett begrepp i historieböckerna. Det räcker givetvis inte att peka finger och säga ”se vad som hände”, det väsentliga är som vi har påpekat förr att visa varför det blev som det blev. Det är själva idén det är fel på, inte människorna eller verkligheten. Socialismen misslyckas med nödvändighet för att den bygger på korrupta premisser. Glädjande nog verkar en förkrossande majoritet av alla människor förstå detta, men det är ingen självklarhet. Om idealet visar sitt fula ansikte igen måste det hållas tillbaka med rationella argument snarare än med hänvisningar till historien. Detta både på ett pragmatiskt och ett dogmatiskt sätt. Man måste förklara att socialismen är ett missfoster och därför leder till misslyckanden.

Frågan är då om vänstern själv har förstått att deras idéer inte fungerar, eller om de bara känner en maktlöshet inför uppgiften att få majoriteten i samhället att föredra den planerade ekonomin. Oavsett vilket måste kampen mot de korrupta idealen fortsätta.

Marknaden är odödlig

Nordkorea är kanske det land i världen som just nu kommer närmast den planerade ekonomin – motsatsen till den fria marknadsekonomin. Det är ett utmärkt empiriskt exempel att studera, inte minst för socialister: systemet inte bara misslyckas kapitalt med att utrota fattigdom och orättvisor, det kräver också ett omfattande slaveri och stenhård kontroll av varje enskild individs handlingar.

Vad som uppenbarligen har hänt är att människor har försökt bryta sig ur statens grepp och starta sina egna verksamheter istället för att tvångsarbeta för usla löner inom de statliga företagen. Dessa verksamheter har fått fungera på en svart marknad utanför den officiella ekonomin, och de har trots detta genererat en del pengar som har sparats. Nu har regimen genomfört en valutareform som har gjort dessa besparingar värdelösa, i ett försök att krossa den informella marknaden och återföra dess aktörer till planekonomin.

Inget av detta borde på något sätt vara överraskande. Det som har skett är bara en naturlig följd av planekonomins korrupta premisser: dess icke-existerande incitament leder till låg motivation för den enskilde arbetaren, monopoliseringen leder till brist på investeringar i utvecklingen av produktionen, och båda dessa faktorer leder tillsammans till en stagnerande ekonomi och en ond cirkel av fattigdom och allmän misär. Misären leder i sin tur till att människor på egen hand försöker bygga upp någonting bättre, och det rimliga alternativet är en informell marknad där mer resurser skapas pga bättre incitament och större frihet. Dessa utbrytningar skadar planekonomin och kräver av staten att den agerar direkt och kraftfullt för att krossa marknaden och återfå den nödvändiga kontrollen.

Att tro att planekonomi ens kan fungera i teorin är att helt ignorera dessa förlopp. Och det är ju så man måste göra för att komma fram till slutsatsen att planekonomi är bra: ändra på premisserna.

Nordkorea är ännu ett bra exempel på hur socialismen misslyckas, men den viktigaste lärdomen är varför den misslyckas samt att den skulle misslyckas igen och igen om den fick fler chanser. Det går inte att i all evighet bortförklara alla dessa misslyckanden med att det inte var planekonomi på riktigt: det är precis det det är! Det går inte att planera en ekonomi och samtidigt tro att individen kan ha någon form av valfrihet, för den valfriheten är raka motsatsen till vad planeringen kräver. Individen måste kontrolleras om ekonomin ska kunna kontrolleras, för utan individer blir det ingen ekonomi. Slaveri är en absolut nödvändighet, vilket fallet Nordkorea (igen) bevisar.