Det har som ni märkt varit stiltje här på bloggen under en period. Det beror dels på tidsbrist och dels på ointresse, men håll utkik, när andan är den rätta kommer det dyka upp inlägg igen.
Tills vidare kan man glädjas över att Nordkorea nu erkänner att planekonomin har misslyckats. Viktigt att påpeka är dock hur detta erkännande bör bemötas: socialister världen över är ju kända för att bortförklara de praktiska konsekvensera av sina idéer med att det inte var någon riktig socialism eller planekonomi. Detta för att planekonomin egentligen inte är en teori om hur ekonomin bör fungera eller kontrolleras, utan en önskedröm om vad den ska resultera i. Tesen är ungefär att om man från statligt håll planerar att alla ska få det bra så blir det så. Argumenten som ska backa upp detta resonemang existerar inte, men ett tafatt försök går ut på att förkasta klassisk nationalekonomi som propaganda snarare än vetenskap. Poängen är alltså att man inte säkert kan veta någonting om ekonomiska sammanhang, och med ett sådant halmstrå kan det ju eventuellt gå att planera ett helt samhälle centralt.
Det väsentliga är alltså inte att peka på samtliga planekonomiska misslyckanden och säga ”titta, det fungerade inte”. Man måste istället förklara att själva idén är korrupt och felaktig. Att planekonomin misslyckas är bara en nödvändig konsekvens av det första ledet. Det går inte att planera en konsekvens utan att ta hänsyn till premisserna, man skapar inte välstånd genom att önska sig välstånd. Däri ligger socialismens största problem, och dess största fördel: icke tänkande människor lyssnar på en politiker som säger ”jag ska ge dig ett jobb som du inte behöver gå till men som ger dig en stadig inkomst och trygghet genom hela livet”, de icke tänkande människorna lyssnar och gillar budskapet och röstar fram politikern till makten. Politikern inser snart att det inte fanns så mycket välstånd att dela ut och tvingas ta till hårdhandskarna för att tvinga befolkningen till arbete. Och så har diktaturen uppstått. Vad den producerar blir så klart i slutänden bara misär och elände.
Men socialisterna lär sig aldrig. Drömmen om de arbetsfria inkomsterna och den ansvarslösa makten är för stark, så nu vänder de sina blickar mot nästa galning: Hugo Chávez. Även denna pajas lovar gratis allt till alla, men kommer i sinom tid tvingas krypa till korset och erkänna att hans politik inte fungerade.
Låt oss ställa dem till svars, låt oss avkräva dem ansvar för sina idéer en gång för alla. När Chávez Venezuela faller, låt oss då vara där och fråga socialisterna vad som hände. Och låt oss vara förberedda på ursäkterna och bortförklaringarna. Låt oss se till att de inte kommer undan den här gången. Låt oss visa att det är idén det är fel på, och inget annat.
Who is John Galt? 